bully

Dagen har hackat sig fram. Jag är inte på fötter än.
Det kommer att gå framåt, men det går långsamt. Hela jag värker.
Jag blir inte kvitt tankarna eller känslorna som envisas med att tynga ner mig.
För första gången på över 1 år har jag "anti-hanterat" en situation.
Jag kom inte i kontakt med mina färdigheter och allt spårade ur i ett rasande tempo.
Innan jag hann ikapp mig själv var det för sent.
Fågeln låg död och ångesten stod som ett stolt kattdjur och hånade mig.
Det släpper inte taget om mig.
Jag försöker att ta det så lugnt som möjligt, men det ligger två kilo kattsand över bröstet på mig.
Nej, det där lät inte riktigt klokt.

Jag har det svårt just nu. Riktigt svårt.
Ledsamheten kommer att skingra sig och jag kommer att återgå till mitt vanliga jag
- frågan är bara när det blir.
Jag är ledsen för dåliga uppdateringar på sistone.
Nu när jag äntligen beslutat mig för att sluta med det rävgift som påstås göra under med en rastlös själ, så hoppas jag att mina ord, och kunskapen att använda dem, ska komma tillbaka.
Tills dess ska jag hålla andan och försöka att komma tillbaka till livet.
Helheten är inte så dramatiskt som jag får det att låta, men det som har kraschat i bröstet på mig kräver tid.
Det ska det få.

Jag avslutar dagen som utvecklades till att bli en utav de värsta på många år.

Det har varit dåligt med uppdateringar här från mitt håll.
Jag har fått kämpa en hel del med diverse känslor och tankar som envisas med att pocka på min uppmärksamhet.
Saker blir större än vad de är och i ett obevakat ögonblick så tar de över mig och plötsligt kretsar allt kring detta ting som från början var litet och nu har växt sig större än universum på rekordsnabb tid.
Ljusets hastighet har ingenting att komma med i jämförelse.
Det har, kort sagt, varit jävligt jobbigt till och från.
Jag har dragit mig från att skriva om det eftersom att jag väldigt sällan har hunnit uppfatta vad det är som hänt innan allt har exploderat, men det har gått åt helvete hela tiden.
När jag har lyckats greppa en tanke så låter den så liten och då skäms jag som blir så sänkt och upptagen av något så litet och obetydelsefullt.

Jag är mer oberäknelig än någonsin. Jag är en tickande bomb, och för det mesta är det ganska obehagligt att det är så, för jag brukar gilla att ha koll på vad som händer i mig och jag gillar att vara lite förutsägbar gällande mina känslor. Jag har tappat allt. All min kontroll är försvunnen och jag dansar omkring på ett minfält om dagarna istället.
Jag får för mig att jag har makten att ändra det pågående balanskriget, men jag är inte helt säker på att det är det jag vill. För även om det suger att vara nere, så är det förbannat kul att vara uppe.
Det är svårt att förklara hur det blev som det blev.
Allting tenderar att bli lite extra. Om det sedan är svart eller vitt är inte lika viktigt.
Extra blir det oavsett färg.

Saker har tyngt ner mig. Otroligt.
Saker har lyft mig. Otroligt.
Jag försöker att balansera däremellan.
Ibland lyckas jag, ibland inte.
Hela världen rasar inte.
Alltid.

Det är mycket nu. Det har varit en del sen senast jag skrev.
Orkar däremot inte ta upp det nu. Kanske i ett annat liv, när vi alla är katter.

Andas. Bara andas.

Jag antar att jag helt enkelt är för känslig.
Det är en av mina tyngsta och finaste kvalitéer jag har, tycker jag själv.
Fick ett brev från WWF där de frågade om jag ville bli medlem, och jag förstod ingenting för jag är ju redan fadder.
Ringde upp och efter en oändlig tid så fick jag prata med en rar kvinna som förklarade allting för mig.
Samtalet utvecklades och jag glömde bort att jag satt i telefon med en främmande kvinna och liksom uppehållen kön för andra, men saker bara vällde ur mig, och jag tror det behövdes.
Jag gick in på deras sida under samtalet och klickade fram alla saker man kan vara fadder till och mina ögon tårades omgående och rösten blev hackig och skör. Hur mycket jag än gör, så känns det inte som att det räcker.
Trots att jag i nuläget ger alla mina pengar som jag får över till WWF så känns det aldrig tillräckligt.
Jag når inte hela vägen fram. Det jobbigaste när jag blev fadder var att välja - vad/vilka ska jag vara fadder åt?
Jag minns att jag grät. Jag grät och snorade och kände mig så liten och maktlös.
Om jag väljer att vara tigerfadder, så väljer jag samtidigt bort att vara isbjörnsfadder.
Om jag väljer tigerfadder och isbjörnsfadder, så väljer jag bort djungelfadder, orangutangfadder, rädda östersjön etc. Det är en jobbig sits. Jag är inte bekväm i den.
Det sliter i mig för jag kan inte välja alla.
Jag har inte de resurserna

Frustrationen liksom väller över mig och jag får den inte att sluta.
Den är över mig nästan hela tiden.
Jag berättade att jag inte har några pengar och att det värker i mig för jag vill göra så mycket mer.
Kvinnan i andra sidan luren blev allvarlig och sa att jag kanske borde sänka min månadskostnad till dem,
för jag gör så mycket ändå. Jag vägrade. Jag fortsatte och sa att jag inte skulle fixa att sänka min kostnad när jag redan nu känner att jag gör alldeles för lite. Jag lever snålt, men har det ändå bra, och det här är alldeles för viktigt för mig. Jag har inga problem med att skita i att köpa popcorn, läsk eller något sånt om det räddar ett djur.
Om det räddar vår underbara miljö och de varelser som bor i den och försöker att överleva, så är det värt det.
Det är vi människor som förstör naturen. Det är vi människor som utrotar djuren och tar bort deras plats,
smälter deras isar och sågar ner deras träd. Det är upp till vi människor att rädda dem.
Det är upp till mig att göra det jag kan.

Jag är så känslig. Jag gråter av tanken på att jag inte kan rädda alla.
Jag gråter när jag tänker på hur mycket vi har förstört.
Jag gråter när jag tänker på att jag bara kommer att visa djur i en bok för mina barn,
för de finns inte längre. Tigrar finns inte längre. Tapirer finns inte längre.
Östersjön har sjuknat. Fiskarna har dött bort.
Vi blev för giriga.
Det skär i mig.

Trots att det gör ont att vara så känslig som jag är, så är jag så otroligt glad för min känslighet.
Jag är hellre känslig och blödig än ignorant.

[ännu ett "idag har jag gjort". shame]

Jag är trött.
Det har varit en intensiv dag. Härlig, men intensiv.
Satt länge och fikade med min vän Johan och pratade om allt som ryms i en människas inre,
och vi fortsatte dagen ute på stan.
Det hela började med att jag skulle byta en lotusblomma jag köpt, för tredje gången (jag behöver verkligen ha glasögonen på mig oftare),
men det slutade med att jag tappade orken och behöll den.
Jag orkar inte krångla mer. Jag hade med mig en lotusblomma hemifrån för att se vilken färg jag skulle ha (har som sagt  köpt fel 3 ggr nu) men den gick sönder i väskan.
Synd, synd. Jag visste inte att de var så ömtåliga.
Klart att det hela är tråkigt, men turligt nog var det den blomma jag tyckte minst om som krasade.

Kvällen mörknade. Månen började att lysa och trots vår tapperhet genom den sönderstressade skara människor som irrade runt på stan i julhysterin så gav vi upp.
Trots att inte sådär överdrivet mycket blev köpt (ehum) så var det en riktigt trevlig dag.
Vi vidrör tunga ämnen, såsom vänner gör, men oavsett så är hans sällskap så mycket värt.
Han är en av de viktiga.

Jag har kämpat emot det faktum att min förkylning börjar att utveckla sig till något riktigt jävligt,
men idag kunde jag inte förtränga det längre.
Det gör mig ingenting att träna när jag är förkyld, snorig och allt sånt,
men jag tränar inte när jag har ont i halsen. Inte när jag har riktigt ont i halsen,
därav blev det en lugn kväll utan träning.
Det i sig gör inte så mycket, för jag har haft magkatarr sen jag kom hem från stan.
Under kvällen har det blivit bättre, men absolut inte så bra att jag skulle våga träna.

Mitt blodsocker är lågt. Jag har ätit dåligt idag. Shame on me.
Jag mår inte bra när jag missar mat så det är något jag behöver bli bättre på.
Jag försöker fortfarande att skapa någon slags balans, men det är någonting jag ständigt behöver att öva på för att få det att fungera. Det rasar bara för mig.

Annars. Mår rätt bra förutom den lätta förkylning och magkatarren.
Livet är bra och jag försöker att varva ner och finna lugn.
Jag har i övrigt bokat in mig på ett yogapass!
Den här gången yoga 1. ;-)
Trots att yogan till och från bara kändes långdragen och jag tröttnade,
så tyckte jag ändå att det var otroligt avslappnande och det var längesen jag kände mig så "ren" i huvudet.
Så lätt och utan krig och splittringar. Lite som att andas frisk, kylig luft.
Yogan i sig fick mig inte att må bra och bli helt lycklig - det är ju ingen mirakelträning,
men den fick mig att slappna av på ett sätt som är nytt för mig.
Jag måste titta närmre på det där.

Ångestpåslag. Yogapasset jag bokade in mig på igår visade sig vara ett intensivt pass i steg två, alltså en fortsättningskurs. Jag satte mig längst bak - något som visade sig vara längst fram, och för att göra allt ännu värre satt en söt tjej med filmkamera bakom mig. För just det här passet skulle filmas.
Jag satt perfekt vid kameran. Det gick inte att fly.
När det kom fram att jag var nybörjare på ett steg 2 pass så tystnade tränaren och såg lite skeptisk ut.
Skadan var redan skedd, så nu fick jag bara försöka att följa med i vad dem gjorde.
Ångesten gick upp och ner och jag dömde ut mig själv totalt.
Hur kunde jag vara så dum? Hur ska jag nu ta mig ut ur det här?
Jag såg panikartat på dörren, men ville inte rusa dit och slita upp dörren omgående av flera skäl.
1, De filmade, och jag ville inte rusa ut som en rädd liten hare och få allas blickar på mig.
2, Folk skulle säkert skratta åt mig om jag rusade ut redan innan allt hade börjat.
3, Jag vågade inte rusa ut.
4, Tänk om jag inte får upp dörren? Tydligen är dörrarna låsta ibland, och jag ville inte stå där, livrädd och ångestfylld, och rycka i dörren och bli utskrattad.
5, Jag är rätt envis.

Första 30 minutrarna var jag helt uppe i mitt huvud. Jag planerade flyktvägar och var hela tiden redo att dra därifrån. Men när jag tittade på klockan hade jag varit där i 35 av 90 minuter och då fylldes jag av en otroligt stark kampvilja istället och jag beslöt mig för att stanna kvar passet igenom.
Jag hade ändå tagit mig längre än jag trodde, och trots att jag inte var någon stjärna på yoga, så var jag ändå bättre än väntat. Det jobbiga var det otroligt lugna tempot och fokuseringen på andningen.
Jag som är något av en veteran i mindfulnessvärlden hade inte överdrivet stora problem att hålla koll på den,
men det försvårade passet i helhet för mig. Att göra märkliga rörelser och sitta i väldigt osköna ställningar och samtidigt andas på ett speciellt sätt - det hela blev ganska svårt.
Jag hade svårt att hålla fokus på andningen hela passet igenom eftersom att jag hade fullt upp med att döma mig själv för hur fel allt blivit, men det fick gå ändå. Mina mindfulnessövningar brukar sällanvara i mer än 5 min (max) och här var det i över 90 min. Det tog på krafterna.

Givet mina förutsättningar så gick det riktigt bra för mig.
Nej, jag var inte särskilt graciös eller duktig,
men jag gjorde mitt bästa och det kunde ha gått sämre.
Självklart var det saker jag inte hade koll på alls och vissa saker var nästintill omöjliga för en nybörjare,
men jag tror att taidon har hjälp mig en del på traven.
Det var mycket rörelser med höften och höften är något i centrum på taidon.

Väl hemma var jag stolt över mig själv. Stolt för att jag inte rusat därifrån när det var det enda jag ville.
Ångestpåslaget minskade och jag gav istället plats åt stoltheten och jag skuffade undan mina dömanden en stund.
Jag gillade yoga, även fast det ibland var väldigt tråkigt och långsamt.
Jag kommer nog att pröva på det flera gånger, men då på ett nybörjarpass.

Jag har börjat njuta av min ledighet nu. Den känns inte lika stressande och tråkig som tidigare.
Trots den påtagliga julstressen som härjar så låter jag den inte påverka mig.
Jag har ingen lust att vara stressad inför en högtid jag inte bryr mig om.
Det här med ledighet känns lite som när man tappat sin telefon;
Till en början är det fruktansvärt och man är helt panikslagen utan mobilen - den som alltid är med. Ni vet hur jag menar. De första dagarna är jobbiga, men sen blir det riktigt skönt att vara utan mobil.
Så är det med min ledighet. Det var skitjobbigt först, men nu inser jag hur skönt det är att inte vara stressad.
Jag ska nog fortsätta med det här ett tag.

Det är otroligt skönt med sovmorgon, lite kristet pepp på morgonen och sen planera dagen efter mina egna behov.
Till en början blev jag stressad i morse när jag insåg att jag inte skulle hinna med bussen till stan som gick 12:27.
Sen gick det upp för mig och jag log. Jag har inte bråttom alls. Skön insikt.
Har glidit på stan och haft det bra. Kom hem. Gosade med katterna och har ätit mat och snart ska jag iväg till träningen. Tänkte försöka mig på yoga för första gången. Det lär bli disaster, men kul.

Jag trivs. Jag har haft en otroligt bra helg och jag fortsätter nog i den här banan.
Ingen stress. Ingen press. Bara vila. Det var längesen jag slappnade av.
Åratal av spändhet, stress och oro ligger över mig, men kroppen börjar äntligen att slappna av.
Jag behöver det här. Det är trevligt att ta hand om sig själv för en gångs skull.

Jag skrattade mig fram igår. Idag kämpar jag med mina andetag.
Det är ingenting ovanligt och absolut ingenting farligt, utan bara en påminnelse om hur lätt jag påverkas av yttre ting.
Morgonen har varit tung utan märkbar anledning.
Små företeelser och observationer greppar tag om mig och jag får svårt att skaka av mig dem.
Jag tar illa vid mig av oförståelse och dagen som skulle vara lugn har varit fylld av tankar med otaliga frågor jag inte får svar på. Jag blir sårad av tystnaden. Jag förstår den inte.
På samma sätt blir jag rastlös av att ingenting göra vilket bara stärker mina okontrollerade tankar.
Det är tvättdag idag. Jag gör i alla fall någonting idag.
Listan på saker att göra idag är inte specielt lång, men otroligt tråkig.
Hittils har jag bara gjort 1 (nja ½) av 5.
Tvätten är ren men inte sorterad, och jag kommer nog inte att lägga mera energi på det heller.
Det ska diskas och dammsugas. Kattlådan ska rensas och skåpen ska städas.
Mina kläder ska in i garderoben och Jojjos kläder likaså.
Ändå ligger jag i soffan med katten på magen och gör ingenting.
Tittar på top model och blir frustrerad.

Igår var min energi total. Idag hittar jag den inte.
Jag försöker att vara ödmjuk mot mig själv.
Det är lite tufft idag. Ingenting allvarligt, men tyngre än vanligt.
Tankarna slutar inte och det är tröttsamt och de gör mig bara ledsen.
[Give me a gun.]
(Dålig idé. Att skjuta sönder tankarna skulle bara splittra dem och på så sätt skapa fler.
Jag kommer inte undan dem. Acceptans. fcuk.)

Jag behöver ladda med lite energi och försöka att ta tag i den där listan,
punkt för punkt. Lyckas jag inte med allt (blir så lätt distraherad) så får jag se till de saker jag i alla fall fått gjort.
Se till mina prestationer istället för mina misslyckanden.
Klappa katten. Trösta mig själv.
Det går över.

Jag är fylld av lycka idag. Jag känner hur den susar upp och ner i kroppen på mig och om jag anstränger mig så kan jag också se och ta på den. Den är så verklig.
Jag kände det på mig idag bär jag vaknade - det här kommer bli en bra dag. Utan någon märkbar anledning hoppade jag lätt ur sängen utan att snooza mig sent till skolan.
I skolan gjorde jag det sista provet i kursen. Jag satt länge och väl och klurade och förvånades varför stressen och pressen inte påverkade mig.
Det hela slutade med att jag fick 30/30 på provet.
Jag dansade av glädje. Jag är klar med kursen. En termin tidigare än planerat.
Och jag fick alla rätt på provet!
För andra kanske det inte är något märkvärdigt men för mig har matten varit det största momentet för mig sedan förskolan. Jag har sedan mycket liten alltid fått höra att jag inte kan matte.
Jag har fått höra det i olika former, av olika lärare, varje dag tills vuxen ålder.
Är det då konstigt att mitt självförtroende gällande matte är obefintlig?
Denna bristande kunskap har smittat av sig på hela min självuppfattning.
Jag har alltid sett alla andra människor som smarta och högre än mig i rang och i värde.
För mig är matematik inte bara siffror och bokstäver.
Det är en definition av om du är bra eller dålig.
Min okunskap gällande matte har varit skamfull i många år.
Den har på något vis stått för allt jag inte klarar av och det är någonting jag aldrig kommer att uppnå.
Matematik är för de begåvade. Jag som inte förstår är mindre värd.
Jag som inte förstår försvinner i ett klassrum och blir till ingenting.
Matematiken är den nål som fastnat i mitt självförtroende och liksom varit beviset på att jag inte är smart.
Jag är inte smart eller värdefull. Jag är ingenting.

Det här är mer än ett betyg.
Det här är beviset på att jag kan vara lika bra som alla andra om man bara gör det på mitt sätt.
Jag är inte dum.
Jag är riktigt bra i matte, jag behövde bara den rätta miljön och rätt lärare omkring mig.
Jag blev klar en hel termin innan utsatt tid. Med full pott!
På samtliga prov har jag gjort ungefär 2 slarvfel.
Det är det enda. Jag har förstått!
Jag har förstått hur allt hänger ihop och jag har upptäckt att jag inte alls är dum och svårlärd.
Jag är riktigt smart och har lätt att förstå och se hur allt hänger ihop.
Jag var så osäker när jag började. Trevade mig fram.
Så osäker på mig själv och mina kunskaper.
Med en stabil och lugn miljö har jag vågat komma fram och komma i kontakt med hela min kapacitet - som är bra mycket större än vad jag trodde.
Nålen är till viss del borta och jag har fått en ordentlig klapp på axeln och mitt självförtroende har växt.
Det här var så otroligt viktigt för mig.
Viktigare än vad jag kan få ord till.

Hela mitt liv har jag fått höra att jag inte kan.
Det här är min revansch.
Ingen ska få berätta för mig att jag inte kan igen.

Jag har haft läkarbesök idag.
Det känns bra att ha en egen fast läkare för det är ganska ovanligt.
Något som verkar ännu ovanligare är att hon är jättebra!
Hon tar sig tid att lära känna och förstå sina patienter och stirrar sig inte heller blind på några ord på ett papper och dömer en efter det. Jag är glad att jag har henne. Hon dricker dessutom thé, vilket jag tycker om.
Jag har under åren inom vården lagt märke till att människor som dricker kaffe är mycket stressade än de människor som istället dricker thé. Jag tycker på något sätt att det valet till viss del återspeglar hur en människa är.
Om man är lugn eller stressad, mjuk eller hård.
Om man har tålamod eller bara vill skynda och få allt överstökat osv.

Allt gick bra där. Vi gick igenom några frågor som jag har och fyllde i lite papper för framtida dektektivarbeten.
Vi pratade mycket om behandlingsformer och om olika mediciner och diagnoser.
Vi pratade en hel del, och samtalet flöt på och till slut så pratade vi otroligt lättsamt med varandra.
Hon skrattar ofta och det hela var inte så formellt som ett läkarsamtal annars kan vara.
Hon blev allvarlig för en stund och tittade på mig och sa att hon ibland brukar tänka på mig och hur långt jag har kommit och hur tydligt det är att jag har blivit bättre och mår bättre.
Jag svarade att jag också ser skillnaden och att det är många som påpekar det för mig.
Allt det gamla som legat över mig så lång tid är borta.
Jag har DBTn att tacka otroligt mycket för det.
Utan den hade jag aldrig varit där jag är idag.
Den har förändrat mitt liv till det bättre.
Idag lever jag. Tidigare försökte jag bara att överleva.
Det är svårt att få orden att räcka till hur stort det är för mig.
Det är stort.
Väldigt stort.

Kompis, det går bra nu.

Klockan är mycket och jag har nyss kommit hem. Klockan var en bra bit över fem när jag äntligen fick se mina katter igen och fick sätta mig ner i soffan och äta mat. Saker har tagit otroligt mycket mer tid idag än vad jag väntat. Tanken är att jag ska iväg och träna 18:30, men det är en omöjlighet i nuläget, vilket suger.
Jag behöver äta. Jag har helt slut på energi och eftersom att Jojjo är i sthlm och jobbar så står jag utan bil.
Det leder till att jag behöver ta bussen, och dessvärre ligger både mitt hem och gymmet lite olägligt just i bussväg. Jag är lämnad åt min cykel eller mina ben.
Cykeln har en punktering och det spelar ingen roll hur gärna jag vill träna - jag går fan inte så långt.
Det finns inte en chans att jag går i ca 1-1½h för att träna och sen går lika långt tillbaka.
Jag kommer ju aldrig att komma hem!
Ibland hatar jag mitt kvarter.
Jag hatar kvarteret som ligger precis utanför centrum och bussjävlarna som aldrig går.
Jag hatar att jag inte har körkort. Jag är trött på att känna mig helt handikappad när Jojjo inte är här med bilen, och jag är trött på att lägga massor av pengar på busskort.

Det är inte trevligt att åka buss längre. Nobina är så vicious.
Om de över huvud taget går så är det högst troligen sena. Undantaget är utanför mig.
Deras första hållplats. Där verkar det vara ännu svårare att hålla tiden.
Istället för att vara sena så är de ständigt för tidiga vilket leder till att många missar bussen varje dag.
Ibland hinner man ikapp bussen och är chauffören på bra humör så stannar denne, men det har hänt att chauffören bara åker ifrån den som kommer springande mot bussen.
Ni vet alla hur det är på morgonen. Man vill inte gå upp tidigt. Men vill man hinna med bussen får man skynda sig, för man vet aldrig när den åker.

Jag skulle behöva en bra cykel.
En sån där mountain bike som inte bangar för lite snö. En som fungerar på vintern och som inte fuckar upp mitt knä. Jag cyklade överallt förut. Cykeln var min bästa vän och världens bästa färdmedel.
Det är skonsamt för miljön, bra träning och sånt. Sen blev min underbara blåa fara stulen och jag fick börja cykla på min röda fara, som bokstavligen var farlig att köra.
Mitt knä dukade under och kunde ha förstört en hel del.
Fick en ny cykeln av mormor. En gammal sak men som fungerar bra.
Det tar otroligt lång tid att ta sig fram men den fungerar säkert bra på sommaren.
Nu har den punktering, men den verkar omöjlig att cykla på vintern ändå.
Däck tunna som tandtråd och den viker sig för ett halmstrå.

Konsten att skriva ett långt inlägg om ingenting.
Fjäderlätta tankar som knappt når mig.
De flyger bara igenom och jag hinner inte uppfatta eller reflektera dem.
Jag behöver sätta mig ner ordentligt och andas. Det har varit en lång dag, men en bra dag.

Det blir hemmafest ikväll, fast inte hos mig.
Min vän Martina fyller år och klanen är givna till kalaset.
Jag tröttnade snabbt på min lediga fredag.
Morgonen var helt underbar, men efter lunch hade jag riktigt tråkigt.
Nu med facit i hand borde jag ägnat tiden åt att träna på friskis (avbokade mit pass) eller läsa i boken jag påbörjat.
Istället såg jag på något som måste varit tusen säsonger av top model och allt dränerade mig på energi.
Jag tröttnade snabbt på deras intriger och allt omkring.

Ena katten har varit min vapendragare idag. Hon har varit nära mig hela dagen.
Så fort jag lagt mig ner i soffan har hon varit där.
Ligger på magen och spinner så sött och somnar strax mot mitt bröst.
Hon följer även med mig på toan och piper, tigger mat i köket och fortsätter sin spinn-turné i min famn när jag försöker att blogga..

Dagen har varit lång och ensam och jag har känt mig otroligt isolerad.
Det har pågått allt för länge nu och jag behöver verkligen röra på mig.
Jag har pratat i telefon med några värdefulla vänner och jag laddar upp inför en kväll fylld av kärlek.
De får mig att le. Jag har varit instängd för länge.
Jag behövde en lugn dag. Nu behöver jag en fartfylld kväll.
Med de bästa.

Det är fredag och jag njuter av att vara ledig från skolan.
Vi bestämde i måndags att jag ska vara i skolan 30 min längre varje dag för att få vara ledig på fredagar.
Det är helt klart värt det. Jag är ofta helt utpumpad på fredagar och jag har ägnat allt för många torsdagar åt att våndas över fredagsskola. Det här kommer nog att fungera bättre för mig.

Jag tog sovmorgon, trots att sömnen är svår. Jag vaknar hela tiden och är ofta trött.
Men jag låg kvar i sängen tills klockan ringde och sen dess har allt gått otroligt långsamt, precis som jag vill ha det.
Jag behöver lugna förmiddagar med frukost, mysfilten, katten högt uppkrupen i famnen på mig och sjunde himlen till följd av oprah på tvn. Jag njuter av mina lugna dagar.
Det är först nu jag inser hur mycket jag behöver dem.

Jag behöver vårda om mig själv lite.
Jag smörjer varsamt in ansiktet med ett dyrt serum jag fick av min fina vän ranvi förut,
och jag går omkring med mjukisbyxorna (som är de finaste i världen) jag fick av Alecks för ett år sen.
Jag drömde förövrigt om henne i natt.
Jag drömmer ofta om människor jag saknar.

Livet är fyllt av så mycket vemod men ändå så mycket styrka.
Jag har det bra, men känner mig orkeslös för det mesta.
Den ständiga känslan av att inte räcka till eller duga förföljer mig och är över mig i vad jag än gör.
Jag vill räcka till för mina vänner och vara där för dem, men jag lyckas inte.
Jag tappar greppet och det skrämmer mig.
Jag behöver finnas där men tiden räcker inte till.
Det är saker högt och lågt över mitt huvud som jag ska göra och vara och när dagen är slut är jag bara en slöja av den person som vaknade.
Jag har det bra. Jag har det väldigt bra, men det finns för lite tid.
Det finns för lite tid för avkoppling, vila, träning, skola, vänner och parterskap.
Det är för mycket för mig just nu.

Men jag försöker att räcka till.
Det är allt jag förmår just nu.
Jag försöker att skapa balans i min tillvaro.

Det händer mycket, men jag förmår inte skriva ner det.
Det filtreras bort i kategorin "oviktigt" och senare kategorin "obehandlat material".
Jag behöver låta det vara en stund innan jag får ner orden.
Innan tankarna lagt sig och jag kan urskilja ett mönster eller en mening med dessa tankeflöd.
Jag behöver inte skriva ner var tanke som far - det skulle bli alldeles för mycket.
Vissa saker som når mig kan kännas otroligt viktiga för att bli betydelselösa när jag försöker att skriva ner dem.
Det ligger en viss sötma på mina läppar och på toppen av min tunga men smaken försvinner och jag glömmer bort.
Jag glömmer bort allt som var så viktigt för oceaner av tid sen plus minus några sekunder hit och dit.

Min vardag är inget att berätta om. Jag finner ingen njutning i att skriva om min vardag.
Jag uppnår ingen form av bearbetning genom att skriva om min skola, mitt liv och min träning.
Det är tankarna och känslorna kring allting som betyder någonting och det är dem jag vill åt.
Det är den kärnan av allting som fyller en funktion och det är den jag vill snudda vid.
Jag vill sluka känslan helt och smaka på den, lukta på den och minnas den för vad den än må vara.

Klart att det finns inlägg som handlar om mina ovärdeliga vänner, om min skola eller om träning,
men det är det underliggande andetaget som jag vill åt.
Det som händer inuti en människa när hon älskar.
Det som går sönder av salt.
Andetaget som skälver.
Hjärtat som saktar ner när en katt ligger mot bröstet och spinner.
Min vardag är ingenting mot det som händer inuti mig.
Det som sker inom oss alla.
Det är där den riktiga vardagen utspelar sig.
Buckle up.

Så minns jag dig som en person
Som aldrig gjort mig besviken
Och jag minns hur du ser på mig
Och håller om mig så lätt du kan

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Läser ditt brev, du skriver att du blivit så trött
Kanske inte orkar mer
Så jag ringer dig, du säger att du känner dig tom
Älskling kan du inte se

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Snälla ring mig när allt jag vet och trodde på
Har rasat samman

Snälla ring mig kom ta min hand
Lägg det på mig så lätt du kan

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv
Dina läppar är fyllda av sånger
Dina dagar är fyllda tid

[låt kärleken bli ditt svavel]

Min syn på det hela. Hur det var och hur det påverkat mig och min omgivning.
Min längtan efter en person som sedan länge är borta.
Min rädsla inför en annan som är levande i allra högsta grad.

Jag berättar så sällan för människor vad jag tycker om dem.
Vågar inte. Känner mig allt för sårbar om någon når det innersta kornet av ömhet inom mig.
Det är alldeles för lätt att gräva sig ner och krossa det korn som aldrig gror igen.
Det är bara här, vagt, med skydd bakom min skärm som jag vågar yppa orden jag bär på.
Alla ord fastnar inte ens här, utan det får bara det innersta kretsen veta.
Mina allra mörkaste hemligheter och innersta vrål är lagda på en annan plats,
och endast godkända personer får komma så nära och ta del av det.

Jag förbannar min hårda yta. Jag förkastar den mask jag en gång för längesen satte på mig och aldrig fick av.
Jag, som i det inre, är så tunnhudad och mjuk. Jag är liten och len, till skillnad från mina hårda ord och starka attityd. Ibland kan jag fyllas av en känsla så stark att jag tror att det ska växa blommor ur öronen på mig och komma fågelkvitter ur min min när jag pratar, men istället spänner jag käken och försöker panikartat att minnas den här känslan och jag glömmer att vara i den när jag istället letar efter ett botemedel mot glömsla för om jag glömmer har jag ingenting kvar. Om jag glömmer så är inte jag och allting omkring mig på riktigt.

Jag önskar att jag vågade sätta mig lite närmre. Känna värmen från en annan människa och luta huvudet lite närmre och viska värmande och kärleksfulla ord i örat så att personen intill mig förstår hur innerlig och djup min kärlek är. Jag vill väva ett band av vänskapen jag känner och jag vet med mig att det bandet aldrig kommer att gå sönder, även om tråden är tunn.
Jag kommer tillbaka. Lite mera för varje dag.
Jag vågar lite mera varje gång jag möter en vänlig själ som ler mot mig.
Jag omfamnas och omfamnar och njuter av möjligheten att få uttrycka glädjen jag känner,
utan att behöva tänka på konsekvenser.

Jag rör mig. När alla andra står still så rör jag mig och kroppen följer vart steg mina tankar än vill ta mig.
Jag känner hur skrattet kittlar i halsen och det som var då är inte längre nu för nu är en plats där pirr och bubbel i magen existerar. Ett intelligent samtal med en så underbar människa att jag knappt begriper hur jag lyckades ramla in och ramla rätt över något så betydelsefullt som en kopp thé och en kram.
Långa nätter i mjuka soffor. Vinglas som slås mot varandra i en skål för livet och för vänner som förstår utan att jag behöver prata.
Livet är den hjärnskakning som uppkom då vänskapen var viktigare än balansen.
Livet är att jämföra magar och hålla en hand på vårdcentralen.
Livet är att putsa fönster mitt i natten och skriva "puss" i ett sms och mena det.
Livet är den vackra flickan med lockarna.

Jag vill inte vara
någon annanstans
än här.

Ringde nyss jobbet. Fick inte tag på chefen men pratade med en kollega.
Det var dem som ringde i går kväll. De behövde någon både igår och idag.
Det löste sig både igår och idag.
FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCKKKKKKK!!
Jag behöver verkligen jobba och huvudet pinnar på direkt med massa tankar.
Jag fylls av en extrem oro av att de ska tro att jag dissar deras samtal och inte vill jobba.
Jag älskar ju att jobba och när de väl ringer så hinner jag inte svara.
Hoppas att de fortsätter att ringa mig.
Jag saknar jobbet nå så inåt helvete mycket.
Jag känner mig glad över att de ringde mig igår, trots att jag inte hann svara.
Då har de inte glömt mig helt i alla fall.

Ska ringa chefen imorgon igen.
Påminna om att jag existerar.
Fast det är ju inte chefen som ringer in folk.
Jag har mycket att göra med skolan nu,
men jag saknar jobbet otroligt mycket.
Värmen, kollegorna, patienterna..
Jag hoppas att jag får chansen att komma tillbaka då och då.

Hörde ljudet av min telefon när jag var i badrummet för att tvätta av mig smink och sånt.
Jag hann dessvärre inte svara, och det var dolt nummer.
Undrar vem det var, och vad denne ville?
Det kan ha varit jobbet, men varför skulle de ringa nu?
Jag kan inte heller ringa jobbet för att kolla om det var dem som ringde.
Hoppas att det inte var jobbet, för jag vill inte att de ska tro att jag dissar deras samtal.
Jag vill inget hellre än att komma tillbaka dit och jobba då och då.
Men jag tror inte att det var jobbet. Det känns inte troligt.

Det kanske ringer igen.
Nu ska jag sova.
Sova bort den här dagen och alla svåra timmar.
Jag ser fram emot imorgon.