bully

Det känns som att jag har hittat ro och kommit i balans med mig själv.
Alla dagar då jag strider mot bättre vetande har lagt sig som en hinna över mig.
Jag ser färger nu. Allting går inte längre i svart/vitt. Jag kan skymta lite gråzoner mitt i min svartvita värld jag så länge befunnit mig i. Jag är inte naiv, jag vet att det kommer att ändra sig. Jag vet att jag kanske inte varje dag vaknar och känner tacksamhet istället för ångest över att ha fått vakna till en ny dag.
Men jag tänker inte föra protokoll över vilken sida som vinner - vilken känsla jag har flest dagar om året.
Jag har accepterat att mitt liv ser ut som det gör och det är kanske därför jag inte går ut i kamp vid varje negativ känsla som infinner sig. Jag tror på mig själv och jag tror på min egen kraft att förändra mitt liv och mitt mående.
Jag tror att jag kan påverka mina känslor så pass mycket att de ger mig en känsla av balans.
Eller så är det bara nu jag är så zen, på grund av min plötsliga själsliga ro.
Det gick över en natt och jag är fortfarande kvar på toppen.

Jag hann klart med arbetet i tid och det blev inlämnat igår. Fick dock höra att min lärare inte var så petig med datumet och allt han begärde var mer eller mindre att det skulle vara inlämnat under veckan.
Jag är nöjd med mitt arbete och jag är av den fulla övertygelsen att min lärare kommer att bli lika nöjd.
Vet inte varför - jag brukar vara galet orolig för att inte räcka till och lämna över ett dåligt arbete, men den här gången har jag lagt större vikt på att själv bli nöjd snarare än att få min lärare nöjd. Om dessa två kunde kombineras så vore det självklart det bästa.

Ska klappa mina katter och pussa på min man nu.