bully

Jag vet inte. Min läkare frågade idag hur jag mådde. Jag svarade att allt var bra - för allt är ju bra,
men jag har fortfarande inte kommit över att jag landat på nytt. Och jag ställer mig själv ständigt frågan: vad var det som var för några veckor sen? Är det ett sjukdomstecken eller ett friskhetstecken? Är min intensiva lycka ett symptom på mani och måste behandlas, eller kan det vara så att lyckan bara är lycka - ett sällsynt fenomen som bara drabbar en ibland? Oavsett så är jag så tacksam, men samtidigt så hade jag funnit min plats och min roll i att må som jag mår och nu när jag känt på hur det är att må så otroligt mycket bättre så känns mitt vanliga mående med ens ganska fattigt. Missförstå mig inte. Mitt liv ser jättebra ut. Jag har underbara vänner, en fantastisk pojkvän, ett jobb jag fullkomligt älskar och skolan går jättebra. Jag mår bra. Inte dåligt och ångest är något jag återigen bara känner till vid dess namn och inte vid dess tjära i bröstet. Klart att orosmoln fortfarande drabbar mig, men jag har det överlag bra. Jag har det faktiskt väldigt bra. Så varför klaga? Är jag gapig om jag vill ha mer?
Är jag girig som törstar efter lyckan som snuddade mina läppar och borde jag nöja mig med att ha det bra trots att jag vet hur det är att ha det bättre?

Min läkare skrev "bipolär?" på ett papper och ringade in orden. Jag svarade att jag inte vill ha fler diagnoser och att jag valt att kalla "min maniska period" för ärlig och mänsklig lycka. Jag tycker inte att man måste leta fel och svar bara för att en person avviker från det normla. Jag har helt enkelt haft det väldigt bra och jag har orkat tagit tag i saker. Jag har fungerat bättre än vad jag normalt gör. Jag vill inte höra något så befängt som att jag måste vara sjuk för att jag varit glad.

Imorgon ska jag på grupp DBT. Jag har varit duktig och gjort min hemläxa.
Tycker att det är lite synd att jag missade individualterapin i måndags men, ja, ni vet ju att det var annat i vägen.
Jag blickar framåt och jag vägrar att se mig själv som enbart en borderlinetjej + [x], men ibland känner jag mig fängslad och min vilja av att vara så mycket mer snarare fäller mig än för mig framåt.
Jag ÄR mer. Jag är inte mina diagnoser, har aldrig varit. Men de är en del av mig.
De är en del av mitt handikapp som gör att jag tänker, känner och resonerar på ett visst sätt.
Min önskan att aldrig behöva vara så extrem i mina sätt för mig bara djupare ner i kvicksanden.
Ju mer ja kämpar och tycker att det borde vara på ett annat sätt snarare än att acceptera verkligheten som den är för mig djupare och djupare ner i det hål jag började i.

Jag är en grubblare. Jag analyserar saker i småbitar och jag kastar tankar fram och tillbaka tills det bara är trasor kvar. Det finns inte en tanke jag inte tänkt två hundra gånger.
Kanske är det inte bara jag. Kanske grubblar "diagnoslösa" lika mycket som jag?
Jag tror att det är ett mänskligt drag snarare än någonting sjukt.
Jag är en människa. Jag tänker, känner, lever & lär.
Det kommer jag att göra livet ut.
Och vet ni. Jag är helt okej med det.