bully

Jag behöver ta en paus från den enorma ångestklumpen som ligger över bröstet.
Känner mig naiv, men det är väl lätt med facit i hand, men när jag satte igång med denna enorma trigger så väntade jag mig inte detta. Jag verkar ha förträngt mycket under lång tid och nu börjar det att knaka till inom mig av obehag.
Resan som jag påbörjat var inte ett trivsamt minne. Det var som att få en käftsmäll från blast from the past, och jag begriper inte hur jag kunnat missa det tidigare.
Satte mig för att kolla igenom alla bilder på min bilddagbok.
Tänkte spara några och göra ett album på facebook med glada minnen och härliga människor.
Istället sitter jag här och försöker att andas lugnt och jag känner mig förbannat dum.
Dum som gett mig in i det här från början eftersom att jag nu inte kan sluta,
och dum som inte kunnat förutse den här reaktionen.
Hade glömt alla svåra tider. Den enorma kampen jag en gång kämpat och hur oerhört öppen jag var med mitt mående. Jag hade glömt att det fanns bilder på tårar, rakblad och piller.
Det är en tid jag helst av allt vill glömma men nu lyser minnena jävligt klara innanför min näthinna.
Vill samtidigt inte ta bort bilderna för det skulle kännas som att jag försöker att radera en period i mitt liv, och det vill jag inte heller. Jag vill aldrig någonsin tillbaka, men jag vill inte heller ta bort alla smutsiga delarna som ändå gjort mig till den jag är idag. Skulle jag ta bort bilder nu så skulle det säkert framstå som att jag skäms över vad som hänt, och det gör jag inte. Det enda jag kan känna ett sting av skam i är min öppenhet om hur sjuk jag var,
men jag hoppas att den öppenheten har "räddat" någon från att göra jävligt dumma saker själv eller har uppmanat andra att söka hjälp. Jag vet inte vad jag vill och känner egentligen.
Nu känns allt bara så obeskrivligt svårt.
Kunde inte spara massa bilder till det nya albumet, för jag har få bilder på glada människor och härliga stunder.
Jag har kämpat mig igenom TVÅ ÅR av mer eller mindre enbart ångest. Det tar på  krafterna ska ni veta.
Ångrar det nu att jag gått igenom skiten, och jag vill inte heller bli sedd som den uppmärkssökande emoungen jag var, men jag kommer åter till dilemmat att jag inte vill radera delar av mitt liv bara för att jag inte gillar dem.

Jag håller tillbaka gråten.
Har inte tid att gråta nu.
Har ingen lust att gråta nu. Egentligen är jag inte sugen på det heller,
men hjärnan letar frenetiskt efter sätt att lätta på ångesten.
Men inga tårar kommer.
Ingenting kommer.
Jag suckar och fortsätter att plöja igenom bilderna, månad efter månad och som sen bildar ett år.
Det var en kvällssyssla jag såg fram emot innan jag skulle lägga mig,
men den blev allt annat än trevlig.
Jag hade glömt hur allt var.
Jag glömde bort hur jag mådde och hur min blogg och min bilddagbok såg ut därefter.
Allt det trasiga kommer fram. Alla ord och all smärta som låg bakom.
Försöker att lugna ner mig och säga att jag har det bra nu.
Jag fick till slut ett värdigt liv och jag tog mig ut från det enormt destruktiva liv jag hade.
Jag har det bra nu. Det har jag.
Men bilderna är kvar och hetsar fram minnen jag lagt åt sidan,
för det är sånt jag gör. Jag glömmer hur det brukar vara när jag inte är i närheten av det längre.
Men nu är det klart för mig.
Men oavsett om jag får leta mig medvetslös efter glada bilder att lägga upp på fejjan så ska jag fanimej lyckas.
I annat fall får jag börja ha med mig kameran när jag går ut och träffar mina hutlöst underbara vänner och mår bra. När jag går ut och lever mitt värdiga liv.
När jag vinkar till livet och det är inte längre en fönsterruta i mellan.
Vi håller varandra i hand och det smeker min kind.
Som jag väntat på att livet ska ta fart.
Nu är jag mitt uppe i det.
DET ska jag aldrig någonsin glömma.