bully

Med hjärtat bultandes innanför min fake skinnjacka och bestämda steg vände jag skrämt blicken bakåt vid varje steg, som för att skydda mig mot demoner, våldtäktsmän och spöken.
Det har hänt något. Det har hänt något inom mig.
Jag kan inte sätta fingret på det ännu, annat än att sorgen över dig tär.
Den tär som om att jag hade träflisor innanför bröstet som skaver upp massor av småsår som aldrig slutar att blöda.
Du är inte av den här världen längre. Du har blivit ett spöke. Du har blivit mitt hjärnspöke.
Jag försöker att skaka av mig alla tankar på dig, alla vackra ord jag vill säga [för du förtjänar dem inte],
men jag blir alltid så mottaglig för all skit när jag går på gatan och passerar minnen och stunder och gråt.
Ingen får spela spratt med mitt huvud igen. Ändå händer det, om och om igen.
Jag går på gatan fram och struntar i att folk ser min flackande blick och mina darrande läppar.
Jag går med snabba steg och håller huvudet högt, utan att bry mig om att folk stirrar med glupska ögon på tårarna som rinner och skapar ett hav på asfalten.
Jag har ingen energi till att låtsas att jag inte blir påverkad.
Det är inget mål jag har längre. Inte nu i alla fall. Hur det blir sen vet jag inte.

Jag stressade till tåget med mitt dåliga knä för att få reda på att kuk-sj ställde in tåget två minuter innan avgång,
och vägrar att sätta in ersättningsbussar. Jag tror jag var svag och sårbar från början,
men irritationen tog hårt på mig och jag kände hur något förändrades inom mig.
Jag kände mig inte längre glad. Allt kändes bara omständigt. Så förbannat omständigt.
Inte för att jag blev ledsen för att tåget ställdes in, utan för att det kändes med ens som att jag inte hade någon energi kvar. Ingen energi att sitta och vänta på nästa tåg tillsammans med arga resenärer, kriga om mat med en närstående och gå utan skydd i staden jag hatar att jag älskar.

Jag hittade lugn då en viktig person från mitt förflutna dök upp mitt framför ögonen på mig.
En viktig person jag inte träffat på 10 år. Min mellanstadielärare.
Hon kände igen mig och skrattade till när jag berättade att jag fortfarande skrev,
och att jag hade hamnat i expressen, som hon själv sa för sisådär 10 år sen.
Hon sa att jag var en stökig tjej, men inte stökigare än andra.
Skillnaden var att jag var en tjej, och därför upplevdes det som att jag var stökigare än andra.
Pojkarna liksom smälte in i någon slags norm att pojkar är pojkar, och tjejer ska vara lugna.
Hon skrattade och sa att jag aldrig levt efter regler, inte ens då.
Jag ville tuffa till mina klasskamrater genom slagsmål och hårda ord.
Men jag var ändå väldigt snäll. Jag menade väl, även fast det så ofta blev fel.

Staden fick ett mjukare utseende efter det.
Lugnet kom. Och gick. Och kom igen.
Till slut blev det en trevlig kväll och jag kunde slappna av.
Jag både trivs och vantrivs. Jag både älskar och hatar.
Det är så dialektiskt, och det har tagit mig flera år att komma dit.
Att inse och acceptera att det kan vara på två sätt samtidigt.
Det behöver inte vara det ena eller det andra.
Det är okej att älska den här staden samtidigt som jag hatar den.
Det är okej att sakna den här platsen samtidigt som jag aldrig vill tillbaka.
Det är okej.

Jag är okej.