bully

Jag behöver en ny bloggadress.
Den nya bloggens försvinnande förbryllar mig ännu,
och jag har inte, trots massivt sökningsarbete, återfunnit platsen.
Idétorka på ny blogg dock.
Det är väldigt störande, för jag vill komma igång nu.
Låta all djävulskap rinna av mig.
Finna ro. Plantera hat och frustration.
Gråta ut mina rädslor och förlorade drömmar.
Jag behöver en plats, för alla mina mellanting.
För alla skiftningar som jag inte orkar bära med mig i min vardag, där i verkligheten.
Alla mina versioner som jag inte har någon lust med att visa.
Ingen del speglar enskilt mig själv och mitt liv.
Jag är inte uteslutande modig eller rädd.
Jag är varken helhjärtat stark eller svag.
Människor är snabba med att döma.
En dålig dag skulle lätt förvandlas till min skörhet och min dåliga psykiska hälsa,
när den dagen knappast skulle kunna sammanfatta mig och min person.
Manier är inte heller något som enbart är äkta.
Stress eller ångest är ingenting som definierar mig.
Inte heller mina perioder av vemod, tvivel eller sökande.
Och knappast - knappast mina dagar av ledsamhet.

Jag är inte en av alla dessa delar.
Jag är dem alla, men hur framför man dessa utan att graderas och bedömnas utifrån dem?
Därför förblir jag en del. En person.
Och de andra förtvinar inombords.
Jag vill få ha möjlighet att vara alla dessa varianter av en person.
Jag vill få kunna ha alla dessa dagar och stunder där olika versioner av mig får mer eller mindre utrymme,
men jag önskar inte att bli dömd för dessa.
Är jag ledsen, är inte hela min person ledsen.
Vissa dagar brinner jag starkt för något och tänder till lätt i ilska,
medan jag andra dagar knappt rycker på axlarna.
Vissa dagar känner jag mig liten,
andra dagar räcker inte jordens yta till för mig.

Men endast i en perfekt värld får vi vara alla våra jag,
utan att bli dömda för endast en del som får stå för hela beskrivningen av oss.
Endast i en sagovärld får vi utrymme att ha både bra & svåra dagar.
Endast i böcker har vi tillåtelse att erkänna oss tillfälligt svaga och modfällda.
Endast i drömmar är det okej att vara allt mellan himmel & hav,
utan att bli definierade av molnen/delarna omkring.
Endast i sagor ses helheten.

Och därför väljer jag vem jag är yttre.
Medan de andra versionerna förtvinar inombords.


Kort sagt:
Jag behöver en ny adress.