bully

Dagen började lite segt. Gick upp för att inse att min förmiddagshumor aka sjunde himlen slutat att gå.
Inväntade Johan för att märka att han skulle ut och leka med sin bil när han kom hem från sin praktik.
Funderade på att gå på stan men fann att det var trevligare att ligga i soffan. Blev rastlös efter en kort stund och städade lägenheten.

Sen började saker att röra på sig. Framåt kvällen åkte jag, jojjo, per och micke till stadsparken och avnjöt sommarens första parkhäng och en vattenpipa till det. Det var kyligt väder men vi kämpade på i 1½ h innan vi begav oss hem. Väl hemma kom amanda över och sen gick vi tillsammans till reine där vi spelade spel.

På vägen hem spred sig lyckan i mitt bröst, för det var varmt med bara en tröja och en tunn jacka.
Det känns som att det vore igår då det låg ett tjockt snötäcke över staden och minst 5 tröjor var ett krav om man skulle gå ut. Jojjo och jag gick hand i hand hem [såsom vi alltid gör] och pratade om livet och hur det ter sig ibland.
Vi var så trasiga när vi möttes. Den ena i värre skick än den andre. Jag minns tillbaka hur fet min dosett var och hur trasiga armarna var. Jojjo minns de hetsiga rösterna han hade i huvudet med den arga kvinnan som aldrig fick ett namn. Om man tänker tillbaka, så är mitt liv så lugnt och stillsamt numera.
Jag hann aldrig ikapp mina impulser tidigare vilket gjorde att jag hamnade i jävliga situationer jag inte kunde ta mig ur. Idag kan jag få samma impuls men hinna höra tanken och hindra mig innan det är försent.
Jag var inte kapabel till det tidigare. Då hände allting omgående och jag hann aldrig förstå vad det var som hände.

Jag är glad över att vara vid liv. Jag är glad över att få uppleva allt jag fått uppleva de här tre åren.
Kärlek - mina tre år tillsammans med Jojjo och vår lägenhet vi fyller med tvåsamhet. Min första och riktiga katt som älskar mig över allt annat och som jag ger samma gränslösa kärlek tillbaka.
Jag är så tacksam för demonstrationer, fågelkvitter, grönt gräs, sommardofter och vaniljthé.
Många gånger önskar jag mig bort. Många gånger vill jag sluta att existera,
men förut så var det mer ett löfte än en tanke och trots att jag vissa dagar inte orkar så gläds jag åt de dagar då jag faktiskt klarar av saker. Då jag fixar att leva och ha det bra. Det tog lång tid, men till slut så vann den ljusa sidan. Det har varit en plågsam färd men äntligen så väger det goda mer än det onda.
Det har varit jobbigt och det är fortfarande jobbigt men jag ser nyanser och det är en härlig känsla av bubblande nervositet eller stolthet över ett bra arbete. Eller varma ord från en vän eller en kyss från min man.
Det gör att jag lever. Det gör att jag är vid liv.
Säga vad man vill - men jag är en jävel på att överleva.

Jag är tacksam för nyanser.
Jag är så glad att jag inte strök med i min kamp av att hitta mening.
Hitta någonting mer eller kicken jag aldrig tyckes nöja mig med utan min ständiga jakt efter ett syfte.
Det är meningen att jag ska överleva.
Och jag har aldrig varit så glad över min envishet.