bully

Har tittat på Girl, Interrupted. En av mina favoritfilmer.
Vet inte hur många gånger jag sett den men jag har inte tröttnat på den ännu.
Den rör ofta ihop mycket i mitt huvud, som nu men kanske på ett annat sätt än tidigare.
Winona är så vacker i sin svartvit-randiga emotröja och sitt korta, svarta hår.
Hon lever i ytterligheterna och försöker sig på balansgång utan skyddsnät.
Inte det enklaste kanske. Tänker på alla gånger jag har varit inlagd på psyket, fast nu var det längesen.
Jag har nog aldrig varit där mer än en vecka åt gången, och hon var där i över 1 år.
Jag har bara varit där för förvaring. I filmen verkar de även bedriva terapi.
Det hade varit trevligt att få haft det när jag legat inspärrad.
Att ha någon att prata med annat än de andra patienterna.
Får ett sug av att skriva. Skriva om allt som varit men jag förmår inte hitta orden på samma sätt som när jag var sjuk. För jag är väl frisk nu? Så frisk som jag kan bli?
Jag har arbetat bort alla svåra sidor hos mig och ansträngt mig för att bli en människa som kan leva och fungera i samhället. Är jag friskförklarad nu - eller står det fortfarande borderline med stora, feta, hånande bokstäver?
Vad är jag nu? Är jag fortfarande färgsprakande eller har jag arbetat bort den sidan också, trots att jag tycker om den sidan hos mig själv? Om jag är så frisk, hur kommer det sig att jag har så svårt för vissa saker?
Är det min last som människa? Att då och då hamna i situationer eller i mentala träsk som jag inte kan hantera oavsett hur mycket jag vill? Även om det gått närmare två år sen jag använde rakblad - hur kommer det sig då att jag fortfarande tänker på det när något är övermäktigt för mig?
När det enda som finns kvar att göra är att acceptera verkligheten som den är,
men att jag inte kan göra det. Jag kan inte.

Jag tampas med mig själv ikväll. Har gjort det mycket de senaste månaderna.
Jag vågar inte ställa mig på vågen. Bara tanken på det skrämmer mig.
Min kropp. Min stora feta kropp är mitt kryptonit.
Min största svaghet och min akilleshäl.
Jag fixar inte hur jag ser ut. Hur magen är utspänd och ser extremt gravid ut.
När jag går på stan är jag rädd att folk ska fråga mig om jag är gravid.
Det är ingenting jag bara säger. Ser att jag tjockat till mig övrigt också,
men i jämförelse med min mage så ser jag fortfarande lika smal ut som alltid.
Men min mage är enorm. Det ser verkligen ut som att jag är i typ sjätte månaden.
Vet inte varför. Jag har slutat med fördärvet. I stora drag i alla fall.
Ingen mer läsk och inget mer kaffebröd. Är fortfarande svag för chips,
men om jag ska vara ärlig så äter jag snarare chips för att jag inte står ut med mig själv än för att jag är sugen.
Ska börja äta mat i bara underkläder. Det lär vara en riktig turn off.
Det här som händer med min kropp, är det värsta jag varit med om.
Jag kan ta ånget i olika former, till och med på julen.
Jag kan ta konflikter och andra motgångar.
Men självbilden. Jag rasar med den.

Känner mig inte som en frisk borderline.
Känner mig.. jag borde skriva en bok.
En bok om allt som hänt och det som var.
Men ikväll krigar jag mot mig själv.