bully

Dagen har varit intensiv men underbar på så många plan.
Gårdagens chock sitter fortfarande kvar och drar ner mig litegrann,
men jag har skjutit ifrån mig all oro och bara fokuserat på det positiva idag.
Kom tidigt till dbtn och samtalade med min nyfunna vän och tiden försvinner med orden som byts.
Nog för att det för det mesta är jag som pratar (behöver lära mig lagom) så uppskattar jag våra samtal.
Min rödvinspoet följde med mig hem och vi pratade om lösningar och livet.

Hastigt iväg till friskis och köra spin/puls.
Mitt pulsband fuckade upp sig hela tiden, men det är så skönt att röra på sig,
oavsett om min puls är helt åt helvete.

Det är så mycket lättare att skriva när jag har mitt välbekanta tryck över bröstet.
Orden liksom formar sig av sig själva och blir till meningar som är fyllda av så mycket lidande och vemod.
Men det är lättare att må dåligt än att må bra.
Det är så lätt att bara fastna i allt det svarta,
men att må bra kräver att man verkligen kämpar.

Ibland orkar jag inte kämpa och på något sätt känns det lite avslappnande att befinna sig i misär.
För kampen mot det ljusa är hård, och att bara säcka ihop ibland och sluta att kämpa kan ibland vara precis det jag behöver. Behöver en paus ifrån allt jävla krigande.
Missförstå mig inte.
Jag är glad att jag är frisk och symptomfri, men ibland är det så jävla krävande att alltid orka och fortsätta att försöka. Det finns något ljuvt i att hoppa ut från ett plan utan fallskärm.
I fallet kan jag ändå inte påverka någonting.
Det är att landa som är det svåra. Vägen tillbaka.
Det är ingen konst att må dåligt.
Det är en konst att leva till max och alltid sträva efter något bättre än det man är.

Jag skräms av framtiden. Av vad det ska bli av med mig.
Gårdagens möte genererar bara till ångest istället för den positivitet den _borde_ tillföra.
Det är inte rätt, och jag är rädd.