bully

Igår på DBTn gick vi igenom mina mål.
De mål vi satte upp första gången jag satt i stolen för ca 2,5 år sen.
Det känns så konstigt att se tillbaka och försöka att minnas hur det var. Hur jag var.
Förra gången jag var på DBT pratade vi mycket om valet, eftersom att det har tagit upp extremt mycket av både energi och tankeverksamhet.
Jag har andats politik de senaste veckorna och när valvakan var över var jag tom.
Tom och besviken, som ni vet. Det var inte riktigt ett mål, men det stod ändå med på listan; att bli mer politiskt aktiv, eftersom att jag mår bra av det.
Människor har svårt att förstå hur jag menar när jag säger att jag älskar allt med att vara så engagerad och uppvarvad som jag blir.
Att kunna bli extremt frustrerad, ledsen och besviken.
Men att vara ledsen och slagen är en del av allt.
Jag älskar att känna och bli berörd, oavsett vad för känsla den för med sig.
Att inte känna någonting vore ju att inte bry sig, och jag bryr mig.
Jag älskar att bry mig och jag älskar att ett nederlag bara får mig att bry mig ännu mera och bli ännu mera engagerad och motiverad till kamp. Jag älskar att bli berörd. Även om det ofta (väldigt ofta) får mig att gråta för att världen är så orättvis och så många missbrukar det jorden gett oss, så älskar jag det faktum ATT jag bryr mig.
Jag har vässat mina tänder och är vass i debatter, både gällande politik gällande djur, människor och natur.
Jag ser mitt val att bli vegan också som något ytterst politiskt

Mina mål var:

• Skaffa egen lägenhet (bodde i kollektivet och hos jinx när det skrevs)

• Gå en utbildning

• Blogga mera

• Skriva en bok

• Bli socionom, journalist eller psykolog

--

Det var några fler saker på listan som jag inte minns.
Det kändes så bra att se på den där listan.
För jag har en egen lägenhet som jag delar med världens bästa pojkvän.
Jag gick en utbildning med strålande betyg.
Jag har använt bloggandet som en terapiform, något som har visat sig vara väldigt bra för mig.
Till hösten 2011 är det tänkt att jag ska söka in på socionomprogrammet.
Att utbilda mig till socionom eller psykolog har länge varit en dröm för mig,
och nu känns målet så nära att jag nästan kan röra vid det.
Det känns så häftigt!

En bok har jag inte hunnit skriva. Jag har haft fullt upp med att tillfriskna från fruktansvärd psykisk ohälsa,
och då får ord vänta. Men bara för att jag inte har hunnit skriva den ännu så innebär inte det att jag aldrig kommer att ge ut någon. Kanske, när jag är 70 år och sitter på hem så skriver jag en bok om mitt fartfyllda liv!


Det stod också på pappret:
Hinder.

Där stod allt möjligt från extrema tomhetskänslor till känslokaos, oförmåga att förstå sina känslor och reaktioner,
undviker känslor genom olika destruktiva handlingar etc.

Min terapeut frågade hur jag kände när jag såg allt det här.
Jag tänkte en stund och svarade sen: jag tycker synd om tjejen som satt här,
för jag vet hur svårt det var för henne. Hur jobbigt hon hade det.
Jag minns hur liten jag kände mig.
Hur ofattbart trött jag var på livet.
När de frågade om jag ville börja i DBT så svarade jag "ja" utan att bry mig.
Jag hade inga förhoppningar om att bli bättre - må bättre,
men jag hade inget bättre för mig så jag kunde lika gärna gå dit någon gång i veckan och prata av mig med någon som nickar och antecknar.
Jag är så glad att jag gick dit.
Att jag tog chansen och försökte och inte gav upp när det visade sig vara det svåraste jag någonsin gjort.
DBT är ingen trevlig promenad i parken.
Där får du skita ner händerna ordentligt och dyka ner i tomhålet du känner och stå ut med alla vidriga känslor som hemsöker dig. Du får stå öga mot öga mot demonerna och vägra att ge dig utan en fight. Och jag har slagits.
Jag har slagit mig blå och jag har rivits, klösts, bitis och sparkat - allt för att inte låta mina hjärnspöken och demoner vinna.

Jag har gått segrande ut och jag är så tacksam för allt jag fått uppleva under åren.
Så tacksam att jag överlevde hela vägen hit.
Det är nog meningen att jag ska överleva, för så många gånger som jag har balanserat på den tunna linan mellan liv och död går inte att räkna längre. Det är nog meningen att jag ska leva, och uträtta någonting stort.
Gräva ner mig i ett yrke som går ut på att hjälpa andra,
och vara med mina underbara djur och den vackraste mannen i världen.

Det är stort.

Jag hade en grymt rolig kväll igår!
Mina fina pojkar och jag gick ut på stan och uppfyllde samtlia krav för dekadens.
Det var en riktigt trevlig kväll! Jinx var i stan, och så även Tobbe och då säger det sig självt att det är utgång på schemat. Vi samlades på rockbaren, ett trångt ställe med mysfaktor och billig öl och gjorde långbord och hade oss.
Sen begav vi oss till cadillac, ett ställe som brukar vara mysigt men det var lite väl hög musik där så vi tog beslutet att bege oss till världens bästa pitchers.
Vi blev tre år och startade ett vitpeppar-krig, lekte med tandpetare, eld och andra vuxna saker.
Allt som allt var det en väldigt rolig kväll.
Det är en sån där kväll som lagras i huvudet på mig och som jag kan tänka på i låga stunder.
Jag har fina vänner. Väldigt fina pojkar!

Om ett tag kommer Amanda hit och vi ska ha en lugn myskväll.
Det kan behövas efter gårdagens äventyr.
Mys och film!

Det hände ingenting speciellt i söndags. Ingenting.
Förutom att jag tappade den lilla tro jag hade på människors godhet.
Människan suger. Eller, korrektion - svenskar suger.
Det enda jag kan göra nu är att se på medan alliansen fäller svaga och mindre lyckade
och resten bara kör på i sitt eget race utan att bry sig alls.
Jag var skeptisk mot att de rödgröna skulle vinna, mest på grund av mina aningar om hur självisk människan är,
men jag hade hoppast att folket skulle välja det block som ser till alla människor,
inte bara dem som har det bra ställt. Jag hade fel. Fan vad fel jag hade.
Alliansen har redan börjat gasningen av sjuka.
Som psyksjuk har jag varit i den här härvan i fyra år och jag har inte gillat det alls.
Jag har blivit illa behandlad, spottad på och överkörd - till vilken nytta?
Min sambo fick en diagnos utan rehabilitering för att sen bli utförsäkrad.

Allting är med ens väldigt osäkert.
Jag har sett frågande på människor och försökt att förstå när jag hör människor säga att de ska rösta på alliansen (eller SD för all del).
När jag hört deras argument som ekade av hålen i dem.
Främst har jag hört argumentet att de får mer pengar i plånboken, och på grund av dessa kronor är de villiga att sälja ut andra människor.
Men med ren matematik så visar det ju att de inte kommer att tjäna ett öre på alliansens politik.
Det mina motspelar inte förstår, är att om de är en vanlig svensson med en relativt låg eller medel lön,
så blir inte plånboken större.
Man måste tillhöra Sveriges elit för att kunna ta del av det glorifierade ordet "skattesänkning".
Rent matematiskt - om de sänker skatterna, så måste de höja någonting annat. Så länge är ni med?
Så även om du får, 250 kr (eller varför inte 1000:-) mer i månaden, så höjs dagisavgiften med 300 (eller varför inte 1500:-). Denna matematik verkar inte många ha tänkt på, och det besvärar mig att folket envisas att rösta på ett parti som inte gynnar dem och dessutom stjälper andra på kuppen.

Jag har mått väldigt dåligt under ett par dagar nu.
Jag skäms över att folket så lätt säljer ut deras medmänniskor,
och så lätt ignorerar andra människors livsöden.
Jag bryr mig om andra människor, och det gör mig ont att veta att väldigt många kommer att få det väldigt svårt framöver, och att många kommer att må väldigt, väldigt dåligt på grund av detta.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att många ser på saken som att andra människor är lata och inte vill jobba.
Det är klart att det finns sånna människor, men det är inte så hela bilden ser ut.
Människor VILL jobba. Det är inte så jävla kul att vara sjukskriven.
Det är inte kul att känna sig hospitaliserad. Man sjunker som människa och känner sig jävligt liten.
Vi är flockdjur och behöver varandra. Det gör mig ledsen att det är så lätt att trycka ner andra.
När slutade vi bry oss om andra människor?
Det gör mig ont att människan är så självisk.
Jag kommer alltid att stå upp för andra människor,
och slåss för att vi ska bli respekterade och bemötta med respekt och värdighet, oavsett kön, religion eller färg.
Hur jävla svårt ska det vara att visa lite solidaritet?!
Jag kommer aldrig att ge upp kanpen, även fast jag i nuläget är bruten.
Jag är bruten, men jag är fylld av kampvilja.
Jag kommer aldrig att ge mig.

SD tänker jag inte ens gå in på nu.
Jag är för upprörd för att ta upp det ämnet.
Jag är inte det minsta förvånad, men jag är bekymrad över situationen.
Det är ett annat inlägg.

Jag har världens största ångesttryck i bröstet.
Idag avgörs det om Sveriges statsminister blir evil Barbapappa eller Mona Sahlin.
Som jag skrev i tidigare inlägg är det ett extra viktigt val i år.
Ett främlingsfientligt parti är på väg in i riksdagen.
Sverigedemokraterna har inte legat på latsidan. Medan andra partier värnar om sjukvården och skolor har SD kontinuerligt viskat om att oavsett vad problemet är, så är det muslimernas fel.
Och människor har gått på det.
Idag avgörs det om vi kommer att leva fyra år till i förtryck av ett parti som inte bryr sig det minska om sjuka.
Du måste vara normal och högpresterande om du ska lyckas i moderaternas värld.
Det finns inget utrymme för fysisk eller psykisk sjukdom här inte.

Det är viktigt att rösta.
Det är bättre att rösta blankt än inte alls.
Dels pga %, och dels för att vi är tilldeleade något så fantastiskt som åsiktsfrihet,
och det är inte alls länder som är det - det vore skamligt att strunta i den rätten.
Det är ett slag i ansiktet till alla som inte har rätten att rösta.

Ångesten sprider sig i bröstet på mig.
Inte fyra jävla år till av idiotfredrik och hans muppkompisar.
Jag är så jävla trött på deras ignorans mot människor.
Att deras politik bara gynnar de riktigt rika och de som har de svårt fåt det ännu svårare.
Det är svårt för mig att bara se på medan människor i misär får det ännu värre.
Det hugger i mig för jag vet att det finns idioter som röstar på ett parti som stänger dörrar för människor.
Jag kan inte begripa hur människor kan vara så själviska.

Jag är skeptisk till en rödgrön seger, och jag står handlös inför det faktum att SD antagligen kommer att komma in i riksdagen. Det gör mig ont.
Det gör mig ont att människor kan vara så kalla och rösta på ett parti som vill skicka tillbaka människor till tortyr.
Jag vill så gärna tro på det bästa hos människor, men det är svårt idag.
Jag är orolig och det återspeglas i att mitt humör är hetsigt och jag tänder till väldigt snabbt.

Det är mycket som står på spel.
Jag kan inte ta det lättvindigt och skratta åt männisor och deras idioti.
För deras idioti gör att andra människor får det svårt.
Varför ska alltid de starka få överleva?
Varför inte ge den chansen till de svaga också?
Måste vi vara så inrutade?

Jag tycker att den här debatten och Sverige mer och mer börjar likna nazityskland.
De starka får jobba medan de svaga gasas ihjäl.
Ikväll avgörs det.

Jag håller tummarna, även fast jag är väldigt skeptisk.

Nu såhär inför valet är det kritiskt att man vet vad man röstar på.
Därför kommer jag att fortsätta att tjata om Sverigedemokraterna - och lyfta fram dem i dess rätta natur.
De är rasister och ingenting annat. Lite sossar, lite moderater - men i största drag bara rasister som inte vill något annat än att rensa ut alla muslimer så att vi kan återgå till ett traditionellt Emil-i-Lönnerberga-Sverige.
Men Sverige går inte bakåt. Vi är ett modernt land och vi borde vara stolta över mångkulturen i vårt vackra land.
Invandrarna, som SD skyller allt på, får ta så mycket oförtjänt skit.
Jag läste att SD sagt att de kostar oss över 12 miljarder kronor att bekosta invandrare, och det är en enorm summa vi kommer att tjäna genom att dra in 90% av invandringen.
Det är inte helt ovanligt att SD kommer med missvisande statistik - men det tragiska är att folk går på det.
Även om människor som kommer hit kan behöva hjälp med språkt och så kan kosta,
så drar dem in ännu större summor än vad Jimmie kan räkna till genom att arbeta och betala skatt.
Vi skulle ha en otillräcklig vård om det inte var för invandrarna.
Köerna skulle vara långa och människor skulle inte få hjälp.
Den där summan som SD skrämmer svenskar med är så klart obehaglig att titta på,
men om man man jämför med hur mycket pengar de sen drar in så skulle vi TJÄNA på att ha invandring, inte tvärtom. Säger Jimmie något om det. Nej, självklart inte. Varför? Han vill ha ut alla muslimer.
Det är inte italienare eller amerikaner han stör sig på. Nej. Det är muslimer.
Förut var det judar, nu är det muslimer. De säger att det inte alls är samma sak,
men så vitt jag vet så har dem bara bytt religion. Annars innehåller paketet samma skit som tidigare.

Vi är på väg att få in ett rasistiskt parti i Sverige.
Vi kan inte låta detta hända.
Vi behöver göra allt vi kan för att få bort rasismen - ut ur vardagen och bort från regeringen.
De har ingenting på våra gator att göra, och framför allt inte i riksdagen!

De som röstar på SD är frustrerade. De tror att antalet våldtäkter har ökat och att det är muslimer som ligger bakom detta. Att det sedan inte finns någon statistik som styrker detta är inte viktigt.
Att det inte finns någon statistik över huvud taget som visar att antalet kriminella våldsdåd har ökat pga muslimer är inte viktigt. Det viktiga är inte sanningen. Det viktiga är att folk ska bli rädda och tro att det är muslimernas fel.
Precis som förut så behövde tyskarna något - några, att skylla på för att samhället såg ut som det gjorde.
Lämpligt nog kom judarna i vägen och de fick ta skulden för allt. Hur det slutade behöver jag kanske inte berätta.
Det är exakt samma visa nu. Ett frustrerat folk behöver något - några, att skylla på och tragiskt nog kom en muslim i vägen och någon pekade på denna och sa "Där! De är muslimernas fel! ALLT ÄR MUSLIMERNAS FEL!"
Men allt de gjorde fel var att finnas. Finnas bland ett frustrerat folk som behövde andra att skylla på.
Så nu vill vi utvisa dem. Sen vill vi utplåna dem.

När vi läser historia i skolan så lovar vi oss själva och varandra att det som hände i 2:a världskriget aldrig skulle få hända igen. Ändå så tillåter vi att SAMMA SAK hända ännu en gång.
Den enda skillnaden är att det inte längre är judar.
Nu är det muslimer. Det är den enda skillnaden, ändå så vill stora delar av folket inte inse detta.
De blundar för faktumet att vi är på väg att gå in i samma nazifälla som förut.
Även om man tror att SD kommer med en lösning på de problem som många upplever finns,
så har de ingen lösning på någonting. De maskerar sina lögner med fina ord men i slutändan är det samma rasistiska nazitjaffs som förut. Den här gången har de slips och en blå blomma istället för en svastika.
Människor som inte inser att Sverigedemokraterna är rasister håller hårt i argumentet att Hitler propagerade att judar skulle förföljas och märkas etc, men de glömmer att det inte började så.
Det hade varit alldeles för uppenbart att skrika att alla judar skulle dö, därför började han lågt.
Riskerade lite. Sen ökade hotet och talen blev mer och mer aggressiva.

Sverigedemokraterna är inte annorlunda.
De börjar lågt och viskar att alla muslimer är kvinnomisshandlare och våldtäktsmän,
sen ökar de allt mer. De bara väntar på att vi ska gå på deras lögner.
De värsta är att många gör det.
Många går på dessa lögner trots att de satt där på historialektionen och lovade dyrt och heligt att aldrig låta något sådant hända igen.
Ändå - 2010 håller Sverigedemokraterna på väg att komma in i riksdagen.

Vi kan inte tillåta detta.
Nu inför valet är det viktigt att vi vet vad vi röstar på och VARFÖR vi röstar som vi röstar.
Det går inte att rösta på SD utan att först ha förstått vad konsekvenserna kommer att bli.
Heter du Pettersson som jag så händer kanske ingenting dig personligen.
Men heter du Achmed kan det betyd döden.
Jag vill att du tänker på det när du röstar.
Röstar du på SD skickar du människor tillbaka till ett liv i helvete med fattigdom, krig, kanske tortyr.
Jag vill att du är medveten om att om du röstar på Sverigedemokraterna så skickar du människor i döden.
Vem gav dig rätten att bli domare och bödel?
Du kanske tänker att de förtjänar det - eftersom att vissa invandrare är kriminella?
Hur ska du kunna urskilja det när människor skickas hem till ett liv i misär?
Hur ska du kunna urskilja dem från varandra?
Om du generaliserar och säger att muslimer är roten till allt ont i Sverige,
men samtidigt tycker att vissa är schyssta - hur ska du kunna förhindra när dina vänner blir skickade till ett liv i tortyr? Hur ska du kunna veta vilka som ska få vara kvar och vilka som ska skickas bort?
Vem dömer? Har du och jag verkligen rätten att bestämma över människors liv?
Vilka som har rätt att leva och vilka som måste dö?
Vem är du att bestämma vem som har rätten till liv?

Tänk efter innan du röstar på SD.
De vill dig inte väl.
De vill inte Sverige väl.

I år är det viktigare än någonsin att veta vad du röstar på.
Funderar du på SD så läs inte bara om dem på SD's hemsida.
Läs från andra sidor och se det från olika vinklar.
SD kan inte ens komma med pålitlig statistik - vågar du då lita på att deras tomma ord stämmer?
Att Sverige kommer att bli bättre utan arbetskraften invandrarna tillför?
Tänk efter. Det är viktigt.
Människors liv står på spel.

Rösta inte bort liv.
Rösta för liv.

Första tvätten är i maskinen. Det känns UNDERBART!
Lite som en seger eftersom att jag inte fixade att tvätta förra gången,
och dagen tvättbestyr började med en acceptansövning, det ni.
Vi har inte tvättat på LÄNGE. Så länge att varken jag eller Johan har några underkläder kvar.
Det var alltså över en månad sen vi tvättade sist vilket innebär att det var två överfulla ikea-kassar med smutstvätt.
Klen som jag är så orkade jag inte bära dessa tvåtonskassar + en kasse tvättmedel, så jag fick gott gå två gånger.
Jag hatar att tvätta. Jag hatar att livet står på standby för att man måste ha koll hela tiden, och jag är lite utav en okrönt drottning i att krympa och missfärga tvätt så jag har blivit ombedd att aldrig någonsin tvätta igen (YAAAY!) men ibland så måste man. Stod och förbannade all tvätt som gjorde att jag var tvungen att gå flera gånger fram och tilbaka til tvättstugan - men sen tänkte jag bara: "nej. det är såhär det är. acceptera". Ett djupt andetag senare traskade jag iväg och nu får jag 40 min paus innan derbyt fortsätter.
Är dock lite orolig att jag råkade överfylla ena tvättmaskinen (den med underkläder haha).
Den såg så väldigt full ut men jag vet inte. Märker väl om det blir skräp av allting.

Jag känner inte att jag vill vara sådär överdrivet huslig och städa lägenheten nu när "jag ändå håller på".
Ett ångestbestyr/dag, right? Kan sträcka mig till att göra rent handfatet.
Fast vi skulle verkligen behöva dammsuga..

Jag mår sådär idag.
Saker igår gjorde mig väldigt ledsen och det är kvar idag.
Vill inte heller försöka mig på att beskriva och ge uttryck för min ledsamhet,
för då kommer jag antagligen bara bli sedd som en psyksjuk tjej som alltid är ledsen.
Jag vill inte det. Jag blev ledsen men jag vill ge mig själv tid och självtrösta mig själv och försöka att problemlösa situationen själv. Det är alldeles för rörigt i huvudet just nu och jag vill inte uttala mig impulsivt så att det bara blir helvete av allting.
Utöver det är det väl bra.
Känner mig inte glad alls, för jag krigar fortfarande mot spegeln och jag önskar att jag bodde i Sthlm, även om Örebro är världens bästa stad, men det händer för lite saker här.
Det är som sagt konserten idag i Sthlm som jag vill gå på.
Men det blir det inget med.
Svackan börjar att kännas mer och mer påtaglig för var dag som går.
Jag orkar inte hamna i ännu en svacka.
Men det är samma visa varje år. Varför skulle det ändras nu?
Förra året kom den i november.
I år känner jag av det redan nu.
Men det kommer och går. Ingenting är konstant ännu, tack och lov.
Jag kan fortfarande känna glädje och ha det bra även om det känns som att ett mindre cementblock ligger över bröstet.

Snart dags för nästa maskin..

Ska sova snart.
Det är lite utav det bästa jag vet.
Imorgon kommer att bli bra.
Jag är ledig och ska tvätta.
Det är en konsert imorgon som jag väldigt gärna skulle vilja gå på,
men den är dessvärre i sthlm så jag hoppas att min gode vän Jinx går på den åt mig.

Utfrågningen fortsätter att gå bra, tycker jag.
Ohly är så charmant och bra.
Jag tycker om honom!

Saker har lugnat ner sig.
Den här svackan gör mig trött bara.
Alldeles för mycket i huvudet.
Det gör att jag tappar fattningen och slutar att orka.
Men sen är jag ju superhjälte också,
så jag satsar mina krafter och tar mig upåt igen.
Jag kommer alltid att resa mig upp om jag fallit till marken.
Men ibland tar det tid.

Satte i övrigt i min läppring idag.
Det blev såhär:

Går i bitar.

Orkar inte.

Vill inte.

Allt.är.övermäktigt.

De rödgröna är i alla fall jävligt heta på tv4:as utfrågning ikväll.
Hade jag inte varit radikalvänster hade jag lätt blivit konverterad till de rödgröna.
Keep up the good work!

Ingen skola imorgon.
Istället har jag tvättid.
Jag har inga underkläder kvar.

Jag har det svårt just nu. Riktigt svårt.
Jag krigar och ingenting blir bättre av det.
Det spelar ingen roll vad jag gör känns det som.
Jag lyckas inte gå ner de kilon jag gått upp.
Jag dömer mig själv och föraktar mig själv för att jag är hungrig och inte kan stå emot hungern.
Det känns som ett nederlag varje gång jag tar en macka. Som nu.
Jag har inte ätit sen imorse för jag har varit i skolan och sen på DBT.
Men ändå känns det som att jag förlorar och sviker mig själv när jag tar 2 mackor när jag kommer hem.
Det känns hopplöst.
Fick reda på att jag kommer att bli tvungen att träna själv ikväll om jag ska träna,
och jag vet inte om jag är i form för det. Jag känner mig så hjälplöst tafatt i gymmet och jag slår ner på mig själv för att jag inte orkar. Men tränar jag inte så har jag förlorat värdefull träningstid.
Då är jag dålig som bara gnäller över min tjockisångest men inte gör någonting åt den.
Jag måste iväg. Jag vet det. Men när jag mår såhär och ska behöva kämpa själv - känns sådär.
Men frågan är hur mycket jag kommer att klanka ner på mig själv om jag inte går.
Det blev ju ingen träning igår eftersom att vi var iväg på middag hos ett par vänner.
Det var en supertrevlig kväll och jag ångrar det inte, men eftersom att jag skolkade från träningen igår så känns det inte så bra att skolka idag också.

All lust på livet är försvunnen. Allt kretsar kring hur jag ser ut.
Hur stor jag är. Jag kan för fan inte ens klä på mig om mornarna för INGENTING PASSAR LÄNGRE!
Jag är trött på att ha mjukisbyxor till skolan följt av stora tröjor som inte avslöjar formen.
Det är det enda som rör sig i mitt huvud.

Köpte blommor idag med vän.
Det blev jättefint.
Jag är tjock.

Jag mår inte bra. Även om jag kan ha riktigt bra dagar som igår så mår jag inte bra.
För mig börjar situationen dessutom bli övermäktig. Så övermäktig att det känns som att det enda rätta är att ge upp.
Ställde mig på vågen imorse och den skrattade illa åt mig.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Jag känner mig lika tjock som människorna i biggest loser,
men skillnaden mellan mig och dem är att de lyckas gå ner i vikt.
Det gör inte jag. Jag intalar mig att det måste vara lättare att gå ner i vikt när man är så stor,
men jag vet inte. Dessutom - när de slutar äta destruktivt och träna så blir allt bra.
VARFÖR GÄLLER INTE DET MIG?
Jag är fan vegan. Jag äter asnyttigt och nu tränar jag nästan varje dag.
Jag vet - muskler väger mer än fett men i nuläget finns det inga muskler att tala om.
Jag orkar ingenting. Tar 1/3 av det jag tog innan jag gick upp i vikt.
Jag skäms. Jag vet inte längre vad jag gör för fel.
Alla människor som äter nyttigt och tränar går ner i vikt.
Till och med dem som bara tränar en gång i veckan går ner i vikt.
Jag försöker att räkna kcal in och kcal ut men det är svårt.
Jag vet inte vad de olika sakerna innehåller eller hur man ska räkna.
Men oavsett så tycker jag att det borde bli mindre in än tidigare och räknat med min träning så borde jag gå ner i vikt. Men nej. Vågen skrattar åt mig när jag gått upp ytterligare i vikt.
PÅ VAD? Jag har för fan ätit sallad mest förra veckan.
Hur kan jag möjligtvis ha gått upp i vikt av det?

All min tankeverksamhet gåt åt det här.
För jag mår jättedåligt av det.
Jag vet inte vad mer jag kan göra.
Jag äter bra och tränar.
Nästan steg är att börja skjuta amfetamin.
Ja, det får bli nästan steg.
Vi kan kalla det plan B.
If everything else fails haha

Nej, men seriöst.
Jag har tröttnat big time nu.
Det är inte ens roligt.

Jag har en rätt bra dag idag. Jag är nöjd med beslutet att unna mig själv sovmorgon och stanna kvar en timme extra i skolan. Det blev faktiskt 1½h extra så jag känner mig supernöjd och ansvarig och allt sånt.
Det går bra i skolan. Matten flyter på och jag får jättemycket hjälp.
Jag ser det här som en jättemöjlighet och jag är så tacksam för att få så mycket hjälp som jag får.
Det känns som att jag har en chans att faktiskt klara matten nu.
Idag har jag räknat massa matte och jag har varit på DBT efteråt.

När jag satt i stolen hos min terapeut och hon frågade vad för känslor som rörde sig på min inre scen så kände jag mig bara så glad och nöjd med mig själv. Som om att jag slutat att strida mot mig själv och istället börjar att acceptera mig själv och mina brister.
Jag har svårt för saker. Jag blir arg när jag måste cykla i regnet.
Men idag satte jag bara lurarna i öronen och dansade iväg på min röda fara i regnet till dbtn.
Det är klart att det kommer att svaja fram och tillbaka. Jag kommer definitivt inte vara nöjd och acceptera saker resten av mitt liv. Vissa dagar lyser jag och det känns som att jag aldrig haft några problem någonsin i livet,
och ibland känner jag mig så tung av tankar att jag faller ihop och kan inte röra mig.
Äh. Det blir snurrigt och det här inlägget är absolut inte menat som något slags lyckligt avslut där jag mår bra och allting slutar lyckligt. Ibland är livet kasst och jag vill bara avsluta det.
Ibland känner jag mig tillfreds med mig själv och som att saker rör på sig i rätt riktning.

Ikväll ska jag och älsk iväg till några människor på middag som vi träffades hos Ranvi på hennes och henriks kärleksfest. Hoppas att det blir trevligt. De verkar vara trevliga människor så det ska nog gå bra.
Missar träningen. Inte lika bra. Får träna arslet av mig imorgon istället.

Saknar att röra mig omkring med mina viktiga vänner.
Ta promenader. Skratta. Leva.
Imorgon ska jag träffa den viktigaste gruppen i mitt liv.
Jag har saknat den. Dem.

Dagen bev bättre trots dålig utsikt till en början.
Kom hem och fotsatte att vara den drygaste personen i världen i SD-debatten tills motparten fick slut på argument.
Det fick mig att må bra med mig själv. Deras argument är så ihåliga att det är pinsamt, och efter att ha lagt fram mina skottsäkra argument mot deras allt annat än genomtänkta argument så står det klart att de inte har någonting alls att komma med. Tar statistik ur luften och kallar det för fakta, hävdar att majoriteten av alla våldtäktsmän är muslimer, trots att ingen sån undersökning någonsin har gjorts etc.
Min vän Soran Ismail har sagt det väldigt bra i hans videoblogg som jag råder er alla att se.
Han är inte bara rolig - han är förbannat klok också!

Var superopepp på att träna men kämpade mig iväg ändå.
När det vankas gym har jag svårt att säga nej.
När jag dessutom slipper cykla blir mina ursäkter lika ihåliga som Sd's huvudargument.
Efter passet åkte vi och handlade och vi köpte en present till mig - bra olivolja!
Vi har inte råd med lite finare olivolja i matlagning eftersom att vi har olivolja till allt varje dag,
men nu köpte vi en lite dyrare (inte många kronor, men ändå) som jag kan ha till mina mackor och i sallad.
Perfect!

Har ätit en god sallad och sitter nu och har det bra i väntan på att mina meds ska kicka in.
Tills dess - Soran gott folk!

Hatar måndagar.
Började med att försova mig och hittade sen inte matteboken.
Stressar ner till cykeln för att inse att cykeln står på stationen.
Tar bussen och komer 30 min för sent.
Ångestklump i magen och det känns som att jag faller väldigt fort.
Är kvar i skolan i 3h och går sen till stationen och hämtar cykeln.
Trampar hem. Svettas ihjäl.
Hemma har katterna busat fram kattsand i hela badrummet.
Jag borde dammsuga men orkar inte.
Fastnar för ovanlighetens skull i en SD-debatt med en iqbefriad man som inte förstår när han blir förolämpad (han är säkert smartare än vad jag vill ge honom creds för men jag är på väldigt dåligt humör).

Ska träna ikväll men det enda jag vill är att ligga i sängen och fortsätta att falla.
Jag är trött nu. Jag blir säkert piggare snart.
När jag ätit.

Jag är fast i demonstaden.
Hörde från en stressad man i enköping att bilen vägrar att rulla.
Jävla helvete. Jävla jävla jävla helvete.
Jag som har tio tusen saker att fixa hemma och är så uppe i i varv att det enda jag vill är att sitta i bilen på väg hem.
Fick höra av mig till kvinnan med jackan och berätta hur situationen låg till och jag lovade att skicka över pengar så fort jag kommer åt en bankdosa så får hon skicka den ändå.
Den billiga jackan som blev dyr. Jävla jävla jävla helvete.

Jag har besökt farmor idag. Där kröp ångesten på mig när jag satte mig för att läsa en krönika jag skrev en gång.
Ångesten kom när jag läste och insåg hur dålig den var och hur plastig krönikan var.
Hur plastig jag var.
Hem. Kissa. Sen hem till mormor.
Har tappat all min energi vid det här lagret och jag orkar inte vara glad, le och vara plastig flera timmar i sträck.
Jag log och gled i väg i tankarna. När kommer Johan? Borde han inte vara på väg nu?
Ringer oroligt. Han ska äta, fixa en grej med bilen sen åker han.
Går hem. Lagar mat som måste bli helt fantastisk så att mamma ska se att det går att vara vegan och äta gott.
Misslyckas. Dör lite.
Förklarar stressigt för mamma att den här grytan brukar vara fantastiskt gräddig och härlig men nu är den bara rinnig för jag hade i för mycket vatten. Mamma förstår. Jag går ner mig.

Har fortfarande inte varit uppe på vinden eller hälsat på Palle.
Stressen river. Ringer Johan igen. Var är du? Fortfarande i Enköping?
Startar inte bilen? Vad i helvete. Kommer jag att bli kvar här?
Jävla jävla jävla helvete. Fanskapsbil och alla förbannade svetsade skruvar och bultar och allt annat jag inte förstår som inte vill fungera.

Måste upp på vinden. Lugna ner mig. Hem till Palle.
Vill äta snickerskakor som lugnar.
Lukta på doftljus.
Klappa katterna.

Andas. Jag tar långa djupa andetag och låter stressen rinna av mig.
Den klänger sig fast. Jag andas ihärdigt vidare i lugn takt.
Det är en maktkamp mellan oss två.
Jag kommer att förlora.

Befinner mig i demonstaden.
Det rörde sig oroligt i bröstet på mig på tåget hit men det har varit relativt stilla hela dagen.
Jag, mami och moster har varit ute i skogen hela dagen och plockat svamp så nu kan jag äntligen fylla på förrådet.
Det lär bli flera vändor innan vintern kommer, så att jag klarar mig genom den bitande årstiden.

Nu ikväll har det bara varit jag och mamma.
Vi har ätit gott och tittat på en bra film på tv som heter Nu eller aldrig (The bucket list).

Imorgon åker jag hem igen.
Har tusen saker att göra innan. Besöka mormor. Besöka farmor. Besöka palle.
Titta igenom vinden. Hämta jackan jag köpte igår på tradera till älsk.

Det är lite jobbigt just nu. Demonstaden med dess klor och spetsiga tänder.
Jag får aldrig riktigt sinnesro här, även om det blivit bättre på senare tid.
När jag inte behöver titta över axeln vid var steg eller oroligt lyssna efter ljud mellan väggarna.
Men det är något med den här staden. Det är något med den här staden som får det att rysa ända in på ryggraden på mig. Den här staden döljer många spöken (fast mest i mitt huvud) och jag känner lukten av lik så fort jag går av tåget. Klart att staden har ljusa sidor också.
Det finns många fina människor i den här staden, men det spökar för mycket.
Det blir för mycket för mig varje gång jag är här.
Jag drömmer om att komma hit någon gång och inte känna panik och äckel inför staden.
Att komma hit och känna att detta är min barndom.
Detta är min uppväxt och där alla mina barndomsvänner och barndomsminnen är.
This is a place of peace.
Men det kommer att dröja ännu ett tag innan jag kan kalla mitt barndomshem för ett hem och inte för en rutten industristad med tillhörande hemska minnen.
Men jag är en bit på väg i alla fall.
En solstråle har flyttat dit och hon hjälper.
Hon hjälper redan utan att veta om det.
Bara hennes närvaro i staden utan ljus gör den lite lättare att hantera.
Staden kommer att vara åter fin för min en dag.

Jag har vunnit alla kamper livet har delat ut hittils, och jag har inga planer på att lägga mig nu.

Köpte nyss en jacka till älsk på tradera. Skrev in Örebro och hittade en jättefin jacka som det var 3 minuter kvar på och eftersom att den låg i Örebro så behöver jag inte betala frakt så jag betalade gladerligen 56:- för jackan.
Men vad ser jag sen? Personen bor inte i Örebro. H*n bor i Fellingsbro!
DET ÄR JU INTE ENS NÄRA! Så nu måste jag betala frakt och med ens blev den där superbilliga jackan dyr.
Skräp. Enda chansen är om jag åker bil dit och hämtar upp den.
vet iofs inte om det blir billigare. Frakten låg på 60:-
Men det spelar ändå ingen roll för jag har ändå inget körkort. Mjäk.

Jag såg på filmen "I rymden finns inga känslor".
Jag hade glömt att det var en kortfilm. Synd att det är en kortfilm för de fanns verkligen material att spinna vidare på.
Känner mig alldeles varm i bröstet av filmen.
Vilken varm och glad film. Så härligt speciell.
Den kan jag verkligen rekomendera!

Mår lite bättre nu.
Beslutade mig för att inte tvätta eftersom att jag kommer att bli överfallen.
Ringde Jojjo som förstod.
Katterna myser med mig (båda två - samtidigt) och det känns bra.
Ville se mer av filmen så nu återstår det att se någon annan film som förhoppningsvis är lika bra.
Jag mår bättre än för några inlägg sen men har det fortfarande ganska overkligt.
Men doftljusen gör MYCKET för mig. Älskling hatar doftljus och speciellt när de doftar mycket vilket de måste göra för att jag ska känna någonting så det är bara nu jag kan tända dem.
De luktar tryggt och gör min lite säkrare på att jag finns och allting finns omkring mig.

Äter snickerskakor. De blev jättegoda.
Jag är bäst på att baka kakor.

Jag har tänt massor av ljus i lägenheten nu. Det ser så fint ut.
Dessutom luktar det så obeskrivligt gott av alla doftljus.
Äpple, mango, vanilj, melon.
Det är lugnande.

Jag står inför ett svårt och jobbigt dilemma.
Jag har en påträngande jobbig känsla av att jag kommer att bli överfallen i natt.
Det känns därför oerhört jobbigt och ångestladda att gå ut och tvätta fram till 00:00.
Jag måste lämna trygga lägenheten och trygga huset och gå ett par hundra (kanske 300?) meter till tvättstugan.
I mörkret. Dessutom regnar det så få människor är ute.
Det är oerhört jobbigt att behöva gå ut.
Jag vet faktiskt inte om jag fixar det.
Men jag har knappt några kläder att ha på mig.
Jag brukar vanligtvis inte bli rädd och paranoid men jag har varit det i stort sett hela dagen idag.
Jag har fått för mig att så fort någon viskar så är det om mig.
Så fort någon tittar på mig så kan de läsa mina tankar och de tycker att jag är helt sjuk i huvudet.
Jag får hela tiden för mig att jag är hatad. Hatad och förföljd.
Jag som i stort blivit av med min "starka paranoida personlighetsstörning" som det står i mina papper från 2007 (vilket egentligen är ett skämt eftersom att jag mest på den tiden var konspiratorisk. Efter att ha jobbat inom psykiatrin så vet jag att jag har haft svag paranoid personlighetsstörning och inte stark som det står men men).
Men ibland så kommer den tillbaka. Som nu.
Ska besegra den och gå emot känslan när jag är så övertygad om att jag kommer att bli överfallen?
Eller ska jag stanna hemma i min trygga lägenhet med mina lugnande ljus och övergosiga katter?

Det känns jobbigt ikväll.
Har bakat nu och jag hoppas att det blir bra men det liksom värker i mig.
Jag har åter overklighetsskänslor och är osäker på om det som pågår verkligen.. är.
Är jag? Känner jag? Känner alla andra eller är det bara en bild jag skapat i huvudet för att sysselsätta mig själv?
Är inte helt säker på det men jag låter det vara.
Jag låter alla mina låtar vara i en och samma playlist men ändå envisas alla lugna, ångestlåtar förfölja mig.
Det känns som att de söker upp mig och envisas med att plåga mig nu när jag är själv.
De söker upp mig när jag är svag och pickar på näthinnan så att jag ska bli ännu mer osäker på vad jag ser.

Är ledsen för Satin hatar mig just nu.
Jag har inte gjort henne någonting men när jag kom hem från ica så satt hon helt obekymrad på bordet och åt godis.
Jag tillrättavisade henne och nu vägrar hon att komma nära mig.
Hennes beteende skiljer sig väldigt mycket från Katitzie.
När Katitzie gjorde "fel" som kattunge så tog hon också följden av det och lät sedan bli att ex kloa på soffan eller vara på bordet. Satin VET att hon gör fel och trots att jag aldrig rört henne när hon gjort fel så flyr hon från situationen för att hon inte vill ta konsekvenserna av hennes handlande.
Nu är det katter vi pratar om så jag räknar inte med att de ska bete sig som människor,
men de är väldigt lika på många sätt.
De vet att de inte får vara på bordet, men ligger det godis där och matte inte är hemma så gör dem det ändå.
Eftersom att Satin vet om att hon gjort fel och kan räkna ut att jag inte är glad så vågar hon inte närma sig mig.
Det krossar mitt hjärta för jag åker imorgon och jag vill inte åka ifrån henne när hon är arg på mig.
Åh jag är sån tönt men jag kan inte rå för det.
När Katitzie var arg på mig som liten kunde jag skolka halva dagen för att jag ville att hon skulle känna att jag älskade henne innan jag stack.
Jag lämnar inte mina djur när de tror att jag är arg på dem.
Jag är egentligen aldrig arg på dem.
Inte ens 04:00 imorse när Satin välte paprikaplantan.
Hur hon gjorde det är en gåta för den står längst in och är tung, men men.
Oavsett så blir jag inte arg. Inte så att det skulle gå ut över dem.
Klart att jag kan störa mig på att gå upp vid fyra och sopa jord, eller rolla bordet från katthår,
men det är så det är när man har katt.
Om man har väntat sig ett fogligt djur som alltid gör vad man vill så har man skaffat fel djur.
Nu ligger hon bredvid mig. Hon har nog insett att det inte blir värre än såhär.
Ett bestämt "nej" och sen är det bra. Men hon är så fjantig den lilla saken.
Hoppas att vi kan gosa ikväll för annars vill jag inte åka imorgon.

Jag förstår inte hur jag mår ikväll.
Det är lite varvat.
Det är skönt, ensamt, tomt, mys och bus, glädjande, saknande etc.
Ska nog titta på "I rymden finns inga känslor" ikväll, om jag orkar.

---

Nu ligger hon och tokmyser med mig.
Bra att hon inser att matte bestämmer och även fast jag inte alltid är glad så är jag ändå matte som älskar henne mest av allt. Mitt barn. Mitt ludna lilla barn.

Ska snart tvätta..

Jag har gjort någonting jag inte trodde skulle vara svårt, men som verkligen var det.
Det är inte så att jag är fåfäng men jag går sällan (läs:aldrig) utanför dörren utan att ha sminkat mig och nu blev jag vansinnigt sugen på att sticka till ica och handla. Men.. utan bil.. i mjukisbyxor.. osminkad..
Känns inte helt bra det där. Men efter att ha peppat mig själv i nära 2½h så stack jag iväg.. osminkad.. i mjukisbyxor.. på cykel..
Och nu är jag hemma igen.
Nu ska jag bara se till att göra något av sakerna jag handlat också.
Hoppas att det också blir av. Gillar inte att vistas i smutsiga kök.

Har trånat idag. Almost. Skulle springa och vara helgrym men jag var inte det.
Istället började jag flåsa snabbt och jag skämdes så mycket att jag åkte hem.
Men jag var där i över 30 min i alla fall. Alltid något.

Är ensam ikväll. Ska tvätta. Det suger.

Det är supersöta lärare där jag går nu.
Sådär härligt mjuka och snälla. De tittar på en och ler och är så varma att jag blir alldeles röd om kinderna.
Kom dit imorse och först hade vi ett litet samtal där de ska få lite information om mig; om vart jag gått innan, hur mycket matte jag läst etc. Sen har de massa andra gulliga frågor som varför behöver jag solstudion, vad jobbar jag med, vad har jag för intressen och vad gör jag på fritiden osv. Tycker att det är supergulligt.
De skrev upp att jag är en dubbeldiagnosare, tycker om att träna och är vegan.
GULLIGT!!

Fick börja med lite repetioner från matte a light och det kan behövas.
Det var ju närmre 5 år sen jag läste matte sist.
Sånna där "x-frågor" förstår jag inte alls.
Men det kommer säkert att gå bra.
Jag känner mig väldigt trygg och säker i den nya gruppen,
även fast det mer eller mindre är särmatte jag läser.
Det är en liten grupp med människor som har läs och skrivsvårigheter och svårt med matte.
Men även om de nästan hela tiden pratade med mig som om att jag vore ett barn och hade löjligt förenklade förklaringar till olika tal så trivs jag där. För jag får panik när andra inte inser hur svårt jag har för matte och bara "äh det sitter bara i huvudet. Du kan det där. Så - in i klassrummet och gör 200 tal nu".
PANIC!

Här är de mycket medvetna om mina svårigheter och försöker istället att uppmuntra mig och se till att jag klarar det här. Jag tror inte att jag haft en chans annars.
Jag är så tacksam.
För att det inte ska bli för mycket för mig så har vi bestämt att jag ska börja med 2h/dag och sen om det fungerar och känns bra för mig så ska vi öka.

Äntligen rör saker på sig.
Och vad som är ännu bättre är att jag tagit mig iväg och tränat ikväll.
Jag trodde att jag skulle dö, men det gjorde jag inte. Bara nästan.
Jag är verkligen ur form men förhoppningsvis är jag snart tillbaka igen.
Det var ju inte längesen jag tränade hårt 4ggr/vecka så om jag bara tar tag i det här så borde det gå bra.
Hoppas, hoppas.

Det ser ljust ut nu.
Då kanske jag kan börja må bra igen snart.
Eller bra och bra. Bättre. Jag mår inte dåligt nu men mitt låga självförtroende i kombination med mattekrisen har gjort mig orolig och mitt mående "sådär".
Jag hoppas att det är över nu när jag kommit igång.

Jag blev väckt på ett väldigt trevligt sätt imorse. Ja, förutom då älsklings väckarklocka ringde halv sex.
Vid nio ringde en snäll liten tant (av rösten att döma) och berättade att hon var lärare på solstudion.
De hade haft morgonmöte om mig och tittat igenom vem som stod på tur att få komma in på solstudion och det var jag! Så hon frågade med len löst om jag ville börja, och självklart sa jag ja!
Blev jätteglad att hon ringde och äntligen kanske jag kan få ett G i matte!
Känns lite ledsamt också. Även om jag inte hann träffa min lärare som jag blev tilldelad häromdagen så tyckte jag att han var helt awesome och det kommer att vara tråkigt att behöva skiljas från honom.
Han var så supersnäll och fylld av positiv energi.
Jag tyckte verkligen om honom, men det här är en jättemöjlighet för mig och jag voe dum om jag inte tog den här chansen.

Så nu sitter jag här. Har precis ätit fruskost och ska snart styra upp ett ansikte och sen trampa iväg på min djävulscykel till skolan och träffa mina nya lärare.
Det känns jättespännande!

Senare blir det DBT, och efter det ska jag försöka att hinna träna också.
Det är mycket på agendan idag!

Har varit och tränat.
Det gick sådär, och jag har nog aldrig blivit så svettig som ikväll, men skit samma, för JAG HAR TRÄNAT!
Även fast jag inte direkt var någon karate kid så är jag ändå sjukt stolt över mig själv.
Det har verkligen tagit emot och varit svårt att komma till träningen och erkänna att jag är ur form,
men jag gjorde det. Ett ministeg mot bättre hälsa.
Tränaren skällde ut mig för att jag levt så destruktivt under sommaren med cigg och sånt.
Det är inte det jag vill höra första gången vi ses på flera månader.
Jag har varit rökfri i flera veckor nu och många gånger har jag utsatt mig för riktiga frestelser men det har gått bra.
Det var bara inte det jag ville höra. Fast det är väl vår jargong lite att skälla på varandra men inte första gången kan jag tycka.

Hade jättekul på träningen och trots att vi egentligen inte gjorde jobbiga saker var jag ändå helt slut.
Det är skönt att ha kommit igång igen indeed.
Hoppas att det håller i sig nu bara.

Okej. Nu har jag sagt till världens bästa Stina att jag ska möta henne på träningen så nu kan jag inte backa.
Ikväll ska jag fan träna. Jag kommer antagligen att dö och bryta ihop men då har jag i alla fall gjort någonting för att få ordning på mitt feta fläsk.

Önskar bara att jag kunde få mer tid med Johan.
Vi ses aldrig. Försökte att få till en myskväll med honom i fredags men det gick sådär - älsklingen var så trött att han somnade vid nio. Han är söt när han sover i alla fall.

Första mattelektionen idag.
Jag satte mig ner och ville dö typ omgående.
Min första fråga till läraren var inte ens en fråga om ett tal.
Jag kom inte ihåg vad som var vad i all multiplikation, division, addition och substraktion.
Det var sjukt pinsamt att fråga och jag ville bara sjunka genom jorden.
Det var många där och alla behövde hjälp vilket innebar att under två timmar fick jag bara 5 min hjälp,
och eftersom att jag inte läst matte på länge kunde jag.. ingenting.
Allt som allt gjorde jag åtta tal. Åtta ynka tal.
Kände mig sämst och jag satt med gråten i halsen hela tiden och när läraren äntligen kom för att hjälpa mig så var mina ögon alldeles glansiga. Jag ville fly, fort.

Cyklade iväg till DBTn på min fanskapscykel och där pratade vi igenom dagens mattelektion.
Jag fick validera mig själv och försöka att acceptera att jag har svårt för matte,
men jag fastnade vid acceptansen. Det är så svårt att acceptera att jag är kass i matte och att jag måste ge järnet och vara där varje dag trots att jag bara vill springa därifrån och böla ögonen ur mig.
Vi beslutade oss i alla fall efter en lång stund att se på dagens lektion på ett annat sätt än det jag gjorde.
Istället för att se det som: "Jag gjorde åtta tal. Åtta ynka tal. Jag är sämst i världen", så ska jag tänka mer:
"ÅTTA TAL!! Fuck YEAH!! Vad grym jag är".
Det är ett svårt synsätt men om jag ska orka så behöver jag nog de ögonen.
Det känns lite som att jag drunknar gång på gång när jag tänker på matte eller försöker mig på det.

Det är mycket som är svårt idag men jag försöker ändå att vara nöjd md min bedrift idag.
Jag är sämst i matte, men jag har ändå varit där hela tiden och gjort mitt bästa.
Ikväll ska jag träna, men om det skiter sig så blir det som minst en promenad med fina Amanda.

Jaha. Då får jag ta tillbaka allt jag skrev i mitt förra inlägg.
Har varit i skolan i flera timmar och bråkat.
Är helt slut på energi nu. Men jag är ändå fylld av lite mera hopp än tidigare.

Jag satte mig ner och pratade med skolkuratorn om att jag hoppat av höstens kurser och att jag istället satsar på våren och solstudion. Hon tyckte att det var en jätedålig idé eftersom att jag antagligen inte får komma till solstudion i alla fall. Hon tyckte att jag skulle läsa matte i två terminer istället för en och satsa på extrahjälp.
Det är inte den sortens hjälp jag behöver. Herregud jag har haft världens bästa privatlärare och jag kunde fortfarande inte få G i ämnet. Mitt problem är att jag inte fixar matte.
Och när jag är i en stor klass så fixar jag verkligen inte matte.
Jag blev arg av saker hon sa och jag tyckte själv att jag var väldigt beskrivande trots att jag lät onödigt vass i tonen, men jag förklarade även då att jag var frustrerad och orolig därav min vasshet.
Det känns inte som att de stöttar mig alls. I början trodde jag att jag skulle få stöd och hjälp men det visade sig bara vara lösa ord. De sa att de är mycket medvetna om att jag behöver solstudion och samtliga inblandade (kurator, lärare, rektor mm) tycker att jag ska få vara där, men nej. Det finns helt enkelt inte plats.
Okej, finns det inte plats så finns det inte. Men då måste de ju lösa det här på något annat sätt.
Vi satt i en timme och pratade och jag blev arg och frustrerad för det kändes inte som att hon lyssnade,
men till sist så kom vi ändå fram till en lösning som jag tror kommer att fungera.
Jag ska ha matte i ett vanligt klassrum tillsammans med normala människor, men istället för att läsa matte b så ska jag läsa matte b light, det som jag eftefrågade förut (det är light man läser i solstudion, därför vill jag dit) och jag ska få extrahjälp och sånt.
Jag fick träffa min nya lärare och han var helt fantastisk!
Ett energiknippe och så mycket förståelse och ödmjukhet.
Han bjöd på fika och vi satt i en god stund och pratade.
Jag fick berätta om vad jag är duktig på och han berättade historier från när han var ung.
Det är en underbar lärare, en sån där som alla elever gillar.
Vart vi än gick så hälsade han på elever som skrattade och sa hej och jag förstår varför han är så populär.
Väldigt trevlig man.
Han skjutsade mig till och med till läromedia så att jag kunde köpa en mattebok.

Det hela känns väldigt bra och jag känner mig väldigt trygg med lösningen vi kom fram till.
Solstudion skulle ha möte om mig på onsdag och sen skulle de ringa,
men med den där underbara läraren och med rätt matte (light alltså) så tror jag äntligen att det här kommer att gå.
Jag börjar imorgon. Det blir en brakstart men det behöver jag.
Äntligen börjar jag att tro att jag ska få godkänt i matte.
Sen. Sen kan jag söka in till universitetet och livet kan börja.

Släpade mig upp vid 11 och av gammal vana gjorde jag i ordning mig direkt.
Sitter färdigsminkad utan mål men det är ändå rätt okej.
Pratade med en kvinna på komvux som hade bråttom med att fylla i mina meningar, något som jag störde mig på så mycket att jag bad henne att lugna ner sig och det gjorde hon.
Har blivit antagen till matte igen. Yaaay, kan man tycka, men det är inte så.
Nog för att mina föräldrar skulle bli glada om jag läste matte nu, men jag har tänkt lite strategiskt nu under helgen och kommit fram till att det sämsta jag kan göra nu är att läsa matte för 1) jag skulle inte ha en chans att komma i fatt i den takt de kör, vilket skulle leda till att jag hamnar efter och inte får godkänt 2) jag behöver den där jävla solstudion som kan hjälpa mig och jag vet att det är fullt nu men hur det ser ut i vår vet jag ännu inte.
Därför ringde jag komvux och berättade att jag inte har några intentioner att läsa matte nu i höst.

Jag behöver däremot gå till komvux och prata med en studievägledare och skicka in en ny ansökan som gäller våren och sen får jag bara hoppas att jag inte är för sent ute, vilket jag i ärlighetens namn betvivlar.

Jag fortsätter att må "sådär".
Vissa stunder är fyllda med så mycket lycka att bröstet krampar,
för att jag i nästa stund krigar så mycket med och mot mig själv att det känns som att det inte finns någonting kvar att kämpa för. Jag har inte längre något att ha på mig för jag vantrivs så mycket med mig själv.
Jag vet att jag ska börja träna den här veckan och jag vet att träningen i kombination med bättre kost kommer göra att jag går ner till en mer passande vikt, men trots denna vetskap så bara faller jag.
Jag faller i mitt humör och jag avbokar saker för att jag inte vill visa mig ute.
Bra dagar och dåliga dagar, som vanligt.
Ibland vore det skönt att vara balanserad, men det är ingenting som vi med borderline sysslar med.

Nu ska jag äta frukost och sen traska ner till komvux.

Vilken helg det har varit. Fullspäckad och fylld med äventyr.
Har gått på stan och handlat med mina två fina vänner Johan & Amanda, haft myskväll med älskling och varit kanonfull och slutligen alldeles för bakis och sliten för mitt eget bästa.

Helgen har varit späckad och det har hänt saker hela tiden.
Igår var jag, jojjo och frank och bowlade och sen fortsatte vi på rockbaren där jag var alt annat än nykter,
men jag hade jävligt roligt i alla fall.
Idag har jag inte haft lika kul. När jag vaknade trodde jag att mitt huvud skulle gå av,
men jag var ändå uppe med tuppen och bakade bröd och hade mig.

Är trött nu.
Har varit trött hela dagen, men det är inte så konstigt heller.
Nästa veck börjar mitt nya liv.
Då ska jag gå ner mina överflödiga kilon och må bra.
Trivas och sånt.

Faaaaaaan jag glömde auktionen på tradera med världens finaste klänning.
Jag blev överbjuden med fyra (!) kronor.
Jävla skit. Jag som hade en sån bra dag.
Hoppas att den sitter skit på människan som bjöd över mig.

Enligt någon slags BMI-skala så ska jag äta ungefär 1200 kcal/dag.
Jag vet inte om jag fått tjockis-tänk, men är inte det sjukt lite?
Om det stämmer så är det helt uppenbart varför jag ökat i vikt så mycket och så drastiskt som jag gjort.
Har ätit fel och druckit fel, det vet jag.
Men jag har också ätit stora portioner för att inte småäta och trots att vi nästan alltid har frukt hemma så äter jag det sällan.
Kan det vara så enkelt att det är mina stora portioner som är boven i dramat?
Jag har slutat med mitt destruktiva matmönster i stor skala så det enda som är kvar är mina portioner.
Jag äter mycket för att inte bli hungrig så att jag inte ska småäta,
men ska jag sätta ett likamedtecken mellan småäta och mellanmål?
Det verkar svårt att hitta en balans gällande mellanmål.
Jag vet aldrig vad jag ska äta, hur mycket eller hur ofta.
För mig så är ett mellanmål att småäta och för att förhindra det äter jag jättemycket när jag väl äter.
Tydligen helt fel taktik. Men om jag alltså ska skära ner mina kcal till 1200/dag och börja äta mellanmål - vad fan ska jag äta då? Vad är ett mellanmål? Jag blir definitivt inte mätt på en banan, men tanken är kanske inte att jag ska vara mätt heller. Det kanske är så att jag bara helt enkelt inte ska vara hungrig. Ja, det verkar logiskt.

Något som är bra är att vi har flera uppsättningar av tallrikar hemma och för att liksom lura ögat lite så ska jag nog börja att använda de tallrikar som är mindre än dem jag vanligtvis använder.
Jag dricker inte läsk längre utan håller mig till vatten och sojamjölk,
men sojamjölken är sötad så den ska jag nog ta och skippa ett tag framöver.
Rismjölken är inte sötad men är söt i sig som den är. Är det något bra eller dåligt?
Den smakar ju fortfarande sött så jag kanske bara ljuger för mig själv om jag väljer rismjölk istället för sojamjölk bara för att den är naturligt sötad? Många frågor som rör sig i huvudet just nu.

Prövade yoga och pilatesbollen en stund.
Herre-min-jävla-gud vad svårt det var!
Efter x antal misslyckade försök med pilatesbollen så satte jag på en yogadvd och jag hade ett helvete med att följa med. Jag började att svettas direkt och det kändes som att mina armar och ben skulle gå av och då hade jag tränat i ungefär elva minuter.. snorig och svettig erkände jag mig besegrad och tittade på reprisen av So you think you can dance (lauren vann yaaaaay!!).

Jag är glad att jag inte tränar ordentligt idag. Jag tror att jag behövde en extra dag för att kurera mig ordentligt.
Men imorgon ska jag iväg och träna och förhoppningsvis så blir det helt fantastiskt.
Min gode vän Eric ska följa med och pröva på kjj med mig.
Till helgen ska jag hänga i gymmet är det tänkt. Bara jag inte sjuknar in igen.

Nu kommer älsk hem. Vi ska laga mat.
Jag ska äta sallad, för jag ska tydligen inte äta så mycket som jag gör.
Det är en rätt mättande sallad ändå. Med yoghurt och grejer.
Det blir ju inte samma sak som när man använder creme fraische eftersom att yoghurten är mer eller mindre fettfri men som ändå fyller sin funktion.

Det kommer att bli bättre framöver.
Vänta ni bara.

Förkylningen fortsätter att ha mig i sitt grepp, och för att göra det ännu värre så har jag galen mensvärk.
Uää uää uää, jag vet. Men det är ungefär det som pickar på min uppmärksamhet just nu.
Det här, och tjockisångesten. Kom nyss hem från DBTn där vi ägnat en timme åt problemlösningar gällande min kost och träning. Eftersom att jag ännu inte kan sticka till gymmet så har vi beslutat att jag ska pröva på yogamattan och pilatesbollen jag har hemma. Träna lite hemma och göra små övningar i väntan på att jag kan träna på riktigt.
I väntan på att det här fanskapet ska gå över.

Jag har raderat så mycket nu.
Bättre att sluta bara.
End.

Har varit på dåligt humör större delen av dagen. Snäst åt mina terapeuter när de pressar mig på svar jag inte har.
Fick skjuts av JDF till DBTn, vilket var tur för annars hade jag aldrig kunnat ta mig dit.

Har också tittat fel på provtagningen. Den är nästa fredag, inte nu på fredag.
Brak sa det eftersom att jag har längtat så efter skiten. Vill att mitt liv ska ta fart och inte stå på stand by hela tiden vilket det känns som det gör när man väntar på att landstinget ska få tummen ur arslet.

Jag hoppas att jag mår bättre imorgon. Jag behöver träna och känna att jag gör någonting av min tid.
Den bara glider iväg utan att jag hinner ikapp och kolla innehållet av den.
Bortkastad, bortslösad tid jag aldrig får tillbaka.
Okej, så dramatiskt är det väl inte, men jag känner mig så maktlös inför mig själv när jag mår som jag mår.
Det enda jag kan göra är ju att ta det lugnt och vänta ut förkylningen och sen när jag är frisk komma igång med träningen. Men det där med att vänta och ha tålamod har aldrig varit min grej.

Ska trösta mig själv med ett glas mjölk med vaniljsmak och lite nässpray.