bully

Gatorna är inte detsamma som förut.
Det känns som att hela strukturen har ändrat form och riktning.
Som att mina alltid lika beslutsamma steg inte längre tog mig bort och söker flyktvägar,
utan de följde vägen ner via solen och vinden i mitt hår.
Mina ögon var inte lika vaksamma som förut.
Som alltid förberedde jag mig mentalt inför strider och efter att se alla demoner som lurpassar på mig,
men oron fångade mig aldrig.
Det var inte mer än en uppmärksammad tanke som slank förbi passagen till min oro och som sedan försvann ut i intet. Så ut i intet att jag undrade om den var på riktigt eller ett inmatat mönster hos mig.
Alltid lika misstänksam.
Alltid lika redo för konfrontation.

Jag fångade upp känslan av att staden känns raserad och återuppbyggd på nytt.
Som om att ett heligt krig pågått under tiden jag varit borta och kvar finns bara spillror av det som var.
Bort med det gamla och in med det nya.
Staden kändes rensad på demoner och gamla minnen.
Kvar var solen och det gröna gräset.
Kvar var kullersten och leende människor på soltrappan.

Det är en förvirrande, men ändå lekfull tanke, att mina svårigheter staden har fört med sig har lugnat ner sig.
Att såren har läkt igen och att jag är en starkare människa idag än förut.
Att det bara var en plågsam fas jag var tvungen att ta mig igenom för att kunna gå vidare med mitt liv.
Att jag har växt och lämnat det gamla bakom mig till slut.

Det kommer en tid då man slutar att vara förlamande rädd för monster under sängen och faktiskt kollar efter.
Jag har nått den punkt då jag vänt huvudet mot mina demoner istället för att vända blicken från dem,
och det har visat sig att dem är enbart skuggor. Ingenting annat.
En reflektion av någonting som enbart finns i mitt huvud.
Ingenting finns bakom krönet. Ingenting finns på gatorna.
Det är människor och liv, men inga demoner.
Det finns inga demoner kvar i demonstaden.