bully

Igår på DBTn gick vi igenom mina mål.
De mål vi satte upp första gången jag satt i stolen för ca 2,5 år sen.
Det känns så konstigt att se tillbaka och försöka att minnas hur det var. Hur jag var.
Förra gången jag var på DBT pratade vi mycket om valet, eftersom att det har tagit upp extremt mycket av både energi och tankeverksamhet.
Jag har andats politik de senaste veckorna och när valvakan var över var jag tom.
Tom och besviken, som ni vet. Det var inte riktigt ett mål, men det stod ändå med på listan; att bli mer politiskt aktiv, eftersom att jag mår bra av det.
Människor har svårt att förstå hur jag menar när jag säger att jag älskar allt med att vara så engagerad och uppvarvad som jag blir.
Att kunna bli extremt frustrerad, ledsen och besviken.
Men att vara ledsen och slagen är en del av allt.
Jag älskar att känna och bli berörd, oavsett vad för känsla den för med sig.
Att inte känna någonting vore ju att inte bry sig, och jag bryr mig.
Jag älskar att bry mig och jag älskar att ett nederlag bara får mig att bry mig ännu mera och bli ännu mera engagerad och motiverad till kamp. Jag älskar att bli berörd. Även om det ofta (väldigt ofta) får mig att gråta för att världen är så orättvis och så många missbrukar det jorden gett oss, så älskar jag det faktum ATT jag bryr mig.
Jag har vässat mina tänder och är vass i debatter, både gällande politik gällande djur, människor och natur.
Jag ser mitt val att bli vegan också som något ytterst politiskt

Mina mål var:

• Skaffa egen lägenhet (bodde i kollektivet och hos jinx när det skrevs)

• Gå en utbildning

• Blogga mera

• Skriva en bok

• Bli socionom, journalist eller psykolog

--

Det var några fler saker på listan som jag inte minns.
Det kändes så bra att se på den där listan.
För jag har en egen lägenhet som jag delar med världens bästa pojkvän.
Jag gick en utbildning med strålande betyg.
Jag har använt bloggandet som en terapiform, något som har visat sig vara väldigt bra för mig.
Till hösten 2011 är det tänkt att jag ska söka in på socionomprogrammet.
Att utbilda mig till socionom eller psykolog har länge varit en dröm för mig,
och nu känns målet så nära att jag nästan kan röra vid det.
Det känns så häftigt!

En bok har jag inte hunnit skriva. Jag har haft fullt upp med att tillfriskna från fruktansvärd psykisk ohälsa,
och då får ord vänta. Men bara för att jag inte har hunnit skriva den ännu så innebär inte det att jag aldrig kommer att ge ut någon. Kanske, när jag är 70 år och sitter på hem så skriver jag en bok om mitt fartfyllda liv!


Det stod också på pappret:
Hinder.

Där stod allt möjligt från extrema tomhetskänslor till känslokaos, oförmåga att förstå sina känslor och reaktioner,
undviker känslor genom olika destruktiva handlingar etc.

Min terapeut frågade hur jag kände när jag såg allt det här.
Jag tänkte en stund och svarade sen: jag tycker synd om tjejen som satt här,
för jag vet hur svårt det var för henne. Hur jobbigt hon hade det.
Jag minns hur liten jag kände mig.
Hur ofattbart trött jag var på livet.
När de frågade om jag ville börja i DBT så svarade jag "ja" utan att bry mig.
Jag hade inga förhoppningar om att bli bättre - må bättre,
men jag hade inget bättre för mig så jag kunde lika gärna gå dit någon gång i veckan och prata av mig med någon som nickar och antecknar.
Jag är så glad att jag gick dit.
Att jag tog chansen och försökte och inte gav upp när det visade sig vara det svåraste jag någonsin gjort.
DBT är ingen trevlig promenad i parken.
Där får du skita ner händerna ordentligt och dyka ner i tomhålet du känner och stå ut med alla vidriga känslor som hemsöker dig. Du får stå öga mot öga mot demonerna och vägra att ge dig utan en fight. Och jag har slagits.
Jag har slagit mig blå och jag har rivits, klösts, bitis och sparkat - allt för att inte låta mina hjärnspöken och demoner vinna.

Jag har gått segrande ut och jag är så tacksam för allt jag fått uppleva under åren.
Så tacksam att jag överlevde hela vägen hit.
Det är nog meningen att jag ska överleva, för så många gånger som jag har balanserat på den tunna linan mellan liv och död går inte att räkna längre. Det är nog meningen att jag ska leva, och uträtta någonting stort.
Gräva ner mig i ett yrke som går ut på att hjälpa andra,
och vara med mina underbara djur och den vackraste mannen i världen.

Det är stort.