bully

Jag går rastlöst omkring i lägenheten och slås nästan omkull av känslan av att vara totalt överväldigad av precis allt jag snuddar vid. Små saker blir stora och den där saknaden som gnager inom mig, växer sig större och borrar sig in likt taggtråd i mig vägrar att blekna. Den expanderar och krossar allt motstånd och jag är inte stark nog att stå emot. Jag äcklas av tanken och känner mig så förvirrat ledsen över mina splittrade känslor som drar åt olika håll.
Jag är aldrig samlad utan jag känner mig hela tiden delad i tu.
Aldrig riktigt säker på vad jag vill och vad som behöver göras.

Jag går rastlös omkring i lägenheten och slås omkull över allt jag inte kan hantera.
Hur de små projekten blev så stora och svåra att jag var tvungen att lämna situationen för bara tanken på alla måsten och borden får det att kväljas i mig och jag klarar inte av att stanna kvar.
Stressen blir för stor. Pressen och oron ger mer plats åt ångesten som rotar sig längre och längre in.
Jag känner mig liten och misslyckad.
Jag är klok nog att inse vad som bör göras,
men dessvärre inte klok nog att faktiskt göra det.

Jag tittar mig stressat omkring och försöker att förhindra paniken och tårarna att komma fram för jag vet inte vad som skulle vara värst - min bristande förmåga att hantera det som händer, eller mina tårar för att jag inte kan hantera att jag inte kan hantera.
Det är mycket nu. Det är mycket av den stora tystnaden och det enorma enamma reviret och jag svackar nedåt och jag skräms av tanken på att åter falla när jag nyss tagit mig upp igen.
Jag andas. En sak i taget. En dag i taget. Börjar om. Får panik igen. Fortsätter att andas.

Det kryper i mig. Om det är rastlöshet eller oro vet jag inte.
Saknaden och avsmaken är identiska och jag kan inte skilja dem åt.
Jag vet inte längre vad som är vad eller vilken känsla som hör vilken tanke åt.
Det är mycket nu.
Det är mycket av tiden jag inte behandlar med respekt,
eller stressen jag inte vårdar med omtanke.
Känslorna jag stampar sönder.
Minnena jag glömt.
Såren jag slickar.

Att jag aldrig lär mig.