bully

Befinner mig i demonstaden.
Det rörde sig oroligt i bröstet på mig på tåget hit men det har varit relativt stilla hela dagen.
Jag, mami och moster har varit ute i skogen hela dagen och plockat svamp så nu kan jag äntligen fylla på förrådet.
Det lär bli flera vändor innan vintern kommer, så att jag klarar mig genom den bitande årstiden.

Nu ikväll har det bara varit jag och mamma.
Vi har ätit gott och tittat på en bra film på tv som heter Nu eller aldrig (The bucket list).

Imorgon åker jag hem igen.
Har tusen saker att göra innan. Besöka mormor. Besöka farmor. Besöka palle.
Titta igenom vinden. Hämta jackan jag köpte igår på tradera till älsk.

Det är lite jobbigt just nu. Demonstaden med dess klor och spetsiga tänder.
Jag får aldrig riktigt sinnesro här, även om det blivit bättre på senare tid.
När jag inte behöver titta över axeln vid var steg eller oroligt lyssna efter ljud mellan väggarna.
Men det är något med den här staden. Det är något med den här staden som får det att rysa ända in på ryggraden på mig. Den här staden döljer många spöken (fast mest i mitt huvud) och jag känner lukten av lik så fort jag går av tåget. Klart att staden har ljusa sidor också.
Det finns många fina människor i den här staden, men det spökar för mycket.
Det blir för mycket för mig varje gång jag är här.
Jag drömmer om att komma hit någon gång och inte känna panik och äckel inför staden.
Att komma hit och känna att detta är min barndom.
Detta är min uppväxt och där alla mina barndomsvänner och barndomsminnen är.
This is a place of peace.
Men det kommer att dröja ännu ett tag innan jag kan kalla mitt barndomshem för ett hem och inte för en rutten industristad med tillhörande hemska minnen.
Men jag är en bit på väg i alla fall.
En solstråle har flyttat dit och hon hjälper.
Hon hjälper redan utan att veta om det.
Bara hennes närvaro i staden utan ljus gör den lite lättare att hantera.
Staden kommer att vara åter fin för min en dag.

Jag har vunnit alla kamper livet har delat ut hittils, och jag har inga planer på att lägga mig nu.

Köpte nyss en jacka till älsk på tradera. Skrev in Örebro och hittade en jättefin jacka som det var 3 minuter kvar på och eftersom att den låg i Örebro så behöver jag inte betala frakt så jag betalade gladerligen 56:- för jackan.
Men vad ser jag sen? Personen bor inte i Örebro. H*n bor i Fellingsbro!
DET ÄR JU INTE ENS NÄRA! Så nu måste jag betala frakt och med ens blev den där superbilliga jackan dyr.
Skräp. Enda chansen är om jag åker bil dit och hämtar upp den.
vet iofs inte om det blir billigare. Frakten låg på 60:-
Men det spelar ändå ingen roll för jag har ändå inget körkort. Mjäk.

Jag såg på filmen "I rymden finns inga känslor".
Jag hade glömt att det var en kortfilm. Synd att det är en kortfilm för de fanns verkligen material att spinna vidare på.
Känner mig alldeles varm i bröstet av filmen.
Vilken varm och glad film. Så härligt speciell.
Den kan jag verkligen rekomendera!

Mår lite bättre nu.
Beslutade mig för att inte tvätta eftersom att jag kommer att bli överfallen.
Ringde Jojjo som förstod.
Katterna myser med mig (båda två - samtidigt) och det känns bra.
Ville se mer av filmen så nu återstår det att se någon annan film som förhoppningsvis är lika bra.
Jag mår bättre än för några inlägg sen men har det fortfarande ganska overkligt.
Men doftljusen gör MYCKET för mig. Älskling hatar doftljus och speciellt när de doftar mycket vilket de måste göra för att jag ska känna någonting så det är bara nu jag kan tända dem.
De luktar tryggt och gör min lite säkrare på att jag finns och allting finns omkring mig.

Äter snickerskakor. De blev jättegoda.
Jag är bäst på att baka kakor.

Jag har tänt massor av ljus i lägenheten nu. Det ser så fint ut.
Dessutom luktar det så obeskrivligt gott av alla doftljus.
Äpple, mango, vanilj, melon.
Det är lugnande.

Jag står inför ett svårt och jobbigt dilemma.
Jag har en påträngande jobbig känsla av att jag kommer att bli överfallen i natt.
Det känns därför oerhört jobbigt och ångestladda att gå ut och tvätta fram till 00:00.
Jag måste lämna trygga lägenheten och trygga huset och gå ett par hundra (kanske 300?) meter till tvättstugan.
I mörkret. Dessutom regnar det så få människor är ute.
Det är oerhört jobbigt att behöva gå ut.
Jag vet faktiskt inte om jag fixar det.
Men jag har knappt några kläder att ha på mig.
Jag brukar vanligtvis inte bli rädd och paranoid men jag har varit det i stort sett hela dagen idag.
Jag har fått för mig att så fort någon viskar så är det om mig.
Så fort någon tittar på mig så kan de läsa mina tankar och de tycker att jag är helt sjuk i huvudet.
Jag får hela tiden för mig att jag är hatad. Hatad och förföljd.
Jag som i stort blivit av med min "starka paranoida personlighetsstörning" som det står i mina papper från 2007 (vilket egentligen är ett skämt eftersom att jag mest på den tiden var konspiratorisk. Efter att ha jobbat inom psykiatrin så vet jag att jag har haft svag paranoid personlighetsstörning och inte stark som det står men men).
Men ibland så kommer den tillbaka. Som nu.
Ska besegra den och gå emot känslan när jag är så övertygad om att jag kommer att bli överfallen?
Eller ska jag stanna hemma i min trygga lägenhet med mina lugnande ljus och övergosiga katter?

Det känns jobbigt ikväll.
Har bakat nu och jag hoppas att det blir bra men det liksom värker i mig.
Jag har åter overklighetsskänslor och är osäker på om det som pågår verkligen.. är.
Är jag? Känner jag? Känner alla andra eller är det bara en bild jag skapat i huvudet för att sysselsätta mig själv?
Är inte helt säker på det men jag låter det vara.
Jag låter alla mina låtar vara i en och samma playlist men ändå envisas alla lugna, ångestlåtar förfölja mig.
Det känns som att de söker upp mig och envisas med att plåga mig nu när jag är själv.
De söker upp mig när jag är svag och pickar på näthinnan så att jag ska bli ännu mer osäker på vad jag ser.

Är ledsen för Satin hatar mig just nu.
Jag har inte gjort henne någonting men när jag kom hem från ica så satt hon helt obekymrad på bordet och åt godis.
Jag tillrättavisade henne och nu vägrar hon att komma nära mig.
Hennes beteende skiljer sig väldigt mycket från Katitzie.
När Katitzie gjorde "fel" som kattunge så tog hon också följden av det och lät sedan bli att ex kloa på soffan eller vara på bordet. Satin VET att hon gör fel och trots att jag aldrig rört henne när hon gjort fel så flyr hon från situationen för att hon inte vill ta konsekvenserna av hennes handlande.
Nu är det katter vi pratar om så jag räknar inte med att de ska bete sig som människor,
men de är väldigt lika på många sätt.
De vet att de inte får vara på bordet, men ligger det godis där och matte inte är hemma så gör dem det ändå.
Eftersom att Satin vet om att hon gjort fel och kan räkna ut att jag inte är glad så vågar hon inte närma sig mig.
Det krossar mitt hjärta för jag åker imorgon och jag vill inte åka ifrån henne när hon är arg på mig.
Åh jag är sån tönt men jag kan inte rå för det.
När Katitzie var arg på mig som liten kunde jag skolka halva dagen för att jag ville att hon skulle känna att jag älskade henne innan jag stack.
Jag lämnar inte mina djur när de tror att jag är arg på dem.
Jag är egentligen aldrig arg på dem.
Inte ens 04:00 imorse när Satin välte paprikaplantan.
Hur hon gjorde det är en gåta för den står längst in och är tung, men men.
Oavsett så blir jag inte arg. Inte så att det skulle gå ut över dem.
Klart att jag kan störa mig på att gå upp vid fyra och sopa jord, eller rolla bordet från katthår,
men det är så det är när man har katt.
Om man har väntat sig ett fogligt djur som alltid gör vad man vill så har man skaffat fel djur.
Nu ligger hon bredvid mig. Hon har nog insett att det inte blir värre än såhär.
Ett bestämt "nej" och sen är det bra. Men hon är så fjantig den lilla saken.
Hoppas att vi kan gosa ikväll för annars vill jag inte åka imorgon.

Jag förstår inte hur jag mår ikväll.
Det är lite varvat.
Det är skönt, ensamt, tomt, mys och bus, glädjande, saknande etc.
Ska nog titta på "I rymden finns inga känslor" ikväll, om jag orkar.

---

Nu ligger hon och tokmyser med mig.
Bra att hon inser att matte bestämmer och även fast jag inte alltid är glad så är jag ändå matte som älskar henne mest av allt. Mitt barn. Mitt ludna lilla barn.

Ska snart tvätta..

Jag har gjort någonting jag inte trodde skulle vara svårt, men som verkligen var det.
Det är inte så att jag är fåfäng men jag går sällan (läs:aldrig) utanför dörren utan att ha sminkat mig och nu blev jag vansinnigt sugen på att sticka till ica och handla. Men.. utan bil.. i mjukisbyxor.. osminkad..
Känns inte helt bra det där. Men efter att ha peppat mig själv i nära 2½h så stack jag iväg.. osminkad.. i mjukisbyxor.. på cykel..
Och nu är jag hemma igen.
Nu ska jag bara se till att göra något av sakerna jag handlat också.
Hoppas att det också blir av. Gillar inte att vistas i smutsiga kök.

Har trånat idag. Almost. Skulle springa och vara helgrym men jag var inte det.
Istället började jag flåsa snabbt och jag skämdes så mycket att jag åkte hem.
Men jag var där i över 30 min i alla fall. Alltid något.

Är ensam ikväll. Ska tvätta. Det suger.

Det är supersöta lärare där jag går nu.
Sådär härligt mjuka och snälla. De tittar på en och ler och är så varma att jag blir alldeles röd om kinderna.
Kom dit imorse och först hade vi ett litet samtal där de ska få lite information om mig; om vart jag gått innan, hur mycket matte jag läst etc. Sen har de massa andra gulliga frågor som varför behöver jag solstudion, vad jobbar jag med, vad har jag för intressen och vad gör jag på fritiden osv. Tycker att det är supergulligt.
De skrev upp att jag är en dubbeldiagnosare, tycker om att träna och är vegan.
GULLIGT!!

Fick börja med lite repetioner från matte a light och det kan behövas.
Det var ju närmre 5 år sen jag läste matte sist.
Sånna där "x-frågor" förstår jag inte alls.
Men det kommer säkert att gå bra.
Jag känner mig väldigt trygg och säker i den nya gruppen,
även fast det mer eller mindre är särmatte jag läser.
Det är en liten grupp med människor som har läs och skrivsvårigheter och svårt med matte.
Men även om de nästan hela tiden pratade med mig som om att jag vore ett barn och hade löjligt förenklade förklaringar till olika tal så trivs jag där. För jag får panik när andra inte inser hur svårt jag har för matte och bara "äh det sitter bara i huvudet. Du kan det där. Så - in i klassrummet och gör 200 tal nu".
PANIC!

Här är de mycket medvetna om mina svårigheter och försöker istället att uppmuntra mig och se till att jag klarar det här. Jag tror inte att jag haft en chans annars.
Jag är så tacksam.
För att det inte ska bli för mycket för mig så har vi bestämt att jag ska börja med 2h/dag och sen om det fungerar och känns bra för mig så ska vi öka.

Äntligen rör saker på sig.
Och vad som är ännu bättre är att jag tagit mig iväg och tränat ikväll.
Jag trodde att jag skulle dö, men det gjorde jag inte. Bara nästan.
Jag är verkligen ur form men förhoppningsvis är jag snart tillbaka igen.
Det var ju inte längesen jag tränade hårt 4ggr/vecka så om jag bara tar tag i det här så borde det gå bra.
Hoppas, hoppas.

Det ser ljust ut nu.
Då kanske jag kan börja må bra igen snart.
Eller bra och bra. Bättre. Jag mår inte dåligt nu men mitt låga självförtroende i kombination med mattekrisen har gjort mig orolig och mitt mående "sådär".
Jag hoppas att det är över nu när jag kommit igång.

Jag blev väckt på ett väldigt trevligt sätt imorse. Ja, förutom då älsklings väckarklocka ringde halv sex.
Vid nio ringde en snäll liten tant (av rösten att döma) och berättade att hon var lärare på solstudion.
De hade haft morgonmöte om mig och tittat igenom vem som stod på tur att få komma in på solstudion och det var jag! Så hon frågade med len löst om jag ville börja, och självklart sa jag ja!
Blev jätteglad att hon ringde och äntligen kanske jag kan få ett G i matte!
Känns lite ledsamt också. Även om jag inte hann träffa min lärare som jag blev tilldelad häromdagen så tyckte jag att han var helt awesome och det kommer att vara tråkigt att behöva skiljas från honom.
Han var så supersnäll och fylld av positiv energi.
Jag tyckte verkligen om honom, men det här är en jättemöjlighet för mig och jag voe dum om jag inte tog den här chansen.

Så nu sitter jag här. Har precis ätit fruskost och ska snart styra upp ett ansikte och sen trampa iväg på min djävulscykel till skolan och träffa mina nya lärare.
Det känns jättespännande!

Senare blir det DBT, och efter det ska jag försöka att hinna träna också.
Det är mycket på agendan idag!

Har varit och tränat.
Det gick sådär, och jag har nog aldrig blivit så svettig som ikväll, men skit samma, för JAG HAR TRÄNAT!
Även fast jag inte direkt var någon karate kid så är jag ändå sjukt stolt över mig själv.
Det har verkligen tagit emot och varit svårt att komma till träningen och erkänna att jag är ur form,
men jag gjorde det. Ett ministeg mot bättre hälsa.
Tränaren skällde ut mig för att jag levt så destruktivt under sommaren med cigg och sånt.
Det är inte det jag vill höra första gången vi ses på flera månader.
Jag har varit rökfri i flera veckor nu och många gånger har jag utsatt mig för riktiga frestelser men det har gått bra.
Det var bara inte det jag ville höra. Fast det är väl vår jargong lite att skälla på varandra men inte första gången kan jag tycka.

Hade jättekul på träningen och trots att vi egentligen inte gjorde jobbiga saker var jag ändå helt slut.
Det är skönt att ha kommit igång igen indeed.
Hoppas att det håller i sig nu bara.

Okej. Nu har jag sagt till världens bästa Stina att jag ska möta henne på träningen så nu kan jag inte backa.
Ikväll ska jag fan träna. Jag kommer antagligen att dö och bryta ihop men då har jag i alla fall gjort någonting för att få ordning på mitt feta fläsk.

Önskar bara att jag kunde få mer tid med Johan.
Vi ses aldrig. Försökte att få till en myskväll med honom i fredags men det gick sådär - älsklingen var så trött att han somnade vid nio. Han är söt när han sover i alla fall.

Första mattelektionen idag.
Jag satte mig ner och ville dö typ omgående.
Min första fråga till läraren var inte ens en fråga om ett tal.
Jag kom inte ihåg vad som var vad i all multiplikation, division, addition och substraktion.
Det var sjukt pinsamt att fråga och jag ville bara sjunka genom jorden.
Det var många där och alla behövde hjälp vilket innebar att under två timmar fick jag bara 5 min hjälp,
och eftersom att jag inte läst matte på länge kunde jag.. ingenting.
Allt som allt gjorde jag åtta tal. Åtta ynka tal.
Kände mig sämst och jag satt med gråten i halsen hela tiden och när läraren äntligen kom för att hjälpa mig så var mina ögon alldeles glansiga. Jag ville fly, fort.

Cyklade iväg till DBTn på min fanskapscykel och där pratade vi igenom dagens mattelektion.
Jag fick validera mig själv och försöka att acceptera att jag har svårt för matte,
men jag fastnade vid acceptansen. Det är så svårt att acceptera att jag är kass i matte och att jag måste ge järnet och vara där varje dag trots att jag bara vill springa därifrån och böla ögonen ur mig.
Vi beslutade oss i alla fall efter en lång stund att se på dagens lektion på ett annat sätt än det jag gjorde.
Istället för att se det som: "Jag gjorde åtta tal. Åtta ynka tal. Jag är sämst i världen", så ska jag tänka mer:
"ÅTTA TAL!! Fuck YEAH!! Vad grym jag är".
Det är ett svårt synsätt men om jag ska orka så behöver jag nog de ögonen.
Det känns lite som att jag drunknar gång på gång när jag tänker på matte eller försöker mig på det.

Det är mycket som är svårt idag men jag försöker ändå att vara nöjd md min bedrift idag.
Jag är sämst i matte, men jag har ändå varit där hela tiden och gjort mitt bästa.
Ikväll ska jag träna, men om det skiter sig så blir det som minst en promenad med fina Amanda.

Jaha. Då får jag ta tillbaka allt jag skrev i mitt förra inlägg.
Har varit i skolan i flera timmar och bråkat.
Är helt slut på energi nu. Men jag är ändå fylld av lite mera hopp än tidigare.

Jag satte mig ner och pratade med skolkuratorn om att jag hoppat av höstens kurser och att jag istället satsar på våren och solstudion. Hon tyckte att det var en jätedålig idé eftersom att jag antagligen inte får komma till solstudion i alla fall. Hon tyckte att jag skulle läsa matte i två terminer istället för en och satsa på extrahjälp.
Det är inte den sortens hjälp jag behöver. Herregud jag har haft världens bästa privatlärare och jag kunde fortfarande inte få G i ämnet. Mitt problem är att jag inte fixar matte.
Och när jag är i en stor klass så fixar jag verkligen inte matte.
Jag blev arg av saker hon sa och jag tyckte själv att jag var väldigt beskrivande trots att jag lät onödigt vass i tonen, men jag förklarade även då att jag var frustrerad och orolig därav min vasshet.
Det känns inte som att de stöttar mig alls. I början trodde jag att jag skulle få stöd och hjälp men det visade sig bara vara lösa ord. De sa att de är mycket medvetna om att jag behöver solstudion och samtliga inblandade (kurator, lärare, rektor mm) tycker att jag ska få vara där, men nej. Det finns helt enkelt inte plats.
Okej, finns det inte plats så finns det inte. Men då måste de ju lösa det här på något annat sätt.
Vi satt i en timme och pratade och jag blev arg och frustrerad för det kändes inte som att hon lyssnade,
men till sist så kom vi ändå fram till en lösning som jag tror kommer att fungera.
Jag ska ha matte i ett vanligt klassrum tillsammans med normala människor, men istället för att läsa matte b så ska jag läsa matte b light, det som jag eftefrågade förut (det är light man läser i solstudion, därför vill jag dit) och jag ska få extrahjälp och sånt.
Jag fick träffa min nya lärare och han var helt fantastisk!
Ett energiknippe och så mycket förståelse och ödmjukhet.
Han bjöd på fika och vi satt i en god stund och pratade.
Jag fick berätta om vad jag är duktig på och han berättade historier från när han var ung.
Det är en underbar lärare, en sån där som alla elever gillar.
Vart vi än gick så hälsade han på elever som skrattade och sa hej och jag förstår varför han är så populär.
Väldigt trevlig man.
Han skjutsade mig till och med till läromedia så att jag kunde köpa en mattebok.

Det hela känns väldigt bra och jag känner mig väldigt trygg med lösningen vi kom fram till.
Solstudion skulle ha möte om mig på onsdag och sen skulle de ringa,
men med den där underbara läraren och med rätt matte (light alltså) så tror jag äntligen att det här kommer att gå.
Jag börjar imorgon. Det blir en brakstart men det behöver jag.
Äntligen börjar jag att tro att jag ska få godkänt i matte.
Sen. Sen kan jag söka in till universitetet och livet kan börja.

Släpade mig upp vid 11 och av gammal vana gjorde jag i ordning mig direkt.
Sitter färdigsminkad utan mål men det är ändå rätt okej.
Pratade med en kvinna på komvux som hade bråttom med att fylla i mina meningar, något som jag störde mig på så mycket att jag bad henne att lugna ner sig och det gjorde hon.
Har blivit antagen till matte igen. Yaaay, kan man tycka, men det är inte så.
Nog för att mina föräldrar skulle bli glada om jag läste matte nu, men jag har tänkt lite strategiskt nu under helgen och kommit fram till att det sämsta jag kan göra nu är att läsa matte för 1) jag skulle inte ha en chans att komma i fatt i den takt de kör, vilket skulle leda till att jag hamnar efter och inte får godkänt 2) jag behöver den där jävla solstudion som kan hjälpa mig och jag vet att det är fullt nu men hur det ser ut i vår vet jag ännu inte.
Därför ringde jag komvux och berättade att jag inte har några intentioner att läsa matte nu i höst.

Jag behöver däremot gå till komvux och prata med en studievägledare och skicka in en ny ansökan som gäller våren och sen får jag bara hoppas att jag inte är för sent ute, vilket jag i ärlighetens namn betvivlar.

Jag fortsätter att må "sådär".
Vissa stunder är fyllda med så mycket lycka att bröstet krampar,
för att jag i nästa stund krigar så mycket med och mot mig själv att det känns som att det inte finns någonting kvar att kämpa för. Jag har inte längre något att ha på mig för jag vantrivs så mycket med mig själv.
Jag vet att jag ska börja träna den här veckan och jag vet att träningen i kombination med bättre kost kommer göra att jag går ner till en mer passande vikt, men trots denna vetskap så bara faller jag.
Jag faller i mitt humör och jag avbokar saker för att jag inte vill visa mig ute.
Bra dagar och dåliga dagar, som vanligt.
Ibland vore det skönt att vara balanserad, men det är ingenting som vi med borderline sysslar med.

Nu ska jag äta frukost och sen traska ner till komvux.

Vilken helg det har varit. Fullspäckad och fylld med äventyr.
Har gått på stan och handlat med mina två fina vänner Johan & Amanda, haft myskväll med älskling och varit kanonfull och slutligen alldeles för bakis och sliten för mitt eget bästa.

Helgen har varit späckad och det har hänt saker hela tiden.
Igår var jag, jojjo och frank och bowlade och sen fortsatte vi på rockbaren där jag var alt annat än nykter,
men jag hade jävligt roligt i alla fall.
Idag har jag inte haft lika kul. När jag vaknade trodde jag att mitt huvud skulle gå av,
men jag var ändå uppe med tuppen och bakade bröd och hade mig.

Är trött nu.
Har varit trött hela dagen, men det är inte så konstigt heller.
Nästa veck börjar mitt nya liv.
Då ska jag gå ner mina överflödiga kilon och må bra.
Trivas och sånt.

Faaaaaaan jag glömde auktionen på tradera med världens finaste klänning.
Jag blev överbjuden med fyra (!) kronor.
Jävla skit. Jag som hade en sån bra dag.
Hoppas att den sitter skit på människan som bjöd över mig.

Enligt någon slags BMI-skala så ska jag äta ungefär 1200 kcal/dag.
Jag vet inte om jag fått tjockis-tänk, men är inte det sjukt lite?
Om det stämmer så är det helt uppenbart varför jag ökat i vikt så mycket och så drastiskt som jag gjort.
Har ätit fel och druckit fel, det vet jag.
Men jag har också ätit stora portioner för att inte småäta och trots att vi nästan alltid har frukt hemma så äter jag det sällan.
Kan det vara så enkelt att det är mina stora portioner som är boven i dramat?
Jag har slutat med mitt destruktiva matmönster i stor skala så det enda som är kvar är mina portioner.
Jag äter mycket för att inte bli hungrig så att jag inte ska småäta,
men ska jag sätta ett likamedtecken mellan småäta och mellanmål?
Det verkar svårt att hitta en balans gällande mellanmål.
Jag vet aldrig vad jag ska äta, hur mycket eller hur ofta.
För mig så är ett mellanmål att småäta och för att förhindra det äter jag jättemycket när jag väl äter.
Tydligen helt fel taktik. Men om jag alltså ska skära ner mina kcal till 1200/dag och börja äta mellanmål - vad fan ska jag äta då? Vad är ett mellanmål? Jag blir definitivt inte mätt på en banan, men tanken är kanske inte att jag ska vara mätt heller. Det kanske är så att jag bara helt enkelt inte ska vara hungrig. Ja, det verkar logiskt.

Något som är bra är att vi har flera uppsättningar av tallrikar hemma och för att liksom lura ögat lite så ska jag nog börja att använda de tallrikar som är mindre än dem jag vanligtvis använder.
Jag dricker inte läsk längre utan håller mig till vatten och sojamjölk,
men sojamjölken är sötad så den ska jag nog ta och skippa ett tag framöver.
Rismjölken är inte sötad men är söt i sig som den är. Är det något bra eller dåligt?
Den smakar ju fortfarande sött så jag kanske bara ljuger för mig själv om jag väljer rismjölk istället för sojamjölk bara för att den är naturligt sötad? Många frågor som rör sig i huvudet just nu.

Prövade yoga och pilatesbollen en stund.
Herre-min-jävla-gud vad svårt det var!
Efter x antal misslyckade försök med pilatesbollen så satte jag på en yogadvd och jag hade ett helvete med att följa med. Jag började att svettas direkt och det kändes som att mina armar och ben skulle gå av och då hade jag tränat i ungefär elva minuter.. snorig och svettig erkände jag mig besegrad och tittade på reprisen av So you think you can dance (lauren vann yaaaaay!!).

Jag är glad att jag inte tränar ordentligt idag. Jag tror att jag behövde en extra dag för att kurera mig ordentligt.
Men imorgon ska jag iväg och träna och förhoppningsvis så blir det helt fantastiskt.
Min gode vän Eric ska följa med och pröva på kjj med mig.
Till helgen ska jag hänga i gymmet är det tänkt. Bara jag inte sjuknar in igen.

Nu kommer älsk hem. Vi ska laga mat.
Jag ska äta sallad, för jag ska tydligen inte äta så mycket som jag gör.
Det är en rätt mättande sallad ändå. Med yoghurt och grejer.
Det blir ju inte samma sak som när man använder creme fraische eftersom att yoghurten är mer eller mindre fettfri men som ändå fyller sin funktion.

Det kommer att bli bättre framöver.
Vänta ni bara.

Förkylningen fortsätter att ha mig i sitt grepp, och för att göra det ännu värre så har jag galen mensvärk.
Uää uää uää, jag vet. Men det är ungefär det som pickar på min uppmärksamhet just nu.
Det här, och tjockisångesten. Kom nyss hem från DBTn där vi ägnat en timme åt problemlösningar gällande min kost och träning. Eftersom att jag ännu inte kan sticka till gymmet så har vi beslutat att jag ska pröva på yogamattan och pilatesbollen jag har hemma. Träna lite hemma och göra små övningar i väntan på att jag kan träna på riktigt.
I väntan på att det här fanskapet ska gå över.

Jag har raderat så mycket nu.
Bättre att sluta bara.
End.

Har varit på dåligt humör större delen av dagen. Snäst åt mina terapeuter när de pressar mig på svar jag inte har.
Fick skjuts av JDF till DBTn, vilket var tur för annars hade jag aldrig kunnat ta mig dit.

Har också tittat fel på provtagningen. Den är nästa fredag, inte nu på fredag.
Brak sa det eftersom att jag har längtat så efter skiten. Vill att mitt liv ska ta fart och inte stå på stand by hela tiden vilket det känns som det gör när man väntar på att landstinget ska få tummen ur arslet.

Jag hoppas att jag mår bättre imorgon. Jag behöver träna och känna att jag gör någonting av min tid.
Den bara glider iväg utan att jag hinner ikapp och kolla innehållet av den.
Bortkastad, bortslösad tid jag aldrig får tillbaka.
Okej, så dramatiskt är det väl inte, men jag känner mig så maktlös inför mig själv när jag mår som jag mår.
Det enda jag kan göra är ju att ta det lugnt och vänta ut förkylningen och sen när jag är frisk komma igång med träningen. Men det där med att vänta och ha tålamod har aldrig varit min grej.

Ska trösta mig själv med ett glas mjölk med vaniljsmak och lite nässpray.

Jag vet inte. Jag finns inte. Har varit yr hela dagen och vaknade till huvudvärk från ytterligare en mardröm där älsk blev ihjälslagen av nazister. Jag gjorde det som förväntas av var flickvän - jag satte ett benlås kring halsen på den jäveln och ströp honom och tog straffet som en dam. Det sista som skedde innan jag vaknade var dock att jag fick en hjärntumör, varpå jag vaknade med huvudvärken.
Det här måste vara uppåt femte-sjätte mardrömmen i rad. Inte okej.
Jag tröttnade för längesen,

Dagen har varit fylld av ingenting. Min puma Kimm var förbi en stund men jag mådde för dåligt för att ha besök så jag fick åter lägga mig i soffan. Kan inte varva ner även fast jag försöker att ta det lugnt och bli frisk.
Är så spänd och kan inte slappna av och så fort jag ställer mig upp väller yrseln och huvudvärken över mig.
Tycker att det borde ha blivit bättre, men det verkar bara vara jag som känner så.
Har inte heller fått mitt röstkort så jag går omkring och nojjar över det också.
Har däremot fått en tid på psyk för provtagning på fredag och det tycker jag om.
Jag har väntat så länge på den där tiden att jag tappat allt hopp om att bli kallad någonsin.
Bra att det blir av. Kul att något går som jag vill. Det är ju lite sällsynt numera.
Har DBT imorgon och jag får släpa mig dit även om jag är döende.
De kommer att äta mig levande om jag inte går dit.
Jag missade min tid i måndags med min individualterapeut så jag får inte missa gruppen.

Det känns som att jag faller väldigt, väldigt snabbt just nu.
Utan möjlighet att kunna resa mig. Det enda jag vill är att bli frisk så att jag kan börja träna och komma tillbaka till det som brukade vara jag. Till Linn minus 8 kg. Jag trivs inte nu.
Jag trivs inte alls och jag känner mig olycklig såhär.
Därför är det viktigt för mig att komma igång igen och hitta tillbaka till mig själv.
Men det är fan omöjligt när jag är förkyld.
Det måste börja röra på sig åt rätt håll snart för jag vet inte hur länge till jag orkar.
Och så är det bara.