bully

Tiden tar mig långsamt framåt. Trots ihärdiga försök till distraktion når skamkänslorna fram och jag fylls av ångest så att det ilar fram och tillbaka genom kroppen. Tänker på min fina vän. Min rara, fina vän som fyller år idag. Jag var bjuden dit. Jag hade sett fram emot det under veckan men när jag kom hem efter en lång dag med skola och dbt så kraschade huvudet och jag var totalt orkeslös.
Jag skickade skamset iväg ett sms där jag försökte att förklara,
men det slutar inte att hugga i bröstet på mig.
Nu, såhär i efterhand, önskar jag att jag valt att gå dit en stund istället för inte alls.
Jag har önskat att träffa henne så länge, och det smärtar mig att det är min brist på balans som satte stopp för oss. Hon svarade snällt och mjukt på mitt sms.
Sa att det inte gjorde någonting, men att hon hade fixat fram veganfika åt mig.
Mitt hjärta brast. Att någon gör sig det besväret för min skull..
Och sen dyker jag inte upp. Det känns inte bra och jag kommer att behöva lång tid på mig för att släppa det.
Som jag saknar min vän. Vi har inte setts sen vi slutade skolan i maj.
Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att ångra mitt val, men det tar inte tiden tillbaka.
Den fortsätter att ticka framåt och matar mig med ännu mera tid jag kan vältra i min misär.

Huvudet och kroppen skriker av skamkänslor som bränner innanför huden.
Dagen har varit delad i tu. En behaglig del och en som började som ett skavsår och som bara blir värre och värre. Det som började som en liten, röd, irriterad fläck är nu ett varande, illaluktande sår som vätskar och blöder.

Jag är inte värd veganfika.
Jag är inte värd att folk bemödar sig med fika åt mig, eller presenter och pengar.
Hon är så fin, och jag är så tunn.
Hon är så stark i sin människodräkt,
och jag har en bruten röst.

Jag ska springa ikapp tåget och söka igenom alla vråer och aldrig släppa henne igen.