bully

Jag åker upp och ner hela tiden.
Aldrig är jag konstant, förutom när jag befinner mig i mina svackor.
Jag låter mig påverkas av allt som passerar i min väg såsom musik, filmer - till och med reklam på tvn.
Dagen är lugn och bra men jag skräms av tanken på att snart bli lämnad ensam igen med alla samlade tankar och för lite utrymme att hantera dem på.
Vi har haft ett långt samtal om vår relation, om hur vi ser på varandra och oss själva.
Vi baddar varandra i trygghet och sköljer varsamt av varandra med känslan av att förändringar inte behöver vara någonting negativt. Det är nytt och även om vi inte förstår det än så kommer det att göra våra liv till det bättre.

Jag försöker att inte vara så kritisk mot mig själv och musklerna slappnar tacksamt av.
Kvällen behöver vara vänlig mot mig för tanken på veckan gör mig orkeslös.
Vi ska till några vänner och äta mat för att senare gå iväg och se på film på universitetet.
Det är rara vänner som dök rakt ner och de har inte förstått än vad för slags människa jag är,
men de behandlar mig väl och jag tycker om dem och deras värderingar som skiljer sig så från mina egna.
Världen behöver rara människor. Den är allt för kylig.

Jag håller andan.
Det kommer att bli en lugn och bra söndag.
Söndag med min baby och med mina nyfunna vänner.
Jag ler för mig själv.
Det är så mycket kärlek och vänskap i luften och jag måste sträcka ut handen för att ta på dem.

Såg nyss en fantastiskt bra film.
"Boy A". Utan något större motstånd hamnar den lätt på top 20, och det är ett bra betyg eftersom att jag är rätt kräsen gällande filmer.
Jag satte på filmen utan att ha läst ett ord om den. Jag visste inte ens vilken genre den tillhörde,
men det visade sig vara "good shit-genren".
Kan inte förklara den närmare utan att försäga mig.
Den väckte det där ångestmonstret i mig som älskar att vakna till bra filmer och det kändes som att jag föddes och dog på samma gång. Ingenting får mig att explodera lika starkt och ärligt som bra filmer.
Det låter kanske som att mitt liv är ganska fattigt, men till saken hör att jag är otroligt lättpåverkad och känslig och dras med i historien på samma sätt som jag dras med i böcker jag läser.
Jag gråter och skrattar. Ilsknar till och bryter ihop.
Att känna så stark ifrån någonting yttre är så intensivt och härligt för mig.
Jag är annars så full av mig själv och behöver alltid reda ut trådarna jag sätter,
men en film är något jag inte behöver bearbeta eller ta itu med.
Den är vad den är och den fångar mig och färgar av sig dess känslor och de smittar över på mig.
Jag älskar att bli påverkad av något annat än verkligheten.
Den har jag så gott om ändå.

Men jag har vunnit så mycket mer än en bra film.
Någon som känner mig så väl utan att känna mig alls är någon jag behöver lära känna.

Saker händer här hemma.
Bordet som jag hatat av hela mit hjärta i över 2½ år är borta,
och tillbaka är en favorit jag förlorade för flera år sen.
Köket är litet och därav behöver bordet vara litet och nu står ett sött, svart bord där och ser bra ut.
Det blev även en otroligt fin trasmatta jag hittade på lagerhaus.
Äntligen händer det saker med lägenheten, utöver vardagsrummet.
Jag behövde den här förändringen.
Det kändes som att jag skulle gå under av all fulhet hemma och nu är hemmet mycket vackrare och trivsammare.
Katterna fick en liten råtta att leka med också, köpt på ikea.

Kvällen blir lugn. Sista dagen då bara jag och Jojjo får umgås med varandra innan jobbveckan i sthlm börjar igen.
Jag har kommit att hata de veckorna, men det finns ingenting jag kan göra.
Det finns inte så mycket någon kan göra.

Jag ska försöka att göra den här dagen till en fin dag,
då allt som spelar någon roll är den vackra mannen som håller min hand.

Jag går rastlöst omkring i lägenheten och slås nästan omkull av känslan av att vara totalt överväldigad av precis allt jag snuddar vid. Små saker blir stora och den där saknaden som gnager inom mig, växer sig större och borrar sig in likt taggtråd i mig vägrar att blekna. Den expanderar och krossar allt motstånd och jag är inte stark nog att stå emot. Jag äcklas av tanken och känner mig så förvirrat ledsen över mina splittrade känslor som drar åt olika håll.
Jag är aldrig samlad utan jag känner mig hela tiden delad i tu.
Aldrig riktigt säker på vad jag vill och vad som behöver göras.

Jag går rastlös omkring i lägenheten och slås omkull över allt jag inte kan hantera.
Hur de små projekten blev så stora och svåra att jag var tvungen att lämna situationen för bara tanken på alla måsten och borden får det att kväljas i mig och jag klarar inte av att stanna kvar.
Stressen blir för stor. Pressen och oron ger mer plats åt ångesten som rotar sig längre och längre in.
Jag känner mig liten och misslyckad.
Jag är klok nog att inse vad som bör göras,
men dessvärre inte klok nog att faktiskt göra det.

Jag tittar mig stressat omkring och försöker att förhindra paniken och tårarna att komma fram för jag vet inte vad som skulle vara värst - min bristande förmåga att hantera det som händer, eller mina tårar för att jag inte kan hantera att jag inte kan hantera.
Det är mycket nu. Det är mycket av den stora tystnaden och det enorma enamma reviret och jag svackar nedåt och jag skräms av tanken på att åter falla när jag nyss tagit mig upp igen.
Jag andas. En sak i taget. En dag i taget. Börjar om. Får panik igen. Fortsätter att andas.

Det kryper i mig. Om det är rastlöshet eller oro vet jag inte.
Saknaden och avsmaken är identiska och jag kan inte skilja dem åt.
Jag vet inte längre vad som är vad eller vilken känsla som hör vilken tanke åt.
Det är mycket nu.
Det är mycket av tiden jag inte behandlar med respekt,
eller stressen jag inte vårdar med omtanke.
Känslorna jag stampar sönder.
Minnena jag glömt.
Såren jag slickar.

Att jag aldrig lär mig.

Jag plågar mig själv med det förflutna.
Som om att jag söker framtiden i det som var.
Det går inte att hålla det kort.
Det går inte att distansera mig själv ifrån det.
Hur mycket jag än försöker att hålla det på ett sunt avstånd så kryper det närmre och tär sönder mig som en frätande syra som infekterat mitt inre.

Det blir för verkligt och för nära för att jag ska kunna ta det till mig.
Jag fäktar bort alla jobbiga känslor som attackerar mig och försöker få mig att lyssna och höja blicken och se.
Jag är min egen personliga terrorist och mitt huvud är målet.
Hur gärna jag än vill så finns det inget skydd och jag kan inte värja mig från det som överfaller mig.
Känslan. Saknaden. Ilskan.
Det blir för mycket för mig, och jag har inget försvar.

Jag har inte en chans mot det som var.
Men jag kommer att bli tvungen att göra upp med det om jag inte vill fastna i skiten.

Efter ännu en intensiv dröm med uppkörning fick jag motivationen som krävdes för att ta tag i saker,
dock gick väldigt få saker som planerat.
Jag behöver sätta igång med teorin rätt pronto om jag ska få ett körkort till sommaren.
Det var tanken i vintras, men glömsk som jag är hamnade körkortet på hyllan.
Jag har bonniers trafikskola på datorn och kan plugga teori när jag vill,
men det har aldrig blivit av. Nu gick jag upp strax efter nio och satte mig med teorin bara för att inse att jag (eller mannen) tagit bort filen av misstag. Inte okej. När man väl tagit sig i kragen så skiter sig allt.
Det var en sån liten grej men blev världens nederlag.

Jag har strötittat på tv hela morgonen och peppat mig för att gå ner på marknaden,
men energin är låg och jag misstänker att jag kommer att skita i det.
Istället har jag varit ansvarsfull och ringt wwf för att reda ut det där med autogirot som jag slarvade bort,
och så har jag haft ett nervöst samtal med trafikverket.
Jag har ju haft min bonuspappa som handledare i många år,men jag har blivit osäker på om vi fortfarande kör lagligt eftersom att man behöver gå en handledarutbildning numera, men efter att ha pratat med kvinnan i telefonen så var allt grönt. Jag behöver inte heller söka nytt körkortstillstånd trots diagnosen utan om min läkare inte ser något problem med att jag har körkort så tycker inte de heller att det är något problem.
Världens lättnad gick igenom mig.
Jag har nojjat rätt länge över det där. (Jag har däremot inte övningskört under tiden dessa frågeställningar kom upp)

Kort aptråkig uppdatering.

Jag ska hålla mig hemma så mycket jag kan idag.
Även fast det verkligen tar emot så behöver jag städa här hemma.
Jag mår riktigt dåligt när det är kaos här och något behöver göras rätt pronto.
Det behöver dammsugas och diskas.
Jag behöver sätta upp realistiska mål så trots att det finns mer att göra så ska jag nog försöka att hålla mig till de två sakerna för att öka chansen att jag faktiskt genomför en eller båda sakerna.

Jag hatar stök.

---

Nu har jag dammsugit och sorterat mängde med papper.
Lite bra är jag ändå.

Det är inte trevligt att lägga sig längre.
Mina kvällar börjar mer och mer fyllas av oro inför den kommande natten.
Varje natt fångas jag i intensiva drömmar och jag får sedan kämpa hela dagen bara för att hålla mig ovanför vattenytan. Tröttheten börjar att göra sig märkbar nu.
Jag märker av hur jag inte lyckas bibehålla min vanliga energi och levnadsstandard och det grämer mig.
Jag vantrivs bland diskberg och dammråttor.
Jag fylls av skam för att jag inte fixar att ta tag i mina sysslor.
Jag fastnar i mig själv.

Som vanligt gör jag det jag kan för att fungera och som vanligt får jag balansera med ögonbindel på och utan skyddsnät.
Mitt humör fortsätter att stråla men energin är låg.
Jag önskar att jag hade ork att göra saker som betyder någonting för mig.
Träffa vänner, dricka kaffe, träna, engagera mig i en bra film, läsa ut mina böcker.
Men ingenting händer.
Och jag fortsätter att skämmas.

Jag gör det jag kan och jag gör det bra med tanke på att mina förutsättningar är aningen snäva i och med att min sömn saknar den kvalité jag behöver för att fungera.
Den här vintern har stoppat mig på så många plan.
Mitt spökande knä. Min ständiga förkylning.
Min bortblåsta ork.
Min självkänsla och karaktär.

Jag behöver göra någonting.
Någonting som betyder någonting.
Jag är trött på att bara gå runt och sakna mening.

Jag har träffat en trevlig man idag på ett möte och mycket av min oro har släppt, mest för att ge plats åt ny oro och kommande stress. Han behandlade mig väl och det lugnade ner mig lite och jag behövde varva ner och släppa på mina spända axlar som ständigt envisas med att ha fullberedskap vid varje nytt tillfälle som skapar ångest hos mig.

Jag promenerade hem i kylan och jag hinner vara hemma i 20 minuter innan det är dags att gå mot bussen till dbtn.
Det är mycket idag och jag har allt för många planer för att hinna med dem och orken är inte riktigt med mig idag.
Ännu en natt med störd sömn och mardrömmar.
Jag försöker att tillåta drömmarna att komma i hopp om att de ska tröttna och försvinna men än så länge har jag inte nått det resultat jag vill ha.
Jag börjar att undra om jag någonsin kommer att få det.
Kommer jag alltid att hemsökas av stressdrömmar i form av småkryp, överfall och tsunamis?
Jag vrider och vänder på mig och stirrar envist på klockan som enbart sirrar tillbaka och psykar mig in på småtimmarna.
Jag kommer att bli galen om jag inte börjar sova ordentligt igen.

Det är annars en fin och ljus dag och jag ska försöka att ta mig an de flesta sysslorna på dagens agenda,
väl medveten om att majoriteten av dem kommer att bli liggande kvar och framskjutna såsom jag alltid skjuter fram saker jag har svårt för.
Men jag har ännu en gång beskrivit och gått emot känslan så helt lost är jag inte.
Jag försöker, med varierande resultat.

Men det viktigaste är att jag har det bra
Trots stress och oro.
Trots psykningar och tråkiga sysslor.
Läget fungerar och det känns fint.

Jag har haft en fin dag trots att den varit fylld av mycket splittade känslor.
Min glädje byts ut fram och tillbaka mot osäkerhet och ilskan byts ut fram och tillbaka mot lättnad och skam.
Dagen har varit vänlig mot mig.
Jag gick upp i tid från mina mardrömmar, och har vaggat mig fram och tillbaka i den falska trygghet jag kallar min ensamhet. På affektlab får jag kämpa med att inte strida mot allt vad intengritet handlar om och jag behöver fokusera hårt för att inte rusa fram och fånga upp hans hand i ett försök att visa att den ensamheten är allt annat än falsk. Den är ärlig och fin och det är så vänskap ser ut.

Mötte upp min vän senare på stan och vi har skrattat bort timmar och jag har adopterat med min en klocka hem till mig. Det måste vara uppåt 10 år sen jag hade en klocka på handleden så det hela känns stort, nytt och förbannat obekvämt. Den är lila och fin.

Hemma slåss jag mot mina svårigheter.
Svårigheter att vara själv med min saknad, själv med disken och matlagningen.
Själv med mina tankar utan möjlighet att ventilera och ingen att bolla tankar med.
Dagen har visat på stora utmaningar på en front jag inte räknat med och trots att jag har haft otroligt svårt med mina färdigheter så har jag lyckats med det jag tagit mig för och allting har gått bra.
Som alltid kommer skamkänslorna direkt efter och övermannar mig och jag står åter chanslös mot det stora molnet av dömande tankar och den grova invalidering jag utsätter mig själv för.
Jag andas lugnt och tröstar mig själv på de sätt jag kan.
Viskar varma ord och lockar med trygghet för att minska känslan som för tillfället ockuperat bröstet.
Imorgon är en ny dag med nya utmaningar.
Jag tar en dag i taget.

På det stora hela har dagen varit storartad,
men som alltid är jag kluven mitt i tu.
Men jag är okej.
Jag är alltid okej.

Fan vad störande.
Skrev ett långt och eftertänksamt inlägg men blandade ihop det och råkade sen av misstag radera det.
Alla plågamt nedskrivna ord är borta.
Värdelöst.

2 av de sista 3 katterna har fått hem och jourhem. Nu försöker vi att skaka fram ett hem åt sista katten och jag tror att vi kommer att lyckas. Det känns jävligtbra att ha hjälpt till och räddat katter från ett olyckligt öde.
Hoppas att katterna får ett bra hem sen. De första två av fem bor som sagt hos min vän och jag tror att det kommer att bli grymt. Ena vuxna katten har redan fått ett nytt hem hos en äldre dam som behöver en kelsjuk katt att skämma bort totalt. Det verkar lösa sig trots allt.

Utöver min bristande förmåga att vila har jag det bra.
Jag är trött om dagen för att jag knappt vågar sova numera eftersom att jag de senaste dagarna drömt mardrömmar. Jag har tappat lite av min energi men försöker att hålla igång ändå.
Egentligen borde jag träna idag men det blir inte av.
Jag har satt mig själv på ofrivillig paus iom att jag varit sjuk så länge.
För en person som brukar träna 4 ggr/vecka känns det här som ett fängelse,
och jag känner mig hospitaliserad nu för även om jag är frisk så hittar jag inte kraften att sticka iväg till gymmet.
Mest handlar det väl om att mannen är i sthlm och jobbar på veckodagarna och det är svårt att ta sig till träningen för min del eftersom att jag inte riktigt vågar cykla än med mitt knä och det går inga bussar.
Vet att jag tjatat om det länge, oc jag vet inte riktigt vem det är jag ursäktar mig för.
Om det är läsare eller mig själv.

Jag går omkring i lägenheten och försöker att skapa ro.
Men allt känns så ansträngt och även om jag inte känner mig märkbart stressad så tär det av att bara vara hemma på samma sätt som det tär att göra något, som att träna.
Jag behöver komma igång med mina vanor igen.
Mina stackars muskler är borta och jag ser inte fram emot att behöva träna upp mig igen till den form jag var i.
Det är mycket nu. Det är mycket nu och ingenting alls samtidigt.
Jag betalar mina räkningar och fungerar.
Ändå känns det som att hela tillvaron är en dröm och när som helst kommer jag att vakna upp och inse att jag är på någon helt annan plats i livet än vad jag egentligen tror.
Jag har för många timmar på dagen, och för få på natten.
Det är ännu en dag i mitt sömlösa liv.
Jag börjar tröttna på att drömma att jag blir överfallen i min lägenhet.
Det är intre trevligt.

Okej. Jag har haft den bästa taxituren i hela mitt liv.
Jag brukar normalt sett inte åka taxi eftersom att det brukar kosta brutalt mycket,
men det har nyligen kommit ett nytt taxibolag som har fasta priser vilket betyder att det blir sjukt mycket billigare.
En resa med ett vanligt taxibolag brukar kosta uppåt 250 spänn,
men det här kostade bara 90:-
Det är ett jävligt överkomligt pris när man missat sista bussen hem och har uppåt 5km hem.
Han inte bara ringde och sa att han var på väg (något jag aldrig varit med om tidigare trots att andra taxibolag brukar skryta med att de ringer), han väntade med att åka iväg tills han sett att jag suttit nyckeln i låset hemma och sett att jag kommit in ordentligt.
Utöver det var han otroligt respektfull och vänlig och jag kan inte annat än att lovorda detta taxibolag som inte bara ser till att skjutsa hem en ordentligt - de ser till att man kommer hem ordentligt.

Jag är otroligt imponerad och väldigt vänligt inställd till detta taxibolag.
Jag var så nöjd att jag ringde upp killen som skjutsat mig för att berätta hur mycket jag uppskattat hans sätt att vara mot mig.
Han blev jätteglad.

Kan varmt rekommendera detta bolag. De kör inom Örebro till som sagt fasta priser.
Deras telefonnr är:  019 020 1313

I övrigt har jag haft en mycket trevlig kväll med de bästa.

Jag staplar ur dimman och gör ett försök till att fånga dagen.
Natten har varit sömnlös till stor del men det är ingenting som inte går att besegra.
En snabbvisit i Köping där jag hämtade två katter och således räddade dem från avlivning.
De har fått nytt hem och jag tror att de kommer att stortrivas där de är nu.
Killen som fick dem är en fantastisk man som jag har stor respekt för.
Vi har umgåtts många timmar tillsammans. Han är en kär vän.
Nu finns det fortfarande tre katter kvar att rädda innan möjligheterna tar slut.
Hoppas att jag kan maska fram mer tid för det vore så sjukt tråkigt om de dog.
Ägaren vill verkligen inte avliva dem och hoppas att de kommer att få ett nytt hem innan det är för sent.
Vissa saker i livet kan man inte rå för (som allergi i detta fall) och då behöver man hjälp utifrån och när det kommer till djur vill jag hjälpa till så mycket jag kan.
Jag har redan ringt världens bästa katthem och bett om deras hjälp och självklart ställde de upp.
Hoppas bara att hjälpen kommer fram i tid.

Somnade på soffan efter maten med mannen över mig som huvudkudde.
Jag behöver gnugga mig ordentligt i ögonen och sen är tanken att jag ska iväg till min gode vän Eric.
Ikväll ska det drickas öl och bättre finns det inte än att göra det med sina vänner.

Det artar sig att bli en riktigt trevlig lördag.

Ibland drömmer jag om honom.
Ofta är drömmarna intensiva och skrämmande,
men ibland är det bara rena adrenalinkicken.
Vi skrattar men jag känner igen min skärrade röst och oron slår aldrig fel.
Vackra och älskade vän. Gå inte ifrån mig.
Jag har lugnat ner mig. Jag ringer inte längre och oroligt frågar om han är vid liv,
och han behöver inte längre trösta och linda in mig i trygghet med sin vänliga röst.
Han är tålmodig med min oro och jag kallar honom hjärtat,
på samma sätt som att jag kallar alla jag bryr mig om för hjärtat.

Alla dagar jag varit rädd.
Alla dagar jag legat vaken.
Men du är säker nu.

Älskade vän.

Såg nyss möss & människor. Boken var bättre, föga förvånande.
Efter att ha sett filmen är jag osäker på om ens boken var bra.
Det var en bok som liksom växte in på mig, för jag var rätt ung när jag läste den.
Det var samma sak när jag läste "Den gamle och havet".
Jag var för ung för att förstå liknelsen och metaforen och det tog ganska lång tid innan jag mognat till mig och tyckte att boken var underbar. Böcker har alltid varit min tillflyktsort.
Jag får alltid plats där och de varken dömer eller värderar, de bara är.
I nuläget läser jag som tidigare skrivit "Sagan om isfolket" igen.
Jag har däremot fastnat i den boken jag läser nu med bara något kapitel kvar för jag är så trött på kvällarna och om dagarna har jag sällan ro nog att läsa.
Men boken finns kvar när jag är redo för den.

Kvällen är mjuk och len.
Tusen och åter tusen ljus är tända och jag behöver skaffa en större lägenhet för att få plats med alla ljusen.
Men det är något speciellt med färgerna och värmen de ger.
Jag har magi i mitt vardagsrum.

Trots att dammsugaren blev utsatt av en mindre terrorattack tidigare idag så har humöret varit i topp och jag har gjort en hel del vettiga saker idag.
Jag och min vackre vän Johan har varit på jakt efter äventyr och den ömma famnen som endast en riktigt god flap jack kan ge. Vi skrattar och spårar ur, som ett tåg som vägrar att följa rälsen.
Vi håller ihop även när vi faller isär.
Han är så viktig. Han har dessutom gett mig det vettigaste "sluta-snusa-tips" jag någonsin fått.
Man skär en av bit rå ingefära och lägger under läppen.
Det ger den där brännande känslan utan att ta över.
Det funkar extra bra för mig, eftersom att jag föll rätt snabbt för catch nya snus gjord på ingefära.
Jag vet med mig att det inte är nikotinet jag är beroende av eftersom att jag främst är en slentrian-snusare,
men när jag för någon vecka sen hade min svacka så fanns det där som en gammal vän som åter höll mig ovanför vattenytan. Mitt naiva sätt att hantera det faktum att jag alltid lurar mig själv förbryllar mig.
Som både gammal snusare och rökare blir jag förvånad av mitt eget undvikande av sanningen som är precis som den ser ut. Man fastnar, även om det inte var tanken.
Om jag lär mig det här så har jag lärt mig för sista gången.
Någon gång fastnar det kloka och visa istället för att lämna mitt förstånd vid varje ny impuls som skakar om mig.

Det är fredag och jag vill bara lägga mig i hans famn som för att skydda mig mot det som händer utanför.
Som för att försöka att bevara den känsla som greppar tag om mig och både skrämmer och tilltalar mig.
Jag försöker att njuta av lugnet och nuet, men det pockar envist på mitt huvud om att nya tider kommer och även om jag inte vill så behöver jag anpassa mig fort för att inte bli lämnad kvar på perrongen med tomma drömmar och förlorat hopp.
Så jag kurar ihop mig och lägger huvudet mot hans bröst och katten spinner varmt i mitt knä,
och jag får för mig att det inte går att ha det bättre än såhär.
Men den rädsla som far och försöker att få med mig på villovägar finns kvar,
som demonen som ständigt vilar under sängen och i mitt undermedvetna.
Jag vet hans namn och jag känner till hans svagheter.
Striden är vunnen och jag kan vila, men ändå inte varva ner.
Var det värt det?

Och jag fortsätter att sväva som om jag aldrig gjort något annat.
Jag kantas av det svarta och det vita men allt det extrema tilltalar mig på ett sätt jag fortfarande förundras över.
Jag är stark eller svag, jag är kall eller varm. Jag är allt eller inget.
Mellanting har aldrig varit något för mig.
Jag är motpolerna och det definerar mig i form av att jag antingen flyger eller faller.
Men jag är ingen sjukdom. Som min psykologilärare på universitetet förut kallade mig:
I'm the chewy fudge in the middle.
Jag är det ärliga skrattet och den trasiga gråten.
Jag är fyrverkerierna och det svarta, bottenlösa hålet.
Gärna samtidigt.

Jag växer och fortsätter att växa och slutar jag inte snart lämnar mina fötter marken och jag lyfter armarna mot himlen och skrattar högt för världen behöver flera leenden.
Världen behöver toner av glädje i en tid av misär.
Jorden lider och hjärtan krossar och själar sargas sönder av för många tänkande timmar och för lite empati.
Jag vet att du behöver tid.
Jag vet att du behöver tid att läka, såsom jag behövt tid att läka.
Men trots att tiden är svår så är den din vän.
Den läker inga jävla sår, men den är kraftfull och tröstande.
Vi är alltid någons barn och ibland behöver vi bli vaggade i trygghet, även om den är falsk.

Vi brister för sällan ut i spontan dans.
Jag fyller mitt vardagsrum av påhittade steg och jag förlorar mig i dansen och njuter av att befinna mig i nu och inte då. Jag har påverkat mig själv bortom vad jag trodde var möjligt och även om jag ibland tappar mig själv så hittar jag alltid tillbaka till vägen.
Ge.aldrig.upp.

Idag svävar jag.
Imorgon kanske jag faller,
men det är bara idag som är viktig.


Och jag fäller ut armarna i en spontan dans, som om jag aldrig gjort något annat.

Det är en fin dag.
Solen lyser och det är inte så farligt kallt ute och jag behöver inte strida mot ensamheten längre.
Trots ännu en svår natt fylld av tunga mardrömmar så är jag full av energi idag.
Idag är en sån dag då striden gör sig påmind, fast på ett positivt sätt.
Jag minns hur jag, för många år sen, i min tidigare blogg skrev:
"Livet och jag hälsar inte ens på varandra längre.
Det händer utanför mitt fönster och jag ligger kvar i soffan medan det flyger förbi mig".

Det är verkligen inte så längre. Livet och jag hittade tillbaka och nu går vi hand i hand.
Som ni vet är alla dagar inte ljusa och bra. Bara för några dagar sen hade jag en svacka jag hade extremt svårt att ta mig ur, men det gick och nu är jag på fötter igen och redo att ta igen den tid jag förlorade i ändlösa ångesttimmar och kramp av saker jag varken förstår eller kan sätta ord på.
Mitt liv blev värt att leva, till slut.
Det blev fyllt av det där ljuset och värmen som jag bara tidigare kunde drömma om.
Då på den tiden jag fördömde lyckliga och välmående människor för att de levde sina liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna göra. Det var för mycket kamp i mitt liv för att kunna njuta av det.
Med lite hjälp och en sjukt stor insats från mig själv har jag tagit mig dit jag vill vara.
Jag är den som det var tänkt från början att jag skulle vara - den jag kunde vara.

Idag är en dag då jag är tacksam för mycket.
Jag är så tacksam för min utveckling som har förbättrat mitt liv på så otroligt många plan.
Jag har en sund relation som varat i snart 4 år och vi har tillsammans växt på ett sätt som är nyttigt och fyllt av förståelse och kärlek. Vi har båda kämpat på olika håll. Vi var så trasiga när vi möttes.
Idag är den värsta striden vunnen och varje dag är inte längre en kamp på ett minfält.
Idag är idag och det enda jag vet är att jag behöver göra det som fungerar för mig själv.
Det alla andra gör för att fungera är oviktigt.
Jag är inte alla andra.
Idag är en fin dag och jag kommer att fungera.

Jag har känt mig stark idag. Det har varit väldigt välkommet.
När jag gick upp i morse trodde jag att det skulle bli en dag styrd av sårbarheter då natten varit fruktasvärd.
Jag gick och la mig lite småorolig att min granne skulle komma och skälla på mig för att jag sagt till om ljudnivån på hans musik, och när jag till slut somnade så brakade mardröm efter mardröm av hela natten igenom.
Det har varit ännu en natt då jag förvisso sovit, men aldrig kommit in i den där djupsömnen eftersom att jag passade på att vakna halvt panikslagen varje timma tills jag till slut gav upp och gick upp och mötte dagen.

Men det har varit en fin dag.
På affektlab målade vi ilska och jag kunde lägga ilskan i bilden jag målade och sen lämna den där när jag gick.
Vandrade på stan med min fina vän Johan och sen dess har jag ägnat världens längsta timmar på körskolan där jag haft introduktionsutbildning för handleadre.
Klockan är nio och jag kom nyss hem.
Kroppen är helt slut men samtidigt för uppe i varv för att kunna slappna av och vila.

Jag ska ge det ett försök att komma ner i puls och försöka att sänka tempot som hjärnan far omkring i.
Försöka att sova okej i natt så att jag inte kommer att vara ett vrak imorgon.
En natt av orolig sömn kan jag hantera, men flera nätter i rad gör mig väldigt sårbar och då påverkas jag sjukt lätt av allt som kommer omkring mig.
En låt kan få mig på fall, på samma sätt som en nedfallen blick kan tvinga mig till tårar.
Det känns lite överflödigt att säga, men sömnen är så viktig för mig.
Dags att varva ner.
Det har varit en fin dag.