bully

Medan staden omkring mig vaknade till liv
samlade jag intryck och fångade upp lugnet på busshållplatsen där jag stod.
Mörkret som låg som en tjock hinna över vägarna och atmosfären dånade av tidig morgon och om löftet
att allting får en ny chans att börja om varje gång vi tar oss någonstans - även om vår destination alltid är densamma. Trots att klockan bara var strax över sju på morgonen och jag står trött och väntar på 1:an mot Lundby så var luften ändå behaglig. Den var inte stickigt kall som vinterluft annars kan vara,
men inte heller kvav eller varm. Ett mellanting när det är som bäst.
Där jag stod, utan vantar och mössa kände jag mig så skyddad.
Så lugn och opåverkbar.
Som om att allt negativt bara rinner av mig,
och jag står fortfarande kvar och ler för mig själv.

Jag satte in lurarna i öronen och första låten som gick ppå heter Ge & Få.
Det tycker jag är ett fint uttryck.
"Det handlar inte om att ge & ta. Det handlar om att ge & få".
Vackra ting fastnar. Det negativa blåser bort i vinden.

Hemma välkomnas jag av glädje och saknad,
och det var skönt att kunna dra ner på tempot och ha mina vanliga nattrutiner - fast på morgonen istället.
Rutiner som innebär att jag låter kroppen känna av att det nalkas sömn och får slappna av utan tidspress för att sedan vänja sig vid tanken på stresslöshet och spända muskler.
Jag varvar ner i egen takt och det är något visst med att se en morgon gry när man är utan stress.
Då är den så vacker och livfull.
Dofterna är starka, och ljuset låter sig väckas långsamt och det är fint med alla färger och toner just den tiden på dygnet. Det är fint med variationen jag ser.
Hur mörkret motas bort av ljuset och alla ljud och dofter vaknar och sprider sig genom staden och väcker alla levande varelser - och lovar att dagen är ny och den är full av möjligheter.
Varje gryning har med sig ett löfte.

Jag lägger aldrig märke till det annars,
men när alla trötta individer tar sig till sina jobb är jag på väg hem från mitt
- och tröttheten slår mig inte förrän jag är hemma.
Jag hade aldrig lagt märke till allt det fina och okomplicerade i en gryningstimme
om jag själv vaknade till den.

Så medan staden vaknar till liv,
tassar jag omkring i lägenheten och släcker lampor,
och låter sedan hud möta lakan.
Trivsel.



----

Det är lättare att fungera när man tar en sak i taget,
och ger det tid däremellan.

Oron lägger sig. Stressen minskar och sömnen får tillbaka sin rytm,
även om det sistnämnda knappast rusar till förbättring.

Jag blir inte rastlös på samma sätt.
Målen blir tydligare och jag är något stadigare gällande balansen.
Sen kraschar jag när jag inser att jag behöver multitaska mer än vad jag klarar av,
och jag får börja om från början med acceptansen.
Det är svårt att utöva acceptans när allt i kroppen spänner sig i motstånd.
När jag befinner mig i både känslan & förnuftet - utan att för den delen landa i vissheten.
Jag är kluven itu.
Men jag tar mig åtminstone framåt, och det är det enda viktiga.
Att jag ser resultat, både fysiskt & psykiskt och känner hur dessa två jobbar samman i symbios.

Så jag saktar ner tempot.
Små steg åt gången.
En sak i taget.
Det fungerar.


Jag känner mig lugnare idag.
Saker har fått ta sin tid.
Intalar mig att jag inte har bråttom.
Skyndar inte.
Lurar således stressen och slappnar sedan av.

Imorgon lär jag börja om med acceptansen.
Den är aldrig evig.
Det är svårare än vad det låter att kunna acceptera att verkligheten ser ut som den gör.
Det är svårt för mig att acceptera att jag är kass på multitasking och att saker tar längre tid än väntat och rycker i mitt tålamod. Men jag behöver acceptera att det är sådan jag är - och får anpassa mig därefter.
I min (fd) svartvita värld har det aldrig funnits något mellanting,
och även om jag inte befinner mig i ytterligheterna längre så är det svårt att lägga sig på mittlinjen och fortsätta att göra sitt bästa därifrån. Acceptera att motpoler är bad news för mig.
Det är ett helvete med acceptans.

Jag vänder bort blicken för att dölja de sårade och frågande ögonen.
De där par blå som aldrig någonsin har kunnat lura någon.
Låtsas att sucken beror på något annat än ovissheten och hur det smärtar att vara så långt bort från en person man annars står så nära. Jag önskar att jag fick ett samtal.
Höra hennes röst, även om den skulle vara bruten.
Jag önskar att jag kunde få vara nära henne igen.
Ligga i hennes soffa och ha på en film, troligen constantine, i bakrunden medan vi röker med balkongdörren öppen.
Hennes omtänksamma sätt när hon stressar runt i köket för att hitta något jag kan äta,
trots att jag säger att det inte behövs.
Hennes plockande och letande efter olika thésorter,
samtidigt som hon smäller i skåpen och ursäktar röran hon har i köket.
Jag ler och säger att det är lugnt, medveten om att mitt kök knappast är mer städat än hennes. Men hon ursäktar sig, fast jag känner att hon är trygg med att jag ser hennes upplevda röra.
Jag vet att hon vissa dagar lider så svårt att hon inte släpper in någon - inte ens in i hallen.
Jag vet att hon vissa dagar lider så svårt att hon trycker bort samtal efter samtal.
Jag vet att hon många dagar inte orkar, och jag låter henne vara.
Jag låter henne vara för jag vet att hon behöver det.

Men jag önskar att jag fick höra hennes röst igen.
Jag önskar att jag kunde få ett felstavat sms 02:30 på natten - eller ett telefonsamtal alldeles för tidigt där hon ringer och frågar om jag vill äta frukost med henne.
Jag önskar att jag fick se hennes stora gester med armarna och hennes odiskreta sätt att vara.

Jag önskar att hon pratade med mig.
Jag önskar att jag fick kontakt, för oron äter upp mig.
Det är inte en fråga om liv & död.
Vi är vuxna nu och långt ifrån dramatiska,
men jag önskar få veta vad som pågår
- vad kriget i henne beror på.
Få henne att förstå att hon inte är ensam,
och få stilla mitt lugn och hennes kaos i ett andetag.

Det är så mycket som hänt under kort tid,
och även fast hon är en överlevare så undrar jag om nätterna vad min älskade vän tänker på.
Hon ligger troligtvis vaken, precis som jag.
Jag vet ingen människa som kan konsten att överleva som hon.
Det finns ingen människa i min närhet som har inspirerat mig på samma sätt som hon.


Jag önskar att hon pratade med mig.
Jag önskar att jag kunde få krama henne och säga att allting kommer att bli okej till slut.
Att nya dagar kommer, nya sidor och nya tider.


Det är så tyst.