bully

Har mått illa hela dagen. Var på väg att kräkas under provet och det har varit totalt kaos i magen.
Storstorm och jag har inte haft några idéer på vad jag ska göra åt det.
Rapar upp magsyra och har haft svår magkatarr större delen av dagen.
Jag kröp iväg till träningen (jag mår skit - men jag är envis) och väl där så blev det lite bättre.
Men sen tappade jag all min iq och satte mig och började att köra mage.
Riktigt smart när det är krig i magen. Efter det har jag inte kunnat stå eller gå.
Jag fick sitta i duschen och sen snabbt lägga mig i soffan i fosterställning och tänka på något annat.
Jag räknar med att mitt illamående, magkaoset och magkatarren enbart är ångestbaserad,
vilket ytterligare gör mig irriterad. Jag har verkligen inte tid för att ha ångest,
men den har legat tät över mig hela dagen. Jag är stolt över mig själv att jag inte kastade in handduken under provet när jag kände hur panikångesten steg i kroppen och hur ångesten fullkomligt rev och slet i mig,
men nu får det vara nog. Jag orkar inte ha ångest längre. Den beror ju på provet och på den minimala tid jag har att bli klar med mitt inlämnngsarbete. Stressen har hakat sig fast i mig och leder till obeskrivlig ångest och jag kan inte göra mycket annat än att försöka att varva ner och återkomma imorgon.
Men det här är svårt. Jag mår dåligt och kan inte varva ner. Jävla ångest att riva och existera.
Den hjälper mig inte. Jag behöver ingen knuff i rätt riktning. Jag behöver bara tid att göra det jag behöver göra och det jävligt snabbt. Ångest får mig att känna mig liten.
I övrigt har jag varit på rätt bra humör, även fast jag har varit hyffsat självkritisk hela dagen och bara dömt och fördömt mig varenda vaken timma (vilket är många nu) och haft ångest som brusat större än alla andra toner så har jag ändå varit okej. Men jag blundar och önskar mig bort från den här ångesten.
Den här ekande, sargande ångesten.

Jag ska försöka att sova i natt och inte drömma om hemska ex och imorgon måste jag påbörja mitt arbete.
Ticktackticktack. Demonerna skriker. Jag känner mig helt värdelös.
Imorgon är en ny dag. Jag tycker om imorgon. Det kan inte bli värre än idag.
Skyller mig själv men mjölken smakar ändå surt och hur mycket mitt eget fel det ändå må vara så är det fortfarande ingen behaglig känsla.