bully

Som ett piskrapp och ibland finner jag mig själv med huvudet nedtryckt i kudden och hjärtat skenar på.
Jag är rädd att livet passerar mig förbi medan jag letar efter en mening och det skrämmer mig att mitt sökande kanske aldrig kommer att sluta och att min mening kanske inte alls är som jag förväntat mig.
Att livet bara är något som händer medan man letar efter det och jag känner mig ständigt så rastlös inför mig själv och min vardag. Som att jag har svårt att acceptera att mitt liv ser ut som det gör för att jag fastnat i en film jag hellre befinner mig i. Inte för att jag inte tycker om min vardag men för att jag alltid föreställt mig att den skulle vara så mycket mer. Ibland, när jag tänker på det, så skrämmer det mig. Är inte livet mer än såhär?
Kommer jag alltid att känna mig så rotlös? Kommer jag att ångra hur mitt liv formades eller är det såhär det ska vara? Kommer jag att vara nöjd med hur jag valde att mitt liv skulle se ut, eller kommer jag alltid att undra vad jag missat?

Jag är rädd för att fastna. Men jag är samtidigt lika rädd för att aldrig känna mig hemma.
Kommer jag alltid att känna frustration inför världen och hur vi behandlar våra jordbor?
Kommer jag någonsin att känna att jag gör tillräckligt eller kommer jag att bli tvungen att hantera att alltid känna mig maktlös och otillräcklig?

Det är frågor jag ständigt söker svar på men jag tror inte att jag någonsin kommer att hitta ett tillfredställande svar. Livet är en kamp och jag har mina toppar och mina dalar, men det som skrämmer mig är tiden därimellan.
Dötiden. Tomheten. Den ekande tomheten av ingenting. Av att aldrig känna sig nöjd och samtidigt känna skam eftersom att man ändå har det bättre i ingenting-land än på botten.
Måste jag slitas? Måste jag ständigt analysera och förstöra det som är? Eller gör jag det bättre?
Kommer jag närmre mina svar när jag ifrågasätter mig själv och sätter krav på min vardag som jag sällan kan leva upp till?

Det som skrämmer mig är att jag inte vill röra mig i cirklar, men jag vet inte hur man tar sig ur.
Att bladen förblir oskrivna och orden jag har på tungan aldrig blir sagda,
och att alla mina drömmar och önskningar
förblir drömmar.