bully

Hela dagen har passerat och jag har inte gjort någonting.
Det har varit skönt för jag behövde verkligen den här tiden att vila upp mig och ta hand om mig lite.
Däremot har vi världens största diskberg som jag borde ta itu med men jag har varit i lite väl dåligt skick för det idag har jag bestämt.
Kroppen känns matt och yr och jag har svårt att stå upp en längre stund.
Jag har ätit kakor och snacks hela dagen.
Anna Skipper hade brustit ut i tårar om hon sett dagens "diet".
Imorgon är det dags för dbt och affektlab så då behöver jag ta mig ut och direkt efter det ska jag på en handledarkurs för att få övningsköra med min vän Jens.
Hela dagen kommer att gå åt så jag behöver verkligen den här dagen för mig själv där jag kan ligga i koma framför tvn och bara behöva röra mig mellan soffan och kakburken i köket.  

Jag hoppas att morgondagen för med sig mer energi än idag.
Jag kommer att behöva den.
Trots att morgondagen kommer att vara intensiv så ser jag fram emot den.
Jag hoppas att jag kommer att orka med allt jag ska ta mig för.

Helgen har varit både fartfylld och lugn.
Jag har haft en fin fredag med Johan och sen har vi varit i Enköping hos vackra Anna som fyllde år.
Vi kom hem på söndagskvällen och nu är jag själv igen medan Johan är i sthlm och jobbar.
Jag saknar honom alltid när vi är borta från varandra.
Det blir en lugn måndag för min del.
Jag har mensvärk och är allmänt yr i huvudet så jag planerar att ligga i soffan hela dagen och se på film och serier.
Anna köpte en jättemysig overall till mig i velor på rean.
Den är sådär charmigt hallonfärgad och det lenaste tyget jag någonsin haft på mig.
Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen i morse.
Drömde orolig och hade svårt att ta mig upp ur koman.
Den här helgen har varit bra men den har tagit ut mig totalt med all värk och matthet.

I övrigt händer det ingenting.
Jag har det bra och jag behöver vila.
Vetekudden ligger och sprider värme över magen.
Inte för att det hjälper, men lite skönt är det iaf.

Såg nyss the social network. Vettig och bra film.
Jag har haft en bra dag, även om den har varit väldigt mycket upp och ner och tröttsam på många plan.
Dagen i sig har inte varit tröttsam, men jag har varit trött.
Kanske för att då jag sover drömmer jag så intensivt att jag aldrig riktigt vilar.
I natt drömde jag till exempel att jag var en vampyr.
Det hela var ashäftigt. Jag kunde flyga och jag var tydligen världens slayer för hade jag en dålig dag hade jag ihjäl alla omkring mig. Jag var däremot inte odödlig, men kunde inte begå självmord, inte heller dö naturligt som av ålder eller sjukdom. Mitt vampyrliv blev lite ensamt så jag "hade ihjäl" två av mina vänner genom att bita dem i halsen och när de kommit över att jag gjort dem till vampyrer hade vi riktigt trevligt tillsammans.
Vi jagade i skuggan och på natten, på dagen gick vi maskerade som vanliga människor.
Det hela urartade, så klart, men det hela var jävligt intensivt och rätt häftigt också.
Det intressanta utöver drömmen var att jag vaknade rätt många gånger under natten och varje gång jag somnade så fortsatte drömmen mer eller mindre där den slutade.
I över tre veckor har jag haft intensiva drömmar, och i mer än tre veckor har jag kommit ihåg varenda dröm jag haft. Jag undrar vad det beror på. Oavsett, jag känner mig aldrig riktigt utvilad, och särskilt konstigt är det egentligen inte.
Ibland blir man så stolt när man vaknar.

Vi får se vart denna natt tar mig.

Tokbölar till desperate housewives, trots att jag redan sett avsnittet och vet vad som händer.
Men jag omfamnar tårarna. De är efterlängtade och välkomna.
Jag har letat efter äktheten i mig själv och kommit fram till att oavsett vad för känslor som får mig att tappa balansen eller flyga högt så är dem värdefulla, eftersom att de är jag.
Jag gråter till disneyfilmer. Jag gråter till oprah.
Jag gråter när jag ser orättvisor och jag gråter till hundvalpar.
Det var längesen jag kände mig så fri i mig själv att brista ut i tårar när jag ser någonting vackert eller något upprörande. Jag har länge varit hänvisad till att bara nyttja tårarna vid kaos.
Det känns som att hitta tillbaka till en gammal vän, hur sjukt det än låter.
För jag älskar att jag är blödig. Jag älskar att jag gråter till allt möjligt.
Det känns så innerligt äkta i mig när jag gör det.
För den sakens skulle är mina tårar inte bara av ledsenhet.
Ibland kan jag av kärleken till min man brista ut i gråt.
Jag är, kort sagt, den blödigaste person jag någonsin varit i kontakt med.

Och jag älskar det.

Jag har varit på stan och jagat världen.
Det har gått över förväntan och jag är glad att jag hann ta mig ur svackan innan den spårade ur ordentligt.
Jag har 5:- på mitt konto och ingenting annat än en ramlösa blev inhandlat på stan men det får duga.
Jag kände att jag behövde ta mig ur en sväng och möta verkligheten nu när jag varit isolerad i ett par dagar.
Var även in till arbetsförnedningen och visade upp mina betyg och mitt arbetsbevis sen i somras.
Trots diverse ångestskakningar i morse så gick jag emot känslan och sökte några jobb.
Jag är ständigt osäker på om jag har det som krävs och om jag kommer att orka med ett jobb men jag behöver komma ut och tjäna pengar. Skulle jag inte få något av de få jobb jag sökt så är det absolut inte hela världen.
För mig handlade det mest om att våga ta steget och bryta bubblan snarare än att få jobbet.
Det kommer alltid nya jobb och som undersköterska kan det knappast vara omöjligt att få jobb.
Men det behöver ske i min egen takt. För närvarande är jag inte intresserad av ett jobb på 100%.
Även om jag skulle klara av ett heltidsjobb bra så skulle det bli på bekostnad av min hälsa.
För mig är ett jobb på 75% bättre, men att börja med en vanlig timanställning skulle låta lagom,
men samtidigt kan man inte vara hur kräsen som helst heller.
Det är mycket orosmoln i huvudet på mig som spökar men på något sätt så ska jag ta mig igenom det här.

Saker reder ut sig när man bara ger det lite tid och omtanke.

Den här dagen har varit mycket ljusare än veckans andra dagar.
Jag har fått sova några timmar extra och jag vaknade utan knut i både mage och bröst.
På dbtn gick vi igenom färdigheter jag använt under veckan och främst igår och vi kom fram till att det inte var mycket jag kunde ha gjort annorlunda. Det är skönt att få bekräftelse att man gjort det bästa av det man hade i en situation och att allt som händer omkring en inte är helt ens eget fel.
Vissa saker som händer går inte att påverka. Man får göra det bästa av allt.
Göra saft av citroner, hur töntigt det än låter.

Väl hemma igen tog jag tag i ett projekt jag har planerat i över en månad.
Dammtorka. Det är damm överallt. Precis överallt för ingen orkar att torka och jag har inte haft energin till det och när jag har haft det så har andra saker kommit i vägen och dammet bara växer och växer.
Så nu har jag gjort rent i lyan och tänt aromljus så nu luktar det gott av melon i lägenheten.
Känner mig lite dum som har glömt bort att jag har massa sånt hemma.
Jag har tidigare skrivit om att doftljus lugnar ner mig och det är otroligt mycket doftljus som brukas här hemma.
Jag insåg nyss att det är mycket lättare att bara tända ett värmeljus och ha i några få droppar så doftar det trygghet i många timmar.

Trots att det är ett väldigt litet arbete med att torka av damm så är jag ändå lite stolt över mig själv.
Jag har äntligen tagit tag i hemmasysslorna. Vanligtvis så brukar jag bara dammsuga.
Allting annat blir bara lagt på hyllan.

Dagen har fungerat bra.
Jag har fungerat bra.
Told you so.

Jag hoppas på sömn i natt. Natten till idag var en enda lång och utdragen plåga.
Kroppen fick utstå klösningar i den grad att jag hade sår över hela kroppen i morse.
Lakanet svettades ner. Täcket sparkades ner på golvet.
Kudden tappade form. Drömmarna kom och gick.
Jag vaknade i en flämtning vid varje ny timme hela natten igenom.
Krampen hade mig i sitt våld efter halv fem på morgonen.
Hur mycket jag än blundar och försöker att varva ner så hittar inte kroppen tillräckligt mycket lugn för att slappna av. Timme ut och timme in av sårbarhet.
På natten är jag så mottaglig för alla sags grubblerier och även om jag försöker att skjuta dem bort ifrån mig så hittar de alltid tillbaka.
Jag har inget försvar mot nattliga demoner.
Mitt enda vapen är [hemligheter] och jag brukar det för ofta för mitt eget bästa.
Jag tappar färg och form. Jag tappar liv och mod.

Trots att jag haft VM i sömnlöshet i natt så har jag lyckats skrapa ihop några få timmar av sömn så att jag har kunnat hålla mig ovanför vattenytan idag.
Det har gått över förväntan, men jag känner att jag är tunnhudad idag.
Saker påverkar mig och jag tappar balansen.

Jag reser mig upp, borstar av sanden på axlarna från tiden då jag var nere.
Jag håller huvudet högt och fäller ut ett skratt även om det är plågat.
Imorgon är en ny dag och den kommer att bli vacker.
Den kommer att le mot mig och jag kommer att le mot den.
Imorgon är en ny dag och jag kommer att vara stark.
Även om jag kommer att få kämpa så kommer jag att vara stark,
för att vara stark innebär inte att aldrig känna sig svag -
utan att kunna resa sig upp och fortsätta att sträva trots att vinden är svår.
Om jag så får pissa i motvind så ska jag fortsätta framåt.

Dagen har varit otroligt påfrestande. Den har varit bättre än mina senaste två dagar, men jag fortsätter att kämpa mot alla monster som finns i såväl mig själv som i andra.
Jag har pratat med olika myndigheter idag och, vi kan väl säga såhär:
- Jag har haft bättre samtal med dem. En blomkruka hade varit vänligare än damen jag pratade med.
Vill inte gå in på detaljer, men samtalet förde med sig en rätt hyffsad mängd oro inför kommande dagar/veckor.
Jag ignorerade knuten i magen och stack iväg på affektlab.
Där ljusnade saker lite för mig och det var skönt att kunna koppla av lite och umgås med schyssta människor som gillar en för vad man är.
Vi gick igenom för mig tunga saker idag, men det gick bra ändå.
Jag har ett otroligt stöd i min vän J.
Inte alla vänner lyckas få en att må så mycket bättre genom att bara existera.
Jag fick efter affektlab skjuts till arbetsförnedringen.
Jag blev ju klar med skolan en termin tidigare och behöver således ett jobb nu.
Jag hade tid 15:15. Jag kom dit 15:18.
Då hade de redan ropat upp mig och även gått vidare med nästa möte.
Dagens andra hygglo. Men jag fick inte vänta många minuter innan en kvinna ropade upp mig.
Hon presenterade sig och visade sig vara riktigt trevlig.
Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i samtalet men det spökade på rätt bra i huvudet på mig och jag tappade gång på gång tråden. Jag berättade för henne att jag var lite ur fokus idag och att det absolut inte var rikat mot henne. Hon tittade förstående på mig och i nästa sekund berättar jag om dagen första samtal med bitterfittan.
Hon skakade på huvudet och blev riktigt upprörd för hur de behandlat mig.
Sådär får det INTE gå till svarade hon. Det kändes skönt att få bekräftelse att det inte var jag som var problemet i det hela. Jag berättade precis som det var och vad som blivit sagt och hon tyckte inte att det var okej av henne.

Vi gick igenom lite jobb och gjorde en handlingsplan för mig.
Det känns bra att ha kommit igång med jobbsökningar och allt det där.
Nog för att jag ibland har det jobbigt och behöver vila, men att vara passiv är förödande för mig.
Jag blir rastlös och det slöseri med resurser tycker jag.
Jag är en grym skötare som gick en utbildning med nästan samtliga MVG och jag vet att jag var omtyckt av de flesta patienter på mitt senaste jobb.
Jag behöver jobba. Jag behöver stimulansen i ett jobb och jag behöver pengarna.

Innan jag lämnade damen så sa jag att jag tyckte att hon varit väldigt snäll och förstående och att jag uppskattade det. Då log hon och sa att jag hade varit precis lika snäll mot henne.
Så även fast dagen har varit svår på olika plan så har den inte bara varit becksvart.
Jag har fått kämpa mig igenom vissa delar, men jag har ändå kunnat se positivt på många saker under dagen.

Jag ska försöka att hålla kvar det som faktiskt har fungerat idag och inte låsa mig i kampen.
Det är mycket nu, men det kommer att ljusna för mig.
Jag bara vet det.

Om jag skulle göra en lista över mina misslyckanden skulle jag fastna.
Jag väljer därför att fokusera på allt det vackra i mitt liv och allt det jag gör för att förbättra min och andras tillvaro till det bättre. Trots att jag idag känner mig helrutten från topp till tå så vet jag att det bara är mitt känslomind som spelar mig ett spratt.
Jag gör otroligt mycket för att andra ska ha det bra.
Jag ger ständigt av mig själv för att påverka.
Tanken är inte att jag ska lyfta mig själv till skyarna eller dra på mig världens hybris,
men ibland är det viktigt att man snarare pekar på allt som är bra istället för att stirra sig blind på sina misstag.
För jag har gjort misstag. Jag har gjort enormt många misstag. Vissa stora, andra små.
Men mina misstag definerar inte den jag är. Jag är inte mina snedsteg.
Jag väljer att låta mina aktiva val stå för den personen jag är och den person jag strävar efter att vara.
En person tillfreds i själen och oavsett hur svåra dagarna kan vara så vet jag att jag gör allt i min makt för att göra världen till en bättre plats. Mina armar räcker inte till.
Ibland bryter jag ihop för att jag inte kan göra mer än det jag gör.
För oavsett hur mycket jag än ger så är det aldrig tillräckligt.
Men jag gör det jag kan.
Jag är begränsad i min tillvaro och kan inte vara på så många olika platser samtidigt,
och jag kan inte heller ge bort pengar jag inte har.
Men det jag gör, det gör jag helhjärtat.
När jag var 15 år blev jag vegetarian.
Hösten 2008 blev jag vegan och har levt som vegan sen dess.
Vissa val har haft stor betydelse för mig och har haft enorm påverkan på hur jag valt att leva mitt liv.
Många gånger har det blivit någon slags dominoeffekt av det hela och ett val har knuffat mig i rätt riktning att fortsätta att välja och värdera saker i livet till ett högre pris än det vi kan förstå.

Jag fortsätter att skänka pengar till WWF.
Det är otroligt viktigt för mig att kunna ge av de medel jag har för att förbättra livet för vår vänner och vår sköra jord. Nej, det blir inte mycket pengar över, men för mig är det viktigare att göra det jag kan än att köpa matriella saker vars betydelse kommer att avta var dag, medan ett vettigt beslut påverkar oss i ett större format.
Jag fortsätter att stötta greenpeace.
Jag fortsätter att handla mina kläder på second hand.
Jag har gjort ett val att sluta äta kött och jag är säker på att jag kommer att gå till graven med det beslutet.
Min senaste lilla katt kommer från katthemmet. Hon är nu adopterad av oss.
Tidigare har vi varit jourhem åt små tassar som behöver ett varmt hem och oändligt med kärlek tills någon vill ta med dem hem.
Jag skänker pengar till läkare utan gränser och till olika organisationer som finns på plats vid exempelvis naturkatastrofer. Jag köper produkter på body shop och bidrar därigenom till kampen mot skövlingen av regnskogen, kampen mot trafficking och massor av andra saker.
Jag köper ekologiskt och rätvisemärkt så mycket jag kan.
Jag bär varken skinn eller päls eller någon annan form av animalisk utnyttjning.
Jag gör det jag kan.
Jag gör det jag kan för vår natur och för mina vänner och min familj.

Men jag kan inte vara stark jämt.
Idag är jag nedslagen och känner mig så sliten och tom.
Så otillräcklig och kraften sugs ur mig vid varje utandning.
Men jag vet. Jag vet att jag betyder.
Jag vet att jag gör skillnad, trots att jag inte själv känner det.
Ibland behöver jag rita upp och skriva listor för att verkligen lägga märke till allt jag åtagit mig.
För att känna att jag spelar någon roll.
Ibland är det viktigt att inte sänka blicken och missa målet när vägen år snårig.
Tanken är inte att jag ska visa hur jävla awesome jag är.
Jag behöver knuffa mig själv på banan igen.
Jag räknas.

Min strävan efter en bekymmerslös måndag gav jag upp redan innan jag gått ur sängen.
Dagen verkar arta sig att bli bättre än gårdagen, men jag kommer att få kämpa även idag.
Jag har varit på stan och jagat papper lagom för att få veta att det inte behövdes.
För att allt inte ska ha varit förgäves tröstköpte jag lite saker i väntan på bussen.
Det blev två lila bordstabletter på rättvisebutiken, en otroligt fin kruka och en liten ljushållare på myrona.
Trots att sakerna jag köpt är otroligt vackra så kostade kalaset inte mycket alls.
När jag var yngre brukade jag alltid köpa märkestrosor när jag var nere, och det här kostade inte ens 1/3 av de gamla summorna jag brukade lägga ut.
Det här sättet känns bättre.
Inte för att jag normalt sett brukar köpa saker när jag är ledsen - jag har för lite pengar för den sortens tröst - så fungerar det här sättet litegrann ändå.
Jag fortsätter att göra det som fungerar.
Nyss hemkommen och jag har kokat upp vatten och jag ska lägga mig i soffan och dricka thé.
Varma saker får mig att lugna ner mig.

Jag ska försöka att träna ikväll.
I nuläget är jag osäker på hur det kommer att gå.
Min målsättning är att ta mig dit och göra mitt bästa,
men jag får inte trycka ner mig själv om jag inte kan ta mig utanför lägenheten.
Det har varit utmaning nog att gå på stan idag.
Det stör mig - för jag brukar aldrig ha problem av de här slagen och jag hatar att känna mig tillplattad av.. well, mig själv. Jag brukar aldrig ha svårt för att varken gå på stan eller gå och träna, men vissa dagar är svåra.
Jag måste komma ihåg att validera mig själv om det blir för mycket utmaningar idag.
Jag är ovan med att ha det såhär och har inte riktigt färdigheterna att hantera den här sortens kaos.
Dåliga dagar kan vem som helst ha, men det här är någonting annat.
Något svårdefinerat.
Den största utmaningen idag kommer antagligen att bli att inte döma mig själv för hårt för att jag har det svårt idag (också).
Att inte se mig själv som värdelös och misslyckad om jag inte tar mig iväg till träningen.
Jag brukar alltid se mig själv som odödlig och redo för allt.
Aldrig backar undan och står pall och orkar med vad som än händer.
Jag brukar vara så onaturligt stark (enligt mina egna mått).
Det är kanske därför nederlagen blir så stora.
Det är inte läge att börja tracka ner sig själv nu.
Jag behöver samla min trupp och bygga upp min styrka och bekämpa striden med de medel jag har.
Jag tror på mig själv fullt ut. Jag kommer att lösa det här.
Men det är svårt när det pågår.
Men dåliga dagar får alla ha ibland, right?

Dagens distraktion har inte hjälp mig, alls.
Den har bara lett till ännu mera krampaktig ånget och oro som irrar runt i mig.
Jag har försökt att självläka och ta hand om mig själv idag men det har dessvärre inte varit till någon större nytta.
För att självtrösta lite bakade jag snickerskakor, men efter bara någon tugga växte kakan i munnen och jag kan inte ens titta på den.
Jag försöker att hitta snäll mat som jag kan äta då jag vet att det bara kommer att bli värre om jag inte äter.
Tårarna steg up i ögonen på mig när Johan åkte till sthlm för några minuter sen.
Mannen, som jag älskar så innerligt mycket.
Jag har behövt honom idag, men min splittring har snarare gjort mig inåtvänd än att söka den tröst jag så desperat behöver.
Han har varit ett fantastiskt stöd idag, trots att jag själv haft otroligt svårt att ta emot den.
Jag stöter ifrån mig honom när jag som mest behöver en kram.
Jag är så less på mitt beteendemöster. Jag kämpar för att ändra på det, men vissa dagar är extra svåra.
Det är inte ofta jag är sänkt hela dagen.
Det går oftat upp och ner under dagen och jag brukar inte ha svårt för att skaka av mig känslan och bygga upp en ny istället, men idag har alla mina försök slagits ut.

Hjärnan arbetar långsamt just nu.
Allting segar sig fram i huvudet på mig medan allt det svåra rotar sig allt djupare och djupare.
Det är svårt för mig att skaka av mig allt det jobbiga.
Jag glömmer att jag har ett väldigt livligt känsloliv och att jag kan bli totalt nedslagen av det ibland.
Men när det gör sig påmint är det väldigt tydligt.
Trots att jag för tillfället kämpar så får jag mitt i allt kaos vara tacksam över att jag i vanligt fall har det bra och att dessa dagar är i klar minoritet. Jag försöker att se till det positiva och allt det vackra i livet för att suga i mig lite näring för att bekämpa den pågående eldstriden.
Jag befinner mig i ett krig, och jag tänker inte förlora.
Det kan bli så att jag ger upp kampen ikväll till förmån för att vara utvilad och peppad imorgon igen.
Jag vill intre dras med den här ångestsjukan i flera dagar i rad.

Lägenheten ekar tomt nu när Johan har åkt.
Jag ska tända lite doftljus då de alltid lyckas få oddsen på min sida när jag befinner mig i krigsdagar.
Jag ska lukta på trygghet och klappa mina fina djur.
På något sätt ska jag vinna över den här dagen.

Det är söndag och jag försöker att hålla ihop.
Låta all ilska och uppgivenhet rinna av mig och gå obekymrad därifrån.
Lämna situationen och sluta att låta mig påverkas av var del i min vardag som förefaller svåra att hantera av olika anledningar. Det som verkar rimligast att göra känns svårt.
Jag har svårt att ducka och söker mig snarare till strider än flyr dem.
Som alla andra dagar har jag svårt att hålla fokus och tappar lätt tråden.
Det blir bättre och bättre, men ibland känns det snarare som att jag tar två steg bakåt än ett fram.
Jag har en avledningsmanöver klar för mig. Om några minuter ska jag ner till tvättstugan.
Det är otroligt mycket som behöver tvättas och jag kommer antagligen att vara upptagen med detta tvätt-derby ett tag framöver. Sen har jag nya säsongen av one tree hill att vila huvudet på.
Jag behöver ta till samtliga knep för att inte ramla tillbaka i fällan jag nyss tog mig ur.

Imorgon är en ny dag. Jag ska fokusera på att ta mig dit.

Det blir vegoträff idag istället.
Känner mig fortfarande riktigt ledsen över att ha missat gårdagen,
men jag har fått en ny chans idag istället.
Eftersom att bilen är lite småkrasslig så vankas det buss och det känns helt okej.
Jag har aldrig haft några problem att åka buss som många anda i min krets har.
Mina problem börjar när jag sätter foten på det nya stället.
Jag som är känd för att vara orädd och rättfram och pratar mycket kan dra ihop mig totalt och bli blyg.
Jag blir rädd för vad de ska tycka om mig och letar febrilt efter vettiga ord att kasta in i konversationen.
Det blir allt som oftast fel. Jag skulle inte gå så långt att säga att jag på något sätt skulle vara socialt handikappad eller ha någon sorts fobi för att träffa nya människor. Tvärtom!
Trots att jag känner mig otrolig fumlig med orden och kan blyga till mig rejält så är det något av det bästa jag vet att träffa nya människor. Det är ett par stycken där sm jag redan känner och det ska bli kul att träffa dem igen.
Tanken var att vi skulle ha över två rara människor till oss idag men det blev inte så.
Istället för att låsa in mig i mig själv vid nya planer som hastigt ändras så tar jag mig ut istället.
Jag behöver göra det som fungerar.

I'm out.

Jag tröstar mig med att jag har köpt två sjukt fina tröjor idag, båda på rea.
Jag behöver verkligen tröjor. Har knappt några alls som jag använder.
Den ena är en svart lång liten sak som funkar som klänning.
Andra är en grön tröja för killar som jag köpte på röda korset.
Det fungerar bra. Jag får tänka på mina nya fina kläder istället för allt jag missar ikväll.
Det är inte direkt jag att skriva om vad jag har köpt för kläder,
men ibland får man ta till de medel man har för att distrahera sig.

Vilken crappy kväll det blev.
Suck.

Just nu mår jag inte så bra.
Vi var på väg till vegoträffen som jag laddat och peppat inför men vi kom inte ut från parkeringen.
Det hela beror på att Örebro kommun inte lägger ner någon energi på att ploga vägarna där vi bor.
Det låg flera dm höga snövallar omkring bilen.
Det hade slingrat sig runt däcken och vi satt fast.
Att de sedan inte tar bort all denna snö gör att samtliga bilar sitter där de sitter.
Vi puttade, gasade, backade och svor. Sen gjorde vi om alltsammans från början.
Ingenting hände. Vi hackade bort snön under däcken, men det satt för mycket under bilen.
Vi kom ingenstans. Efter väl 15 minuter kom en man och hjälpte oss att putta på bilen.
Först då kom vi loss med bilen, och då hade motorn börjat ge sig.
En packning hade gått sönder och nu läcker bilen olja.
Vi som inte har några pengar att laga bilen för. Johan som använder bilen varje dag i jobbet.
Det här var inte bra. Jag som peppat länge inför den här träffen.
Nu verkar det inte bli att jag kommer dit.

Trots det som nyss skett är det en scen som påverkar mig otroligt mycket och som jag mår riktigt dåligt över.
Johan står och hackar bort fryst snö som fastnat under bilen då en man kommer gående mot oss.
Han går med bestämda steg mot oss och jag förstår att han kom för att hjälpa till.
Johan däremot såg inte mannen och skriker högt att han hatar kommunen och han lyckades tima in tragiskt väl orden "för här bor bara massa invandrare!" precis när mannen kommit fram.
Jag som känner Johan vet vad han menade. Vår stadsdel är lågprioriterad, antagligen på grund av det höga invandrarantalet och det suger.
Men det mannen hörde var bara massa svordomar och sedan "en massa invandrare".
Lägg sen till att det var en skinnskalle som sa det.
Jag vill verkligen inte att mannen (eller någon annan för den delen) ska tro att varken Johan eller jag skulle vara främlingsfientliga. Hela vår livstil och våra värderingar är byggda och grundar sig på alla människors lika värde, och nu blev det hela jävligt fel.
Jag fixar inte att andra människor kanske har fått den bilden av oss.
Att det är grannar till oss gör saken inte bättre.
Jag oroar mig otroligt mycket för vad för bild som skapades av de där illa valda orden.

Det vrider sig i magen på mig.
Och jag kommer inte iväg till den efterlängtade vegoträffen.
Jävla skit. Jävlajävlajävla skit.

Jag var klumpig med mina ord igår, och idag mår jag dåligt över det.
Jag ska försöka att reperara skadan så gott jag kan när tillfälle ges.
Det finns en möjlighet att all dramatik mest pågår i mitt huvud, men jag vill inte ta några risker.
Jag kommer inte ifrån tankarna och skamkänslorna och jag har tröttnat på att bära omkring med dem.
På agendan idag står distraktion. Om en liten stund åker jag till stan där Jojjo väntar och så ska vi köpa en födelsedagspresent till min svärmor. Vi har redan tänkt ut vd vi ska köpa till henne. Hoppas att hon blir glad.
Hon förtjänar en fin födelsedag och en fin present.

Ikväll är det veganträff, och det vill jag självklart inte missa.
Jag är lite osäker på vad det är som ska hända där, men jag hoppas att det kommer att bli trevligt.
Det börjar redan om en timme, men i nuläget är jag inte i skick att träffa människor.
Jag har dessutom en present att köpa.

Ut på stan och fånga sol.

Jag triggar igång kroppen med hög musik. Snart kommer Amanda hit.
Mitt försök att ha lägenheten städad tills hennes ankomst föll isär, och åter får jag kämpa mot skammen som försöker att dra ner mig i fördärvet.
Jag har gjort det som har fungerat idag. Jag lyckades inte ta bort diskberget, eller dammsuga hela lägenheten.
Jag kom inte ens så långt att boka tvättid. Men halva lägenheten blev dammsugen i alla fall och snart ska jag rensa kattlådan så att missarna har det bra. Deras comfort är något jag aldrig tummar på.
Deras kattlåda rensas varje dag. Synd att jag inte kunde ha det lika städat omkring mig själv.

Det blir en lugn dag. Det finns inte energi till något annat.
Jag tog mig ut igår och gick på ett jumpa/medel pass med Amanda.
Det var däremot inget medel över det passet, och idag har jag haft träningsvärk lite varstans över kroppen.
Men det känns bra att ha tränat, även fast det skrämde mig hur snabbt jag kommit ur form.
Jag hatar att vänta. Tålamod är inte min vän.
Men jag behöver ge det tid.

Det är mycket som behöver tid just nu.
Det är mycket, och många.

Och jag kämpar med att behålla mitt sunda förnuft.
Trots mitt behov av vila så håller nätterna mig vaken.
Jag ligger och stirrar på klockan och vrider mig fram och tillbaka bland svettiga lakan.
Benen vägrar att lugna ner sig.
När väl sömnen hittat fram drömmer jag intensivt.
Ibland så intensivt att jag vaknar upp och det tar en stund innan jag inser att det inte var på riktigt.
Jag drömmer om vänner, och om saker jag försöker att lägga bakom mig.
Jag drömmer om drömmar.

Jag har svårt att behålla fokus och missar allt oftare poängen i samtal.
Jag tappar den röda tråden.
Saker jag förr hade lätt att greppa känns med ens väldigt hala och jag skäms för min bristande förmåga att hantera alla vardagliga problem i min vardag.
Jag skäms för att jag inte längre klarar av att diska.
Jag skäms för att det blir allt svårare för mig att ta mig till träningen.
Jag skäms för att jag skäms.

Mitt i allting försöker jag att bevara det som är jag och inte tappa bort mig själv i allt som händer omkring mig.
Inte fastna i ilskan som brusar upp i mig ibland, eller sjunka in i ledsamheten vid ett samtal.
Jag behöver vara kvar, men jag vet inte hur.
Rävgiftet fortsätter att påverka mig trots att det sedan länge är borta.
Det kanske bara är min hjärna som leker placebo med mig.
Den spelar mig små nyktra spratt och kroppen blir förvirrad av de olika signalerna som pumpas ut.

Det svåra är att hänga med när det går för fort.
Att försöka att dölja bevisen av oförstående när någon tittar på mig.
Att försöka dölja hur lättpåverkad jag fortfarande är.
Jag har det bra, det är inte det.
Jag mår inte dåligt, jag är inte nere eller ledsen.
Jag är bara inte med.

Det skrämmer mig att saker glider mig ur händerna.
Jag har alltid kunnat flyga, men nu faller jag handlöst mot marken,
för jag kommer inte ihåg hur man gör.

En efter en har de försvunnit ifrån mig.
En färdighet i taget. En viktig förmåga och kunskap om mig själv åt gången.
Först försvann mina ord. Sen min förmåga att känna.
Nu min förmåga att hantera.
Det behöver bli bättre.
Jag behöver bli bättre.

Jag behöver verkligen träna. Jag blir helt dum i huvudet av att bara sitta still.
Skippade träningen i måndags till förmån för att laga mig själv på annat håll,
men sen dess har jag varit sjuk. Jag har vanligtvis ingenting emot att träna lite lätt när jag är lte förkyld,
men den här gången vill jag få ner förkylningen innan jag går på träningen igen.
Jag har varit förkyld i över 2 månader nu och det behöver få ett slut.
Men att inte röra mig är knäckande.
Jag är för det första riktigt rastlös så jag behöver röra på mig och samtidigt få ut skit ur systemet jag lagt på huvudet under dagen. För mig är det skitbra att träna när jag är arg eller mår dåligt.
Det som tynger mig mest är att jag behöver röra på mig extra nu sen julen kom och drog över mig som en jävla orkan och fuckade upp allt vad kost och motion heter.
Det tär på mig att inte röra mig. Jag som alltid är i farten har varit helt passiv länge nu.
Det känns som att jag aldrig riktigt kom igång alls den här terminen.
Visst, jag har varit och kört lite tjej-aktiga pass på friskis,
men jag har knappt varit på gymmet alls den här terminen.
Mina annars så rätt imponerade armar har försvunnit.
Armarna försvann och magen tog fart. Inte okej.
De flesta dagarna har jag ingenting emot att svettas lite på friskis,
men jag hör hemma på regementet. (Jag är medlem på två ställen - regementet/i3 & friskis. Friskis fick jag av Amanda i födelsedagspresent))
Jag hör hemma bland muskelpack, bänkpressar och gamla maskiner.
Att knappt ha varit på gymmet har tagit hårt på mig.
Jag är rastlös och jag har ännu inte hittat ett bra sätt att hantera min viktuppgång på.

Normalt sätt har jag inget problem med min kost, men saker har rasat för mig, och det har rasat ordentligt.
Nu behöver jag ta mig tillbaka på bästa sätt jag kan utan att glömma bort mig själv.
Det är ett helvete att inte träna. Jag äter sämre, sover sämre - mår sämre.
Jag är dessutom rastlös och är mycket mera lättpåverkad av antingen yttre eller inre ting.
Saker som kanske inte skulle berört mig kan få mig totalt på fall i mitt nuvarande skick.
Att sen vara så pass förkyld att jag inte kan träna gör mig bara förbannad.
Jag känner mig inte sjuk alls, men jag har ändå fått för mig att min förkylning kommer att lätta om jag varvar ner. Det i sig är lite motsägelsefullt (inser jag nu) eftersom att mitt knep för att bli frisk från förkylning alltid har varit att träna, och det har alltid fungerat. Man kan inte vara smart jämt.
Men det finns så klart gränser för när jag väljer att träna, och inte träna.

Nu sjunker jag bara. Jag har inte tid med det här.
Jag behöver röra på mig.
Det här är tortyr.

I försenad julklapp gav jag mig själv sömn.
Nitlotten från söndagskväll gjorde mig fullkomligt orkeslös och jag föll i dvala och sov under dagen på måndagen.
Sen gick jag och la mig 21:00 igår. Det behövdes. Vaknade 05:00 när Jojjos klocka ringde och kunde inte somna om, men de där extra timmarna hjälpte mig mycket.

Klockan var strax före tolv när jag hade slutat dagens teorilektion på körskolan och det var funt väder,
men jag känner mig ändå inte i skick att strosa runt på stan eller träffa folk.
Det är inget affektlab idag så mitt vanliga crew träffas inte.
Jag får vänta till nästa vecka. Jag kommer att behöva dem.

Det snör sig i halsen på mig och fingrarna vägrar att samspela med mig.
Aldrig har allting gått så fort och så långsamt samtidigt.
Saker är bättre idag. Det känns bra att saker går i rätt riktning även om det går långsamt.
Jag hittade några hastigt nedskrivna ord på ett papper från en vistelse i Köping förut.
Jag borde ta och behandla dem på något sätt senare.

Lunch. Jag har gått upp i vikt igen. Det i sig är inte konstigt.
Jag har varit sjuk länge nu och har inte kunnat träna och maten har varit kaotisk för mig under julen.
Jag hoppas att jag kan ta mig tillbaka snart.
"Snart".