bully

När ensamheten når mig så kryper jag ihop i soffan.
Jag tar trygghetsfilten och virrar det runt mig och kraffsar med fingrarna mot soffan som för att utan ord kalla på katten. Hon hör min klagan och hoppar upp i min famn och hon dunkar huvudet mot mitt som för att visa att hon är nära. Hon låter mig stryka henne över ryggen och hon spinner tacksamt över min beröring.
Dagar går utan att jag uppmärksammar det som pågår i mig.
Det tysta kriget.
Det lågmälda skriket jag ignorerar för att sedan drunkna i det.

Jag drunknar, men vattnet är åtminstone sött.
Det är en väldigt diffus verklighet att befinna sig i.
Gränslandet.