bully

Jag vilar huvudet med en pocketbok.
Det vill sig så illa att bokserien jag läser är hemma hos Lisette och jag är inte i form att gå dit och byta böcker,
så det har blivit att jag bara tog tag i en bok som jag hade liggande här hemma och började att plöja igenom den.
Böcker är det som får tiden att gå. Jag är inte ett dugg intresserad av tvn.
Jag behöver en värld jag kan sjunka in i och glömma bort att jag är ensam hemma, utan smärtstillande och sysselsättning. Jag trivs med mina böcker.
Där fastnar jag och sida efter sida flyger förbi och jag finner den ro jag behöver.
Katterna ligger vid min sida i sängen när jag läser och ljuset från solen värmer mig.

På tv går project runway.
Jag är inte intresserad, men jag behöver en paus från läsandet en stund.
Det blir allt svårare att koncentrera sig och jag behöver antagligen äta någonting.
En halv påse chips till lunch var inte tillräckligt.

Jag har det bra förutom att jag är en tickande bomb med smärtor.
Ingen ångest. Ingen ilska (just nu, ehum) och ingen oro.
Jag väljer att avsluta samtal som kan spåra tills alla parter lugnat ner sig och jag känner mig glad, trots att jag är rastlös. För tillfället ångrar jag mitt val att försöka att hinna med den tidiga bussen på stan istället för att svänga in på apoteket och köpa smärtstillande.
Just nu känns det inte som det mest intelligenta jag gjort,
men det är samtidigt inte hela världen. Värre var det i morse.

För att ta hand om mig själv idag så blir det nog att se på serier, dricka mycket thé och äta gott, antagligen kolhydrater.. (Vilket i sig är tvärdumt eftersom att jag inte tränar).
Och läsa. Mycket läsning.

Det var ingen bra dag att ta sig ut på.
Jag vaknade vid fem i morse och sen dess har jag legat vaken, precis som vanligt.
Men den här gången var det inget fel på sömnen.
Jag har sån jävla mensvärk att jag knappt kan stå på benen.
Ändå gick jag iväg till jobb direkt för att ha ett möte med min handledare och för att gå en kurs i hur man skriver ett cv och ett personligt brev.
Det hela slutade med att min handläggare inte hade något att säga till mig alls,
och att jag och den andra mannen inte var helt överens om hur mitt cv skulle se ut.

Jag funderar om det viktigaste är att jag är nöjd, eller om det är att läraren är nöjd?
För det ser inte dåligt ut, och egentligen hade han inte mycket att komma med,
men de förändringar han ville att jag skulle göra behöver jag tänka på.
Han blev inte glad över att jag inte gjorde som han sa,
och kanske var det omoget av mig - men gör oss alla en tjänst och reta inte upp en pms-brud igen.
Och säg för guds skull inte: "Försök att tona ner din tjejighet".
Är det något jag inte är så är det väl tjejig.
Jag vill inte ha någon ful ram runt mitt cv, och så är det med det.
Jag får vara envis utan att man behöver dra paraleller till mitt kön.
Ogilla.

Det är helt enkelt ingen bra dag,
och de som inte vill råka ut för min vrede bör hålla sig undan.
Jag är snäll och rar för det mesta,
men inte den här dagen, och antagligen inte imorgon heller.
Just don't fuck me up.
I'm in pain - aight?

Jag gillar min handledare väldigt mycket,
men det finns vissa människor som man tappar respekten för väldigt snabbt.
Som när de behandlar en som ett barn och skrattar åt ens "tjejighet" (JAG VET INTE ENS VAD DET BETYDER!)
Jag ska dricka en kopp thé och gosa med vetekudden nu.

Verkligheten känns dimmig idag och jag undrar för mig själv om allt bara varit en dröm.
Jag befinner mig i något slags vakum och hela tillvaron känns overklig.
Jag är osäker på vad som blev sagt och vem som är vem,
men jag vet att nervositeten jag kände var på riktigt.
Idag granskar jag mig själv och undrar om jag tog rätt beslut.
Var rätt rätt att halka dit?
Var det rätt att börja prata och låta mig fångas av det välbekanta som jag visste fanns där?

Jag har ingen kraft att ställa till med besvär och dramatik.
Jag antar att jag fortfarande är rädd att saker ska gå åt helvete.
Men vi är vuxna nu och de naiva ögonen är borta.
Det är ett tecken på sundhet och kanske har vi alla en chans att falla fritt och landa rätt.
Det är mycket tvivel i mig. Mycket splittrade tankar och känslor jag behöver bearbeta.

Närhelst jag känner mig ängslig ska jag tänka på den trygga doften av hennes hud och cigarettrök.

Där gick jag. Med ytlig andning och snabba steg över den hala marken.
Kullerstenar gjorde sig påminda under mina skor och lampor tändes när jag kom för nära dess sensorer som för att lugna och skapa trygghet inför det som väntades.
Det enda som lät var det krasande ljudet under mina skor och min ansträngda andning,
men jag gick med bestämda, snabba steg mot det förflutna och framtiden på samma gång.
Det luktade varmt av öppna eldar på vägen dit och jag tog stora, djupa andetag för att komma tillbaka från dissociationen och för att ta in den ljuva doften den gav.

Mitt vackraste frö var där och svepte in mig i den ro jag sökte.
Jag snusade in hennes doft och jag kände hur bröstet slutade att krampa och istället började muren jag så ofta ställer upp inför nya moment att rämma.
Men hennes lugn spred sig och trots att jag var tafatt så var jag accepterad och välkommen.

Hon var där. Saknaden och rivgärdet i mitt mellangärde.
Hon log och jag stammade fram svar jag inte förstod.
Jag talade i tungor och ingenting lät logiskt.
Där stod vi. På samma plats men ändå två år och många centimetrar längre.
Vi har växt båda två, på olika håll.
Vi kanske aldrig växer samman igen,
men som jag sa till henne behöver jag rensa och rena och vi vet båda två vad vi går för.
Hemligheter känns överflödiga.
Jag slutade att stamma och serverade istället nervöst cola efter cola,
samtidigt som jag försökte att hålla ihop.

Jag ramlade hem över isgator och kylan bet i mina kinder.
Men kvällen har varit storslagen.
Saker har startat en process i mig och jag är nyfiken på vart den leder.

Vackra Milou är mitt stöd och min frälsning.
Hennes lugna röst tröstar mig samtidigt som den ger mig mod.
Trots att tiden går mellan våra träffar vet jag att den ryggrad jag har idag vore obefintlig om hon inte vore i närheten.

Idag är jag tacksam för mycket.

Jag trivs inte med snökaoset, men trots min bitterhet inför kylan så är det magiskt vackert ute.
Snön yr åt alla möjliga håll och de kalla vindarna letar sig in innanför tröjan och jag huttrar.
Mötet med min handläggare idag gick bra. Jag fick bra respons på mitt personliga brev när jag skrivit om det lite och nu ska jag bara samla mod till mig och skicka iväg det.
Jag har pratat med min fina chef på bcv och hon gav mig gärna referenser.

Om en stund kommer Amanda hit.
Tanken är att jag ska ha städat tills dess men jag vill inte skrämma katterna just nu.
Det är nog mest en ursäkt från min sida när jag tänker efter..

Kattlådan ska göras sen i alla fall.
Det är en uppgift jag klarar av i alla fall.
Jag har lyckats att diska undan all disk,
men dammsugningen vet jag inte om jag orkar med.

Jag är sveriges sämsta hemmafru.
Hemmasysslor är ingenting för mig.
Jag känner mig lite som Silje i Sagan om isfolket.
Hon var också helt hopplös med hemmasysslor.
Jag vet att jag inte kommer undan,
men det känns på något sätt som att stänga in en kretiv själ.

Nu svamlar jag.
I'm sorry.

Min nattliga sömnlöshet börjar att bli ett riktigt problem.
Jag gick från att sova varje natt med otroligt intensiva drömmar till att inte sova alls.
Det är samma sak varje natt. Jag somnar snabbt, men vakna omkring halv fyra och sen är jag vaken.
Sover kanske någon halvtimma hit och dit, men för det mesta ligger jag vaken och försöker att finna någon slags trötthet jag kan hålla fast vid.

Vad som är ännu värre än att jag inte kan sova är att jag bytt ut sömnen mot grubblerier av storleken XL.
Jag finner ingen ro och jag ägnar timme efter timme att ligga och fundera och oroa mig över saker i mitt liv.
Jag ligger och ångrar val och ältar saker, jag ligger och oroar mig för framtiden.
Skulle jagg få jobbet jag ännu inte sökt - skulle jag kunna gå kvar dbtn då?
Hur ska jag göra för att sova när jag kommer hem från jobbet (nattjobb) för att sen vakna vid tolv för att bussen till affektlab går halv ett. Och hur ska jag kunna hålla mig vaken och sedan somna om när jag kommer tillbaka därifrån? När ska jag hinna träna? När ska jag hinna umgås med mina vänner?
När ska jag hinna övningsköra - när ska jag hinna umgås med Jojjo?

Tänk om jag inte får något jobb. Hur ska jag överleva i den nedåtgående spiralen ví kallar rastlöshet?
Dessa tankar sänker mig totalt.
Med dessa tankeblock över mig är det omöjligt att få sova.
Men sömnlösheten kom innan tankarna.
Jag antar att huvudet behöver roa sig med någonting under natten eftersom att jag ändå inte kan sova.
Jag behöver sömn. Jag behöver vila.
Det här är så ovärdigt och jag vet inte hur länge till jag orkar med skiten.

Mötet med min handledare på jobb direkt gick väldigt bra.
Han var trevlig och intresserad och vi hade ett riktigt givande samtal.
Jag fick intrycket att han är en man som engagerar sig mycket och sånt är alltid soft.
Efter vårat första missöde med posten och fel mobilnummer sa han hela mötet igenom att jag gjorde ett väldigt bra intryck. Skönt, eftersom att jag kände mig rätt bortkommen men jag är ju inte störd på det sättet - jag vet hur man uppför sig. Han verkade chockad. Jag vet inte om det säger mer om mig eller om vad han brukar råka ut för mest.

Sakerna jag beställde från roots of compassion sög.totalt.
Tischan jag köpte var alldeles för stor och var mera i Jojjos size. Bra gjort, "small".
Plånboken i hampa jag köpte var den största plånbok jag någonsin sett.
utöver att det estetiskt sett är sjukt fin så ser det ut som en typisk brud-plånka.
Jag vet inte varför men tjejer envisas ofta med att å runt med abnorma plånböcker.
Det är fult och praktiskt, och jag förstår det inte.
Men vi gillar alla olika..

Skärpet var fint, men litet. Symbolen kunde ha varit större,
men jag har ledsnat på att klaga på allt jag kom över.

Det blir ett fredagsmöte med jobb direkt.
Då har han gått igenom mina cv's och det personliga brevet.
Hoppas att han inte sänker mig helt.
Det vore drygt.

Jag behöver jobba en hel del med mina tankar idag.
De är inte outhärdliga på något sätt, men de är som små nålstick och jag behöver använda mig av acceptans,
trots att situationen känns lite övermäktig att acceptera.
Det är flertalet tankar som far. Vissa förstår jag, andra inte.
Vissa av tankarna är light-jobb, medan de andra drar ner mig och jag får kämpa mig upp.

Jag känner mig ledsen av många av tankarna och hela situationen känns sorglig.
Det är bra på ett sätt, eftersom att dagens känsla på affektlab är just sorg.
Men jag känner att jag får passa mig ordentligt för att situationen inte ska glida mig ur händerna och göra att jag tappar kontrollen.
Jag får vara både glad och ledsen samtidigt, vilket är precis det jag är.
Jag får känna mig splittrad, och det är helt okej.
Synd att det inte känns okej i kroppen.
Bara trasigt.

Jag är helt slut efter att ha suttit vid datorn nästan hela dagen och skrivit på mitt cv och det personliga brevet.
Det stressar upp mig för det påminner mig om att jag behöver ett jobb och att jag ska söka ett jobb som kommer att ta mycket energi från mig om jag skulle få det. Nu tror jag verkligen inte att jag har någon chans på jobbet,
men själva grejen att skriva ett cv och ett brev gör allt så verkligt och det skrämmer mig.
Tillbaka till den stressande vardagen där jag gör allt jag kan för att passa in och inte vara för mycket,
men det faller ändå. Jag hasplar ur mig fel saker och försöker att tona ner mina värderingar så gott jag kan,
men de lyser rakt igenom mig och även om jag inte skäms för den jag är eller mina åsikter så vet jag tillräckligt om jobblivet att mina värderingar inte hör hemma där.
Alla dessa tankar kör ihop det ordentligt i huvudet på mig.
Jag försöker att inte flippa ur och tänka alldeles för många steg i förväg, men det är svårt.

Det som varit bra med dagen är att jag inte hunnit känna efter hur ensamheten känns och hur tomt maten smakar utan Jojjo. Jag brukar alltid känna mig så förfärligt ensam, tråkig och grå när jag är själv men dagen har passerat utan att jag har tänkt speciellt mycket på hur lägenheten ekar.
Katterna myser med mig och Jag har pratat en hel del i telefon för att bolla tankar om mitt cv,
men nu när allt lugnat ner sig kryper pressen närmre och jag hamnar återigen i kampen om att inte tänka för fort och för mycket.

Det är tvättderby ikväll och jag våndas.
Våndas av rädsla att krympa tvätten, vilket är något av min specialité,
och rädsla av att halka på den hala marken på vägen till och från tvättstugan.
Himln lyser upp i ett rödgrått sken så jag känner mig inte orolig inför mörkret.
Jag är tacksam för skenet för även om det enda ljud som hörs är mina skor som krasas mot sten så känns det lite tryggt ändå.

Så. Då har jag ägnat förmiddagen åt att skriva ett CV.
Efter att ha granskat mitt gamla, som jag haft sedan 2006, insåg jag att jag drastiskt behövde göra om hela skiten så jag började om från början. Jag ändrade hela layouten och jag tycker att det nya cv:t är mycket snyggare, tydligare och personligare. Jag har lagt ner mycket tid på att skriva om mina kvalitéer istället för att bara radda upp klyschorna som "positiv, glad, serviceinriktad" osv.
Jag ska lämna in det till en kille på jobb direkt så får vi se vad han tycker.
Jag kommer antagligen att bli tvungen att ändra en hel del,
men det är trots allt bara mitt andra cv jag någonsin skrivit så det duger bra räknat i min självkänsla.

Det blir tvätt-derby ikväll.
Stannade hemma från omvärlden för jag trodde att tvättiden började 15, men så var det tydligen inte.
Men jag fick å andra sidan tid till att skriva om mitt cv och det känns sjukt bra att ha fått det gjort.
Jag skulle också ta med mig ett personligt brev, men jag har ingen aning om hur man skriver sånt.
Får fortsätta att googla mig fram till något slags vettigt svar.
Men först behöver jag en paus.

Jag hade nyligen ett ganska stressande samtal med min handläggare på jobb direkt.
Han var mycket missnöjd med min kommunikation då han ringt mig många gånger utan att ha fått något svar, och jag kom inte heller på den avtalade tiden, idag 11:00.
Jag förstod ingenting. Jag svarar alltid i telefonen och har inte haft något missat samtal från någon jag inte känner, och gällande mötet så fick jag kallelsen idag, 2 h efter att jag skulle varit där.
Det visade sig att han hade helt fel nummer till mig, för inte en enda siffra stämde, och posten kan jag inte gör mycket åt.
När jag förklarade situationen lugnade han ner sig och jag tror att han hörde rätt snabbt att jag är seriös och då slutade han att låta så aggressiv mot mig. Men det är klart att det är upprörande för hans del om det stämt att jag dissat hans samtal och struntat i hans möten.
Men slutet gott, allting gott.
Han verkar väldigt trevlig och jag ser fram emot att träffa honom på onsdag och få hjälp med mitt cv och det personliga brevet.

Nu. Äppelkaka.
Ciao!

Katterna får försenad lördagslyx i form av lax i sås från whiskas.
Katitzie beter sig som tvångshandlingarnas drottning då hon slickar upp all sås som finns men skiter i köttet.
Det är något fel på damen. Hon äter aldrig mjukmaten, men "äter" glatt upp gelé och sås.
Satin blir lika glad över det eftersom att det bara gör att hon får mera mat.
Älskade, konstiga skattkatter.
Ni berikar mitt liv till det bättre, varje dag.

Och våra innerliga samtal blandas med livskvalité och jag följer med i dess rytm av den dansande själen som följer med i tonerna av att det är precis såhär livet är tänkt att det ska vara.
Bruset i öronen har lagt sig, och bröstet är endast fylld med kärlek och den innerliga vänskap jag känner till mina nära och rara vänner och mannen jag älskar att kalla min.
Deras varma leenden ger mig oceaner och åter tusen strömmar av ork och jag fungerar tack vare deras tilltro till mig att ha mig i deras liv på samma sätt som jag själv har valt att ha dem i mitt.
Klanen med vissa givna delar står mig varmt om hjärtat och jag kan inte tänka mig att det kan bli bättre än såhär.

Konsten att unna sig saker är viktig, och vi påverkas av de val vi gör för att förbättra vår tillvaro och jag tror att om man är ödmjuk mot sig själv, så blir man även ödmjuk mot sin omgivning.
Människan är ett flockdjur och jag samlas med de mina och fylls och töms gång på gång av de band som för mig verkar obrytbara. Att vi efter så lång tid fortfarande ger varandra den bekräftelse vi behöver och att vi aldrig ifrågasätter varandras sätt att hantera eller agera i vardagen.
Vi fångar upp varandra, på samma sätt som vi på avstånd agerar skyddsnät och ett telefonsamtal mitt i natten är alltid välkommet och vi är varandras högra hand och den tröstande famn vi så desperat längtar efter ibland.

Vissa dagar lyser solen.
Men i mörkret är vi stjärnorna, och vägen är aldrig så svart och tom när man har sin familj omkring sig.

Försöker att söka jobb. Det är djävulskt tråkigt att bara gå hemma.
Jag är inte gjord för arbetslöshet. Jag är alltför rastlös för det.
Kruxet i det hela är att de jobb som intresserar mig och som jag har en chans på kräver körkort b,
och då minskar ju mina chanser rätt bra..
Det andra problemet är att jag ständigt missar min gamla chef och det vore inte helt fel med referenser.
Att jag sen bara är 23 år är inte heller till min fördel om man vill jobba inom psykiatrin.
Det jobbet jag tittat på nu är på rättpsyk.
Men jag är 23 år, har knappt någon erfarenhet, inget körkort och jag får inte tag på min gamla chef.
Sen är det där jobbet inte perfekt för mig. Det ligger på heltid, natt.
Jag som sover så jävla dåligt skulle behöva en tjänst på dagar och kvällar,
men jag blir galen av att bara vara hemma så jag behöver utforska alla möjligheter till stimulans.
Men jag vet att jag är bra på det jag gör och jag skulle gärna vilja ha en chans att visa vad jag går för.

Jag fuckar upp ibland och det är ofta jag tänker på saker som jag i en jobbsituation kunnat/borde gjort annorlunda,
men jag försöker att blicka framåt och inte vara så hård mot mig själv.
Jag gör misstag ibland. Men överlag så vet jag att jag är skillad.
Hur jag beter mig privat och hur jag är i jobbet är två olika sidor hos mig.
Jag är inte perfekt, men jag hoppas att jag får möjlighet att förbättra mig själv och verkligen visa framfötterna.

Det här med att vara arbetslös är inte något för mig.
Helst vill jag gå i skolan. Det måste vara något av det bästa jag vet.
Synd att jag skolkade bort hela gymnasiet.
Det har kommit till min kännedom att jag är rätt smart.
Jag visste inte att jag var kapabel att få så bra betyg som jag fick när jag läste på komvux.
Men gymnasiet var kantad av ångest och destruktivitet.
Det hade antagligen inte gått även om jag hade försökt.
Men det vore grymt med en chans nu.

Idag är en sån dag då det är okej att hålla sig inomhus hela dagen.
Det blåser och är dåligt väder ute och jag har inte planer att ta mig ut idag.
Skulle det hända något skulle jag antagligen inte banga,
men det är skönt att ha dagar då man inte behöver må dåligt för sin inaktivitet.
Jag blir oftast bara rastlös och ledsen av min passivitet,
men när det ser ut som det gör utomhus så behöver jag inte må lika dåligt för att jag är tillastående.

Klockan är strax efter halv tio och jag har startat dagen bra.
Hoppas att den fortsätter såhär.


---

Fan. Nu blev det jättefint väder.
Jag är en dålig människa som stannar inomhus..

Jag försöker att sluta hetsa mina tankar men det är otroligt svårt.
Trots att jag för det mesta är väldigt nöjd med hur jag ser ut så slås jag omkull av det vansinniga begäret att bli smalare.
Jag har fortfarande ungefär 3-4 kg kvar att gå ner tills jag är tillbaka till min vanliga vikt,
men jag har haft seriösa funderingar på att skita i att ens försöka för att jag känner mig väldigt bekväm som det är i nuläget. Jag har tänkt igenom det noga och jag har kommit fram till att jag hellre är + 4 kg än tillbaka till det strikta slimmade livet jag brukade tillhöra.
Jag vet inte om jag saknar det speciellt mycket.
Jag ser rätt schyst ut ändå, trots att jag väger lika mycket som ett träskmonster.

Men så kommer det dagar då allting bara fuckar upp sig.
Då allt mitt fina sunda förnuft försvinner och jag får tankar om att jag måste bli smal nu - NU- !
Alla mina uppsamlade färdigheter och tankar om mig själv som sund bara blåser bort och jag får svårt att inte följa med känslan och börja att plåga mig själv tills jag åter når vikten jag finner okej.
Men det är inte värdigt och jag försöker att stå emot.
Inte för att jag lider av ätstörningar eller skulle må dåligt av att gå tillbaka till min vanliga vikt,
men jag minns hur så mycket kretsade kring maten.
Vad jag åt, när jag åt och vilka kläder som var okej att ha på sig.

Vissa dagar accepterar jag utan invändan hur min kropp ser ut idag,
och jag trivs mer med den idag än vad jag gjorde för 4 kg sen.
Men vissa dagar får jag kämpa hårt för att inte låta mig slukas hel av mina dömanden om hur jag ser ut.
Huvudet ekar av skällsorden. Du är fet. Du är ful.
Ingen kommer vilja röra vid dig. Ingen kommer att vilja tiitta på dig.
Våga inte visa dig ute när du ser ut sådär. Ditt ansikte är som en jävla fotboll.
Och så fortsätter det.

Cirklarna som visar känsla & förnuft ligger tätt omslingrade i varandra utan att för den sakens skull faktisk gå in i varandra och skapa den visshet jag behöver för att inte falla bakåt och bli destruktiv.
Fan. Jag vet ju att jag hellre i nio fall av tio ser ut som jag gör idag än hur jag såg ut förut.
Men det är fortfarande den där sista procenten som fuckar upp mig.
Som ställer till med så mycket tvivel i mig.
Det här kan omöjligt vara nyttigt.

Jag behöver inte det här.
Jag tar mitt lilla sammanbrott och lägger det i en låda och där får det ligga, länge.
Tills det behagar mig att ta fram det och spöa skiten ur det.
Jag är bättre än det här.

Jag är för klantig för mitt eget bästa.
Sträckte mig i skafferiet efter idealmjölet och lyckades istället med att trycka in en papperskant av ett mjölpaket rakt in i mitt vänstra öga. Det gjorde ont. Jätteont.
Som pricken över i:et har jag antagligen skadat hornhinnan lite för ögat är helt kasst att se med jus nu.
Allt, precis allt är suddigt. Jag kan inte läsa texter utan att blanda ihop orden, eller se på tv.
Det hjälper inte att mitt andra öga mår bra för världen är suddig ändå.
Hoppas att det går över snart.
Ni får kanske stå ut med SM i stavfel ett tag framöver.

Satin är en otroligt busig katt.
Det är så härligt att se när hon går igång på morgonen när jag vaknat.
Hon busar runt och lägenheten är en hinderbana som hon glatt springer runt i och det finns inget slut på hennes energi. Just nu är hon i hallen och jagar sin svans. Det ser så underbart kul ut.
Det är väldigt stor skillnad på henne och Katitzie.
Katitzie är min lilla latmask och skulle aldrig få för sig att leka och springa runt.
Hon kan sträcka sig till lite brottning då och då,
men hon engagerar sig inte tillräckligt för att vinna, trots att hon är dubbelt så stor som Satin.
Satin är ett energiknippe. Mina vackra katter.
Ni förgyller min vardag så mycket.

Dagen blev inte som jag väntat mig, men absolut ingen nitlott för det.
Jag hann ta mig tid till att sätta mig ner med körkortsteorin och jag tvingade mig själv att sitta igenom hela kapitlet.
Sen ner mot stan där en tilltänkt demo skulle äga rum, men den blev aldrig av då vi (jag och en till) gick in till kvinnan som ägde butiken och berättade vad vi kände inför hennes val att sälja äkta päls.
Det visade sig att hon själv valt att sluta köpa in ny päls till försäljning och hon gick med på ett muntligt avtal (med vittne) att sluta sälja päls. Sådärja. Då var den biffen klar.
Jag uppförde mig väl och var trevlig och kvinnan var också väldigt snäll och samarbetsvillig.
Hon tog inte illa upp och jag var noga med att vara så beskrivande som möjligt för att minska "attack-känslan" man annars kan få när två veganer stampar in i en pälsbutik.
Hon sa till och med att hon var glad att någon bryr sig om djuren,
och hon gav sitt ord att sluta sälja äkta vara.
Det fick mig att känna mig bra och kompetent.
Det skulle inte förvåna mig om hon bryter kontraktet,
men då är vi där igen och har vår kampanj.
Örebro ska bli pälsfritt - och så vitt vi vet är hon den enda kvar som säljer äkta päls.

Väl hemma mer eller mindre dök jag ner i badet.
Det var längesen jag var så stelfrusen.
Det blir att äta rester och se på tv.
Det har varit en klart godkänd dag.

Jojjo är i sthlm nu.
Men jag känner mig stark och tillfreds.
Ska göra lite körkortsteori, mest för att jag kan och har orken.
Ska eventuellt ut och fika senare med en kollega från jobbet.
Sen behöver jag kidnappa min rödvinspoet och jaga ut honom från isoleringen.
Vi är för lika varandra och vi behöver nog båda komma ut lite.

Det är en fin dag, trots att solen inte lyser.
Här hemma känner jag solstrålarna mot mitt ansikte även om de kommer innifrån och det känns bara sjukt bra,
även om jag inte kan söka mig till någon större anledning.
Jag varvar uppgång och nedgång.
Trots att bloggen låter rätt nere så har jag det överlag bra och jag trivs i nio fall av tio.
Men mina fingrar hänger inte med i de bra stunderna så det är bara de mörka som fastnar.
Men dagen är lika varm som mitt bröst och även om jag inte förstår det så är jag tacksam för att vårkänslorna har slagit rot i min mage.

Söndagen har varit mig vänlig och jag har lett ärligt och skrattat tryggt med mina vänner och min kärlek.
Det jag funderade på när jag satt där i soffan och åt plommon med vaniljsås gjord på vanilj och kokosmjölk var hur lite de vet om mig. Hur lite dessa vänliga par ögon känner till om personen som äter deras mat och är i deras hem.
Inte för att jag på något sätt vill något illa eller på något sätt skulle utgöra en fara varken för mig själv eller för dem
- men det är intressant hur tiden får oss att gräva i garderoben och plocka ut lik efter lik allt eftersom tryggheten har lagt sig som en varm kudde över bröstet och vaggat in en i tron på att det är säkert här.
Jag kan berätta om mina spöken, för dessa par ögon vill mig bara väl.
De kommer inte att döma mig. De kommer inte att skratta åt mig eller nedvärdera mig.
De kommer att acceptera mig som jag är, tillsammans med alla mina lik och spöken.
Men det tar tid och tillit är ingenting man bara får och ingenting som delas ut gratis.
Det är något man behöver förtjäna och jag vet inte varför jag envisas med att vara så hemlig.
Varje människa med adressen hit får ta del av mycket, men människorna i verkligheten vet så lite om mig.
Den ständigt glada människan som skrattar trots öppna sår och saltsmak i munnen.

Jag skäms inte för min resa, och jag skäms inte för den jag är, eller hur jag tagit mig hit.
Trots att min väg varit svår och inte alltid solklar har jag ändå stått rakryggad trots mina missöden och misstag i livet. Jag är den jag är, för att jag har fuckat upp så mycket och levt så intensivt.
Jag skrattar och gråter ärligt, och jag älskar innerligt den personen jag blivit.
Personen som äntligen har kommit fram och som vågar ta plats och vara den jag är.
Jag trivs med mig själv. Med mina upp och med mina nedgångar.

Men den sida som verklighetens människor aldrig når är den sida jag ständigt gömmer utan att aldrig riktigt förstå varför. Det innersta av mig är så litet och jag antar att jag fortfarande skräms lite av tanken på att ta av mig min rustning och stå naken inför alla människor som lika gärna kan vara potentiella jägare.
Skörheten gör mig osäker och konspiratorisk.
De vänligaste av de vänligaste själar svärtas ner av mina oroliga tankar och jag kommer inte över allt det osäkra i mig som manipulerar verkligheten till än annan än vad den är.
Tänk om de inte kan hantera mig och min historia?
Tänk om mitt liv inte fungerar med deras?
Tänk om..

Tänk om de siktar och skjuter ner mig och jag faller blodig mot marken?
Det finns en hemlig sida hos mig.
Jag är den glada tjejen ingen någonsin kommer nära.
Men jag lever och lär,
och en dag ska jag låta solen stråla och städa ur min garderob på baksidan av min gård.

Tänk om de uppskattar mig och min resa och vår relation växer och blir någonting stort?
Det är en chans jag inte kan gå miste om.
Jag öppnar mig sakterligen och ingen tung rustning finns till mitt försvar.
Jag behöver inget skyddsnät.

Jag kan ju flyga.