bully

Ångestpåslag. Yogapasset jag bokade in mig på igår visade sig vara ett intensivt pass i steg två, alltså en fortsättningskurs. Jag satte mig längst bak - något som visade sig vara längst fram, och för att göra allt ännu värre satt en söt tjej med filmkamera bakom mig. För just det här passet skulle filmas.
Jag satt perfekt vid kameran. Det gick inte att fly.
När det kom fram att jag var nybörjare på ett steg 2 pass så tystnade tränaren och såg lite skeptisk ut.
Skadan var redan skedd, så nu fick jag bara försöka att följa med i vad dem gjorde.
Ångesten gick upp och ner och jag dömde ut mig själv totalt.
Hur kunde jag vara så dum? Hur ska jag nu ta mig ut ur det här?
Jag såg panikartat på dörren, men ville inte rusa dit och slita upp dörren omgående av flera skäl.
1, De filmade, och jag ville inte rusa ut som en rädd liten hare och få allas blickar på mig.
2, Folk skulle säkert skratta åt mig om jag rusade ut redan innan allt hade börjat.
3, Jag vågade inte rusa ut.
4, Tänk om jag inte får upp dörren? Tydligen är dörrarna låsta ibland, och jag ville inte stå där, livrädd och ångestfylld, och rycka i dörren och bli utskrattad.
5, Jag är rätt envis.

Första 30 minutrarna var jag helt uppe i mitt huvud. Jag planerade flyktvägar och var hela tiden redo att dra därifrån. Men när jag tittade på klockan hade jag varit där i 35 av 90 minuter och då fylldes jag av en otroligt stark kampvilja istället och jag beslöt mig för att stanna kvar passet igenom.
Jag hade ändå tagit mig längre än jag trodde, och trots att jag inte var någon stjärna på yoga, så var jag ändå bättre än väntat. Det jobbiga var det otroligt lugna tempot och fokuseringen på andningen.
Jag som är något av en veteran i mindfulnessvärlden hade inte överdrivet stora problem att hålla koll på den,
men det försvårade passet i helhet för mig. Att göra märkliga rörelser och sitta i väldigt osköna ställningar och samtidigt andas på ett speciellt sätt - det hela blev ganska svårt.
Jag hade svårt att hålla fokus på andningen hela passet igenom eftersom att jag hade fullt upp med att döma mig själv för hur fel allt blivit, men det fick gå ändå. Mina mindfulnessövningar brukar sällanvara i mer än 5 min (max) och här var det i över 90 min. Det tog på krafterna.

Givet mina förutsättningar så gick det riktigt bra för mig.
Nej, jag var inte särskilt graciös eller duktig,
men jag gjorde mitt bästa och det kunde ha gått sämre.
Självklart var det saker jag inte hade koll på alls och vissa saker var nästintill omöjliga för en nybörjare,
men jag tror att taidon har hjälp mig en del på traven.
Det var mycket rörelser med höften och höften är något i centrum på taidon.

Väl hemma var jag stolt över mig själv. Stolt för att jag inte rusat därifrån när det var det enda jag ville.
Ångestpåslaget minskade och jag gav istället plats åt stoltheten och jag skuffade undan mina dömanden en stund.
Jag gillade yoga, även fast det ibland var väldigt tråkigt och långsamt.
Jag kommer nog att pröva på det flera gånger, men då på ett nybörjarpass.