bully

Där gick jag. Med ytlig andning och snabba steg över den hala marken.
Kullerstenar gjorde sig påminda under mina skor och lampor tändes när jag kom för nära dess sensorer som för att lugna och skapa trygghet inför det som väntades.
Det enda som lät var det krasande ljudet under mina skor och min ansträngda andning,
men jag gick med bestämda, snabba steg mot det förflutna och framtiden på samma gång.
Det luktade varmt av öppna eldar på vägen dit och jag tog stora, djupa andetag för att komma tillbaka från dissociationen och för att ta in den ljuva doften den gav.

Mitt vackraste frö var där och svepte in mig i den ro jag sökte.
Jag snusade in hennes doft och jag kände hur bröstet slutade att krampa och istället började muren jag så ofta ställer upp inför nya moment att rämma.
Men hennes lugn spred sig och trots att jag var tafatt så var jag accepterad och välkommen.

Hon var där. Saknaden och rivgärdet i mitt mellangärde.
Hon log och jag stammade fram svar jag inte förstod.
Jag talade i tungor och ingenting lät logiskt.
Där stod vi. På samma plats men ändå två år och många centimetrar längre.
Vi har växt båda två, på olika håll.
Vi kanske aldrig växer samman igen,
men som jag sa till henne behöver jag rensa och rena och vi vet båda två vad vi går för.
Hemligheter känns överflödiga.
Jag slutade att stamma och serverade istället nervöst cola efter cola,
samtidigt som jag försökte att hålla ihop.

Jag ramlade hem över isgator och kylan bet i mina kinder.
Men kvällen har varit storslagen.
Saker har startat en process i mig och jag är nyfiken på vart den leder.

Vackra Milou är mitt stöd och min frälsning.
Hennes lugna röst tröstar mig samtidigt som den ger mig mod.
Trots att tiden går mellan våra träffar vet jag att den ryggrad jag har idag vore obefintlig om hon inte vore i närheten.

Idag är jag tacksam för mycket.