bully

Det är något vackert och hoppfullt över värmen.
Hur den sträcker sig över huden och lagar alla skärvor som vintern brutit upp.
Som om att tanken på solen gör att dygnets timmar krymper och kvar finns bara tid för värme och kärlek.
Alla som gömt sig undan för kylan kommer fram ur sina bon och städar ur allt det gamla för varje ny sommardag är en chans att börja om från början.
Allt det gamla byts ut och tid för eftertanke och förlåtelse ligger närmare till hands nu än vid minusgrader.
Människor skrattar och ser varandra i ögonen istället för att gömma sig i hörlurar och känslan av nystart är så påtaglig att jag nästan kan röra vid den.

Jag minns det som var, men det är inte längre en del av mig.
Allt det mörka är numera bara en tid i mitt liv och inte någonting som definerar mig.
"Våra ärr berättar var vi har varit, men inte var vi är på väg".
Jag tog mig upp, och jag böt ut det svarta mot det vita och jag dansar barfota på gatan för att livet är en melodi.
Kanske plockar sommaren fram det maniska i mig.
Intensiteten - viljan att uppleva så mycket som möjligt innan kvällen faller.
Lyckan som sipprar genom fingrarna och det är väldigt fint att vara här och få vara en del av allt.

Han är en utav de finaste personerna jag känner till.
Han vänder svåra dagar till glada och jag vet idag inte längre vad jag skulle göra utan honom.
Min styrka och allt mitt mod. Min Mio och mitt paraply i dåliga väder.
Livet leker när han är i närheten och världen är vår lekplats.
Han är den rara underbara som alltid får mig på fötter igen.
Han drar ner mig på jorden och höjer upp mig till skyn.
Det är väldigt fint med vänskap som denna.