bully

Jag hade en grymt rolig kväll igår!
Mina fina pojkar och jag gick ut på stan och uppfyllde samtlia krav för dekadens.
Det var en riktigt trevlig kväll! Jinx var i stan, och så även Tobbe och då säger det sig självt att det är utgång på schemat. Vi samlades på rockbaren, ett trångt ställe med mysfaktor och billig öl och gjorde långbord och hade oss.
Sen begav vi oss till cadillac, ett ställe som brukar vara mysigt men det var lite väl hög musik där så vi tog beslutet att bege oss till världens bästa pitchers.
Vi blev tre år och startade ett vitpeppar-krig, lekte med tandpetare, eld och andra vuxna saker.
Allt som allt var det en väldigt rolig kväll.
Det är en sån där kväll som lagras i huvudet på mig och som jag kan tänka på i låga stunder.
Jag har fina vänner. Väldigt fina pojkar!

Om ett tag kommer Amanda hit och vi ska ha en lugn myskväll.
Det kan behövas efter gårdagens äventyr.
Mys och film!

Det hände ingenting speciellt i söndags. Ingenting.
Förutom att jag tappade den lilla tro jag hade på människors godhet.
Människan suger. Eller, korrektion - svenskar suger.
Det enda jag kan göra nu är att se på medan alliansen fäller svaga och mindre lyckade
och resten bara kör på i sitt eget race utan att bry sig alls.
Jag var skeptisk mot att de rödgröna skulle vinna, mest på grund av mina aningar om hur självisk människan är,
men jag hade hoppast att folket skulle välja det block som ser till alla människor,
inte bara dem som har det bra ställt. Jag hade fel. Fan vad fel jag hade.
Alliansen har redan börjat gasningen av sjuka.
Som psyksjuk har jag varit i den här härvan i fyra år och jag har inte gillat det alls.
Jag har blivit illa behandlad, spottad på och överkörd - till vilken nytta?
Min sambo fick en diagnos utan rehabilitering för att sen bli utförsäkrad.

Allting är med ens väldigt osäkert.
Jag har sett frågande på människor och försökt att förstå när jag hör människor säga att de ska rösta på alliansen (eller SD för all del).
När jag hört deras argument som ekade av hålen i dem.
Främst har jag hört argumentet att de får mer pengar i plånboken, och på grund av dessa kronor är de villiga att sälja ut andra människor.
Men med ren matematik så visar det ju att de inte kommer att tjäna ett öre på alliansens politik.
Det mina motspelar inte förstår, är att om de är en vanlig svensson med en relativt låg eller medel lön,
så blir inte plånboken större.
Man måste tillhöra Sveriges elit för att kunna ta del av det glorifierade ordet "skattesänkning".
Rent matematiskt - om de sänker skatterna, så måste de höja någonting annat. Så länge är ni med?
Så även om du får, 250 kr (eller varför inte 1000:-) mer i månaden, så höjs dagisavgiften med 300 (eller varför inte 1500:-). Denna matematik verkar inte många ha tänkt på, och det besvärar mig att folket envisas att rösta på ett parti som inte gynnar dem och dessutom stjälper andra på kuppen.

Jag har mått väldigt dåligt under ett par dagar nu.
Jag skäms över att folket så lätt säljer ut deras medmänniskor,
och så lätt ignorerar andra människors livsöden.
Jag bryr mig om andra människor, och det gör mig ont att veta att väldigt många kommer att få det väldigt svårt framöver, och att många kommer att må väldigt, väldigt dåligt på grund av detta.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att många ser på saken som att andra människor är lata och inte vill jobba.
Det är klart att det finns sånna människor, men det är inte så hela bilden ser ut.
Människor VILL jobba. Det är inte så jävla kul att vara sjukskriven.
Det är inte kul att känna sig hospitaliserad. Man sjunker som människa och känner sig jävligt liten.
Vi är flockdjur och behöver varandra. Det gör mig ledsen att det är så lätt att trycka ner andra.
När slutade vi bry oss om andra människor?
Det gör mig ont att människan är så självisk.
Jag kommer alltid att stå upp för andra människor,
och slåss för att vi ska bli respekterade och bemötta med respekt och värdighet, oavsett kön, religion eller färg.
Hur jävla svårt ska det vara att visa lite solidaritet?!
Jag kommer aldrig att ge upp kanpen, även fast jag i nuläget är bruten.
Jag är bruten, men jag är fylld av kampvilja.
Jag kommer aldrig att ge mig.

SD tänker jag inte ens gå in på nu.
Jag är för upprörd för att ta upp det ämnet.
Jag är inte det minsta förvånad, men jag är bekymrad över situationen.
Det är ett annat inlägg.

Jag har världens största ångesttryck i bröstet.
Idag avgörs det om Sveriges statsminister blir evil Barbapappa eller Mona Sahlin.
Som jag skrev i tidigare inlägg är det ett extra viktigt val i år.
Ett främlingsfientligt parti är på väg in i riksdagen.
Sverigedemokraterna har inte legat på latsidan. Medan andra partier värnar om sjukvården och skolor har SD kontinuerligt viskat om att oavsett vad problemet är, så är det muslimernas fel.
Och människor har gått på det.
Idag avgörs det om vi kommer att leva fyra år till i förtryck av ett parti som inte bryr sig det minska om sjuka.
Du måste vara normal och högpresterande om du ska lyckas i moderaternas värld.
Det finns inget utrymme för fysisk eller psykisk sjukdom här inte.

Det är viktigt att rösta.
Det är bättre att rösta blankt än inte alls.
Dels pga %, och dels för att vi är tilldeleade något så fantastiskt som åsiktsfrihet,
och det är inte alls länder som är det - det vore skamligt att strunta i den rätten.
Det är ett slag i ansiktet till alla som inte har rätten att rösta.

Ångesten sprider sig i bröstet på mig.
Inte fyra jävla år till av idiotfredrik och hans muppkompisar.
Jag är så jävla trött på deras ignorans mot människor.
Att deras politik bara gynnar de riktigt rika och de som har de svårt fåt det ännu svårare.
Det är svårt för mig att bara se på medan människor i misär får det ännu värre.
Det hugger i mig för jag vet att det finns idioter som röstar på ett parti som stänger dörrar för människor.
Jag kan inte begripa hur människor kan vara så själviska.

Jag är skeptisk till en rödgrön seger, och jag står handlös inför det faktum att SD antagligen kommer att komma in i riksdagen. Det gör mig ont.
Det gör mig ont att människor kan vara så kalla och rösta på ett parti som vill skicka tillbaka människor till tortyr.
Jag vill så gärna tro på det bästa hos människor, men det är svårt idag.
Jag är orolig och det återspeglas i att mitt humör är hetsigt och jag tänder till väldigt snabbt.

Det är mycket som står på spel.
Jag kan inte ta det lättvindigt och skratta åt männisor och deras idioti.
För deras idioti gör att andra människor får det svårt.
Varför ska alltid de starka få överleva?
Varför inte ge den chansen till de svaga också?
Måste vi vara så inrutade?

Jag tycker att den här debatten och Sverige mer och mer börjar likna nazityskland.
De starka får jobba medan de svaga gasas ihjäl.
Ikväll avgörs det.

Jag håller tummarna, även fast jag är väldigt skeptisk.

Nu såhär inför valet är det kritiskt att man vet vad man röstar på.
Därför kommer jag att fortsätta att tjata om Sverigedemokraterna - och lyfta fram dem i dess rätta natur.
De är rasister och ingenting annat. Lite sossar, lite moderater - men i största drag bara rasister som inte vill något annat än att rensa ut alla muslimer så att vi kan återgå till ett traditionellt Emil-i-Lönnerberga-Sverige.
Men Sverige går inte bakåt. Vi är ett modernt land och vi borde vara stolta över mångkulturen i vårt vackra land.
Invandrarna, som SD skyller allt på, får ta så mycket oförtjänt skit.
Jag läste att SD sagt att de kostar oss över 12 miljarder kronor att bekosta invandrare, och det är en enorm summa vi kommer att tjäna genom att dra in 90% av invandringen.
Det är inte helt ovanligt att SD kommer med missvisande statistik - men det tragiska är att folk går på det.
Även om människor som kommer hit kan behöva hjälp med språkt och så kan kosta,
så drar dem in ännu större summor än vad Jimmie kan räkna till genom att arbeta och betala skatt.
Vi skulle ha en otillräcklig vård om det inte var för invandrarna.
Köerna skulle vara långa och människor skulle inte få hjälp.
Den där summan som SD skrämmer svenskar med är så klart obehaglig att titta på,
men om man man jämför med hur mycket pengar de sen drar in så skulle vi TJÄNA på att ha invandring, inte tvärtom. Säger Jimmie något om det. Nej, självklart inte. Varför? Han vill ha ut alla muslimer.
Det är inte italienare eller amerikaner han stör sig på. Nej. Det är muslimer.
Förut var det judar, nu är det muslimer. De säger att det inte alls är samma sak,
men så vitt jag vet så har dem bara bytt religion. Annars innehåller paketet samma skit som tidigare.

Vi är på väg att få in ett rasistiskt parti i Sverige.
Vi kan inte låta detta hända.
Vi behöver göra allt vi kan för att få bort rasismen - ut ur vardagen och bort från regeringen.
De har ingenting på våra gator att göra, och framför allt inte i riksdagen!

De som röstar på SD är frustrerade. De tror att antalet våldtäkter har ökat och att det är muslimer som ligger bakom detta. Att det sedan inte finns någon statistik som styrker detta är inte viktigt.
Att det inte finns någon statistik över huvud taget som visar att antalet kriminella våldsdåd har ökat pga muslimer är inte viktigt. Det viktiga är inte sanningen. Det viktiga är att folk ska bli rädda och tro att det är muslimernas fel.
Precis som förut så behövde tyskarna något - några, att skylla på för att samhället såg ut som det gjorde.
Lämpligt nog kom judarna i vägen och de fick ta skulden för allt. Hur det slutade behöver jag kanske inte berätta.
Det är exakt samma visa nu. Ett frustrerat folk behöver något - några, att skylla på och tragiskt nog kom en muslim i vägen och någon pekade på denna och sa "Där! De är muslimernas fel! ALLT ÄR MUSLIMERNAS FEL!"
Men allt de gjorde fel var att finnas. Finnas bland ett frustrerat folk som behövde andra att skylla på.
Så nu vill vi utvisa dem. Sen vill vi utplåna dem.

När vi läser historia i skolan så lovar vi oss själva och varandra att det som hände i 2:a världskriget aldrig skulle få hända igen. Ändå så tillåter vi att SAMMA SAK hända ännu en gång.
Den enda skillnaden är att det inte längre är judar.
Nu är det muslimer. Det är den enda skillnaden, ändå så vill stora delar av folket inte inse detta.
De blundar för faktumet att vi är på väg att gå in i samma nazifälla som förut.
Även om man tror att SD kommer med en lösning på de problem som många upplever finns,
så har de ingen lösning på någonting. De maskerar sina lögner med fina ord men i slutändan är det samma rasistiska nazitjaffs som förut. Den här gången har de slips och en blå blomma istället för en svastika.
Människor som inte inser att Sverigedemokraterna är rasister håller hårt i argumentet att Hitler propagerade att judar skulle förföljas och märkas etc, men de glömmer att det inte började så.
Det hade varit alldeles för uppenbart att skrika att alla judar skulle dö, därför började han lågt.
Riskerade lite. Sen ökade hotet och talen blev mer och mer aggressiva.

Sverigedemokraterna är inte annorlunda.
De börjar lågt och viskar att alla muslimer är kvinnomisshandlare och våldtäktsmän,
sen ökar de allt mer. De bara väntar på att vi ska gå på deras lögner.
De värsta är att många gör det.
Många går på dessa lögner trots att de satt där på historialektionen och lovade dyrt och heligt att aldrig låta något sådant hända igen.
Ändå - 2010 håller Sverigedemokraterna på väg att komma in i riksdagen.

Vi kan inte tillåta detta.
Nu inför valet är det viktigt att vi vet vad vi röstar på och VARFÖR vi röstar som vi röstar.
Det går inte att rösta på SD utan att först ha förstått vad konsekvenserna kommer att bli.
Heter du Pettersson som jag så händer kanske ingenting dig personligen.
Men heter du Achmed kan det betyd döden.
Jag vill att du tänker på det när du röstar.
Röstar du på SD skickar du människor tillbaka till ett liv i helvete med fattigdom, krig, kanske tortyr.
Jag vill att du är medveten om att om du röstar på Sverigedemokraterna så skickar du människor i döden.
Vem gav dig rätten att bli domare och bödel?
Du kanske tänker att de förtjänar det - eftersom att vissa invandrare är kriminella?
Hur ska du kunna urskilja det när människor skickas hem till ett liv i misär?
Hur ska du kunna urskilja dem från varandra?
Om du generaliserar och säger att muslimer är roten till allt ont i Sverige,
men samtidigt tycker att vissa är schyssta - hur ska du kunna förhindra när dina vänner blir skickade till ett liv i tortyr? Hur ska du kunna veta vilka som ska få vara kvar och vilka som ska skickas bort?
Vem dömer? Har du och jag verkligen rätten att bestämma över människors liv?
Vilka som har rätt att leva och vilka som måste dö?
Vem är du att bestämma vem som har rätten till liv?

Tänk efter innan du röstar på SD.
De vill dig inte väl.
De vill inte Sverige väl.

I år är det viktigare än någonsin att veta vad du röstar på.
Funderar du på SD så läs inte bara om dem på SD's hemsida.
Läs från andra sidor och se det från olika vinklar.
SD kan inte ens komma med pålitlig statistik - vågar du då lita på att deras tomma ord stämmer?
Att Sverige kommer att bli bättre utan arbetskraften invandrarna tillför?
Tänk efter. Det är viktigt.
Människors liv står på spel.

Rösta inte bort liv.
Rösta för liv.

Första tvätten är i maskinen. Det känns UNDERBART!
Lite som en seger eftersom att jag inte fixade att tvätta förra gången,
och dagen tvättbestyr började med en acceptansövning, det ni.
Vi har inte tvättat på LÄNGE. Så länge att varken jag eller Johan har några underkläder kvar.
Det var alltså över en månad sen vi tvättade sist vilket innebär att det var två överfulla ikea-kassar med smutstvätt.
Klen som jag är så orkade jag inte bära dessa tvåtonskassar + en kasse tvättmedel, så jag fick gott gå två gånger.
Jag hatar att tvätta. Jag hatar att livet står på standby för att man måste ha koll hela tiden, och jag är lite utav en okrönt drottning i att krympa och missfärga tvätt så jag har blivit ombedd att aldrig någonsin tvätta igen (YAAAY!) men ibland så måste man. Stod och förbannade all tvätt som gjorde att jag var tvungen att gå flera gånger fram och tilbaka til tvättstugan - men sen tänkte jag bara: "nej. det är såhär det är. acceptera". Ett djupt andetag senare traskade jag iväg och nu får jag 40 min paus innan derbyt fortsätter.
Är dock lite orolig att jag råkade överfylla ena tvättmaskinen (den med underkläder haha).
Den såg så väldigt full ut men jag vet inte. Märker väl om det blir skräp av allting.

Jag känner inte att jag vill vara sådär överdrivet huslig och städa lägenheten nu när "jag ändå håller på".
Ett ångestbestyr/dag, right? Kan sträcka mig till att göra rent handfatet.
Fast vi skulle verkligen behöva dammsuga..

Jag mår sådär idag.
Saker igår gjorde mig väldigt ledsen och det är kvar idag.
Vill inte heller försöka mig på att beskriva och ge uttryck för min ledsamhet,
för då kommer jag antagligen bara bli sedd som en psyksjuk tjej som alltid är ledsen.
Jag vill inte det. Jag blev ledsen men jag vill ge mig själv tid och självtrösta mig själv och försöka att problemlösa situationen själv. Det är alldeles för rörigt i huvudet just nu och jag vill inte uttala mig impulsivt så att det bara blir helvete av allting.
Utöver det är det väl bra.
Känner mig inte glad alls, för jag krigar fortfarande mot spegeln och jag önskar att jag bodde i Sthlm, även om Örebro är världens bästa stad, men det händer för lite saker här.
Det är som sagt konserten idag i Sthlm som jag vill gå på.
Men det blir det inget med.
Svackan börjar att kännas mer och mer påtaglig för var dag som går.
Jag orkar inte hamna i ännu en svacka.
Men det är samma visa varje år. Varför skulle det ändras nu?
Förra året kom den i november.
I år känner jag av det redan nu.
Men det kommer och går. Ingenting är konstant ännu, tack och lov.
Jag kan fortfarande känna glädje och ha det bra även om det känns som att ett mindre cementblock ligger över bröstet.

Snart dags för nästa maskin..

Ska sova snart.
Det är lite utav det bästa jag vet.
Imorgon kommer att bli bra.
Jag är ledig och ska tvätta.
Det är en konsert imorgon som jag väldigt gärna skulle vilja gå på,
men den är dessvärre i sthlm så jag hoppas att min gode vän Jinx går på den åt mig.

Utfrågningen fortsätter att gå bra, tycker jag.
Ohly är så charmant och bra.
Jag tycker om honom!

Saker har lugnat ner sig.
Den här svackan gör mig trött bara.
Alldeles för mycket i huvudet.
Det gör att jag tappar fattningen och slutar att orka.
Men sen är jag ju superhjälte också,
så jag satsar mina krafter och tar mig upåt igen.
Jag kommer alltid att resa mig upp om jag fallit till marken.
Men ibland tar det tid.

Satte i övrigt i min läppring idag.
Det blev såhär:

Går i bitar.

Orkar inte.

Vill inte.

Allt.är.övermäktigt.

De rödgröna är i alla fall jävligt heta på tv4:as utfrågning ikväll.
Hade jag inte varit radikalvänster hade jag lätt blivit konverterad till de rödgröna.
Keep up the good work!

Ingen skola imorgon.
Istället har jag tvättid.
Jag har inga underkläder kvar.

Jag har det svårt just nu. Riktigt svårt.
Jag krigar och ingenting blir bättre av det.
Det spelar ingen roll vad jag gör känns det som.
Jag lyckas inte gå ner de kilon jag gått upp.
Jag dömer mig själv och föraktar mig själv för att jag är hungrig och inte kan stå emot hungern.
Det känns som ett nederlag varje gång jag tar en macka. Som nu.
Jag har inte ätit sen imorse för jag har varit i skolan och sen på DBT.
Men ändå känns det som att jag förlorar och sviker mig själv när jag tar 2 mackor när jag kommer hem.
Det känns hopplöst.
Fick reda på att jag kommer att bli tvungen att träna själv ikväll om jag ska träna,
och jag vet inte om jag är i form för det. Jag känner mig så hjälplöst tafatt i gymmet och jag slår ner på mig själv för att jag inte orkar. Men tränar jag inte så har jag förlorat värdefull träningstid.
Då är jag dålig som bara gnäller över min tjockisångest men inte gör någonting åt den.
Jag måste iväg. Jag vet det. Men när jag mår såhär och ska behöva kämpa själv - känns sådär.
Men frågan är hur mycket jag kommer att klanka ner på mig själv om jag inte går.
Det blev ju ingen träning igår eftersom att vi var iväg på middag hos ett par vänner.
Det var en supertrevlig kväll och jag ångrar det inte, men eftersom att jag skolkade från träningen igår så känns det inte så bra att skolka idag också.

All lust på livet är försvunnen. Allt kretsar kring hur jag ser ut.
Hur stor jag är. Jag kan för fan inte ens klä på mig om mornarna för INGENTING PASSAR LÄNGRE!
Jag är trött på att ha mjukisbyxor till skolan följt av stora tröjor som inte avslöjar formen.
Det är det enda som rör sig i mitt huvud.

Köpte blommor idag med vän.
Det blev jättefint.
Jag är tjock.

Jag mår inte bra. Även om jag kan ha riktigt bra dagar som igår så mår jag inte bra.
För mig börjar situationen dessutom bli övermäktig. Så övermäktig att det känns som att det enda rätta är att ge upp.
Ställde mig på vågen imorse och den skrattade illa åt mig.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Jag känner mig lika tjock som människorna i biggest loser,
men skillnaden mellan mig och dem är att de lyckas gå ner i vikt.
Det gör inte jag. Jag intalar mig att det måste vara lättare att gå ner i vikt när man är så stor,
men jag vet inte. Dessutom - när de slutar äta destruktivt och träna så blir allt bra.
VARFÖR GÄLLER INTE DET MIG?
Jag är fan vegan. Jag äter asnyttigt och nu tränar jag nästan varje dag.
Jag vet - muskler väger mer än fett men i nuläget finns det inga muskler att tala om.
Jag orkar ingenting. Tar 1/3 av det jag tog innan jag gick upp i vikt.
Jag skäms. Jag vet inte längre vad jag gör för fel.
Alla människor som äter nyttigt och tränar går ner i vikt.
Till och med dem som bara tränar en gång i veckan går ner i vikt.
Jag försöker att räkna kcal in och kcal ut men det är svårt.
Jag vet inte vad de olika sakerna innehåller eller hur man ska räkna.
Men oavsett så tycker jag att det borde bli mindre in än tidigare och räknat med min träning så borde jag gå ner i vikt. Men nej. Vågen skrattar åt mig när jag gått upp ytterligare i vikt.
PÅ VAD? Jag har för fan ätit sallad mest förra veckan.
Hur kan jag möjligtvis ha gått upp i vikt av det?

All min tankeverksamhet gåt åt det här.
För jag mår jättedåligt av det.
Jag vet inte vad mer jag kan göra.
Jag äter bra och tränar.
Nästan steg är att börja skjuta amfetamin.
Ja, det får bli nästan steg.
Vi kan kalla det plan B.
If everything else fails haha

Nej, men seriöst.
Jag har tröttnat big time nu.
Det är inte ens roligt.

Jag har en rätt bra dag idag. Jag är nöjd med beslutet att unna mig själv sovmorgon och stanna kvar en timme extra i skolan. Det blev faktiskt 1½h extra så jag känner mig supernöjd och ansvarig och allt sånt.
Det går bra i skolan. Matten flyter på och jag får jättemycket hjälp.
Jag ser det här som en jättemöjlighet och jag är så tacksam för att få så mycket hjälp som jag får.
Det känns som att jag har en chans att faktiskt klara matten nu.
Idag har jag räknat massa matte och jag har varit på DBT efteråt.

När jag satt i stolen hos min terapeut och hon frågade vad för känslor som rörde sig på min inre scen så kände jag mig bara så glad och nöjd med mig själv. Som om att jag slutat att strida mot mig själv och istället börjar att acceptera mig själv och mina brister.
Jag har svårt för saker. Jag blir arg när jag måste cykla i regnet.
Men idag satte jag bara lurarna i öronen och dansade iväg på min röda fara i regnet till dbtn.
Det är klart att det kommer att svaja fram och tillbaka. Jag kommer definitivt inte vara nöjd och acceptera saker resten av mitt liv. Vissa dagar lyser jag och det känns som att jag aldrig haft några problem någonsin i livet,
och ibland känner jag mig så tung av tankar att jag faller ihop och kan inte röra mig.
Äh. Det blir snurrigt och det här inlägget är absolut inte menat som något slags lyckligt avslut där jag mår bra och allting slutar lyckligt. Ibland är livet kasst och jag vill bara avsluta det.
Ibland känner jag mig tillfreds med mig själv och som att saker rör på sig i rätt riktning.

Ikväll ska jag och älsk iväg till några människor på middag som vi träffades hos Ranvi på hennes och henriks kärleksfest. Hoppas att det blir trevligt. De verkar vara trevliga människor så det ska nog gå bra.
Missar träningen. Inte lika bra. Får träna arslet av mig imorgon istället.

Saknar att röra mig omkring med mina viktiga vänner.
Ta promenader. Skratta. Leva.
Imorgon ska jag träffa den viktigaste gruppen i mitt liv.
Jag har saknat den. Dem.

Dagen bev bättre trots dålig utsikt till en början.
Kom hem och fotsatte att vara den drygaste personen i världen i SD-debatten tills motparten fick slut på argument.
Det fick mig att må bra med mig själv. Deras argument är så ihåliga att det är pinsamt, och efter att ha lagt fram mina skottsäkra argument mot deras allt annat än genomtänkta argument så står det klart att de inte har någonting alls att komma med. Tar statistik ur luften och kallar det för fakta, hävdar att majoriteten av alla våldtäktsmän är muslimer, trots att ingen sån undersökning någonsin har gjorts etc.
Min vän Soran Ismail har sagt det väldigt bra i hans videoblogg som jag råder er alla att se.
Han är inte bara rolig - han är förbannat klok också!

Var superopepp på att träna men kämpade mig iväg ändå.
När det vankas gym har jag svårt att säga nej.
När jag dessutom slipper cykla blir mina ursäkter lika ihåliga som Sd's huvudargument.
Efter passet åkte vi och handlade och vi köpte en present till mig - bra olivolja!
Vi har inte råd med lite finare olivolja i matlagning eftersom att vi har olivolja till allt varje dag,
men nu köpte vi en lite dyrare (inte många kronor, men ändå) som jag kan ha till mina mackor och i sallad.
Perfect!

Har ätit en god sallad och sitter nu och har det bra i väntan på att mina meds ska kicka in.
Tills dess - Soran gott folk!

Hatar måndagar.
Började med att försova mig och hittade sen inte matteboken.
Stressar ner till cykeln för att inse att cykeln står på stationen.
Tar bussen och komer 30 min för sent.
Ångestklump i magen och det känns som att jag faller väldigt fort.
Är kvar i skolan i 3h och går sen till stationen och hämtar cykeln.
Trampar hem. Svettas ihjäl.
Hemma har katterna busat fram kattsand i hela badrummet.
Jag borde dammsuga men orkar inte.
Fastnar för ovanlighetens skull i en SD-debatt med en iqbefriad man som inte förstår när han blir förolämpad (han är säkert smartare än vad jag vill ge honom creds för men jag är på väldigt dåligt humör).

Ska träna ikväll men det enda jag vill är att ligga i sängen och fortsätta att falla.
Jag är trött nu. Jag blir säkert piggare snart.
När jag ätit.

Jag är fast i demonstaden.
Hörde från en stressad man i enköping att bilen vägrar att rulla.
Jävla helvete. Jävla jävla jävla helvete.
Jag som har tio tusen saker att fixa hemma och är så uppe i i varv att det enda jag vill är att sitta i bilen på väg hem.
Fick höra av mig till kvinnan med jackan och berätta hur situationen låg till och jag lovade att skicka över pengar så fort jag kommer åt en bankdosa så får hon skicka den ändå.
Den billiga jackan som blev dyr. Jävla jävla jävla helvete.

Jag har besökt farmor idag. Där kröp ångesten på mig när jag satte mig för att läsa en krönika jag skrev en gång.
Ångesten kom när jag läste och insåg hur dålig den var och hur plastig krönikan var.
Hur plastig jag var.
Hem. Kissa. Sen hem till mormor.
Har tappat all min energi vid det här lagret och jag orkar inte vara glad, le och vara plastig flera timmar i sträck.
Jag log och gled i väg i tankarna. När kommer Johan? Borde han inte vara på väg nu?
Ringer oroligt. Han ska äta, fixa en grej med bilen sen åker han.
Går hem. Lagar mat som måste bli helt fantastisk så att mamma ska se att det går att vara vegan och äta gott.
Misslyckas. Dör lite.
Förklarar stressigt för mamma att den här grytan brukar vara fantastiskt gräddig och härlig men nu är den bara rinnig för jag hade i för mycket vatten. Mamma förstår. Jag går ner mig.

Har fortfarande inte varit uppe på vinden eller hälsat på Palle.
Stressen river. Ringer Johan igen. Var är du? Fortfarande i Enköping?
Startar inte bilen? Vad i helvete. Kommer jag att bli kvar här?
Jävla jävla jävla helvete. Fanskapsbil och alla förbannade svetsade skruvar och bultar och allt annat jag inte förstår som inte vill fungera.

Måste upp på vinden. Lugna ner mig. Hem till Palle.
Vill äta snickerskakor som lugnar.
Lukta på doftljus.
Klappa katterna.

Andas. Jag tar långa djupa andetag och låter stressen rinna av mig.
Den klänger sig fast. Jag andas ihärdigt vidare i lugn takt.
Det är en maktkamp mellan oss två.
Jag kommer att förlora.