bully

Det händer mycket, men jag förmår inte skriva ner det.
Det filtreras bort i kategorin "oviktigt" och senare kategorin "obehandlat material".
Jag behöver låta det vara en stund innan jag får ner orden.
Innan tankarna lagt sig och jag kan urskilja ett mönster eller en mening med dessa tankeflöd.
Jag behöver inte skriva ner var tanke som far - det skulle bli alldeles för mycket.
Vissa saker som når mig kan kännas otroligt viktiga för att bli betydelselösa när jag försöker att skriva ner dem.
Det ligger en viss sötma på mina läppar och på toppen av min tunga men smaken försvinner och jag glömmer bort.
Jag glömmer bort allt som var så viktigt för oceaner av tid sen plus minus några sekunder hit och dit.

Min vardag är inget att berätta om. Jag finner ingen njutning i att skriva om min vardag.
Jag uppnår ingen form av bearbetning genom att skriva om min skola, mitt liv och min träning.
Det är tankarna och känslorna kring allting som betyder någonting och det är dem jag vill åt.
Det är den kärnan av allting som fyller en funktion och det är den jag vill snudda vid.
Jag vill sluka känslan helt och smaka på den, lukta på den och minnas den för vad den än må vara.

Klart att det finns inlägg som handlar om mina ovärdeliga vänner, om min skola eller om träning,
men det är det underliggande andetaget som jag vill åt.
Det som händer inuti en människa när hon älskar.
Det som går sönder av salt.
Andetaget som skälver.
Hjärtat som saktar ner när en katt ligger mot bröstet och spinner.
Min vardag är ingenting mot det som händer inuti mig.
Det som sker inom oss alla.
Det är där den riktiga vardagen utspelar sig.
Buckle up.