bully

Dagens uppföljning gick över förväntan. Jag var inte alls förberedd och jag skämdes när det var min tur att berätta om NA-mötet (anonyma narkomaner) jag var på. Jag såg skamset på mina tre klasskamraters anteckningar och på min fjuttiga sida där de tolv stegen stod. Det var allt jag hade. Men jag började prata och jag kände att det gick bra att prata fritt och de andra lyssnade på vad jag sa. Det kändes överlag jättebra. Blir kanske inget MVG, men jag har inte den målsättningen på kursen heller. VG blir det som minst, utab tvekan, men om jag ska vara ärlig så är jag glad om jag bara tar mig igenom kursen. Det finns inte en gnutta energi kvar i mig och jag är så trött på skolan och kurserna. Eller kanske snarare kursen socialt behandlingsarbete. Inte för att det är ointressant på något sätt utan för att jag inte orkar engagera och utmana mig själv längre. Jag är så trött. Men jag tycker väldigt mycket om att vara i skolan, lyssna och lära mig saker - det är när jag måste komma ihåg sakerna som det blir jobbigt.

Jag möter fortfarande fina vänner i mina klasskamrater och något så enkelt som en gemensam cykelfärd hem får mig att må väldigt bra i mig själv. Den lilla pratstund jag får tillsammans med en klasskamrat ger mig en känsla av välbefinnande och jag är glad att dela erfarenheter och minnen tillsammans med någon jag inte känner.

Det som hände i övrigt när jag kom hem från skolan var detta:

- Hisscentralen.
- Hej, jag har tappat min nyckel ner i hiss-schaktet och jag behöver att någon kommer och hämtar den åt mig.
- Okej. Det ska vi ordna. Det kan komma någon i september.
- ... eh? September?
- Eller du kanske behöver nyckeln nu?
- Ja, det är liksom en nyckel. Jag kommer ingenstans utan den och jag har ingen reservnyckel.
- Hm. Ja. Nycklar är inte prioriterade hos oss men jag ska se vad vi kan göra.
- Jag.. jag väntar här.
*klick*

Hon bekymrade sig aldrig för att fråga vad för nyckel det var så jag berättade aldrig att det var min cykelnyckel och inte min hemyckel. Då hade jag antagligen fått vänta till september.
Hoppas att de ringer mig snart. Jag är helt handikappad utan min cykelnyckel.
Jag cyklar ju överallt. Bussarna är helt tokiga sen de bytte nummer och tider och jag ser inte fram emot att behöva lita på dem igen.