bully

Jag börjar att sugas in i en nedåtgående spiral.
Tankarna avlöser varandra och det som till en början verkade reda ut sig nystar bara ihop sig mer och mer.
Är det så enkelt att jag nått den åldern och den tid i livet då jag börjar att ifrågasätta allt jag vet och känner till?
Är det nu det är tänkt att jag ska lista alla människor jag sårat och rannsaka mig själv och be dem om förlåtelse innan allt är förgäves?
Är mina val fortfarande mina egna?
Kan jag idag stå för beslut jag fattat i affekt?
Är det för sent att vända och och börja om från början?

Tiden jag fått över när bloggen stått tom har jag granskat mig själv efter bästa förmåga.
Jag känner mig mera medveten och närvarande i mina tankar och jag uppfattar saker på ett helt annat sätt än tidigare. Att säga att jag blivit klok över natten vore att överdriva,
men nog märker jag att jag har växt ur mitt gamla skal den senaste tiden.

Förändringen som sker är inte destruktiv eller negativ på något plan,
ändå sitter jag för mig själv och försöker att greppa allt som händer och förstå det in i minsta detalj.
Mina svar behöver frågor, och min rastlöshet behöver dramatik.
Jag är inte gjord för ett svensson-liv, även om jag trivs med stillheten till och från.

Det är mycket som rör sig i huvudet.
Om jag tänker efter så är det liknande tankar jag hade när man är i den där åldern då man försöker att hitta sig själv och få en uppfattning om sig själv som person och vem man är och hur fan man hanterar informationen man får. Jag minns den tiden. Hur jag fyllde sida efter sida med en tonårings osäkerhet och hur den till slut gav efter och jag slutade att försöka klättra upp. Nedåt går fort. Uppåt är alltid en utmaning, oavsett hur välbyggd man än är.
Dagens [nutid] tankar ter sig på samma sätt, men förefaller ändå vuxnare på något sätt.
Jag har inget törstande behov av uppmärksamhet och jag behöver inte bli bekräftad för att se mitt egna värde.
Men frågorna dyker upp i huvudet.
Jag tar itu med dem med en ny sorts mognad,
och det här känns som en naturlig process i mig.
Som om att utvecklingen jag befinner mig i var ofrånkomlig.
Ändå finner jag den ibland svår att definera,
och oredan som blir kvar när jag skrapat på ytan är tillfälligheter som jag för stunden inte har någon glädje av att rota i.

Jag befinner mig i ett heligt krig.
Ett krig av uppror och acceptans.
Det är svårt att förklara.