bully

Ibland undrar jag om jag är tillräckligt tacksam för allt som händer omkring och inuti mig.
Uppmärksammar jag det för sällan? Räcker min lycka till?
Åt motsatt håll behöver jag aldrig ställa mig samma fråga.
Mitt engagemang är stort och jag behöver aldrig ifrågasätta min vilja att göra världen bättre.
Att göra världen till en plats för frid för både människor och djur.
Viljan att påverka miljön till det bättre.
De symboliska tårarna jag fäller vid nyheter där jag blir uppdaterad om allt hemskt som sker omkring i världen.
Människor som svälter. Barn som säljs. Personer och folkslag som mördas.
Nej. Mitt engagemang går inte att ta fel på och jag vet att jag kan påverka, om än i liten skala.

Men tvärtom?
Behöver jag vara gladare?
Borde jag skratta mer?
Är det fel av mig att sätta mobilen på ljudlös när jag borde vara tacksam vid varje sms och telefonsamtal jag får?
Behandlar jag min katt illa när jag vänder huvudet bort från henne 02:30 då hon väcker mig för att gosa?
Luktar jag för sällan på färsk frukt?
Kittlar jag mina fötter för sällan med grönt gräs?
Ska jag titta upp mot solen och bli bländad oftare?

Det kanske låter som triviala frågor som endast en person i ett i-land kan ställa sig,
men frågorna finns och jag undrar ofta om jag uppskattar det tillräckligt mycket.
Jag antar att frågorna ursprungligen dyker upp i huvudet av den välbekanta rädslan att det ständigt kan tas ifrån mig. Mitt liv. Allt jag har byggt upp. Alla vackra ting jag ser omkring mig.
Jag skräms av tanken att jag ständigt missar värdefulla stunder då jag är upptagen med att önska mig en annan verklighet, ett bättre väder, ett städat hem eller en rensad kattlåda.
Jag vill inte se tillbaka på dagen eller åren som varit och önska att jag hade uppskattat tiden mer.
Jag har redan förlorade år på nacken och för mig har det blivit viktigt att se allt det fina i livet,
och när jag inte hittar något magiskt i allt så känns det som att allt bara faller.

Jag önskar att jag kunde fånga upp meningsfulla stunder i en burk och plocka fram det minnet när jag behöver.
Spara doften av sommarregn, eller den trygga lukten av öppna eldar på vintern.
Känslan av nya sängkläder och de lätta stegen vid barfotadans.
Jag hoppas att när jag lägger mig i sängen om kvällarna,
att jag kan se tillbaka på dagen som varit och känna mig glad över allt som händer och allt jag får uppleva.

Att min sista tanke innan jag somnar är:
Nailed it!

Gatorna är inte detsamma som förut.
Det känns som att hela strukturen har ändrat form och riktning.
Som att mina alltid lika beslutsamma steg inte längre tog mig bort och söker flyktvägar,
utan de följde vägen ner via solen och vinden i mitt hår.
Mina ögon var inte lika vaksamma som förut.
Som alltid förberedde jag mig mentalt inför strider och efter att se alla demoner som lurpassar på mig,
men oron fångade mig aldrig.
Det var inte mer än en uppmärksammad tanke som slank förbi passagen till min oro och som sedan försvann ut i intet. Så ut i intet att jag undrade om den var på riktigt eller ett inmatat mönster hos mig.
Alltid lika misstänksam.
Alltid lika redo för konfrontation.

Jag fångade upp känslan av att staden känns raserad och återuppbyggd på nytt.
Som om att ett heligt krig pågått under tiden jag varit borta och kvar finns bara spillror av det som var.
Bort med det gamla och in med det nya.
Staden kändes rensad på demoner och gamla minnen.
Kvar var solen och det gröna gräset.
Kvar var kullersten och leende människor på soltrappan.

Det är en förvirrande, men ändå lekfull tanke, att mina svårigheter staden har fört med sig har lugnat ner sig.
Att såren har läkt igen och att jag är en starkare människa idag än förut.
Att det bara var en plågsam fas jag var tvungen att ta mig igenom för att kunna gå vidare med mitt liv.
Att jag har växt och lämnat det gamla bakom mig till slut.

Det kommer en tid då man slutar att vara förlamande rädd för monster under sängen och faktiskt kollar efter.
Jag har nått den punkt då jag vänt huvudet mot mina demoner istället för att vända blicken från dem,
och det har visat sig att dem är enbart skuggor. Ingenting annat.
En reflektion av någonting som enbart finns i mitt huvud.
Ingenting finns bakom krönet. Ingenting finns på gatorna.
Det är människor och liv, men inga demoner.
Det finns inga demoner kvar i demonstaden.

När marken försvinner under mina fötter och barriären fallit sönder finns ingenting annat kvar än den där krampaktiga känslan som man har när man förlorat den enda livlinan man hade.
Nakenheten slår mig och jag är så sårbar som jag annars aldrig tillåter mig att vara.
Sikta och skjut för jag skulle aldrig klara en fight.

Rid ut stormen med mig.
Lugna kaoset jag känner.
Fånga upp min hand i din som du lovade att du skulle göra.

Du kom aldrig.

Allting formas efter dagsform.
Ljudet som vanligtvis består av melodier ändrar skepnad till ett monotont brus.
Jag fångar upp ögonblicken som kommer och går och jag stärks av känslan att nuet bara är nu och ingenting som kommer att vara för evigt.
Andetagen är lätta som för att dölja den sårade rösten som vill ut.
Oron byts ut av ilskan som för stunden är lättare att hantera.
Jag stirrar nervöst på dörren efter en räddning som aldrig kommer.
Minutrarna går och jag intalar mig själv att ensam är jag stark och jag kommer aldrig att behöva någon någonsin igen, men nog vore det vackert om en hand fångade upp min i fallet.
Blicken sänks som i en outtalad gest att jag inte är tillgänglig för konversationer eller andra meningutbyten.
Jag sitter och väntar på en räddning som dröjer och det är väl det enda som är evigt.
Jag och mitt kulhål till bröst ger upp kampen och jag fyller upp mig själv med väl invanda lögner för att linda ensamheten och känslan av övergivenhet.
Det är jag och min påhittade styrka som sitter ensamma där i väntrummet.
Rör jag inte en min finns det ingen sårbarhet.
Känner jag inte saltsmaken existerar inga tårar.
Det är jag och min vän som sitter och härdar ut trots att det egentligen inte finns någon ork.

Så länge jag andas så fortsätter jag att leva.
Jag, och mitt kulhål till bröst.

Och alla de vackra orden


är fortfarande bara ord.

Jag är så rädd jag ska förlora dig varje gång jag vänder mig om.

När ensamheten når mig så kryper jag ihop i soffan.
Jag tar trygghetsfilten och virrar det runt mig och kraffsar med fingrarna mot soffan som för att utan ord kalla på katten. Hon hör min klagan och hoppar upp i min famn och hon dunkar huvudet mot mitt som för att visa att hon är nära. Hon låter mig stryka henne över ryggen och hon spinner tacksamt över min beröring.
Dagar går utan att jag uppmärksammar det som pågår i mig.
Det tysta kriget.
Det lågmälda skriket jag ignorerar för att sedan drunkna i det.

Jag drunknar, men vattnet är åtminstone sött.
Det är en väldigt diffus verklighet att befinna sig i.
Gränslandet.

Det är något vackert och hoppfullt över värmen.
Hur den sträcker sig över huden och lagar alla skärvor som vintern brutit upp.
Som om att tanken på solen gör att dygnets timmar krymper och kvar finns bara tid för värme och kärlek.
Alla som gömt sig undan för kylan kommer fram ur sina bon och städar ur allt det gamla för varje ny sommardag är en chans att börja om från början.
Allt det gamla byts ut och tid för eftertanke och förlåtelse ligger närmare till hands nu än vid minusgrader.
Människor skrattar och ser varandra i ögonen istället för att gömma sig i hörlurar och känslan av nystart är så påtaglig att jag nästan kan röra vid den.

Jag minns det som var, men det är inte längre en del av mig.
Allt det mörka är numera bara en tid i mitt liv och inte någonting som definerar mig.
"Våra ärr berättar var vi har varit, men inte var vi är på väg".
Jag tog mig upp, och jag böt ut det svarta mot det vita och jag dansar barfota på gatan för att livet är en melodi.
Kanske plockar sommaren fram det maniska i mig.
Intensiteten - viljan att uppleva så mycket som möjligt innan kvällen faller.
Lyckan som sipprar genom fingrarna och det är väldigt fint att vara här och få vara en del av allt.

Han är en utav de finaste personerna jag känner till.
Han vänder svåra dagar till glada och jag vet idag inte längre vad jag skulle göra utan honom.
Min styrka och allt mitt mod. Min Mio och mitt paraply i dåliga väder.
Livet leker när han är i närheten och världen är vår lekplats.
Han är den rara underbara som alltid får mig på fötter igen.
Han drar ner mig på jorden och höjer upp mig till skyn.
Det är väldigt fint med vänskap som denna.

Note to self:

Om jag inte orkar läsa andras inlägg som är längre än ett par meningar så lär fan ingen orka plöja igenom mina noveller till inlägg. Ah well.

Jag vaknade upp och allt var förstört.
Det som började så fint och oskyldigt blev bara en enda utdragen besvikelse.
Mina planer grusas som alltid och den fina tanken jag somnade med var borta när jag vaknade.
När jag långsamt öppnade ögonen såg jag hans ryggtavla där han krängde på sig kläder.
Fan, tänkte jag. Jag slumrade till för att vakna sent efter lunch och när jag sömndrucken frågade var klockan var så var mitt svar en lång och utdragen suck.
Dagens andra "fan" mötte ljuset och jag letade efter kläder att ta på mig.
Jag staplar ut ur sovrummet för att i vardagsrummet mötas av en klarblå himmel och strålande sol.
Dagens tredje "fan" kom före alla andra tänkbara meningar och fraser.
Självklart är vädret fucking fantastic när man sovit till ett.

Lite frukost i form av quinoaflakes och sojamjölk så gjorde jag ett halvhjärtat försök till något slags "carpe diem", eller kanske något snarare "carpe-det-som-är-kvar-av-dagen".
Det hela resulterade i en bilfärd hem till min mor och medan jag svor åt fula bilar [självklart var det crusing i stan] och detta red neck-samhälle hon bor i så gjorde sojalatten jobbet bra och humöret steg.

Väl hemma i förorten igen plockades grillen fram och jag tog på mig rollen som den läskiga killen "Tony" i Rederiet (eller Per Moberg om man absolut vill ge mannen ett riktigt namn) och satsade på att göra en kall potatissallad, eftersom att alla vet att man ska äta det när det är fint väder och grillen är framme.
Jag fick hur som helst sjukt ont i magen, men maten var åtminstone god.
Amanda kom över. Vi såg filmen Seven, och jag beklagar men jag tyckte att den sög trots att Brad Pitt alltid är snygg i något slags universum där alla brudar lider av daddy-issues, men det var fint att sitta i soffan med kärleken, vännen och katten. Och popcorn.
Det är jävligt viktigt att nämna popcorn.

Jag antar att mitt kvittrande jag [föregående inlägg] kommer imorgon istället.
Började dock det här inlägget poetiskt och insiktsfullt,
men sen tröttnade jag och jag måste säga att bitterheten ibland är väldigt roande.
Jag lovar att vara smultronsöt och poet senare.
Det finns en charm i båda sidor.

Jag stör mig som fan på "Jag-kan-hjälpa/rädda-dig-bloggar" & "Ställ-en-fråga-bloggar".
Det är ofrånkomligt. Jag kan inte hjälpa det.
Det finns säkert någon ledsen fjortonåring som söker tröst och närhet hos en person vars blogg enbart handlar om den psykiska kampen och får det att funka, men nja.
Jag ställer mig skeptisk och väljer att istället störa mig i allmänhet på avstånd.
Tycker att det kan vara lite ful-fint att personer som clearly inte kommit någonstans alls i sitt tillfrisknande ska kunna rädda andra bara för att de har en blogg listad på blogglovin' som många följer.
Jag tror definitivt att man med erfarenhet och kunskap kan komma långt och på så vis antagligen komma med rätt kloka råd, men det är inte de människorna jag stör mig på.

Snusfri i ett par dagar.
Jag antar att suget gasar på mitt illamående över dessa bloggar jag skriver om.
Eller så är jag bara en ordinary pms-fitta som hakar upp mig på småsaker.
Risken finns, men faktumet kvarstår att det är jävligt lame med frågestunder.
[Jag har i övrigt ändrat mig sedan jag började skriva. Jag ogillar inte bara frågestunder med ämne: psykisk ohälsa. Jag gillar fan inga frågestunder, om det inte är vettiga sånna.]

Äh. Om några dagar är jag filosofisk och kvittrande glad igen.
Ska klappa katterna och falla in i tryggheten.
Natten vaknar. Jag blundar.
Allt fungerar.

Jag börjar att sugas in i en nedåtgående spiral.
Tankarna avlöser varandra och det som till en början verkade reda ut sig nystar bara ihop sig mer och mer.
Är det så enkelt att jag nått den åldern och den tid i livet då jag börjar att ifrågasätta allt jag vet och känner till?
Är det nu det är tänkt att jag ska lista alla människor jag sårat och rannsaka mig själv och be dem om förlåtelse innan allt är förgäves?
Är mina val fortfarande mina egna?
Kan jag idag stå för beslut jag fattat i affekt?
Är det för sent att vända och och börja om från början?

Tiden jag fått över när bloggen stått tom har jag granskat mig själv efter bästa förmåga.
Jag känner mig mera medveten och närvarande i mina tankar och jag uppfattar saker på ett helt annat sätt än tidigare. Att säga att jag blivit klok över natten vore att överdriva,
men nog märker jag att jag har växt ur mitt gamla skal den senaste tiden.

Förändringen som sker är inte destruktiv eller negativ på något plan,
ändå sitter jag för mig själv och försöker att greppa allt som händer och förstå det in i minsta detalj.
Mina svar behöver frågor, och min rastlöshet behöver dramatik.
Jag är inte gjord för ett svensson-liv, även om jag trivs med stillheten till och från.

Det är mycket som rör sig i huvudet.
Om jag tänker efter så är det liknande tankar jag hade när man är i den där åldern då man försöker att hitta sig själv och få en uppfattning om sig själv som person och vem man är och hur fan man hanterar informationen man får. Jag minns den tiden. Hur jag fyllde sida efter sida med en tonårings osäkerhet och hur den till slut gav efter och jag slutade att försöka klättra upp. Nedåt går fort. Uppåt är alltid en utmaning, oavsett hur välbyggd man än är.
Dagens [nutid] tankar ter sig på samma sätt, men förefaller ändå vuxnare på något sätt.
Jag har inget törstande behov av uppmärksamhet och jag behöver inte bli bekräftad för att se mitt egna värde.
Men frågorna dyker upp i huvudet.
Jag tar itu med dem med en ny sorts mognad,
och det här känns som en naturlig process i mig.
Som om att utvecklingen jag befinner mig i var ofrånkomlig.
Ändå finner jag den ibland svår att definera,
och oredan som blir kvar när jag skrapat på ytan är tillfälligheter som jag för stunden inte har någon glädje av att rota i.

Jag befinner mig i ett heligt krig.
Ett krig av uppror och acceptans.
Det är svårt att förklara.

Jag skriver och raderar.

Någon gång ska jag berätta om den pirrande känslan i bröstet av normalitet.
Känslan av varken manisk lycka eller djupa dalar.
Känslan av att allt som händer i och utanför mig, är precis som det är tänkt att det ska vara.
Jag växer och till det finns inte utrymme att analysera och reflektera.
Istället sätter jag på mig spännbältet och njuter av åkturen.
Det går upp och det går ner,
och allting är perfekt - precis som det är.