bully

Som om att allt kaotiskt har samlats på hög och så fort jag får lite utrymme så exploderar tomrummet i mig där jag samlat på mig all ångest och ledsamhet under tiden då jag inte kan visa den.
Jag slås omkull av känslan och jag tappar andan när jag fångar det lilla sunda förnuft jag håller kvar men jag stänger av resten för det blir för övermäktigt för mig. Jag jobbar för väl på att hålla ihop om dagarna och när drömmarna gör mig mer trött än utvilad suddas gränserna ut och jag känner mig så.trasig.
Kroppen skriker av tomhet och även fast mitt tankemönster inte är som mitt tankemönster var så känns det ändå så destruktivt. Ser på mitt skal. Mitt genomsyrade tomma skal av ingenting och jag förundras över hur levande något dött kan se ut.

Det brusar lätt i mina öron och trots att det nära spräcker mina trummhinnor så låter det som musik för jag känner att det händer någonting i bröstet på mig och trots att det inte nödvändigtvis är positivt så känner jag mig vid liv.
Det är när det stormar som mest som jag vet att jag lever. Som om att jag vill skrika ut allting som jag bär på utan att tänka på att någon kan höra eller se mig. Jag vankar runt i mitt tomrum.
Jag skrapar mina fötter och knän mot betongen i mitt bröst.
Jag sommnar med armen om kudden som ett substitut för det jag längtar efter men inte behärskar.

Det bara tick tack i huvudet och jag undrar när det ska tystna?
Inte för att det egentligen är jobbigt att sväva men jag är osäker på om den kvalitén jag ändå vill se det som förtär mig eftersom att ingen annan verkar kunna sväva. Alla fastnar med fötterna på marken och det tråkar ut mig.

Jag rör mig i virvlar. Upp i en orkan.
Sträcker ut händerna och lutar huvudet bakåt och jag behöver ingenting mer än så.
Jag är fylld och tom på samma gång.
Och jag har aldrig älskat det mer.