bully

Gnällinlägg. Ni får ta det.

Jag har kommit till följande dilemma.
Efter att jag slutat träna har jag gått upp sjukt mycket i vikt, något som jag mår mycket dåligt över.
Jag försöker att äta nyttigt men det har blivit lite si och så med det sen jag började att jobba.
Senaste 2 veckorna på jobbet har jag bara haft matlåda med mig 2-3 ggr. Annars har jag ätit rostmackor med marmelad. Nyttigt.. not..
Jag vill inte vara med på kort, visa mig i tighta kläder eller ens ha linnen på mig eftersom att jag skäms så mycket över hur min mage ser ut.
Mina nyckelben har sjunkit in och det känns fruktansvärt.
Jag älskar nyckelben och jag tycker själv att mina är fina när de är tydliga, och jag älskar att mitt ansikte är smalt och magen platt. Så har det inte varit på ett tag nu och jag mår rent ut sagt skit av det.
Inte för att jag strävar efter att vara en mager vegan, men jag vill inte se halvgravid ut hela tiden.
Jag vill tillbaka till min normala vikt men i nuläget ligger jag 6-7 kg över den.
Detta har hänt på 2-3 månader. Inte kul alls. Hatar att duscha för jag hatar att se mig själv.
Hatar att klä av mig på natten för jag vill inte se min tjocka mage.
När jag ser mig själv i spegeln så kan jag tycka att jag ser söt ut, men sen om jag skulle vara med på kort så tycker jag att jag ser enorm ut. Mina armar ser tjocka och bullriga ut. Mina kinder är inte längde avsmalnande utan jag se mig själv som ett blekt äpple. Ett bekt, tjockt äpple.
Jag står inte ut. Försöker att äta nyttigt då och då men jag vill inte vara ett hälsofreak som aldrig unnar sig godis.
Varför kan jag inte både få äta kakan och ha den? Kom igen - jag älskar ju kakor!

Men.
Nog för att min mage är enorm och jag ser pluffsig ut i ansiktet - men mina bröst är supersnygga!
Jag insåg det häromdagen då jag stod i spegeln och plågade mig själv genom att fästa blicken på min putande mage. Då är frågan. Vad är det jag strävar efter?
Att vara liten och smal med små bröst, eller lite smupluffsig med helt outstanding tuttar?
Det där med att vara tjock har alltid varit en svag punkt för mig.
Jag har inte längre ett mål av att vara så liten att jag nästan försvinner,
men jag vill gäna trivas med mig själv. Och det gör jag inte nu.
Jag trivs inte alls och jag orkar inte hålla in magen hela tiden.
Besvikelsen blir för stor när jag sedan släpper ut magen och den väller över byxorna.
Får knappt på mig jeans längre.
Nu finns det ju leggings och hippebyxor vilket är i princip det enda jag använder
men det är inte kul att knappt få på sig jeans längre.
Visst, jag kan köpa en större storlek, men då skulle det bli alldeles för uppenbart och jag skulle inte kunna hantera den ångesten som skulle komma.
Jävla skit. Varför kan jag inte vara smal med brösten jag har nu?
Det hade varit helt fantastic.

Till nästa termin ska jag börja träna igen.
Jag längtar. Det var alldeles för längsen nu.
Det har varit svårt att gå från att träna 4 ggr/vecka till 0 ggr/vecka.
Hoppas att jag kan få tillbaka konditionen också.
Först måste jag nog sluta med mina förbannade cigaretter.
Men jag gillar inte giftet jag drar i mig egentligen.
Det har bara blivit en grej nu när jag jobbat.
Jag behöver sluta. Om jag lyckas så har jag i alla fall lärt mig en mycket värdefull läxa.
Jag kan inte ta en cigg någonsin igen, oavsett hur längesen det var sen jag rökte senast.
En cigg och jag är fast. Det fick jag lära mig i mars i år.
Om jag klarar av att sluta så är jag (förhoppningsvis) klokare.
Det vore dumt att göra om samma misstag två gånger, även fast det inte låter helt olikt mig.