bully

Allting formas efter dagsform.
Ljudet som vanligtvis består av melodier ändrar skepnad till ett monotont brus.
Jag fångar upp ögonblicken som kommer och går och jag stärks av känslan att nuet bara är nu och ingenting som kommer att vara för evigt.
Andetagen är lätta som för att dölja den sårade rösten som vill ut.
Oron byts ut av ilskan som för stunden är lättare att hantera.
Jag stirrar nervöst på dörren efter en räddning som aldrig kommer.
Minutrarna går och jag intalar mig själv att ensam är jag stark och jag kommer aldrig att behöva någon någonsin igen, men nog vore det vackert om en hand fångade upp min i fallet.
Blicken sänks som i en outtalad gest att jag inte är tillgänglig för konversationer eller andra meningutbyten.
Jag sitter och väntar på en räddning som dröjer och det är väl det enda som är evigt.
Jag och mitt kulhål till bröst ger upp kampen och jag fyller upp mig själv med väl invanda lögner för att linda ensamheten och känslan av övergivenhet.
Det är jag och min påhittade styrka som sitter ensamma där i väntrummet.
Rör jag inte en min finns det ingen sårbarhet.
Känner jag inte saltsmaken existerar inga tårar.
Det är jag och min vän som sitter och härdar ut trots att det egentligen inte finns någon ork.

Så länge jag andas så fortsätter jag att leva.
Jag, och mitt kulhål till bröst.