bully

Jag ringde till min handläggare idag för att förklara situationen som uppkommit på jobb direkt.
Han svarade i telefonen och tog mig lite på sängen för trots att det var jag som ringde så hade jag inte väntat mig att han skulle svara.
Utan förberedelse skulle jag berätta hur läget ser ut och hur jag mår,
och pulsen skenade iväg.
Mina ord blev bara en enda lång smet av mummel och tjutande ljud.
Jag förstod efter en stund att han antagligen inte hörde så mycket av det jag sa och jag försökte att vara så tydlig jag kunde men jag kunde höra på min röst att resultatet var ganska bristfälligt.
Det enda som kom ut var att jag gång på gång sa att jag verkligen tycker om min handläggare på jobb direkt och att det inte var han som var problemet, men att de jobbar efter generella förutsättningar och det fungerar inte för mig eftersom att jag är en egen person och har mina egna förutsättningar.

När mannen i telefonen svarade att de borde kunna fixa en praktikplats åt mig så brast allt.
Då fick mina ord vara en enda sörja för jag kunde inte längre koncentrera mig tillräckligt för att göra mig förstådd.
Jag försökte att göra som min vän Johan sa åt mig. Inte förhandla utan vara tydlig med vad det är som gäller i den mån jag har rätt att bestämma. Ångesten i min röst var tydlig.
Att jag var stressad över det här gick inte att ta fel på - han kunde ju knappt höra vad det var jag sa.
Men han var snäll och förstående och skulle prata med min jobb direkt-kille för att ha ett möte som vi tre ska gå på. Jag är panikslagen inför det där mötet. Känns som att jag gått bakom ryggen på min handläggare för att smutskasta honom. Han har ju inte hört samtalet och har ingen aning om hur mycket jag höjt honom under samtalet jag nyss hade.

Jag skulle få en ny sysselsättning sa mannen i luren.
Än så länge är jag inte övertygad att det kommer att bli något bättre.
I nuläget skulle det kännas bättre att bara skita i allt och sänka mig ner till helvetet.

Men jag ringde i alla fall.
Nu kan jag inte vända om och få det ogjort.
Som vanligt så känns det förjävligt när jag gjort någonting för mig själv och stått på mig och fört min egen talan.
Varje gång jag försöker att förklara vad som fungerar för mig och vad som är bäst i olika situationer mår jag väldigt dåligt efteråt. Men det är en bra övning i alla fall.
Jag får försöka att se det så.