bully

Så minns jag dig som en person
Som aldrig gjort mig besviken
Och jag minns hur du ser på mig
Och håller om mig så lätt du kan

Ref:
Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Läser ditt brev, du skriver att du blivit så trött
Kanske inte orkar mer
Så jag ringer dig, du säger att du känner dig tom
Älskling kan du inte se

Ref:
Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Snälla ring mig när allt jag vet och trodde på
Har rasat samman

Snälla ring mig kom ta min hand
Lägg det på mig så lätt du kan

Ref:
Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv
Dina läppar är fyllda av sånger
Dina dagar är fyllda av tid

Peppade upp dagen när emil och sofia kom över på kvällen och spelade mah jong med mig och johan.
Det är utan tvekan ett av mina favoritspel. Det skadar ju inte att det går riktigt bra för mig heller.
Alla har haft varsitt mah jong (alltså en vinst var) och jag nio (!).
Det känns bra. När vi började spela (fortsättning på senast vi spelade) så låg jag på -140, och nu när vi slutade för kvällen hade jag +1300. It feels gooood.
Är fortfarande sjuk och emlig. Vill helst bara ligga i soffan och titta på serier och film men jag orkar inte.
Har ingen direkt energi. Behöver dessutom ta mig till apoteker snart för min vardagsmedicin är snart slut.
Blir ett litet ångestmonster utan den så jag hoppas att den inte är slut och att jag får vänta massa.

Kvällsmat nu. Hembakat bröd med olivolja och gurka.

Jag har lyckats bli ännu sjukare idag än vad jag var igår.
Näsan är helt igentäppt och jag har ingen energi alls.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv använt så mycket nässpray som jag gjorde i natt.
Trots tappa försök att tvinga till mig sömn så vaknade jag varannan timme och sen varje timme (drömde i övrigt ingen mardröm men en jävligt ledsam dröm som jag mådde jättedåligt över. det slutar aldrig.),
och varje gång var näsan helt tjock och jag var tvungen att ta nässpray varje gång jag vaknade.
Det är samma sak nu när jag gått upp.
Det sista jag vill är att bli beroende av skiten så jag hoppas att förkylningen släpper snart.

Brödet jag bakade igår är fortfarande gott, även fast det inte är så nyttigt som jag önskar.
Men utöver vetemjölet och sirapen så är det packat med nyttigheter.

Ska ta det så lugnt jag bara kan idag.
Är på dåligt humör. Jag hatar att vara sjuk, och jag hatar att inte kunna träna.

Igår var vi på bröllopsfest i sthlm. Ranvi & henrik gifte sig i somras så igår var det kärleksfest och jag och Jojjo var där. Samtalade med rätt trevliga människor och hade en schysst kväll, trots vissa incidenter.
Kom hem kring halv två på natten och jag ramlade i säng. Tänkte att jag sklle lyckas somna trots att jag inte ätit min kvällsmedicin men så var det inte. Allt som allt så fick jag en timmes sömn, och då drömde jag en mardröm.
Otippat.

Är jätteförkyld idag. Inte förvånande. Jojjo har varit riktigt förkyd i ett par dagar så jag räknade med att det skulle slå mig snart, trots att jag hållt mig borta från mannen i ett par dagar nu. Men man behöver tydligen inte pussas eller kramas för att bli sjuk. Jävla skit. Jag är så trött på allting att jag håller på att kräkas.

Har tittat på en grymbra serie idag som plåster på såren - parenthood.
Har bakat mitt favoritbröd för att liksom trösta mig själv för jag är så innerligt trött på att vara apsjuk, på att min cykeljävel fortfarande är stulen, på att vi inte har några pengar att leva på alls i höst, på att jag inte kommer att läsa matte och inte har något att göra i höst och att jag gått upp åtta jävla kilo sen april.
Jävligt kul. Allting är så förbannat kul just nu.
Så nu behöver jag träna och äta rätt men det är inte så lätt när jag blir sjuk så fort jag tänker tanken på att börja träna.

Ska äta grillade mackor ikväll.
Det är säkert jätteonyttigt. Allt jag äter verkar onyttigt.
Brödet jag bakade är i alla fall jättenyttigt, och jättegott.
Nej just ja. Det är sirap i det. Det är inte heller nyttigt.
INGENTING GÅR BRA JUST NU!!

Ikväll ska jag döva och bedöva för jag vägrar att ha en till sömnlös natt.

Det räcker liksom inte att läget är som det är.
Jag vet inte om dagens händelse är en konsekvens av att jag var tankspridd igår,
men idag är min cykel stulen. Min blåa fara.
Jag som haft min cykel i så många år.
Det är lite utav en bragd att ha kvar cykeln så länge, med tanke på Köpings ökända rykte om att vara en hemort för cykeltjuvar. Men men.
Det är inte vanligt att jag glömmer cykeln i låset.
Jag tror att jag aldrig gjort det förut, men det kan ha varit så igår.
Att jag mådde allt för dåligt och var uppe i huvudet mest och i allt som var glömt att låsa cykeln.
Så kan det vara, jag har inte bemödat mig att leta efter min nyckel än.
Det känns så oviktigt. Det är ju inte så att cykeln kommer tillbaka bara för att jag hittar nyckeln.
Har en gammal cykel som Jojjo har rustat upp i källaren.
Den behöver bara lite TLC sen så borde den vara körbar, så helt utan cykel blir jag inte.
Men det är fortfarande störande. Jag tyckte så mycket om min cykel.
Min blåa fara.

Nu får jag en röd fara istället.
Fast än så länge är den inte så farlig.

men må såhär då.
tog en lergigan för att bli av med den värsta ångesten och den duger väl.
knappast lika effektiv som den medicin jag brukade äta, men vad gör man?
det var ändå bara ett tappert försök att koppla av.
ska sova nu. ska sova hela natten och inte drömma att jag har ihjäl människor jag håller av.

äh. jag klarar mig. det är inte hela världen om jag inte läser matte i höst.
det kommer en ny chans 2011, men jag hade siktat in mig på det här nu.
peppat i månader. och sen bara. skiter det sig.
den här plötsliga vändningen gör att jag får frispel.
i övrigt så är jag väl lättad att inte behöva läsa matte, även fast jag vet att jag måste.
sova nu. jag börjar bli sjuk för min man är sjuk.
som dominobrickor, allt.
jag ska försöka att inte falla med dem.

Värdelösa skitdag från helvetet.
Drömde världens mardröm där jag råkade peta ett hål i min grannes huvud och det blödde och jag kunde inte hjälpa honom. Skrek på hjälp men det hände ingenting. Helt värdelöst.
Cyklade till skolan i ösregnet. Försökte att balansera med ett paraply och visst, jag blev bara lite blöt i ansiktet men jag höll på att ramla hela tiden och mina byxor är genomsura. Pepp pepp.
Går till receptionen och förklarar situationen och hon hänvisar mig till ett klassrum där det ska vara matte.
Jag gick dit, pratade med läraren som sa att jag fick vara med på den lektionen trots att jag är utskriven från kursen.

Där. I klassrummet. Efter varje tal som skrevs på tavlan kände jag hur jag blev mindre och mindre och till sist så kunde ingen se mig alls. Det är vad som händer med mig i ett stort klassrum där jag behöver hjälp.
Fick ångest och ville bara därifrån men satt kvar resten av lektionen, utan att ha förstått någonting.
Gick till kuratorn och bad om hjälp. Hon kunde inte mycket göra annat än att anmäla mig på nytt och komma med den underbara nyheten att det var mer eller mindre omöjligt att komma in igen, och även om jag skulle komma in så skulle jag hamna efter. Det kändes.
Jag ville bara dö. Köpa en snara och hänga mig i närmsta träd.
Det finns något som heter Solstudion där light-matte körs.
Eftersom att jag har så svårt för matte och behöver all hjälp jag kan få så vore jag aktuell för solstudion.
Men där är det fullt. Jag hade en plats men eftersom att jag inte var där på inskrivningen så förlorade jag den.
Det är väldigt få elever och två mattelärare och en speciell bok för oss som är värdelösa på matte.
När jag pratade med läraren var jag på väg att börja gråta för han var så snäll och mjuk och han la handen på min axel och sa att han såg på mina ögon att jag behövde solstudion men att det är fullt, och att det är jättekö utanför. Han skrev upp mig ändå, men han sa att jag inte skulle ha några förhoppningar om att få komma dit.

Jag som hade en plats.
Jag som hade en chans att få den hjälp jag behöver.
Borta.

Så jag har alltså ingen sysselsättning för hösten.
Inga pengar för hösten.
Ingen chans att få behöringet i matteskitb.
När jag väl kommer in på matte Blä så har tåget med extrahjälp gått.
Jag tror inte att ni förstår när jag säger att jag har svårt för matte.
Jag har inte "lite svårt". Allt sen min barndom har kretsat kring att jag inte kan matte.
Att jag inte kan tänka i mattetermer och att jag försvinner omgående i ett stort klassrum med geniala elever som fattar att X givetvis är 30 och jag fattar inte vad X & Y är över huvud taget (utöver en grym skiva av coldplay).
Jag har alltid varit ett underbarn när det gäller att skriva, men när det kommer till matte så har jag inte en chans.
Jag förstod ingenting på lektionen, och om jag börjar matte sen så har jag en hel termin på mig att inte förstå någonting.
Upplägget idag: alla hade gjort hemläxor, och alla tal de inte kunde ställdes upp på tavlan och gicks igenom.
Sen tog hon två tal till och sen slutade vi.
Det var ingenting att vi fick göra mattetal där och läraren gick runt och hjälpte.
Hur fan ska jag ha en chans att överleva i det klimatet?

Åkte hem, i regnet. Brydde mig inte.
Jag är död.

Huvudet skriker och stormar med tankar och bröstet tätt därefter med känslor.
Tittade på mitt antagningsbesked när jag ska vara i skolan imorgon på introduktion, och det visade sig att jag har missat den. Jag skulle ha varit där i måndags. Det här innebär att jag inte längre är aktuell för matte b om de inte kan göra ett undantag för mig. Är man inte där första dagen så blir man direkt avskriven kursen.
Jag försöker att inte vara arg på Johan. Försöker, försöker, försöker.
Vet att jag har del i det här också och jag behöver ta ansvar för det här, men det är nästan ännu mer provocerande att tänka i de banorna. Jag själv har inte tittat på mitt antagningsbesked. Jag tappade bort det redan första dagen så för några veckor sen letade jag och Johan efter pappret och Johan hittade det och berättade att det var start torsdagen den 26:e aug. Jag hade ingen anledning till att misstro honom så jag tittade aldrig på pappret förrän nu när jag skulle kolla vilken tid imorgon. Jag är så orolig just nu.
Jag vet inte vad jag tar mig till om jag blir utkickad från kursen.
Jag behöver verkligen det här, och dessutom behöver jag pengarna från csn.
Eftersom att jag har haft inkomst nu under 3 månader så skulle jag inte få någon hjälp från soc heller om jag inte går i skolan. Det är totalt kaos i huvudet. Försöker att tänka att det inte finns någonting jag kan göra just nu i alla fall så det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och åka till skolan imorgon och försöka att reda ut den här röran.

Jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit

Jag orkar inte med mera fuckup idag.

Trött och jävlig. Borde borde borde träna.
Skulle ha gått en promenad kl 10 imorse men avbokade pga av regn.
Åt en hel snickerskaka (en plåt) till frukost och mådde så dåligt efter att jag kräktes.
Men det enda som hände var att jag mådde ännu mer illa.

Har varit på DBT och försökt att få bukt med allt jag känner utan att lyckas.
Mår väldigt dåligt utan att befinna mig i en svacka men jag har ändå svårt att hantera det som händer.
Jag börjar med beteenden som är väldigt olikt mig men jag kan ändå inte sluta med dem.
Mår dåligt för att jag äter mycket vilket resulterar att jag äter ännu mera.
Tankar om att sluta äta eller att kräkas upp maten jag äter kommer ständigt, men jag skulle aldrig få för mig att göra en sån sak. Det är så destruktivt, blir aldrig bra och jag är vuxen.
Jag är inget barn som behöver bli dramatisk och göra idiotiska saker varje gång jag möter en motgång.
Även om jag vill gå ner i vikt nu och bli smal omgående skulle jag aldrig göra något sånt.
Bara tanken på det får mig att börja skratta till lite. "Fan, Linn. Du är vuxen. Du vet bättre än så". Och det gör jag.
Jag går hellre ner i vikt genom att sluta hetsäta och börja träna.
Men det innebär också att jag kommer att må dåligt ett tag tills jag kommer att se resultat.
Radikal acceptans. Det är såhär det ser ut. Jag behöver inte tycka om det,
men det är såhär verkligheten ser ut.
Min förbannade verklighet.

Vill inte träna ikväll. Borde borde borde men självkänslan är så låg att jag skulle sjunka genom marken om jag gick som nybörjade till träningen ikväll. Imorgon är det min vanliga taido, ikväll är det bjj.
Vill börja men vågar inte. Inte när jag mår och ser ut såhär, men jag kan inte vänta på att bli redo heller för det kommer jag nog aldrig att bli. Det som gäller är att rycka bort plåstret fort.
Bara göra det. Göra det innan jag hinner känna efter.

Dagarna flyter ihop i min bubbla.
Jag är mitt i ett krig.
Jag har inte tid med en vardag.
Men jag har redan börjat att problemlösa och förändra min tillvaro till det bättre i huvudet.
Det gäller bara att få det att fungera i praktiken också.
Det här är inget krig jag planerar att förlora.
Jag är inte den som ger upp.
Men att säga att det inte är svårt vore att ljuga.

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

Har tittat på Girl, Interrupted. En av mina favoritfilmer.
Vet inte hur många gånger jag sett den men jag har inte tröttnat på den ännu.
Den rör ofta ihop mycket i mitt huvud, som nu men kanske på ett annat sätt än tidigare.
Winona är så vacker i sin svartvit-randiga emotröja och sitt korta, svarta hår.
Hon lever i ytterligheterna och försöker sig på balansgång utan skyddsnät.
Inte det enklaste kanske. Tänker på alla gånger jag har varit inlagd på psyket, fast nu var det längesen.
Jag har nog aldrig varit där mer än en vecka åt gången, och hon var där i över 1 år.
Jag har bara varit där för förvaring. I filmen verkar de även bedriva terapi.
Det hade varit trevligt att få haft det när jag legat inspärrad.
Att ha någon att prata med annat än de andra patienterna.
Får ett sug av att skriva. Skriva om allt som varit men jag förmår inte hitta orden på samma sätt som när jag var sjuk. För jag är väl frisk nu? Så frisk som jag kan bli?
Jag har arbetat bort alla svåra sidor hos mig och ansträngt mig för att bli en människa som kan leva och fungera i samhället. Är jag friskförklarad nu - eller står det fortfarande borderline med stora, feta, hånande bokstäver?
Vad är jag nu? Är jag fortfarande färgsprakande eller har jag arbetat bort den sidan också, trots att jag tycker om den sidan hos mig själv? Om jag är så frisk, hur kommer det sig att jag har så svårt för vissa saker?
Är det min last som människa? Att då och då hamna i situationer eller i mentala träsk som jag inte kan hantera oavsett hur mycket jag vill? Även om det gått närmare två år sen jag använde rakblad - hur kommer det sig då att jag fortfarande tänker på det när något är övermäktigt för mig?
När det enda som finns kvar att göra är att acceptera verkligheten som den är,
men att jag inte kan göra det. Jag kan inte.

Jag tampas med mig själv ikväll. Har gjort det mycket de senaste månaderna.
Jag vågar inte ställa mig på vågen. Bara tanken på det skrämmer mig.
Min kropp. Min stora feta kropp är mitt kryptonit.
Min största svaghet och min akilleshäl.
Jag fixar inte hur jag ser ut. Hur magen är utspänd och ser extremt gravid ut.
När jag går på stan är jag rädd att folk ska fråga mig om jag är gravid.
Det är ingenting jag bara säger. Ser att jag tjockat till mig övrigt också,
men i jämförelse med min mage så ser jag fortfarande lika smal ut som alltid.
Men min mage är enorm. Det ser verkligen ut som att jag är i typ sjätte månaden.
Vet inte varför. Jag har slutat med fördärvet. I stora drag i alla fall.
Ingen mer läsk och inget mer kaffebröd. Är fortfarande svag för chips,
men om jag ska vara ärlig så äter jag snarare chips för att jag inte står ut med mig själv än för att jag är sugen.
Ska börja äta mat i bara underkläder. Det lär vara en riktig turn off.
Det här som händer med min kropp, är det värsta jag varit med om.
Jag kan ta ånget i olika former, till och med på julen.
Jag kan ta konflikter och andra motgångar.
Men självbilden. Jag rasar med den.

Känner mig inte som en frisk borderline.
Känner mig.. jag borde skriva en bok.
En bok om allt som hänt och det som var.
Men ikväll krigar jag mot mig själv.

Det är en fin dag idag och jag sitter inne. Känns lite dumt på ett sätt eftersom att det varit dåligt väder så länge nu och jag är rädd att den mörka hösten ska komma innan jag hinner reagera.
Har planer på att sticka ut senare med min vän Lisette.
Först tänkte jag göra mitt bästa för att snygga till hemmet lite.
Dammsuga och diska så mycket jag orkar. Lisette/Kimpan ska över ikväll och äta tacos och då vill jag inte att det ska ligga kattsand och katthår överallt.

I övrigt mår jag rätt bra. Börjar snart skolan och jag njuter av att inte ställa klockan på morgonen.
Är inte lika nervös inför matten längre. Självklart vill jag ha godkänt i ämnet,
men jag har hört att jag egentligen bara behöver ett betyg för att komma in på universitetet.
Vill inte dra en fuling, men det är ändå skönt att veta för mycket press släpper nu när jag vet att det kommer att gå bra oavsett hur jag gör. Men jag ska ändå göra mitt bästa för att få G.
Kuratorn ringde häromdagen och berättade att jag kommer att få mycket stöd om jag vill.
Jag tycker att skolan verkligen har ställt upp för mig.
De har gett mig andrum och extra stöd när jag behövt.
Kuratorn har alltid funnits nära till hands när jag behöver hjälp med csn eller andra pengaslukarföretag.
Känner mig absolut inte särbehandlad och mina grymma betyg beror inte på att jag har dubbeldiagnos,
jag har jobbat hårt för att komma där jag är idag, men det har varit skönt att bara kunna berätta hur läget är för dem och inte mötas av föraktfulla miner.
De flesta av lärarna jag haft vet inte om min psykiska ohälsa och jag har ändå fått bra betyg.
Jag har bara berättat om min situation när jag känner att de behöver veta det.
Det kommer att bli en annan sak nu när jag ska läsa matte.
Omvårdnad och psykologikurser kan jag utantill.
Det är någonting som faller sig naturligt för mig och jag vet om att jag är bra på det.
Matte däremot.. det kommer att bli intressant..

Ska dammsuga. Sen ringa vännen.

Kul. Hela inlägget försvann.. får börja om från början. Kul att det inte var långt alls och sjukt djupt..

Var på den alternativa folkfesten igår för att antifira att kungen var i örebro.
Medan överklassen hängde på järntorget hade vi folkfest på våghustorget (en liten rolig parentes är att det var fler på våghustorget än på järntorget).
På scen stod bland annat Mikael Wiehe och Kapten Röd.
Mikael var som han alltid är. Sjukt politiskt och härlig att lyssna på.
Sen äntrade Kapten Röd scenen och jag kunde inte stå stilla en minut.
Jag har velat se honom sen första gången jag hörde honom 2007, men det har inte blivit av, så förstå min lycka när jag fått se honom TVÅ gånger i år.
Det finns ingen bättre man på den här planeten.
Hans texter är så klockrena och hans melodier så dansvänliga.
Ingen kan som Kaptenen. Lite som Jojjo sa - honom skulle man ha som kompis.
Förra gången jag hörde honom så spelade han en låt från nya plattan som kommer (snart hoppas jag) och den etsade sig fast i bröstkorgen på mig och jag har längtat efter att få höra den igen sen dess.
Den är riktigt mäktig. Den handlar om vänner man saknar som inte längre finns kvar.
Han dedikerade låten till Jr Eric som tragiskt dog förra året.
Den låten betyder oerhört mycket för mig.
Jag tänker så mycket på min granne när jag hör låten.
Den inger så mycket ångest, rädsla men samtidigt kärlek och saknad, och jag är livrädd för att mista min vän.
Vet att han lever och har det bra, och jag försöker att låta bli att tänka i de här banorna men jag kan inte stoppa det massiva känsloflöde som stormar kroppen när jag hör den här låten.
Hur rädd jag är för min vän, och hur mycket jag vill ha honom omkring mig.
Jag vill bara ha honom nära och krama om honom länge och aldrig låta något ont hända honom.
Låten påverkar mig en hel del bara. Alla som vi saknat och förlorat.
Alla som inte lever rent fysiskt men som finns kvar i våra hjärtan ändå.
Den här låten är till dem.

Lyssna på den.
Den är så mäktig.
Det är lite dåligt ljud, men det är värt att lyssna på den ändå.
Jag lovar.

Utöver det som hände igår natt hade jag någonting annat jag kunde känna mig stolt över.
Vänjohan och jag tog världens längsta promenad och gled runt på svampen och på stan.
Sammanlagt gick vi 16 000 steg, 11km. Inte illa pinkat för någon som knappt orkade cykla till jobbet.
Sen spoilade jag allt relativt snabbt genom att trycka i mig en påse chips när jag kom hem,
men jag är fortfarande glad att vi gick ut och fick lite motion, frisk luft och umgås med varandra.
Det blev många skratt under färden, kanske speciellt när jag turistfotade Örebros industriområden.
Men det är ack så vackert! ;)

Ikväll står kapten röd och mikael wiehe på schemat.
Calle-kung är i stan och vänstern har styr upp en folkfest för alla som skiter i kungafamiljen,
och grymma band står på scen.
Jag och världens bästa vänner ska dit och njuta av grym musik och bara umgås och må bra.

Har bakat snickerskakor idag. Slopade sockret i kakan och smaken tycker jag är bättre,
däremot fick kakan svårt att stelna så i framtiden ska jag försöka att ha i ½ dl istället för 1½ dl.
Jag vet. Jag må skit av att äta skit och jag kommer aldrig gå ner i vikt om jag snaskar godis, chips och kakor,
men just nu behöver jag bli rökfri och då är socker min bästa kompis.
Annars kommer jag att bli galet röksugen och det var tilräckligt jobbigt igår för att jag har insett att jag ska ge efter mina sockercravings för att inte bli tokig.

Nu går världens bästa film någonsin på tv - den oändliga historien.
Har sett den två tusen gånger, men det gör ingenting.
Det är fortfarande världens bästa film.

Jag är lite smålurig i skrivande stund.
Har haft en trevlig dag (förhoppningsvis mer om det i ett senare inlägg) och en trevlig kväll med älsk och eric.
Vi tog ett par öl och blev fnittriga (okej, bara jag) och sen begav vi oss till rockbaren för ytterligare öl och lite glamm.
Har inte ätit sen frukost bortsett från en chipspåse jag hävde i mig kring middagstid så när jag och älsk skulle hem var "hålet i väggen" givet. När jag beställt mina pommes ramlar en man omkull på cykeln i ögonvrån.
Jag tänkte att det är bäst att jag inte går fram så att han inte skäms, så jag gick istället och hämtade ketchup till mina friterade älsklingar. Men när jag hämtat kepthupen ser jag att Johan står över mannen och jag hör någon säga att han blöder mycket från huvudet. Skötaren i mig drog igång och jag satte mig hos farbrorn, pratade med honom om vardagliga saker så att han inte skulle hamna i chock, höll papper hårt mot huvudet så att han skulle sluta att blöda och bad älsk att ringa ambulansen. Kände mig väldigt kompetent. När jag satte mig hos honom sa jag lugnt och pedagogiskt vem jag var, min titel och allt jag skulle göra för att han skulle veta om allting.
Allt gick bra och sen tog ambulanspersonalen över.
Min hand var helblodig men jag kände ändå att jag gjort det jag kunnat.
Men maten jag köpte fick jag väldigt svårt att få i mig sen..

Det var en trevlig kväll trots dramatik på hemvägen.
Men min karl kallade mig hjälte för att jag skötte situationen så jädra bra,
och inte för att skryta, men jag håller nog med honom.
I krissituationer kan man alltid räkna med mig och jag har nog aldrig varit så lugn och metodisk som då.
Kul att allt man pluggat verkligen sitter. Man kanske skulle plugga till syrra ändå?
Har hört från flera håll att jag skulle passa som det.
Det tåls att tänka på..

God natt allesammans.

Funderar på om jag ska ta och ringa någon sån där sluta röka-linje.
Jag är inne på dag 3 som rökfri och det har hittills gått över förväntan,
men det är svårt. Speciellt efter maten. Då slår suget till rejält och jag får svårt att värja mig.
Men hittills har det gått bra. Har kört på stimulikontroll vilket innebär att jag försöker att inte vara omkring rökare eftersom att det kommer att trigga igång mig totalt. Känns tråkigt, för många av mina fina och underbara vänner röker, men såhär i början tror jag att det är bäst att jag försöker att hålla mig till rökfria vänner.
Jag känner mig inte tillräckligt stark för att kunna stå emot ännu.
Som vanligt när man slutar röka så är jag väldigt sugen på sötsaker och annat godis hela tiden.
Försöker att ha kontroll över vad jag äter, men det är väldigt svårt att vara disciplinerad på två saker samtidigt.
Jag vet inte om jag fixar att både slutar att röka och inte småäta.
Ska försöka att småäta så nyttigt jag kan, men jag tycker att det är svårt.
Men tjockisångesten är nästan svårare att hantera än röksuget,
men jag tycker att det är vidrigt att röka och jag vill inte vara 50 år och röka cigg.
Jag vill inte vara beroende av en cancerframkallande pinne.
Jag vill leva hälsosamt och vara zen med mig själv, vegan som jag är.
Snart kommer jag att bli tvungen att sluta med all skräpmat också,
för jag älskar att leva nyttigt och känna att jag värdesätter min kropp och tar hand om den på det bästa sättet jag kan. Känner mig helt straight edge aktig - "min kropp är mitt tempel", men jag gillar tanken på den och jag vill leva i enighet med mina värderingar och varken rökning eller skräpmat hör till där.
Men en sak i taget, right? Först sluta röka. De skadorna på min kropp är värre än att väga 6kg mer än vad jag vill.
Jag ska lyckas med alla mina mål jag sätter upp. Att misslyckas finns inte med i planeringen.
Jag SKA lyckas att sluta röka, även fast det gör fysiskt ont i mig när jag är röksugen,
och jag SKA gå ner i vikt även om det kommer att bli svårt.
Men jag behöver göra det här för att må bra.
Jag behöver göra det här för att trivas i och med mig själv.

what a day.
uppe i ottan för att besöka vårdcentralen och agera stöd åt amanda.
sen hem där jag tog dagens första powernap.
sen efter sjunde himlen beslöt vi oss för att bränna fett så vi tog en promenad i varbergaskogen tillsammans med alla mygg. det var.. svettigt.. och amanda går jättefort! haha jag visste att det var dåligt med min kondition, men inte SÅ dåligt! Fick tokångest för att min kondition är så dålig och för att jag är så tjock.
Och vad gör jag? Jag äter en påse chips.. bra, verkligen.
Ser fram emot träningssäsongen så att jag kan komma i form igen.
det här måste få ett slut.
jag fixar inte att må såhär.
måste ta gler promenader och träna mer.
och sluta äta chips. det går inte.
jag gillar inte ens chips..

Var på DBT igår. Första gången på länge.
Har bara varit i gruppen en gång under sommaren och då var det en sammansatt grupp.
Det kändes bra att vara tillbaka i gruppen igen men en märklig känsla infann sig och jag visste inte hur jag skulle hantera den. Kände mig ambivalent inför den och den kändes både bra och dålig.
Sommaren har utan tvekan varit en utmaning. Jag har jobbat arslet av mig och knappt haft tid för någonting annat.
Det har tärt och nött på mig men det har varit spännande att vara utan terapi så länge.
Liksom pröva vingarna och se hur jag klarar av det.
Och vet ni? Det har gått över förväntan!
Jag har mött många hinder under sommaren och jag har haft svårt att hantera alla,
men jag har ändå tacklat dem på mitt sätt och på så sätt kunnat fungera trots att jag möter svåra prövningar.
Det har verkligen varit svårt till och från, men jag klarade det.
Med lite hjälp från DBTn och med min enorma envishet så har det fungerat.
När jag satt i gruppen igen och gick igenom saker jag hört säkert tusen gånger så bara kände jag att jag skulle fixa det. Jag kommer att fixa övergången och jag är nog redo att flyga ut ur boet på riktigt.
Den här sommaren har jag fått pröva på hur det är att klara sig utan DBT, och jag är väldigt stolt över mig själv hur jag har använt mig av färdigheter i vardagen för att fixa allt som händer.
Det har varit allt ifrån sverigedemokrater, utnyttjande, trötthet, terrorister och tjockisångest.
Ämnena har varit många och jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att tända till och säga ifrån men jag har haft målet synligt framför mig och här är jag nu. Vid liv in one piece.
Denna insikt gjorde mig glad, men samtidigt lite ledsen.
Jag tycker verkligen om min grupp och det finns ingenstans jag känner mig lika hemma som där.
Lika välkommen och förstådd.
Det kommer att kännas ordentligt i bröstet där jag lämnar stället.
Det var så omvälvande för mig att jag tappade fokus där jag satt,
men det gjorde inte så mycket. Jag kan det dem pratade om och jag kan använda det i praktiken.
My work here is done.

Jag har fått ut så otroligt mycket av gruppen och den har gett mig livet tillbaka,
men jag tror inte att jag kan lära mig så mycket mer så det börjar att bli dags att lämna min trygghet
och istället finslipa mina färdigheter hos min terapeut.
Jag känner mig stark och motiverad till mitt nya, friska liv,
men det är samtidigt skrämmande och otryggt.
Jag kommer alltid att möte hinder i livet,
och jag kommer antagligen inte att tackla dem lika bra som jag har tacklat situationerna i sommar.
Men det är så livet är. Ibland går det bra, ibland går det dåligt.
Jag har mått skit till och från i sommar,
men jag lever.
Jag lever och jag känner mig stärkt av alla färdigheter jag har lärt mig under åren
och för första gången på länge så känner jag att det kommer att lösa sig.
Det här året har gett mig många prövningar men belöningen har varit sweeet.
Jag är så tacksam.

De ringde från jobbet idag och frågade om jag kunde jobba natt.
Det tyckte jag var lite kul, för jag fick inte ens en hel dag ledigt innan de ringde och frågade mig.
Men jag tackade nej, för jag hade blivit tvungen att gå och lägga mig direkt för att orka och sen ska jag upp i okej tid imorgon. Men lite sött var det.

Har slappat idag. Inte gjort mycket alls, annat än att tvätta.
Planerar att inte göra mycket resten av kvällen heller.
Imorgon ska jag ta mig ut, men det har varit skönt att bara ta det lugnt ikväll.
Jojjo bakar bröd. Han är så söt.
Bröd är gott.