bully

Känner mig ledsen och lågprioriterad idag.
Hemma är jag för frisk för att vara inne, men ute är jag för sjuk.
Jag befinner mig i ett dödläge och det känns som att jag långsamt kvävs av att vara stillastående.
Allting känns så frustrerande hopplöst.
Mina projekt glider mig ur händerna och jag lyckas inte förmå mig till att finna en varaktig sysselsättning som fungerar för mig. Jag vill vara upptagen som alla andra är.
Hur de fyller sin vardag vet jag inte, annat än att de klarar av det bättre än vad jag själv gör.
Saker förlorar sin charm och glans och jag ser ingen poäng i att försöka längre.
Jag kan inte träna och tjockisångesten gräver sig större och större.
Av någon märklig anledning har mitt behov av att äta blivit mycket större sen en vecka tillbaka.
Min mage klarar inte av omställningen det ger och jag tillbringar dagarna med att må dåligt över mina [invalidering] komplex. Min självkänsla har sjunkit drastiskt av att inte har någon stimulering och jag går ner mig helt av att ensamheten och isoleringen förkylningen har inneburit.

Jag behöver röra på mig.
Jag behöver vara omgiven av vänliga människor och känna att mitt liv betyder någonting.
Att mitt liv spelar någon roll och att jag skulle saknas om jag vore frånvarande.
Förkylningen i sig är inte det svåra. Det är oförmögenheten att hantera den gapande tomheten som följer med som är svår. Att behålla mitt sunda förnuft trots att jag inte har någon att prata med.
Åh jag vet att jag gnäller men det här är för mig övermäktigt.
Jag känner mig inspärrad i mitt eget hem utan kontakt med omvärlden och jag behöver min dagliga socialisering för att må bra. Det här känns inte värdigt. Jag känner mig liten.
Jag vet att en promenad skulle göra allt för mig nu.
Det krävs så lite för att få mig på fötter igen.
Läget är inte lönlöst, men nog känner jag av effekten av att ha varit inaktiv en tid nu.
Det kryper i benen på mig och jag får svårare än vanligt att koncentrera mig.

Min vän skulle höra av sig senare för en promenad.
Jag vet inte om jag ska hålla mig inne under tiden eller om jag ska gå ut och pröva våren och andas frisk luft.
Mitt knä krånglar mer än vanligt så jag får vara försiktig.
Jag reder mig, men vissa dagar är svåra.
Det hjälper att skriva. Under tiden ord formas så hinner jag bearbeta kaoset jag känner och lösningar känns närmre nu än när jag började att skriva.
Inte lika tunga och ihåliga.
Ord har en mäktig kraft som inte ska underskattas.
Ja. Jag reder mig.