bully

Jag vänder bort blicken för att dölja de sårade och frågande ögonen.
De där par blå som aldrig någonsin har kunnat lura någon.
Låtsas att sucken beror på något annat än ovissheten och hur det smärtar att vara så långt bort från en person man annars står så nära. Jag önskar att jag fick ett samtal.
Höra hennes röst, även om den skulle vara bruten.
Jag önskar att jag kunde få vara nära henne igen.
Ligga i hennes soffa och ha på en film, troligen constantine, i bakrunden medan vi röker med balkongdörren öppen.
Hennes omtänksamma sätt när hon stressar runt i köket för att hitta något jag kan äta,
trots att jag säger att det inte behövs.
Hennes plockande och letande efter olika thésorter,
samtidigt som hon smäller i skåpen och ursäktar röran hon har i köket.
Jag ler och säger att det är lugnt, medveten om att mitt kök knappast är mer städat än hennes. Men hon ursäktar sig, fast jag känner att hon är trygg med att jag ser hennes upplevda röra.
Jag vet att hon vissa dagar lider så svårt att hon inte släpper in någon - inte ens in i hallen.
Jag vet att hon vissa dagar lider så svårt att hon trycker bort samtal efter samtal.
Jag vet att hon många dagar inte orkar, och jag låter henne vara.
Jag låter henne vara för jag vet att hon behöver det.

Men jag önskar att jag fick höra hennes röst igen.
Jag önskar att jag kunde få ett felstavat sms 02:30 på natten - eller ett telefonsamtal alldeles för tidigt där hon ringer och frågar om jag vill äta frukost med henne.
Jag önskar att jag fick se hennes stora gester med armarna och hennes odiskreta sätt att vara.

Jag önskar att hon pratade med mig.
Jag önskar att jag fick kontakt, för oron äter upp mig.
Det är inte en fråga om liv & död.
Vi är vuxna nu och långt ifrån dramatiska,
men jag önskar få veta vad som pågår
- vad kriget i henne beror på.
Få henne att förstå att hon inte är ensam,
och få stilla mitt lugn och hennes kaos i ett andetag.

Det är så mycket som hänt under kort tid,
och även fast hon är en överlevare så undrar jag om nätterna vad min älskade vän tänker på.
Hon ligger troligtvis vaken, precis som jag.
Jag vet ingen människa som kan konsten att överleva som hon.
Det finns ingen människa i min närhet som har inspirerat mig på samma sätt som hon.


Jag önskar att hon pratade med mig.
Jag önskar att jag kunde få krama henne och säga att allting kommer att bli okej till slut.
Att nya dagar kommer, nya sidor och nya tider.


Det är så tyst.