bully

Efter dagen som varit så sitter jag här med mina samlade tankar.
Eller samlade och samlade, det är mest virrvarr av allting.
Många saknar grund men det får mig ändå att tänka lite.
Hur ödet har tagit mig hit. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv har varit så finns det delar som jag innerligt ångrar och helst av allt skulle vilja radera, men om jag skulle radera delar av mitt förflutna skulle jag aldrig vara där jag är idag, eller den jag är idag.
Hur skulle mitt liv ha sett ut idag om jag valde att gå teater på calforska istället för samhäll på ullvigymnasiet?
Skulle jag dricka rödvin och skriva poesi och vara tillsammans med någon höjdare från dramaten?
Men även om jag önskar bort delar av mitt liv, som året med helt fel pojkvän så skulle jag antagligen inte ha suttit här med den rätta mannen för mig.
Sånna tankar går runt i huvudet på mig. Kanske för att distrahera mig från kvällen som varit.
Kände mig nestämd innan jag åkte till jobbet och det blev inte bättre där borta.
Försöker att intala mig att inte ta åt mig av vad som sägs, men det är ändå svårt.
De säger hela tiden åt mig att inte ta det som blivit sagt personligt, och det gör jag väl egentligen inte heller,
men när man möts av aggressivitet så blir jag ändå ledsen.
Jag blir ledsen när jag får höra elaka saker, även om jag vet att jag ingenting gjort för att förtjäna det.
Sen har jag tagit extra illa åt mig idag när jag var nedstämd från början och även om jag kan se att mina sårbarhetsfaktorer har gjort det svårare att hantera det som händer så blir jag helt utpumpad på energi.
Flera gånger på jobbet har jag bara känt "nej, jag måste gå in på toaletten och gråta för jag orkar inte mera",
men jag har låtit bli. Jag vill inte vara så uppenbart ledsen och skör på jobbet.
Jag vill inte vara den som bryter ihop när alla andra verkar kunna skaka av sig elakheter som far då och då.
Om alla andra är värsta supermans så vill jag också vara det.

Jag håller mig alltid samman på jobbet.
Är alltid proffessionell och gör det som ska göras.
Men hemma släpper spänningarna jag haft i kroppen och det är först då som jag inser hur mycket jag håller inne med på jobbet och hur spänd jag varit.
Slappnar av och alla tankar kommer farandes på en och samma gång, gärna i 200 blås.
Det är svårt allting ibland. Jag vet att jag är på rätt ställe och att jag är ypperligt lämpad för att jobba inom psykiatrin, men ibland bara fräter det sönder huden. När jag glömmer att jag lider av viss psykisk ohälsa själv och den kommer krypandes och isar sönder mina ådror.

Känner mig matt och tung idag.
Alla bra och fina kommentarer jag fått idag rinner av mig medan de elaka sitter kvar.
Jag vet att jag kommer att bli tvungen att hantera dessa och jag vet att jag kommer att kunna hantera dessa i framtiden, men just nu är det svårt. Just nu saknar jag färdigheter och jag gör det jag kan för att trösta mig själv.
Jag validerar mig själv och de inblandade och det blir lite bättre, men inte bra.
Men första gången man möter motstånd så är det jobbigt.
Det var samma sak som med situationen jag skrev om förut.
Jag hade aldrig varit i den situationen förut så det var jobbigt.
Nästa gång är det kanske inte lika jobbigt men när man möter en psykiskt påfrestande situation för första gången så vet man inte hur man ska reagera eller hur man ska hantera den reaktionen.
När det är över har man lärt sig något och det gör en starkare.
Första gången måste få vara jobbig tycker jag.
Jag vill få kunna vara ledsen för att jag har hört taskiga saker idag.
Jag vill få kunna ta åt mig och lära mig att hantera det när det är över sen.
Att bara skaka av sig det och låtsas som om att inget har hänt är inte min grej.
Det är inte så jag fungerar.

Jobbar kväll imorgon också.
Skönt, för då behöver jag inte stressa i säng, även fast jag inte har någon lust med att vara vaken mer idag.
Jag sover bättre när jag inte behöver stressa.
Bara den här klumpen i bröstet ger med sig lite så kommer jag nog kunna slappna av och sova gott.
Jag behöver en god natts sömn känner jag.
Ladda batterierna på nytt och komma igen.

Vila.