bully

Skammen är tydlig idag. Trots en övervägande bra dag så vände allting när jag kom hem och insåg hur otroligt trött jag var. Det har tagit mer på krafterna än vad jag har velat erkänna att sjunka så långt och sen sätta in allt försvar till att komma upp igen, och på det två födelsedagar. Jag har otroligt svårt att hitta balansen mellan 0-100.
Ena veckan tränar jag mycket, nästan hela tiden, för att i nästa vecka bara vara passiv.
Nu har förvisso den här veckan och föregående varit väldigt ofrivilligt passiva då jag har haft otroligt svårt att ta mig till träningen nu när bilen och Johan är borta. Att ta sig till friskis är en sak, det går en buss hela vägen dit.
Det enda problemet där är bokningarna av passen. Jag glömmer alltid att det är näst intill omöjligt att vilja träna en dag och sen komma in på ett bokningsbart pass samma dag. Det är fullt, så man måste vara ute i god tid, vilket jag aldrig är. Så mitt enda alternativ är regementet. Mitt älskade regemente.
Jag är medveten om att jag har två ben som fungerar utmärkt att gå på, det är inte det,
jag kan inte förmå benen att gå en promenad dit.
Jag blir för paranoid och sedemera panikslagen över tanken på att gå hela vägen (skulle ta ungefär 1h) genom de oupplysta områderna till träningen på kvällen alldeles själv.
Nej tack. Att det sedan är vinter och båda kallt och halt gör inte saken bättre.

Jag behöver verkligen träna. Hela kroppen skriker efter det.
Jag gjorde det ogenomtänkta valet att ta ett bad istället för att träna ikväll. Big mistake.
Magen vällde över och jag satt krampaktigt i badkaret och försökte att förhindra ångesten som började sippra ut genom mina porer för att sedan omsluta mig helt där jag satt i badvattnet.
Impulser jag lagt åt sidan sen flera år tillbaka slogs mot mig men jag avfärdade dem efter att ha grankat dem en stund. Nästa impuls som slog mig så hårt i ansiktet att jag nästan föll omkull var att jag genast skulle sätta mig och äta. Vad som helst, men gärna onyttigt och friterat. Där fick jag verkligen stålsätta mig för att gå emot den impulsen och fokusera på någonting annat. Skamset gick jag ur badkaret men kunde inte hindra blicken som föll ner över min stora, bleka, håriga kropp. Jag vill kräkas av avsky, men det är inte rätt väg att gå.
Jag har kommit så långt och är medveten om mina mål och det är inte läge att överge dem åt destruktiva tankar och aktiviteter. Jag håller istället blicken fäst på målet och minns vägen dit.
Det är en fast och stabil väg och så länge jag håller mig fokuserad så kommer det att gå bra.
Mina känslor försöker att lura mig av vägen och få mig att tappa siktet om målet, men jag är envis.
Jag är inte längre styrd av mina känslor. Jag har bjudit in min vän, förnuftet, i livet och vi är ett bra team.
Allra bäst är vi när förnuft och känsla går hand i hand, och det är där jag är nu.
Jag tillåter mig inte bli styrd av mina känslor. Att låta mig styras av dem kommer bara att stjälpa mig.
Jag kan allt det här. Jag kan det som rinnande vatten, ändå är det lika svårt varje gång.

Jag återgår till att läsa. Det är en enorm tröst för mig nu när jag faller i smågropar som denna.
Jag svävar bort och glömmer kvällens kamp.