bully

[Kör ett varannan-dag inlägg på begäran :) ]

Gårdagen var fylld av promenader i solen, marieberg och vänliga ansikten.
Jag och min nyfunna vän jagade solen samtidigt som vi samsades om nikotinet och jag fann mig själv med att trivas med tillvaron och jag tog tillvara på dagen till fullo.
Han får mig att må bra och jag behöver se det fina ansiktet och veta att allting kommer att bli okej.
Jag är glad att jag har så vackra människor omkring mig.

På kvällen satt jag, kärleken och vännerna i solnedgången och drack folköl och mådde så bra som man bara kan i vänners sällskap. När kylan blev för påtaglig gick vi hem till Lisette & Krull innan jag och mannen tog en promenad hem och jag måste ha tagit nytt rekord för så snabbt har jag nog aldrig tagit mig hem förut [kyla].

Livet flyter på och det svåra känns mest som ett avlägset minne numera.
Att det hela tiden skiftar ser jag inte nödvändigtvis som någonting negativt.
Att saker ständigt är i rörelse och förändras gör att känslan av evighet krymper och jag behöver det.
Det är nästan som att man får en ny chans gång på gång likaså liknelsen med återfödelse.
Som om att livet får nya möjligheter att ändras och påverkas till det bättre vid varje ny soluppgång.
Att jag ibland faller gör mig inte liten, snarare tvärtom.
För när det vänder äger jag tusen vindar och min viljestyrka felar aldrig och ingen kan kriga som jag.
Allt hör samman och jag vill inte vara någon annan eller byta mot glansiga dagar.
Stormen och stillheten därefter är min och det är något av det vackraste som finns.

Effekterna av att jag slutligen tog en promenad var positiv.
Jag och mannen tog en promenad till ett par vänner och vi satt där och hade det bra.
Jag mår bättre nu när jag varit ute, fått lite frisk luft och fått umgås med vänner och min kärlek.
Vi gick hem hand i hand medan solen gick ner och färgade himlen rosa och orange.

Imorgon är dbtn inställd, men jag tar mig dit ändå.
Jag behöver komma ut, och det ryktas om att min nyfunna vän ska dit och jag kan behöva sällskapet.
Efter det blir det en promenad och jag hoppas att det blir av.
Saker vänder och vinden piskar mig inte i ansiktet längre.
Dagen blev helt okej, trots allt.

Känner mig ledsen och lågprioriterad idag.
Hemma är jag för frisk för att vara inne, men ute är jag för sjuk.
Jag befinner mig i ett dödläge och det känns som att jag långsamt kvävs av att vara stillastående.
Allting känns så frustrerande hopplöst.
Mina projekt glider mig ur händerna och jag lyckas inte förmå mig till att finna en varaktig sysselsättning som fungerar för mig. Jag vill vara upptagen som alla andra är.
Hur de fyller sin vardag vet jag inte, annat än att de klarar av det bättre än vad jag själv gör.
Saker förlorar sin charm och glans och jag ser ingen poäng i att försöka längre.
Jag kan inte träna och tjockisångesten gräver sig större och större.
Av någon märklig anledning har mitt behov av att äta blivit mycket större sen en vecka tillbaka.
Min mage klarar inte av omställningen det ger och jag tillbringar dagarna med att må dåligt över mina [invalidering] komplex. Min självkänsla har sjunkit drastiskt av att inte har någon stimulering och jag går ner mig helt av att ensamheten och isoleringen förkylningen har inneburit.

Jag behöver röra på mig.
Jag behöver vara omgiven av vänliga människor och känna att mitt liv betyder någonting.
Att mitt liv spelar någon roll och att jag skulle saknas om jag vore frånvarande.
Förkylningen i sig är inte det svåra. Det är oförmögenheten att hantera den gapande tomheten som följer med som är svår. Att behålla mitt sunda förnuft trots att jag inte har någon att prata med.
Åh jag vet att jag gnäller men det här är för mig övermäktigt.
Jag känner mig inspärrad i mitt eget hem utan kontakt med omvärlden och jag behöver min dagliga socialisering för att må bra. Det här känns inte värdigt. Jag känner mig liten.
Jag vet att en promenad skulle göra allt för mig nu.
Det krävs så lite för att få mig på fötter igen.
Läget är inte lönlöst, men nog känner jag av effekten av att ha varit inaktiv en tid nu.
Det kryper i benen på mig och jag får svårare än vanligt att koncentrera mig.

Min vän skulle höra av sig senare för en promenad.
Jag vet inte om jag ska hålla mig inne under tiden eller om jag ska gå ut och pröva våren och andas frisk luft.
Mitt knä krånglar mer än vanligt så jag får vara försiktig.
Jag reder mig, men vissa dagar är svåra.
Det hjälper att skriva. Under tiden ord formas så hinner jag bearbeta kaoset jag känner och lösningar känns närmre nu än när jag började att skriva.
Inte lika tunga och ihåliga.
Ord har en mäktig kraft som inte ska underskattas.
Ja. Jag reder mig.

Jag tycker lite onödigt synd om mig själv och jag stör mig på det.
Jag stör mig på att jag inte kan hantera sjukligheten på ett vettigt sätt och istället bara går och är ledsen för att läget är som det är. Jag vaknade tidigt idag. Tog tag i disken innan det långsamt gick upp gör mig att det omöjliga har hänt. Idag är jag ännu sjukare än igår, och jag var helt övertygad om att det inte kunde bli värre.
Halsen redde sig när den kommit igång, men just nu är min nya sambo och bästa vän herr nässpray.

Jag har försökt att roa mig själv. Tittat på några avsnitt av Dawson's creek och druckit fruktansvärt starkt ingefära-thé. Ingenting hjälper. Ingenting får mig att känna ro och mening.
Känns som att jag är på gränsen till ett sammanbrott.
Jag är så jävla trött på att vara hemma när det är fint väder ute och alla mina vänner umgås och har kul.
Själv ligger jag i soffan och fullkomligt drunknar i min rastlöshet.
Jag vältrar mig i självömkan och jag äcklas lite av det samtidigt.
Jag vill bara banka ur förkylningen ur kroppen. Skrika mig frisk.
Träna bort snuvan och hostan.

Jojjo är och städar bilen som ska säljas.
Jag känner mig så ensam. Buhu.
Kan inte sluta att vara trött på mig själv för att jag fallit ner några hack sen jag blev sjuk.
Hade jag haft feber hade jag åtminståne varit utslagen.
Nu är jag pigg och rastlös, men ändå för sjuk för att göra någonting.
Fan vilken bra lördag.

Jag tillät mig själv ligga kvar i sängen i morse, med förhoppningen att jag kanske blir frisk snabbare då.
Min förkylning har däremot gått åt helt motsatt håll.
Jag blir bara värre och värre.
Men det hela känns hanterbart och jag är så pass slö att jag ändå inte orkar med några slags aktiviteter.
Dagen har varit väldigt lågmäld, men det har varit okej.
När mannen kom hem åkte vi en snabbis till ikea för att inhandla en korg jag kan ha mitt smink i.
Det blev en snabbis på ica och nu i skivande stund håller mannen på och försöker att göra seitan.
Ikväll struntar jag i att jag är förkyld. Jag ska ha min förbannade fredag ändå.
Det blir ungsbakade rotsaker och champinjoner, marinerad seitan, film & nässpray.
Hoppas att kvällen blir kravlös. Jag har inte energi till något annat.
Mitt sug efter snus kommer och går. Tidigare idag var det sådär halvkul.
Nu kan jag hålla abstinensen i schakt.

Jag orkar inte skriva.
Jag är på dåligt humör just nu.
Det går över snart. Det gör det jämt.
Får gulla med katterna och fastna i extasen över hur ballt det är med vegangrejer som seitan
och sen somna i soffan. Sen är jag okej igen.
Men just nu vill jag bara bli lämnad ifred.

Gårdagen var helt fantastisk.
Jag har känt mig så levande varje minut av dagen och hela jag vibrerar av välbehag.
Dagen började långsamt med samma förkylning som jag gick och la mig med.
Jag valde att läsa och se på serier jag älskar för att peppa upp mig lite.
Efter en powernap/middagslur tog jag äntligen tag i städningen och hemmet blev rent.
Kort därefter hörde mitt finaste fjun Stina av sig och vi sammanstrålade på stan.
Det var vackert väder, Stina var som alltid världsbäst och jag köpte en ny halsduk på rea.
Jag gick för att möta upp Ia's pojkvän på stan eftersom att jag hört att han kommit till Bronx för att värv medlemmar till greenpeace. Jag har själv funderat länge på att gå med och jag har bara väntat på att hennes karl skulle komma tillbaka till stan för att få det fixat. Vi hade ett givande samtal om djur och natur och numera är jag medlem.

Efter att ha följt med Stina hem en kort sväng tog jag bussen till brickebacken där vackra Ellinor mötte upp mig och vi gick på ett möte för det nya nätverket "Mat som gåva".
I lägenheten vi befann oss i var det sjukt sköna människor och även fast jag aldrig varit där eller träffat någon av dem förut så kändes det direkt som att jag känt dem i evigheter.
Både jag och Ellinor blev väl bemötta och vi pratade länge och väl om MSG, migrationspolitik, dumpsterdiving, organisationen "ingen människa är illegal" och massor av andra saker.
Mötet var otroligt värdefullt och jag trivdes så otroligt bra med dessa människor.
Jag ska träffa några av dem igen på torsdag för en sittstrejk inne på migrationsverket mot deras tvångsutvisningar av människor. Sedan jag var liten har jag velat vara med på liknande aktioner och det gör ont i mitt rebellhjärta av att människor har det svårt och jag känner att jag måste göra något.
Jag kan inte bara se på när människor lider. Jag måste göra någonting och civil olydnad passar mig perfekt.
När jag satt i soffan i brickebacken så trivdes jag och mådde bra.
Jag kan inte förstå hur jag kan ha missat dessa underbara människor.
Vi fikade och de gav tips på schyssta veganprodukter jag kan pröva som jag missat, bland annat en mjukost med vitlök och örter.

Väl hemma tog jag och mannen en paus från omvärlden och kapslade in oss i en bubbla där bara vi existerar.
Jag valde att inte skriva någonting igår för känslan av gårdagen var så mäktig att jag aldrig skulle kunna göra dagen rättvisa. Det kan jag inte nu heller, men behovet av att dela med mig är större än prestationsångesten.

Jag önskar att jag kunde spara gårdagen i en burk och ta fram den när livet sviktar och känns tungt.
Det är för sånna här dagar som jag lever.

Efter otroligt mycket om och men så lyckades ja anstränga mig tillräckligt mycket för att städa.
Tack vare att Jojjo fixade disken igår så blev dagens projekt mycket lättare.
Igår gjorde jag rent och fint i badrummet och idag är lägenheten numera någolunda fri från kattsand överallt.
Har stört mig så jävla länge på skiten men verkligen inte hittat orken att göra något åt det.
Idag trodde jag att det inte heller skulle bli av, men jag somnade när jag låg i sängen och läste och när jag vaknade kände jag mig som en ny människa. Powernaps fungerar verkligen ibland.

Ikväll blir det att träffa fina Ellinor och ha ett MSG möte.
MSG står för Mat som gåva och det är ett nystartat projekt som jag tänkte engagera mig i.
Det finns alldeles för många människor som inte kan äta sig mätta och jag ser det som att det är mitt och alla andras ansvar att se till att det ändras. Att bara sköta sig själv och skita i andra tycker jag låterlite osolidariskt,
och är därför ingenting för mig. Hur vi ska ta oss vidare och sätta planen i verket är det som ska diskuteras idag.
Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra.

Jag känner mig lycklig, samtidigt som jag plågas av min rastlöshet.
Dagarna går långsamt framåt, på samma sätt som jag inte hinner med i dess tempo.
Halva veckan har redan gått och det känns som att jag sovit bort tiden.
Som om jag inte varit medvetet närvarande i mitt eget liv utan det bara passerar utan att jag får en chans att bli delaktig i det.

Jag vankar oroligt fram och tillbaka i lägenheten och försöker att hitta ro och slappna av.
Men jag trivs inte i hemmet och jag är i för dåligt skick för att klara av att göra något åt det.
Helgen var minnesvärd, men jag fick en brakförkylning på köpet.
Jag har inte haft orken att fixa och dona i hemmet, och jag vantrivs att vara tvingad till vila när det ser ut som det gör här hemma. Att småplocka fungerar bra, men när det är såhär..
Det blir helt enkelt för mycket för mig.

Jag klamrar mig krampaktigt fast i saker som får mig att känna mig levande.
En promenad har aldrig betytt så mycket för mig som den gör nu.
En kram och jag blir odödlig.
Ett leende och jag behöver aldrig mera sova.

Jag är kluven. Livet har nått sin maximala topp för hur bra jag kan må utan att det blir destruktivt  och hypomaniskt. Förkylningen drar ner mig lite, men att se hur allting bara faller på plats utan att jag faller själv är en magisk känsla. Jag tror att det snart är dags för mig att be min terapeut om att börja gallra mellan våra samtal. Jag har inte längre något behov av ett samtal varje vecka.
Jag fungerar bra, och även när jag inte gör det så fungerar jag ändå.
Livet har tagit en märklig vändning, och jag trivs.

Det blir att använda mig av alla mina häxknep för att må bättre rent fysiskt,
så att jag kan komma tillbaka till mitt vanliga liv med träning, kärlek och vänner.
Men just idag har det varit rätt okej att vara sjuk.
Jag har laddat ner första säsongen av Dawson's creek,
och det var längsen jag var så nostalgisk.

Nu - ingefära.

Lördag/söndagens fest var fantastisk.
Jag har aldrig i mitt liv varit med om något så bra och uppstyrt.
Det var så otroligt vackert där borta. Arrangörerna har verkligen gjort ett grymt jobb.
Musiken var awesome, som väntat, och jag dansade halva (hela) natten med världens bästa Jinx.
Brände en hel del pengar men det får det vara värt.
Stack dit till 22 ungefär, kom hem 10 på morgonen.
Var skapligt trött men var samtidigt så uppe i varv att jag inte kunde sova.
Det var väldigt fint att komma hem till Jojjo sen på kvällen och vila på hans bröstkorg.
Har sovit som ett litet barn hela natten.
Inte så konstigt egentligen. Var ändå vaken i nästan 40 timmar.

Det var en oförglömlig kväll.
Väl hemma känns allt som en dröm.
Det var så magiskt att det helt enkelt är för bra för att vara sant.
Lär göra om det här snart.

Strax går bussen till tåget. Det blir sthlm idag.
Jag och Jinx ska dansa in våren.
För omväxlingskurs har jag tvingat i mig mat för att orka hålla igång.
Enda som felar i livet just nu är snön, och med det menar jag att livet är rätt sweet för tillfället.

Peppar när jag packar väskan med världens bästa afasi & filthy.



En riktigt klockren låt med dem.
Att han ser sjukligt bra ut skadar inte heller.
Ah, älskar att vara sådär normal och tråkig och skriva om saker som inte spelar någon roll.
Så vad tyckte ni om big brother förut?
Nej, jag bara skojade. Det finns fan gränser för hur normal man får vara utan att det blir lite tacky.

Life is good.

Dagen började lite haltande med att jag gick upp ur min dvala och satte mig att betala räkningar.
Tråkig syssla och jag hamnade i någon slags destruktiv rastlöshet,
men det ordnade snabbt upp sig då min fina vän johan tog med mig ut på en promenad.
Först på listan stod jobbmässan. Vi kom dit mer eller mindre när de stängde,
men jag hann få med mig några broschyrer och få samtala med en potentiell arbetsgivare.
När jag berättade min titel, min erfarenhet och att jag var arbetslös så sken damen upp och bad mig att höra av mig till henne när jag kom hem (vilket jag nu i skrivande stund inser att jag glömt).
Kul att de på socialpsykiatrin vill ha mig. Sen får vi se hur det blir.
Ingenting är bestämt, men det är skönt att ha några dörrar öppna.
Tänk vad mycket kontakter jag hade kunnat haft om jag varit där i tid..

Det var vackraste dagen ute och vi gick i solen och pratade bort timmar.
Tiden flyger iväg när jag umgås med Johan.
Jag har ett fåtal riktigt nära vänner och jag älskar deras sällskap.
Jag älskar våra samtal och jag älskar hur enkelt allt är när jag är med honom.
Han är den jag anförtror mig åt, och den som stöttar mig när jag svackar med blicken och står lite ostadigt.
Han får mig ofta på fötterna igen, och han får mig alltid att skratta hur jävla mörkt det än kan se ut.

På kvällen tog jag, mannen och mötte upp eric för en öl eftersom att det är st patricks day.
Det är en högtid som mannen älskar och skulle han bli tvungen att välja mellan jul och den här dagen så är valet enkelt. Jag för min del hörde bara "öl" och följde med.
En sån här dag känner jag mig otroligt stark.
Jag har gjort saker som är bra för mig,
och utöver mannen så har jag haft otroligt viktiga vänner runt mig idag.
Jag behöver ha sånna här dagar.
Jag behöver minnas hur det är att sväva de dagar då jag bara faller.
För de dagarna finns, och de kommer alltid att finnas.
Då är det väldigt fint att kunna tänka sig tillbaka och samla styrka i dagar som denna.

Jag tror att jag kommer att känna mig starkare i min jobbroll den här sommaren.
Sedan förra sommaren har jag fått mera erfarenhet och jag behöver inte ägna massa tid åt att vara orolig eftersom att jag känner till stället och människorna där.
Under det halvår som gått sedan sist jag jobbade där så har jag rannsakat mig själv ordentligt.
Jag har gått igenom hela mitt vik i huvudet och vägt alla bra sakerna jag gjort mot de dåliga.
Under tiden har jag bearbetat alla snedsteg jag gjort och jag har lärt mig av dem.
Jag tror att jag kommer att fungera bra i sommar.
Jag kommer antagligen att tabba mig då och då eftersom att jag sällan tänker mig för,
men jag kommer att känna mig säkrare och mera trygg i mig själv som skötare än förra sommaren.

Något som också är nytt är att jag inte längre behöver dras med min gamla borderline-stämpel.
Jag visste att jag inte längre hade den diagnosen förra sommaren,
men nu är det också på papper att jag är "frisk".
Reviderad borderline, som det står.
Den där jävla diagnosen har hängt efter mig länge och förstört mycket för mig,
trots att den också haft sina fördelar.
Fördel - jag fick börja på dbt och idag mår jag bättre än jag någonsin har gjort.
Nackdel - det går inte att föra ett samtal med inkompetenta människor inom vården för de skiter ner sig när de ser i journalen att man har borderline.
De antar att man är en pillertrillare och blir således behandlad därefter.

Vetskapen om att jag inte längre har diagnosen borderline gör mig gott.
Jag är inte längre ett psykfall.
Jag är helt enkelt en människa med mycket erfarenheter,
och jag använder mig av de erfarenheterna i min vardag för att lättare förstå andra människor.
Jag ser det som en vinst. Mitt liv må ha varit trassligt,
men i det långa loppet är det jag som tagit hem segern.
Så känns det i alla fall.

Sen är mitt liv väldigt varierande.
Det har ni antagligen redan märkt.
Men överlag så fungerar det bra och de hinder jag har är inte större än att jag kan ta mig över dem.
Mina svåra dagar finns, men jag vill ha dem där.
Det vore inte jag om jag ständigt skulle befinna mig i någon slags hypomanisk lycka.
Jag är glad att jag är jag, med allt vad det innebär.
Det låter så klyschigt, men så får det vara.
Jag är inte intresserad av vackra lögner.

Jag har fått ett jobb.
Och jag var inte tacksam alls till en början.
Istället för att le och bli glad så kom en djup suck och ångesten började att härja i bröstet på mig.
Min reaktion var så kraftig att hela dagens session med min terapeut gick ut på att väga för och nackdelar med det här jobbet. Det är ett sommarvik som sträcker sig över hela sommaren på 100%.
Jag hade precis accepterat att jag skulle vara arbetslös i sommar och jag hade gjort upp storartade planer för sommaren. Bland annat skulle jag till Öland och gå på festival och sen skulle jag och jinx till Ozora.
Det känns som att alla mina planer grusades och jag kände mig bara ledsen.
Jag vill inte ha det här jobbet, samtidigt som jag är glad över det.

Jag har tagit mitt förnuft till fånga.
Klart att jag ska jobba i sommar.
Jag älskar ju det stället!
Men jag ska göra allt i min makt för att kunna åka till Ozora med Jinx.
Det är viktigt och dit ska jag. Jag har sparat pengar sedan förra sommaren så att jag ska kunna åka dit i år.
Det finns inte en chans att jag tänker missa det.

Nu när jag velat klart så känns det bra.
Det är själva grejen med att fatta ett beslut som är jobbigt.
Men nu är saken klar och nu kan jag njuta av ännu en sommar med värlens bästa kollegor och världens bästa jobb.

Klart att det går lite fram och tillbaka i huvudet på mig,
men den värsta biten är över.
Jag har fattat mitt beslut och sommaren är spikad.
Pengar är ju inte helt fel att ha har jag hört.

Jag är lycklig. Jag är rosaskimrande, bubblande och själsligt trygg och rakt igenom lycklig.
För mig är lycka inte något definitivt. Lycka är ett tillfälligt sinnestillstånd.
Det rinner en lätt ur händerna och är ingenting man kan fånga eller spara.
Det är en plats man ibland kan besöka, men kanske mest ett pirrande brus som går upp från ljumsken ända upp till nackhåren. Dagen har varit mig vänlig.
Jag vaknade utvilad, satt länge på dbtn i solskenet och läste för att sedan ha affektlab med mina vänner.
Efter dbtn hittade jag min nyfunna vän och jag känner mig så tacksam över att få ha så fina människor omkring mig.
Vår trio tog en promenad hem till mig och där mellanlandade jag snabbt innan det var dags att sticka på ett spin/puls pass med Amanda.

Det var ett hårt pass idag, och jag älskade varje minut av det.
Hemma var maten god, mannen var söt och erik & mackan ägde på tv.
Katten gosar och den andra är allmänt härlig att ha omkring sig.
Livet kan inte vara bättre än såhär.

Jag är upp och ner. Jag varvar det goda med det svåra.
Vissa dagar är så kämpiga att det gör fysiskt ont att andas,
för att det är sån jävla kraftansträngning att vara vid liv.
Andra dagar är som denna.
Ett enda stort, fluffigt moln av förnöjsamhet.
Jag trivs.

Rastlösheten sliter i mig. Jag försöker att finns lugn och ro men kroppen är spänd och huvudet är fullt av tankar jag inte får något grepp om. Det är ny vecka och jag vantrivs redan.
Jag försöker att besegra tristessen som utvecklar sig till ångest och när tiden inte går bakåt så står den stilla.
Jag mår inte bra av det här. Alla mina planer och drömmar blir satta på paus för trots att jag har oändligt med tid så klarar jag inte längre av de sysslor jag brukar ha lätt för. Någolunda lätt för i alla fall.
Vardagen har blivit övermäktig och jag försöker att hålla ihop men jag är inte gjort för att vara stillastående.
Tanken på att inte hitta tillbaka till mitt vanliga tempo skrämmer mig.

Jag skulle behöva sällskap.
Det fungerar inte i längden att gå runt som en levande död och hoppas på förändring.
Vill jag ha förändring får jag fan fixa det själv.

Dagen har varit vänlig mot mig.
Jag gav mig själv sovmorgon och har gjort vettiga saker under dagen.
Klädbytardagen var riktigt trevlig och jag fick med mig hem ett par tröjor, ett linne och den absolut tightaste klänning jag någonsin haft på mig. Jag hade ingen aning om att jag var så kurvig, eh.
Men jag ser det som en vinst eftersom att jag ändå inte ville ha kvar mina egna saker.
Funderar på att styra upp klädbytardagar själv. Det är väldigt vettigt.
Ska nog styra upp ett mindre först som uppvärmning, och sen styra upp ett enormt.
Det vore nice.

Under kvällen blev det lite mah jong spelande med Emil & Sophia.
Som vanligt tog jag ledningen direkt, och som vanligt så togs ledningen ifrån mig snabbt.
Från ledning till näst sist.

Jag vet inte.
Det tunga känns inte så förfärligt tungt,
och dagarna fylls med intetsägande "idag har jag gjort".
Är det såhär det är att fungera och vara normal?
Skriver normala aldrig om intressanta saker?
Behöver jag sakna dekadensen för att den på sitt svedvridna sätt ändå gav mitt liv karaktär?

Helgen försvinner för fort.
Jag hinner inte med i stegen och jag våndas inför den nya veckan.
Att fylla dagarna med [ingenting] tid är värre än att gå upp tidigt på morgonen och utföra någonting som faktiskt betyder någonting.
Samtidigt skrämmer tanken på sysselsättning mig från vettet.
Jag är utan makt och har ingen rätt att bestämma hur mitt liv ska se ut.
Att ständigt behöva tillförlita sig på andra kan vara ganska tärande.

Det är en för fin dag för smärta.
Solen lyser och jag var tvungen att ta av mig jackan när johan och jag gick i solskenet.
Det känns inte som att någonting kan sänka mig nu,
men man vet aldrig vad som händer.
Men jag är stark idag. Jag faller inte för lite småsten.
Det kommer att krävas ett berg för att välta omkull mig nu.

Om en stund ska jag iväg till träningen.
Jag behöver röra mig. Jag är allt för rastlös idag.
Kvällen blir antagligen tillsammans med Jojjo.

Jag är mer än okej idag.
Det är så otroligt befriande.

[ännu ett "idag har jag", fast mera under kategorin "gnäll".]

Dagen har varit fruktansvärd.
Smärtorna jag hade i tisdags var veka jämfört med dagens mensvärk.
Ja, jag skriver om mens för JAG ÄR FÖR FAN EN KVINNA!
Eftersom att sjukvården jobbar aktivt för att ignorera mig så får jag låtsas att alla lama knep fungerar.
Så jag använder vetekudde. Jag rör på mig i den mån jag kan.
Jag äter maxdosen av naproxen.
Fungerar det? NEJ.

Smärtan har varit total hela dagen och trots att jag försökt att hålla humöret uppe så har det varit väldigt svårt.
Efter att ha varit på ica med mannen så blev värken överjävlig och jag fick svårt att stå och hålla fokus.
Jag hann precis bli klar med maten när det blev för mycket.
Jag har verkligen försökt att göra det bästa av situationen,
men det gick helt enkelt inte längre och jag grät som ett barn.
Det gick inte att hålla igen tårarna.
Det var längsen jag grät av smärta,
men det var oundvikligt.
Jag gick in och ut hela tiden från smärtdimma och jag vet inte om jag var vid medvetande hela tiden.
Att jag ska behöva dras med det här jävla helvetet är helt stört.
Jag fortsatte gråta för att hela situationen är så frustrerande.
Även om det går över den här gången så kommer det en ny, och en ny, och en ny..

Jag fick ett par månader med vad jag bara kan anta var "normala" smärtor och jag hoppades naivt att det skulle bli bättre, men smärtan kom tillbaka och tusen gånger värre.
Avliva mig bara. Det är bättre än det här jävla lidandet.

Hoppas att morgondagen blir lättare.
Då ska jag på möte med jobb direkt (och jag är jättenervös) och sen ska jag ta mig ut på stan med Johan.
Behöver träffa vänliga människor.
När jag känner mig svag så blir mitt behov av dem ännu större och de lyckas alltid att få mig på fötter igen.
Jag ska dessutom träna imorgon och jag kommer att bli väldigt besviken om det inte blir av.
Har bara tränat en gång nu i veckan och det är alldeles för lite.
Jag mår inte bra av att vara stillastående.

Jag drömde oroligt i natt.
Jag befann mig i Afghanistan där revolutionen var på fullt upptåg.
Historien i drömmen var lite skev, men drömmar brukar sällan vara logiska.
Jag stod på rebellsidan (så klart) och jag stod ute på gatorna med många tusen människor och demonstrerade mot diktaturen (någon har kollat för mycket på nyheterna).
I handen höll jag en stor fana med vad jag tror var en bild på Che gue vara (minns mer eller mindre bara att fanan var röd) och jag skrek och svajjade fanan från höger till vänster.
Soldater sköt på oss och motdemonstranter var i närkontakt med oss.
Jag var mitt i vimlet när en enormt stor fladdermus började att cirkulera över oss och sen dök den ner och fångade mig och en till person med sina stora klor.
Jag fick panik och såg hur den rev bort ben och armar från den andra personen.
Jag själv blev skonad.

Vi hamnade i koncentrationsläger och det var fruktansvärt.
De hade "anlitat" barn att bli våra fångvaktare och torterare och många blev slagna och dödade av deras egna barn.
De flesta av oss fångar var barn och ungdomar/unga vuxna.
Vi försökte att få barnen att inte göra oss illa, men vi visste att det inte tjänade något till.
De gjorde det inte för att vara elaka. De hade inget val.
Vi blev infösta i en stor van och vi låg som packade sillar och från dörren slog de oss blodiga med piskor.
Alla satt tätt omkring varandra och jag höll ett hårt tag om min vän Anna (som jag gick i skolan med på gymnasiet). Jag höll mina armar över hennes huvud för att skydda henne och jag försökte samtidigt att skydda mig själv.
Jag stängde av när jag kände hur piskrappen sved över huden.
Runt omkring mig skrek folk för sina liv och en efter en blev vi avrättade.
Väldigt fin och mysig dröm.

---

På morgonkvisten hade jag vaknat och somnat om och då hamnade jag i en ny dröm.
Jag drömde om min granne. Jag kan känna någon slags trygghet när jag drömmer om honom för då känns det på något sätt som att han är närmre mig än vad han är.
Av någon anledning så drömmer jag relativt ofta om honom.
Han är utan tvekan den person jag drömmer mest om som jag inte träffar regelbundet.
Som vanligt i drömmen så längtar jag efter honom och som alla andra gånger försöker jag att vara nära - andas in hans doft och söka mig till hans famn för att jag alltid är så rädd att han ska försvinna.
Det har aldrig varit någon kärlekshistoria i drömmarna,
men behovet av att vara intill finns alltid där.

Han stod utanför mitt fönster och spelade bandy med barnen i kvarteret.
Jag såg att han tittade upp och mötte mina ögon.
Jag hamnar väldigt ofta i en dröm i en dröm, och jag trodde att jag i ett vaket tillstånd skrev ett sms till honom med orden "Fan. Jag saknar dig".
Jag försökte att ta mig till honom, men det kändes som att han gång på gång gled mig ur händerna.
Hur mycket jag än försökte hålla honom kvar så var han alltid på väg bort.

Jag tror att jag behöver ringa honom.
Jag minns att jag tänkte på honom igår.
På hur hans röst alltid lugnar ner mig och hur hans famn aldrig känns oärlig eller stressad.
Vi har inte setts på säkert ett år.
Bara pratat några gånger.
Det är ganska tragiskt, eftersom att han har kommit att betyda så otroligt mycket.
Men jag bär honom med mig, ofta.
Och vi ses i mina drömmar för då känns avståndet inte lika långt.

Jag är nere i arkivet "då" och allt jag kan säga är att jag är så jävla glad över att vara vid liv.
Året är mitt och jag älskar varje del av det. This is the year. Och förra, och nästa.
Solen lyser och vändningen kom. Jag är så glad att jag får uppleva allt det här.
I sthlm när coldplay spelade viva la vida så sjöng hela publiken med i kören på slutet.
Rätt.mäktig.känsla.





Det vackraste jag någonsin sett i mitt liv.
Det var en likadan våg i Stockholm.
Nu tjuter jag igen för att allt är så jävla fint och jag är så tacksam för att jag fått chansen att uppleva det.
Det går inte att beskriva.

Smärtan har varit ganska lågmäld idag.
Den har hela tiden funnits i bakrunden men den har inte tagit över.
Jag hade planer på att åka in men sköterskan jag pratade med fick mig att låta bli.
Rädslan av att bli förjöjligad och inte tagen på allvar är för stor.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte brydde mig och åkte iväg ändå,
men tyvärr jag alldeles för envis för mitt eget bästa.
Så länge jag inte har allt för ont så är jag kvar hemma.
Jag har lovat att åka in om det börjar att göra mer ont än vad det gör nu.
I nuläget håller sig smärtan till bakrunden och gör sig bara påmind då och då.
Läget känns verkligen inte akut eftersom att jag är uppe på benen och är pigg och kan springa omkring.
Blir det värre - ja, då blir det sjukan.

Jag försöker att hålla humöret uppe men det är svårt eftersom att jag har hunnit bli orolig ganska många gånger idag. Var det inte katten så var det jag som vred mig i plågor.
Jag skäms över att jag gjort människorna i min omgivning oroliga idag.
Mitt skyddsnät är av guld och jag är så tacksam för det stöd jag har fått idag.
Även om jag gett sken av att jag är så jävla laid back och inte bryr mig så har jag varit vettskrämd större delar av dagen, och jag hade nog inte kunnat hålla huvudet kallt om jag inte haft den trygghet jag har i mina vänner och min familj.
Jag är så glad att jag har er.

[idag har jag gjort]

Klockan är bara tre och dagen har redan varit intensiv till max.
Vaknade tidigt i morse av starka smärtor i magen på höger sida, misstänksamt nära blindtarmen.
Det gjorde så ont att jag inte kunde andas ordentligt. Efter en stund gick smärtan över men då gjorde jag misstagt att dricka lite vatten och allting började om. Efter ungefär 20 minuter avtog smärtirna igen, men de försvann inte helt. Jag hann bli väldigt orolig inför vad det var som gjorde så jävla ont.
Trodde att jag hade kraschat min lever i sömnen eller något.
Jag mådde rätt okej i 2h men när jag började att gå mot dbtn så kom smärtan tillbaka, nästan lika starkt som i morse. Jag ringde 1177 för att få råd och de bad mig att söka akut eftersom att området är väldigt oroväckande och eftersom att jag har så ont. Men väl på dbtn så avtog det onda igen och jag beslöt mig för att gå hem.
Nyss hemkommen och jag har sagt att om smärtorna kommer tillbaka så åker jag in.
Det kan omöjligt vara nyttigt. Synd, för jag var verkligen inställd på att träna idag.
Det låter kanske som en skev prioritering, men jag fungerar inte särskilt bra när planer hastigt byts.
Då hakar jag ofta upp mig på detaljer, som nu.

För att göra saken ännu värre skrämde min lilla katt upp mig ordentligt tidigare idag.
Hon låg på min mage och hade det gott när hon plötsligt började att skaka.
Jag trodde först att hon låg och sov och drömde intensivt men när jag tittade på henne såg jag att hon var vaken.
Hennes blick sökte sig omkring, men var väldigt ofokuserad.
Hon skakade och hade ryckningar i kroppen i några sekunder och sen var allt över.
Det var inte mer än 5-10 sekunder men jag blev riktigt orolig.
Hon kom snabbt tillbaka och på henne verkade det som om att ingenting hade hänt men jag blev livrädd och slängde mig på telefonen för att höra med min vän Johan som har en katt med epilepsi.
Efter att han lugnat ner mig lite ringde jag till Strömsholm och där sa dem att det inte var något ovanligt och ingenting jag behövde oroa mig för. Katter kan ha små anfall ibland av en mängd olika orsaker och det var absolut ingen fara. Men skulle det hända upprepade gånger skulle jag åka in med henne.
Stackarn skrämde mig ur vettet.
Men nu mår hon bra igen. Hon gosar och busar som om att det aldrig hade varit något fel.
Jag antar att jag blev mer rädd än vad hon blev.

Det har varit mycket idag, och klockan är inte mycket.
Nu håller jag tummarna att min smärta inte kommer tillbaka och att lillfisen inte får flera anfall.
Vilken dag.

Jag ringde till min handläggare idag för att förklara situationen som uppkommit på jobb direkt.
Han svarade i telefonen och tog mig lite på sängen för trots att det var jag som ringde så hade jag inte väntat mig att han skulle svara.
Utan förberedelse skulle jag berätta hur läget ser ut och hur jag mår,
och pulsen skenade iväg.
Mina ord blev bara en enda lång smet av mummel och tjutande ljud.
Jag förstod efter en stund att han antagligen inte hörde så mycket av det jag sa och jag försökte att vara så tydlig jag kunde men jag kunde höra på min röst att resultatet var ganska bristfälligt.
Det enda som kom ut var att jag gång på gång sa att jag verkligen tycker om min handläggare på jobb direkt och att det inte var han som var problemet, men att de jobbar efter generella förutsättningar och det fungerar inte för mig eftersom att jag är en egen person och har mina egna förutsättningar.

När mannen i telefonen svarade att de borde kunna fixa en praktikplats åt mig så brast allt.
Då fick mina ord vara en enda sörja för jag kunde inte längre koncentrera mig tillräckligt för att göra mig förstådd.
Jag försökte att göra som min vän Johan sa åt mig. Inte förhandla utan vara tydlig med vad det är som gäller i den mån jag har rätt att bestämma. Ångesten i min röst var tydlig.
Att jag var stressad över det här gick inte att ta fel på - han kunde ju knappt höra vad det var jag sa.
Men han var snäll och förstående och skulle prata med min jobb direkt-kille för att ha ett möte som vi tre ska gå på. Jag är panikslagen inför det där mötet. Känns som att jag gått bakom ryggen på min handläggare för att smutskasta honom. Han har ju inte hört samtalet och har ingen aning om hur mycket jag höjt honom under samtalet jag nyss hade.

Jag skulle få en ny sysselsättning sa mannen i luren.
Än så länge är jag inte övertygad att det kommer att bli något bättre.
I nuläget skulle det kännas bättre att bara skita i allt och sänka mig ner till helvetet.

Men jag ringde i alla fall.
Nu kan jag inte vända om och få det ogjort.
Som vanligt så känns det förjävligt när jag gjort någonting för mig själv och stått på mig och fört min egen talan.
Varje gång jag försöker att förklara vad som fungerar för mig och vad som är bäst i olika situationer mår jag väldigt dåligt efteråt. Men det är en bra övning i alla fall.
Jag får försöka att se det så.

Dagen har varit intensiv men underbar på så många plan.
Gårdagens chock sitter fortfarande kvar och drar ner mig litegrann,
men jag har skjutit ifrån mig all oro och bara fokuserat på det positiva idag.
Kom tidigt till dbtn och samtalade med min nyfunna vän och tiden försvinner med orden som byts.
Nog för att det för det mesta är jag som pratar (behöver lära mig lagom) så uppskattar jag våra samtal.
Min rödvinspoet följde med mig hem och vi pratade om lösningar och livet.

Hastigt iväg till friskis och köra spin/puls.
Mitt pulsband fuckade upp sig hela tiden, men det är så skönt att röra på sig,
oavsett om min puls är helt åt helvete.

Det är så mycket lättare att skriva när jag har mitt välbekanta tryck över bröstet.
Orden liksom formar sig av sig själva och blir till meningar som är fyllda av så mycket lidande och vemod.
Men det är lättare att må dåligt än att må bra.
Det är så lätt att bara fastna i allt det svarta,
men att må bra kräver att man verkligen kämpar.

Ibland orkar jag inte kämpa och på något sätt känns det lite avslappnande att befinna sig i misär.
För kampen mot det ljusa är hård, och att bara säcka ihop ibland och sluta att kämpa kan ibland vara precis det jag behöver. Behöver en paus ifrån allt jävla krigande.
Missförstå mig inte.
Jag är glad att jag är frisk och symptomfri, men ibland är det så jävla krävande att alltid orka och fortsätta att försöka. Det finns något ljuvt i att hoppa ut från ett plan utan fallskärm.
I fallet kan jag ändå inte påverka någonting.
Det är att landa som är det svåra. Vägen tillbaka.
Det är ingen konst att må dåligt.
Det är en konst att leva till max och alltid sträva efter något bättre än det man är.

Jag skräms av framtiden. Av vad det ska bli av med mig.
Gårdagens möte genererar bara till ångest istället för den positivitet den _borde_ tillföra.
Det är inte rätt, och jag är rädd.

Det är och har varit lite småkämpigt idag.
Var på mitt jobbmöte och där gick allting på i en rasande takt.
Min handledare verkade missnöjd över att jag ännu inte fått ett jobb och han ville meddela att han tänker skicka ut mig på praktik. Överaskningen kom som en jävla käftsmäll i ansiktet.
Jag har inte ens fått en fair chans att skaffa ett jobb.
Jag har varit arbetslös i mindre än två månader,
och nu tycker de att jag behöver komma ut så fort som möjligt.
Allting snurrade fort och jag fick panik.
De här människorna känner inte mig och tar ingen hänsyn till att jag behöver få saker gjorda på mitt sätt.
Att bara smälla upp en sån nyhet i ansiktet på mig, samtidigt som man bestämmer över mitt huvud är inte rätt sätt att hjälpa mig. Jag försökte att förklara det så gott jag kunde.
Beskriva att jag behöver ha väldigt tydliga ramar och regler, och att när det kommer sånna här nyheter eller blir plötsliga ändringar så svartar det för mig.
Jag slutar att fungera.
Jag lyckades förhala allt till fredag då vi ska träffas igen.
Det känns som att jag befinner mig i helvetet.
Det känns också som att de lurat mig.
Jag blev mer eller mindre lovad två veckor på jobb direkt för att få hjälp att skriva personligt brev och cv.
Nu har jag ett bra cv och fint personliga brev men de har inte en tanke på att släppa iväg mig.
Jag ska gå på otaliga möten som inte ger mig någonting alls,
och de har en förkärlek till morgontider.
Jag med mina sömnproblem har svårt att anpassa mig efter den här idiotiska borgarplanen.
Så med paniken i halsen åkte jag hem efter mötet.

Jag somnade på soffan av utmattning. Mötet sög ur all energi jag hade.
Ångesten åker upp och ner i kroppen på mig och jag är så stressad av det här att jag inte vet hur jag ska kunna lugna ner mig själv. Mina åsikter har ingen betydelse.
De har all makt över mig.
Jag har inte ens tillåtelse att ha min egen mobiltelefon på ljudlös om dagarna för att de ska kunna nå mig när som helst. Vissa dagar har jag mobiltelefonen på möte för att jag blir väldigt uppstressad av ljuden när någon smsar eller ringer, men min handledare har strängt förbjudit mig att stänga av ljudet.
WHAT?! Jag har så lite att säga till om i mitt eget liv. Allt för att jag behöver pengar.
Det här är så sjukt.
Jag mår verkligen inte bra av det här.

Har precis startat sista maskinen med tvätt.
Bra att ha det avklarat. Att tvätta gör mig inte mycket,
men idag är stressen skyhög och jag kan inte varva ner.
Jag är helt utpumpad på kraft.

Okej. Jag erkänner. Utöver mina tv-spels-älskande vänner så är jag utan tvekan den absolut nördigaste jag känner till. Jag berättade för Jojjo att om han någonsin skulle köpa något till mig så önskar jag mig ett smycke av en alruna som kommer från böckerna jag läser.
Eftersom att mannen min inte läser böcker så har jag berättat för honom vad böckerna handlar om och om karaktärerna i dem. Gränsen är nådd.
Jag börjar gråta när jag pratar om böckerna, om händelserna och om folket i dem.
Jag har aldrig känt så starkt för någon annan bokserie, och den är fortfarande lika bra som jag minns dem.
Jag gråter när personer som jag följt länge dör, och jag slukar sida efter sida och jag törstar ständigt efter mera.
Bokmalen har verkligen vaknat till liv i mig.
Den har varit sövd länge, men nu är det vaken och redo att börja hårdläsning igen.
Det var längesen jag kände sån här passion inför läsning.
Jag älskar min blödighet, men till och med jag skäms lite när jag inte ens kan prata om böckerna utan att börja tjuta.
Men det är så mycket jag över det hela och allt är i sin ordning.
Har ni inte läst sagan om isfolket - gör det.
Det tar sin tid eftersom att det är 47 böcker, men det är det värt.
Förvisso är vissa böcker rätt sega, men när det händer saker så händer det ordentligt.
Man fångas totalt och man skapar sånna otroliga band med människorna i böckerna.
Det är inte direkt en gång jag gråtit under de 17 böcker jag hittils läst.
Men det är precis så jag vill ha det.

Kom hem för inte så längesen från träningen.
Fick kämpa mig dit men jag är så galet glad att jag kom iväg.
Det var riktigt kul och jag blir som beroende av känslan efter ett riktigt hårt träningspass.
Hade jag inte haft Amanda med mig hade jag nog inte kommit igång lika snabbt igen.
Hon är så bra att ha med sig.
Jag saknar fortfarande regementet,
men i nuläget fick jag välja vart det var störst chans att jag skulle ta mig iväg,
och utan buss eller cykel så får jag svårt att ta mig till i3, tyvärr.
Där ligger hjärtat, men det är väldigt bra med fart på friskis också.

Potatisgratängen är i ugnen.
Marienerade sojafiléer ligger i pannan.
Nu börjar fredagen.

Dagen blev bättre men det har varit svårt att ta sig igenom dagens nederlag.
Som för att göra saken värre åt jag en pizza till middag och det måste vara ett av de mest hjärndöda besluten jag tagit på länge. När jag redan mår dåligt över att jag inte tränat så känns det inte sådär jättebright att trycka i sig en pizza full med fett och kalorier. Tjockisångesten blev ett faktum.
Det tog lång tid att komma över mitt snedsteg, men som tur var fick jag annat att tänka på.
Gick över till min kompanjon Johan och fick några timmar frist från ångesten och det var skönt att kunna le och skratta ärligt, om så i alla fall för en stund.
Han är min mvp (= mycket viktig person).

Begreppet "mvp" kom upp när jag gick på högstadiet i en landsomfattande undersökning som hette "10 till 18" (tror jag). Det var en otrolig mängd frågor som skulle besvaras och den där undersökningen följde med ända till jag fyllde 18 år. De kartlade vilka människor som hade störst påverkan på oss, om vi tog droger, hur vi i allmänhet mådde och andra psykologiskt viktiga saker. Där kom ordet "mvg" upp gång på gång.
Jag minns vilka mina mycket viktiga personer var då.
De är fortfarande viktiga för mig, trots att vi idag inte har någon kontakt.
När jag för sista gången svarade på de olika frågorna fick jag bara namnge en person,
och denne fick inte vara pojk/flickvän.
Jag gav det några minuters betänketid och sedan skrev jag ner Ranvis namn på pappret.
Idag har jag många nya mvp's, och trots att Ranvi fortfarande tillhör den skara människor så har den expanderat under åren och för det är jag evigt tacksam. Jag tror inte att jag hade kunnat ta mig ur den onda spiral jag befunnit mig i om jag inte hade haft det skyddsnätet jag haft.

Ibland glömmer jag bort hur otroligt vackra vänner jag har.
Hur högt jag värderar dem och hur starka våra band är.
Jag känner mig så ofta ensam och får för mig att jag står helt utan vänner,
men det räcker med att jag snabbt ser mig omkring för att inse att det inte stämmer.
Blomman står i vardagsrummet och skapar glädje och trygghet.
Mobilen piper av omsorg.
Vägen hem från J blev kortare för samtalen avlöser varandra.

Jag är tacksam för det jag har och får uppleva.
Trots missöden så är jag tacksam för idag.

Ingenting känns bra idag.
Mina planer grusades och jag känner mig bara bortkommen.
Tanken var att jag skulle träffa min sjuksköterska idag för lite blodtryck och efter det gå och träna.
Jag behöver våga mig tillbaka till gymmet och pröva på löpbandet igen och se hur det går för mitt knä.
Istället låg jag kvar i soffan med träningskläder. Jag tog mig inte ivög till varken sjuksköterskan eller träningen.
Det osar fail i lägenheten och misslyckandet smakar beskt i munnen.

Jag känner mig ledsen och besviken just nu.
Jag är besviken för att jag inte tog mig iväg till träningen och jag skäms.
Hela dagen har haltat sig fram.
Istället för att göra alla de saker som var inplanerade så har dagen varit helt uppfuckad.
Planer stökas till och jag blir stressad av att inte veta vad jag har att göra idag.
Det är svårt att liksom komma ur apatin som kom av att jag inte stack iväg i morse.
Jag vet inte vad det var som hände. Allting var klart.
Väskan var packad, jag var påklädd och hade ätit frukost och jag skulle just ta på mig skorna för att gå till bussen då kroppen slutade att samarbeta med mig.
Jag blev helt stillastående och jag kunde inte förmå mig själv att röra mig.
Normalt sett brukar jag kunna tvinga iväg mig, men någonting hände och jag kom inte loss.
Kroppen sa nej och jag låg kvar i soffan och missade bussen.

Jag upplever nog det här som större än vad det är.
Det känns fruktansvärt och jag får svårt att tänka logiskt och vara schysst mot mig själv.
Känner mig som världens sämsta människa.
En miljard tankar bombarderar mig och de gasar bara på självföraktet.
Ingenting blir bättre av kaoset i huvudet.
Hoppas att jag kan vända den här dagen och få den att bli någonting bra.
Just nu känns läget sådär.

Jag fångas av ljuset och jag saktar in mina steg.
Tygskorna slirar runt och jag ägnar den korta vägen till bussen åt att låta tankarna komma och gå som de vill.
Jag behöver inte kontrollera dem. Vi behöver alla vara fria ibland,
och jag har inget behov av att styra alla dess nyck.

Jag gav min vackre vän en kram som antagligen var mer för min egen del än för honom.
Bussen kom och gick och jag gled iväg och återkom inte till verkligheten förrän bussen stannat vid min hållplats.

Orden har satt sig i halsen på mig och jag vet inte om det ens är värt att försöka att hosta upp dem.
När jag fått mer tid att se igenom allt det som pågår i huvudet så kommer det antagligen att lösa upp sig av sig självt. Jag har ingen lust att stressa fram dem.
Det är en fin dag och jag tänker njuta av den till fullo.

Det är okej.
Jag är okej.

----

Mina fina kamrat kom över och med sig hade hon en blomma till mig.
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att ha så härliga människor omkring mig.
I'm blessed.

Jag försvinner bort ifrån mig själv ibland. Nya insikter kommer och går och jag försöker att bibehålla mitt lugn och mitt fokus genom allt det nya. Som vanligt skakar jag av mig alla ord och uppmaningar och jag lever genom fördomen att jag aldrig riktigt går att nå.

Tiden som gått har satt sina spår.
Jag är inte densamme som jag en gång var.
Oftast intalar jag mig att det är till det bästa, jag var så blåögd och naiv, och jag svalde varje lögn som jag gavs för min tillit sträckte sig över alla gränser och över allt förstånd över vad som var rimligt.
Det var fyra år sen jag slutade att vara naiv och tillitsfull.
Jag slutade att visa mig sårbar och istället skapade jag mig en rustning så stark att ingenting kunde penetrera den.
Ingenting, och ingen, kunde ta sig igenom.
Det var bara en människa på den tiden som fick komma innanför skalet.
Det var bara en som fick se mina demoner stå och sluka i sig all min näring och sakta förstöra mig.
Jag valde att vara kall och likgiltig.
Saker jag brydde mig om lämnade mig, och var det inte jag själv som lämnade, så var det för att jag hela tiden i huvudet visste att jag i slutändan skulle bli ensam kvar.
Finns det bara ett skal så finns det ingenting som kan gå sönder.

En person blev två och det tog lång tid innan rustningen började att spricka upp.
Innan sömmarna, så omsorgsfullt sydda för att förhindra tillträde, revs upp och jag började på allvar att ta itu med den enorma skepsis alla svek tillfört mig.
Jag är dörrvakten till mitt inre och jag har alltid släppt in alla besökare utan att kolla leg och avsikter, men någonstans slutade jag eftersom att det så ofta slutade i kaos.
Omvärlden blev gamar som slukade i sig all skit som hände och jag kände mig mer som ett utställningsobjekt än en medmänniska. En varelse med känslor och tankar.

Jag är enkel & svår.
Det finns mycket jag kan säga utan att egentligen avslöja någonting om mig själv.
Det är bara ord och erfarenheter jag kastar omkring mig,
men det innersta håller jag för mig själv.
Jag vet inte om jag fått en sund inställning till tillit, för det är den nog fortfarande för skadad,
men jag rear inte ut mig längre och de nära jag har får krypa intill och ta del av allt det som är jag.
Mitt liv känns storartat och jag älskar varje del av det.
Men nog får jag fortfarande jobba för kvalitén i min tillvaro.

Det blev lika rörigt nedskrivet som det är i mitt huvud.