bully

Var på DBT igår. Första gången på länge.
Har bara varit i gruppen en gång under sommaren och då var det en sammansatt grupp.
Det kändes bra att vara tillbaka i gruppen igen men en märklig känsla infann sig och jag visste inte hur jag skulle hantera den. Kände mig ambivalent inför den och den kändes både bra och dålig.
Sommaren har utan tvekan varit en utmaning. Jag har jobbat arslet av mig och knappt haft tid för någonting annat.
Det har tärt och nött på mig men det har varit spännande att vara utan terapi så länge.
Liksom pröva vingarna och se hur jag klarar av det.
Och vet ni? Det har gått över förväntan!
Jag har mött många hinder under sommaren och jag har haft svårt att hantera alla,
men jag har ändå tacklat dem på mitt sätt och på så sätt kunnat fungera trots att jag möter svåra prövningar.
Det har verkligen varit svårt till och från, men jag klarade det.
Med lite hjälp från DBTn och med min enorma envishet så har det fungerat.
När jag satt i gruppen igen och gick igenom saker jag hört säkert tusen gånger så bara kände jag att jag skulle fixa det. Jag kommer att fixa övergången och jag är nog redo att flyga ut ur boet på riktigt.
Den här sommaren har jag fått pröva på hur det är att klara sig utan DBT, och jag är väldigt stolt över mig själv hur jag har använt mig av färdigheter i vardagen för att fixa allt som händer.
Det har varit allt ifrån sverigedemokrater, utnyttjande, trötthet, terrorister och tjockisångest.
Ämnena har varit många och jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att tända till och säga ifrån men jag har haft målet synligt framför mig och här är jag nu. Vid liv in one piece.
Denna insikt gjorde mig glad, men samtidigt lite ledsen.
Jag tycker verkligen om min grupp och det finns ingenstans jag känner mig lika hemma som där.
Lika välkommen och förstådd.
Det kommer att kännas ordentligt i bröstet där jag lämnar stället.
Det var så omvälvande för mig att jag tappade fokus där jag satt,
men det gjorde inte så mycket. Jag kan det dem pratade om och jag kan använda det i praktiken.
My work here is done.

Jag har fått ut så otroligt mycket av gruppen och den har gett mig livet tillbaka,
men jag tror inte att jag kan lära mig så mycket mer så det börjar att bli dags att lämna min trygghet
och istället finslipa mina färdigheter hos min terapeut.
Jag känner mig stark och motiverad till mitt nya, friska liv,
men det är samtidigt skrämmande och otryggt.
Jag kommer alltid att möte hinder i livet,
och jag kommer antagligen inte att tackla dem lika bra som jag har tacklat situationerna i sommar.
Men det är så livet är. Ibland går det bra, ibland går det dåligt.
Jag har mått skit till och från i sommar,
men jag lever.
Jag lever och jag känner mig stärkt av alla färdigheter jag har lärt mig under åren
och för första gången på länge så känner jag att det kommer att lösa sig.
Det här året har gett mig många prövningar men belöningen har varit sweeet.
Jag är så tacksam.