bully

Jag vet inte. Jag finns inte. Har varit yr hela dagen och vaknade till huvudvärk från ytterligare en mardröm där älsk blev ihjälslagen av nazister. Jag gjorde det som förväntas av var flickvän - jag satte ett benlås kring halsen på den jäveln och ströp honom och tog straffet som en dam. Det sista som skedde innan jag vaknade var dock att jag fick en hjärntumör, varpå jag vaknade med huvudvärken.
Det här måste vara uppåt femte-sjätte mardrömmen i rad. Inte okej.
Jag tröttnade för längesen,

Dagen har varit fylld av ingenting. Min puma Kimm var förbi en stund men jag mådde för dåligt för att ha besök så jag fick åter lägga mig i soffan. Kan inte varva ner även fast jag försöker att ta det lugnt och bli frisk.
Är så spänd och kan inte slappna av och så fort jag ställer mig upp väller yrseln och huvudvärken över mig.
Tycker att det borde ha blivit bättre, men det verkar bara vara jag som känner så.
Har inte heller fått mitt röstkort så jag går omkring och nojjar över det också.
Har däremot fått en tid på psyk för provtagning på fredag och det tycker jag om.
Jag har väntat så länge på den där tiden att jag tappat allt hopp om att bli kallad någonsin.
Bra att det blir av. Kul att något går som jag vill. Det är ju lite sällsynt numera.
Har DBT imorgon och jag får släpa mig dit även om jag är döende.
De kommer att äta mig levande om jag inte går dit.
Jag missade min tid i måndags med min individualterapeut så jag får inte missa gruppen.

Det känns som att jag faller väldigt, väldigt snabbt just nu.
Utan möjlighet att kunna resa mig. Det enda jag vill är att bli frisk så att jag kan börja träna och komma tillbaka till det som brukade vara jag. Till Linn minus 8 kg. Jag trivs inte nu.
Jag trivs inte alls och jag känner mig olycklig såhär.
Därför är det viktigt för mig att komma igång igen och hitta tillbaka till mig själv.
Men det är fan omöjligt när jag är förkyld.
Det måste börja röra på sig åt rätt håll snart för jag vet inte hur länge till jag orkar.
Och så är det bara.

Så minns jag dig som en person
Som aldrig gjort mig besviken
Och jag minns hur du ser på mig
Och håller om mig så lätt du kan

Ref:
Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Läser ditt brev, du skriver att du blivit så trött
Kanske inte orkar mer
Så jag ringer dig, du säger att du känner dig tom
Älskling kan du inte se

Ref:
Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Snälla ring mig när allt jag vet och trodde på
Har rasat samman

Snälla ring mig kom ta min hand
Lägg det på mig så lätt du kan

Ref:
Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv
Dina läppar är fyllda av sånger
Dina dagar är fyllda av tid

Peppade upp dagen när emil och sofia kom över på kvällen och spelade mah jong med mig och johan.
Det är utan tvekan ett av mina favoritspel. Det skadar ju inte att det går riktigt bra för mig heller.
Alla har haft varsitt mah jong (alltså en vinst var) och jag nio (!).
Det känns bra. När vi började spela (fortsättning på senast vi spelade) så låg jag på -140, och nu när vi slutade för kvällen hade jag +1300. It feels gooood.
Är fortfarande sjuk och emlig. Vill helst bara ligga i soffan och titta på serier och film men jag orkar inte.
Har ingen direkt energi. Behöver dessutom ta mig till apoteker snart för min vardagsmedicin är snart slut.
Blir ett litet ångestmonster utan den så jag hoppas att den inte är slut och att jag får vänta massa.

Kvällsmat nu. Hembakat bröd med olivolja och gurka.

Jag har lyckats bli ännu sjukare idag än vad jag var igår.
Näsan är helt igentäppt och jag har ingen energi alls.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv använt så mycket nässpray som jag gjorde i natt.
Trots tappa försök att tvinga till mig sömn så vaknade jag varannan timme och sen varje timme (drömde i övrigt ingen mardröm men en jävligt ledsam dröm som jag mådde jättedåligt över. det slutar aldrig.),
och varje gång var näsan helt tjock och jag var tvungen att ta nässpray varje gång jag vaknade.
Det är samma sak nu när jag gått upp.
Det sista jag vill är att bli beroende av skiten så jag hoppas att förkylningen släpper snart.

Brödet jag bakade igår är fortfarande gott, även fast det inte är så nyttigt som jag önskar.
Men utöver vetemjölet och sirapen så är det packat med nyttigheter.

Ska ta det så lugnt jag bara kan idag.
Är på dåligt humör. Jag hatar att vara sjuk, och jag hatar att inte kunna träna.

Igår var vi på bröllopsfest i sthlm. Ranvi & henrik gifte sig i somras så igår var det kärleksfest och jag och Jojjo var där. Samtalade med rätt trevliga människor och hade en schysst kväll, trots vissa incidenter.
Kom hem kring halv två på natten och jag ramlade i säng. Tänkte att jag sklle lyckas somna trots att jag inte ätit min kvällsmedicin men så var det inte. Allt som allt så fick jag en timmes sömn, och då drömde jag en mardröm.
Otippat.

Är jätteförkyld idag. Inte förvånande. Jojjo har varit riktigt förkyd i ett par dagar så jag räknade med att det skulle slå mig snart, trots att jag hållt mig borta från mannen i ett par dagar nu. Men man behöver tydligen inte pussas eller kramas för att bli sjuk. Jävla skit. Jag är så trött på allting att jag håller på att kräkas.

Har tittat på en grymbra serie idag som plåster på såren - parenthood.
Har bakat mitt favoritbröd för att liksom trösta mig själv för jag är så innerligt trött på att vara apsjuk, på att min cykeljävel fortfarande är stulen, på att vi inte har några pengar att leva på alls i höst, på att jag inte kommer att läsa matte och inte har något att göra i höst och att jag gått upp åtta jävla kilo sen april.
Jävligt kul. Allting är så förbannat kul just nu.
Så nu behöver jag träna och äta rätt men det är inte så lätt när jag blir sjuk så fort jag tänker tanken på att börja träna.

Ska äta grillade mackor ikväll.
Det är säkert jätteonyttigt. Allt jag äter verkar onyttigt.
Brödet jag bakade är i alla fall jättenyttigt, och jättegott.
Nej just ja. Det är sirap i det. Det är inte heller nyttigt.
INGENTING GÅR BRA JUST NU!!

Ikväll ska jag döva och bedöva för jag vägrar att ha en till sömnlös natt.

Det räcker liksom inte att läget är som det är.
Jag vet inte om dagens händelse är en konsekvens av att jag var tankspridd igår,
men idag är min cykel stulen. Min blåa fara.
Jag som haft min cykel i så många år.
Det är lite utav en bragd att ha kvar cykeln så länge, med tanke på Köpings ökända rykte om att vara en hemort för cykeltjuvar. Men men.
Det är inte vanligt att jag glömmer cykeln i låset.
Jag tror att jag aldrig gjort det förut, men det kan ha varit så igår.
Att jag mådde allt för dåligt och var uppe i huvudet mest och i allt som var glömt att låsa cykeln.
Så kan det vara, jag har inte bemödat mig att leta efter min nyckel än.
Det känns så oviktigt. Det är ju inte så att cykeln kommer tillbaka bara för att jag hittar nyckeln.
Har en gammal cykel som Jojjo har rustat upp i källaren.
Den behöver bara lite TLC sen så borde den vara körbar, så helt utan cykel blir jag inte.
Men det är fortfarande störande. Jag tyckte så mycket om min cykel.
Min blåa fara.

Nu får jag en röd fara istället.
Fast än så länge är den inte så farlig.

men må såhär då.
tog en lergigan för att bli av med den värsta ångesten och den duger väl.
knappast lika effektiv som den medicin jag brukade äta, men vad gör man?
det var ändå bara ett tappert försök att koppla av.
ska sova nu. ska sova hela natten och inte drömma att jag har ihjäl människor jag håller av.

äh. jag klarar mig. det är inte hela världen om jag inte läser matte i höst.
det kommer en ny chans 2011, men jag hade siktat in mig på det här nu.
peppat i månader. och sen bara. skiter det sig.
den här plötsliga vändningen gör att jag får frispel.
i övrigt så är jag väl lättad att inte behöva läsa matte, även fast jag vet att jag måste.
sova nu. jag börjar bli sjuk för min man är sjuk.
som dominobrickor, allt.
jag ska försöka att inte falla med dem.

Värdelösa skitdag från helvetet.
Drömde världens mardröm där jag råkade peta ett hål i min grannes huvud och det blödde och jag kunde inte hjälpa honom. Skrek på hjälp men det hände ingenting. Helt värdelöst.
Cyklade till skolan i ösregnet. Försökte att balansera med ett paraply och visst, jag blev bara lite blöt i ansiktet men jag höll på att ramla hela tiden och mina byxor är genomsura. Pepp pepp.
Går till receptionen och förklarar situationen och hon hänvisar mig till ett klassrum där det ska vara matte.
Jag gick dit, pratade med läraren som sa att jag fick vara med på den lektionen trots att jag är utskriven från kursen.

Där. I klassrummet. Efter varje tal som skrevs på tavlan kände jag hur jag blev mindre och mindre och till sist så kunde ingen se mig alls. Det är vad som händer med mig i ett stort klassrum där jag behöver hjälp.
Fick ångest och ville bara därifrån men satt kvar resten av lektionen, utan att ha förstått någonting.
Gick till kuratorn och bad om hjälp. Hon kunde inte mycket göra annat än att anmäla mig på nytt och komma med den underbara nyheten att det var mer eller mindre omöjligt att komma in igen, och även om jag skulle komma in så skulle jag hamna efter. Det kändes.
Jag ville bara dö. Köpa en snara och hänga mig i närmsta träd.
Det finns något som heter Solstudion där light-matte körs.
Eftersom att jag har så svårt för matte och behöver all hjälp jag kan få så vore jag aktuell för solstudion.
Men där är det fullt. Jag hade en plats men eftersom att jag inte var där på inskrivningen så förlorade jag den.
Det är väldigt få elever och två mattelärare och en speciell bok för oss som är värdelösa på matte.
När jag pratade med läraren var jag på väg att börja gråta för han var så snäll och mjuk och han la handen på min axel och sa att han såg på mina ögon att jag behövde solstudion men att det är fullt, och att det är jättekö utanför. Han skrev upp mig ändå, men han sa att jag inte skulle ha några förhoppningar om att få komma dit.

Jag som hade en plats.
Jag som hade en chans att få den hjälp jag behöver.
Borta.

Så jag har alltså ingen sysselsättning för hösten.
Inga pengar för hösten.
Ingen chans att få behöringet i matteskitb.
När jag väl kommer in på matte Blä så har tåget med extrahjälp gått.
Jag tror inte att ni förstår när jag säger att jag har svårt för matte.
Jag har inte "lite svårt". Allt sen min barndom har kretsat kring att jag inte kan matte.
Att jag inte kan tänka i mattetermer och att jag försvinner omgående i ett stort klassrum med geniala elever som fattar att X givetvis är 30 och jag fattar inte vad X & Y är över huvud taget (utöver en grym skiva av coldplay).
Jag har alltid varit ett underbarn när det gäller att skriva, men när det kommer till matte så har jag inte en chans.
Jag förstod ingenting på lektionen, och om jag börjar matte sen så har jag en hel termin på mig att inte förstå någonting.
Upplägget idag: alla hade gjort hemläxor, och alla tal de inte kunde ställdes upp på tavlan och gicks igenom.
Sen tog hon två tal till och sen slutade vi.
Det var ingenting att vi fick göra mattetal där och läraren gick runt och hjälpte.
Hur fan ska jag ha en chans att överleva i det klimatet?

Åkte hem, i regnet. Brydde mig inte.
Jag är död.

Huvudet skriker och stormar med tankar och bröstet tätt därefter med känslor.
Tittade på mitt antagningsbesked när jag ska vara i skolan imorgon på introduktion, och det visade sig att jag har missat den. Jag skulle ha varit där i måndags. Det här innebär att jag inte längre är aktuell för matte b om de inte kan göra ett undantag för mig. Är man inte där första dagen så blir man direkt avskriven kursen.
Jag försöker att inte vara arg på Johan. Försöker, försöker, försöker.
Vet att jag har del i det här också och jag behöver ta ansvar för det här, men det är nästan ännu mer provocerande att tänka i de banorna. Jag själv har inte tittat på mitt antagningsbesked. Jag tappade bort det redan första dagen så för några veckor sen letade jag och Johan efter pappret och Johan hittade det och berättade att det var start torsdagen den 26:e aug. Jag hade ingen anledning till att misstro honom så jag tittade aldrig på pappret förrän nu när jag skulle kolla vilken tid imorgon. Jag är så orolig just nu.
Jag vet inte vad jag tar mig till om jag blir utkickad från kursen.
Jag behöver verkligen det här, och dessutom behöver jag pengarna från csn.
Eftersom att jag har haft inkomst nu under 3 månader så skulle jag inte få någon hjälp från soc heller om jag inte går i skolan. Det är totalt kaos i huvudet. Försöker att tänka att det inte finns någonting jag kan göra just nu i alla fall så det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och åka till skolan imorgon och försöka att reda ut den här röran.

Jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit jävla skit

Jag orkar inte med mera fuckup idag.

Trött och jävlig. Borde borde borde träna.
Skulle ha gått en promenad kl 10 imorse men avbokade pga av regn.
Åt en hel snickerskaka (en plåt) till frukost och mådde så dåligt efter att jag kräktes.
Men det enda som hände var att jag mådde ännu mer illa.

Har varit på DBT och försökt att få bukt med allt jag känner utan att lyckas.
Mår väldigt dåligt utan att befinna mig i en svacka men jag har ändå svårt att hantera det som händer.
Jag börjar med beteenden som är väldigt olikt mig men jag kan ändå inte sluta med dem.
Mår dåligt för att jag äter mycket vilket resulterar att jag äter ännu mera.
Tankar om att sluta äta eller att kräkas upp maten jag äter kommer ständigt, men jag skulle aldrig få för mig att göra en sån sak. Det är så destruktivt, blir aldrig bra och jag är vuxen.
Jag är inget barn som behöver bli dramatisk och göra idiotiska saker varje gång jag möter en motgång.
Även om jag vill gå ner i vikt nu och bli smal omgående skulle jag aldrig göra något sånt.
Bara tanken på det får mig att börja skratta till lite. "Fan, Linn. Du är vuxen. Du vet bättre än så". Och det gör jag.
Jag går hellre ner i vikt genom att sluta hetsäta och börja träna.
Men det innebär också att jag kommer att må dåligt ett tag tills jag kommer att se resultat.
Radikal acceptans. Det är såhär det ser ut. Jag behöver inte tycka om det,
men det är såhär verkligheten ser ut.
Min förbannade verklighet.

Vill inte träna ikväll. Borde borde borde men självkänslan är så låg att jag skulle sjunka genom marken om jag gick som nybörjade till träningen ikväll. Imorgon är det min vanliga taido, ikväll är det bjj.
Vill börja men vågar inte. Inte när jag mår och ser ut såhär, men jag kan inte vänta på att bli redo heller för det kommer jag nog aldrig att bli. Det som gäller är att rycka bort plåstret fort.
Bara göra det. Göra det innan jag hinner känna efter.

Dagarna flyter ihop i min bubbla.
Jag är mitt i ett krig.
Jag har inte tid med en vardag.
Men jag har redan börjat att problemlösa och förändra min tillvaro till det bättre i huvudet.
Det gäller bara att få det att fungera i praktiken också.
Det här är inget krig jag planerar att förlora.
Jag är inte den som ger upp.
Men att säga att det inte är svårt vore att ljuga.

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

Har tittat på Girl, Interrupted. En av mina favoritfilmer.
Vet inte hur många gånger jag sett den men jag har inte tröttnat på den ännu.
Den rör ofta ihop mycket i mitt huvud, som nu men kanske på ett annat sätt än tidigare.
Winona är så vacker i sin svartvit-randiga emotröja och sitt korta, svarta hår.
Hon lever i ytterligheterna och försöker sig på balansgång utan skyddsnät.
Inte det enklaste kanske. Tänker på alla gånger jag har varit inlagd på psyket, fast nu var det längesen.
Jag har nog aldrig varit där mer än en vecka åt gången, och hon var där i över 1 år.
Jag har bara varit där för förvaring. I filmen verkar de även bedriva terapi.
Det hade varit trevligt att få haft det när jag legat inspärrad.
Att ha någon att prata med annat än de andra patienterna.
Får ett sug av att skriva. Skriva om allt som varit men jag förmår inte hitta orden på samma sätt som när jag var sjuk. För jag är väl frisk nu? Så frisk som jag kan bli?
Jag har arbetat bort alla svåra sidor hos mig och ansträngt mig för att bli en människa som kan leva och fungera i samhället. Är jag friskförklarad nu - eller står det fortfarande borderline med stora, feta, hånande bokstäver?
Vad är jag nu? Är jag fortfarande färgsprakande eller har jag arbetat bort den sidan också, trots att jag tycker om den sidan hos mig själv? Om jag är så frisk, hur kommer det sig att jag har så svårt för vissa saker?
Är det min last som människa? Att då och då hamna i situationer eller i mentala träsk som jag inte kan hantera oavsett hur mycket jag vill? Även om det gått närmare två år sen jag använde rakblad - hur kommer det sig då att jag fortfarande tänker på det när något är övermäktigt för mig?
När det enda som finns kvar att göra är att acceptera verkligheten som den är,
men att jag inte kan göra det. Jag kan inte.

Jag tampas med mig själv ikväll. Har gjort det mycket de senaste månaderna.
Jag vågar inte ställa mig på vågen. Bara tanken på det skrämmer mig.
Min kropp. Min stora feta kropp är mitt kryptonit.
Min största svaghet och min akilleshäl.
Jag fixar inte hur jag ser ut. Hur magen är utspänd och ser extremt gravid ut.
När jag går på stan är jag rädd att folk ska fråga mig om jag är gravid.
Det är ingenting jag bara säger. Ser att jag tjockat till mig övrigt också,
men i jämförelse med min mage så ser jag fortfarande lika smal ut som alltid.
Men min mage är enorm. Det ser verkligen ut som att jag är i typ sjätte månaden.
Vet inte varför. Jag har slutat med fördärvet. I stora drag i alla fall.
Ingen mer läsk och inget mer kaffebröd. Är fortfarande svag för chips,
men om jag ska vara ärlig så äter jag snarare chips för att jag inte står ut med mig själv än för att jag är sugen.
Ska börja äta mat i bara underkläder. Det lär vara en riktig turn off.
Det här som händer med min kropp, är det värsta jag varit med om.
Jag kan ta ånget i olika former, till och med på julen.
Jag kan ta konflikter och andra motgångar.
Men självbilden. Jag rasar med den.

Känner mig inte som en frisk borderline.
Känner mig.. jag borde skriva en bok.
En bok om allt som hänt och det som var.
Men ikväll krigar jag mot mig själv.

Det är en fin dag idag och jag sitter inne. Känns lite dumt på ett sätt eftersom att det varit dåligt väder så länge nu och jag är rädd att den mörka hösten ska komma innan jag hinner reagera.
Har planer på att sticka ut senare med min vän Lisette.
Först tänkte jag göra mitt bästa för att snygga till hemmet lite.
Dammsuga och diska så mycket jag orkar. Lisette/Kimpan ska över ikväll och äta tacos och då vill jag inte att det ska ligga kattsand och katthår överallt.

I övrigt mår jag rätt bra. Börjar snart skolan och jag njuter av att inte ställa klockan på morgonen.
Är inte lika nervös inför matten längre. Självklart vill jag ha godkänt i ämnet,
men jag har hört att jag egentligen bara behöver ett betyg för att komma in på universitetet.
Vill inte dra en fuling, men det är ändå skönt att veta för mycket press släpper nu när jag vet att det kommer att gå bra oavsett hur jag gör. Men jag ska ändå göra mitt bästa för att få G.
Kuratorn ringde häromdagen och berättade att jag kommer att få mycket stöd om jag vill.
Jag tycker att skolan verkligen har ställt upp för mig.
De har gett mig andrum och extra stöd när jag behövt.
Kuratorn har alltid funnits nära till hands när jag behöver hjälp med csn eller andra pengaslukarföretag.
Känner mig absolut inte särbehandlad och mina grymma betyg beror inte på att jag har dubbeldiagnos,
jag har jobbat hårt för att komma där jag är idag, men det har varit skönt att bara kunna berätta hur läget är för dem och inte mötas av föraktfulla miner.
De flesta av lärarna jag haft vet inte om min psykiska ohälsa och jag har ändå fått bra betyg.
Jag har bara berättat om min situation när jag känner att de behöver veta det.
Det kommer att bli en annan sak nu när jag ska läsa matte.
Omvårdnad och psykologikurser kan jag utantill.
Det är någonting som faller sig naturligt för mig och jag vet om att jag är bra på det.
Matte däremot.. det kommer att bli intressant..

Ska dammsuga. Sen ringa vännen.

Kul. Hela inlägget försvann.. får börja om från början. Kul att det inte var långt alls och sjukt djupt..

Var på den alternativa folkfesten igår för att antifira att kungen var i örebro.
Medan överklassen hängde på järntorget hade vi folkfest på våghustorget (en liten rolig parentes är att det var fler på våghustorget än på järntorget).
På scen stod bland annat Mikael Wiehe och Kapten Röd.
Mikael var som han alltid är. Sjukt politiskt och härlig att lyssna på.
Sen äntrade Kapten Röd scenen och jag kunde inte stå stilla en minut.
Jag har velat se honom sen första gången jag hörde honom 2007, men det har inte blivit av, så förstå min lycka när jag fått se honom TVÅ gånger i år.
Det finns ingen bättre man på den här planeten.
Hans texter är så klockrena och hans melodier så dansvänliga.
Ingen kan som Kaptenen. Lite som Jojjo sa - honom skulle man ha som kompis.
Förra gången jag hörde honom så spelade han en låt från nya plattan som kommer (snart hoppas jag) och den etsade sig fast i bröstkorgen på mig och jag har längtat efter att få höra den igen sen dess.
Den är riktigt mäktig. Den handlar om vänner man saknar som inte längre finns kvar.
Han dedikerade låten till Jr Eric som tragiskt dog förra året.
Den låten betyder oerhört mycket för mig.
Jag tänker så mycket på min granne när jag hör låten.
Den inger så mycket ångest, rädsla men samtidigt kärlek och saknad, och jag är livrädd för att mista min vän.
Vet att han lever och har det bra, och jag försöker att låta bli att tänka i de här banorna men jag kan inte stoppa det massiva känsloflöde som stormar kroppen när jag hör den här låten.
Hur rädd jag är för min vän, och hur mycket jag vill ha honom omkring mig.
Jag vill bara ha honom nära och krama om honom länge och aldrig låta något ont hända honom.
Låten påverkar mig en hel del bara. Alla som vi saknat och förlorat.
Alla som inte lever rent fysiskt men som finns kvar i våra hjärtan ändå.
Den här låten är till dem.

Lyssna på den.
Den är så mäktig.
Det är lite dåligt ljud, men det är värt att lyssna på den ändå.
Jag lovar.

Utöver det som hände igår natt hade jag någonting annat jag kunde känna mig stolt över.
Vänjohan och jag tog världens längsta promenad och gled runt på svampen och på stan.
Sammanlagt gick vi 16 000 steg, 11km. Inte illa pinkat för någon som knappt orkade cykla till jobbet.
Sen spoilade jag allt relativt snabbt genom att trycka i mig en påse chips när jag kom hem,
men jag är fortfarande glad att vi gick ut och fick lite motion, frisk luft och umgås med varandra.
Det blev många skratt under färden, kanske speciellt när jag turistfotade Örebros industriområden.
Men det är ack så vackert! ;)

Ikväll står kapten röd och mikael wiehe på schemat.
Calle-kung är i stan och vänstern har styr upp en folkfest för alla som skiter i kungafamiljen,
och grymma band står på scen.
Jag och världens bästa vänner ska dit och njuta av grym musik och bara umgås och må bra.

Har bakat snickerskakor idag. Slopade sockret i kakan och smaken tycker jag är bättre,
däremot fick kakan svårt att stelna så i framtiden ska jag försöka att ha i ½ dl istället för 1½ dl.
Jag vet. Jag må skit av att äta skit och jag kommer aldrig gå ner i vikt om jag snaskar godis, chips och kakor,
men just nu behöver jag bli rökfri och då är socker min bästa kompis.
Annars kommer jag att bli galet röksugen och det var tilräckligt jobbigt igår för att jag har insett att jag ska ge efter mina sockercravings för att inte bli tokig.

Nu går världens bästa film någonsin på tv - den oändliga historien.
Har sett den två tusen gånger, men det gör ingenting.
Det är fortfarande världens bästa film.

Jag är lite smålurig i skrivande stund.
Har haft en trevlig dag (förhoppningsvis mer om det i ett senare inlägg) och en trevlig kväll med älsk och eric.
Vi tog ett par öl och blev fnittriga (okej, bara jag) och sen begav vi oss till rockbaren för ytterligare öl och lite glamm.
Har inte ätit sen frukost bortsett från en chipspåse jag hävde i mig kring middagstid så när jag och älsk skulle hem var "hålet i väggen" givet. När jag beställt mina pommes ramlar en man omkull på cykeln i ögonvrån.
Jag tänkte att det är bäst att jag inte går fram så att han inte skäms, så jag gick istället och hämtade ketchup till mina friterade älsklingar. Men när jag hämtat kepthupen ser jag att Johan står över mannen och jag hör någon säga att han blöder mycket från huvudet. Skötaren i mig drog igång och jag satte mig hos farbrorn, pratade med honom om vardagliga saker så att han inte skulle hamna i chock, höll papper hårt mot huvudet så att han skulle sluta att blöda och bad älsk att ringa ambulansen. Kände mig väldigt kompetent. När jag satte mig hos honom sa jag lugnt och pedagogiskt vem jag var, min titel och allt jag skulle göra för att han skulle veta om allting.
Allt gick bra och sen tog ambulanspersonalen över.
Min hand var helblodig men jag kände ändå att jag gjort det jag kunnat.
Men maten jag köpte fick jag väldigt svårt att få i mig sen..

Det var en trevlig kväll trots dramatik på hemvägen.
Men min karl kallade mig hjälte för att jag skötte situationen så jädra bra,
och inte för att skryta, men jag håller nog med honom.
I krissituationer kan man alltid räkna med mig och jag har nog aldrig varit så lugn och metodisk som då.
Kul att allt man pluggat verkligen sitter. Man kanske skulle plugga till syrra ändå?
Har hört från flera håll att jag skulle passa som det.
Det tåls att tänka på..

God natt allesammans.

Funderar på om jag ska ta och ringa någon sån där sluta röka-linje.
Jag är inne på dag 3 som rökfri och det har hittills gått över förväntan,
men det är svårt. Speciellt efter maten. Då slår suget till rejält och jag får svårt att värja mig.
Men hittills har det gått bra. Har kört på stimulikontroll vilket innebär att jag försöker att inte vara omkring rökare eftersom att det kommer att trigga igång mig totalt. Känns tråkigt, för många av mina fina och underbara vänner röker, men såhär i början tror jag att det är bäst att jag försöker att hålla mig till rökfria vänner.
Jag känner mig inte tillräckligt stark för att kunna stå emot ännu.
Som vanligt när man slutar röka så är jag väldigt sugen på sötsaker och annat godis hela tiden.
Försöker att ha kontroll över vad jag äter, men det är väldigt svårt att vara disciplinerad på två saker samtidigt.
Jag vet inte om jag fixar att både slutar att röka och inte småäta.
Ska försöka att småäta så nyttigt jag kan, men jag tycker att det är svårt.
Men tjockisångesten är nästan svårare att hantera än röksuget,
men jag tycker att det är vidrigt att röka och jag vill inte vara 50 år och röka cigg.
Jag vill inte vara beroende av en cancerframkallande pinne.
Jag vill leva hälsosamt och vara zen med mig själv, vegan som jag är.
Snart kommer jag att bli tvungen att sluta med all skräpmat också,
för jag älskar att leva nyttigt och känna att jag värdesätter min kropp och tar hand om den på det bästa sättet jag kan. Känner mig helt straight edge aktig - "min kropp är mitt tempel", men jag gillar tanken på den och jag vill leva i enighet med mina värderingar och varken rökning eller skräpmat hör till där.
Men en sak i taget, right? Först sluta röka. De skadorna på min kropp är värre än att väga 6kg mer än vad jag vill.
Jag ska lyckas med alla mina mål jag sätter upp. Att misslyckas finns inte med i planeringen.
Jag SKA lyckas att sluta röka, även fast det gör fysiskt ont i mig när jag är röksugen,
och jag SKA gå ner i vikt även om det kommer att bli svårt.
Men jag behöver göra det här för att må bra.
Jag behöver göra det här för att trivas i och med mig själv.

what a day.
uppe i ottan för att besöka vårdcentralen och agera stöd åt amanda.
sen hem där jag tog dagens första powernap.
sen efter sjunde himlen beslöt vi oss för att bränna fett så vi tog en promenad i varbergaskogen tillsammans med alla mygg. det var.. svettigt.. och amanda går jättefort! haha jag visste att det var dåligt med min kondition, men inte SÅ dåligt! Fick tokångest för att min kondition är så dålig och för att jag är så tjock.
Och vad gör jag? Jag äter en påse chips.. bra, verkligen.
Ser fram emot träningssäsongen så att jag kan komma i form igen.
det här måste få ett slut.
jag fixar inte att må såhär.
måste ta gler promenader och träna mer.
och sluta äta chips. det går inte.
jag gillar inte ens chips..

Var på DBT igår. Första gången på länge.
Har bara varit i gruppen en gång under sommaren och då var det en sammansatt grupp.
Det kändes bra att vara tillbaka i gruppen igen men en märklig känsla infann sig och jag visste inte hur jag skulle hantera den. Kände mig ambivalent inför den och den kändes både bra och dålig.
Sommaren har utan tvekan varit en utmaning. Jag har jobbat arslet av mig och knappt haft tid för någonting annat.
Det har tärt och nött på mig men det har varit spännande att vara utan terapi så länge.
Liksom pröva vingarna och se hur jag klarar av det.
Och vet ni? Det har gått över förväntan!
Jag har mött många hinder under sommaren och jag har haft svårt att hantera alla,
men jag har ändå tacklat dem på mitt sätt och på så sätt kunnat fungera trots att jag möter svåra prövningar.
Det har verkligen varit svårt till och från, men jag klarade det.
Med lite hjälp från DBTn och med min enorma envishet så har det fungerat.
När jag satt i gruppen igen och gick igenom saker jag hört säkert tusen gånger så bara kände jag att jag skulle fixa det. Jag kommer att fixa övergången och jag är nog redo att flyga ut ur boet på riktigt.
Den här sommaren har jag fått pröva på hur det är att klara sig utan DBT, och jag är väldigt stolt över mig själv hur jag har använt mig av färdigheter i vardagen för att fixa allt som händer.
Det har varit allt ifrån sverigedemokrater, utnyttjande, trötthet, terrorister och tjockisångest.
Ämnena har varit många och jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att tända till och säga ifrån men jag har haft målet synligt framför mig och här är jag nu. Vid liv in one piece.
Denna insikt gjorde mig glad, men samtidigt lite ledsen.
Jag tycker verkligen om min grupp och det finns ingenstans jag känner mig lika hemma som där.
Lika välkommen och förstådd.
Det kommer att kännas ordentligt i bröstet där jag lämnar stället.
Det var så omvälvande för mig att jag tappade fokus där jag satt,
men det gjorde inte så mycket. Jag kan det dem pratade om och jag kan använda det i praktiken.
My work here is done.

Jag har fått ut så otroligt mycket av gruppen och den har gett mig livet tillbaka,
men jag tror inte att jag kan lära mig så mycket mer så det börjar att bli dags att lämna min trygghet
och istället finslipa mina färdigheter hos min terapeut.
Jag känner mig stark och motiverad till mitt nya, friska liv,
men det är samtidigt skrämmande och otryggt.
Jag kommer alltid att möte hinder i livet,
och jag kommer antagligen inte att tackla dem lika bra som jag har tacklat situationerna i sommar.
Men det är så livet är. Ibland går det bra, ibland går det dåligt.
Jag har mått skit till och från i sommar,
men jag lever.
Jag lever och jag känner mig stärkt av alla färdigheter jag har lärt mig under åren
och för första gången på länge så känner jag att det kommer att lösa sig.
Det här året har gett mig många prövningar men belöningen har varit sweeet.
Jag är så tacksam.

De ringde från jobbet idag och frågade om jag kunde jobba natt.
Det tyckte jag var lite kul, för jag fick inte ens en hel dag ledigt innan de ringde och frågade mig.
Men jag tackade nej, för jag hade blivit tvungen att gå och lägga mig direkt för att orka och sen ska jag upp i okej tid imorgon. Men lite sött var det.

Har slappat idag. Inte gjort mycket alls, annat än att tvätta.
Planerar att inte göra mycket resten av kvällen heller.
Imorgon ska jag ta mig ut, men det har varit skönt att bara ta det lugnt ikväll.
Jojjo bakar bröd. Han är så söt.
Bröd är gott.

Syskon!



Mera syskon!

Jag är den tjockaste människan i världen.
De här jävla kilona jag dragit på mig under tiden jag jobbat (och månaden innan) måste jag jobba bort.
Jag är trött på att kriga mot spegeln. Jag är trött på att det tar evigheter innan jag har bestämt mig för vad jag ska ha på mig eftersom att jag ser tjock ut i allt. Magen putar ut. Ser att mina nyckelben har sjunkit in, och att ansiktet är mer runt än tidigare. Men jag kan leva med det. Det ser fortfarande hälsosamt ut.
Men den där förbannade putmagen tänker jag inte acceptera!
Den ska bort! Bort bort BORT!
Börja träna, sluta äta chips.
Jag har i alla fall slutat dricka dr pepper lika frenetiskt som tidigare.
Läsken, chipsen och mina överdrivet stora portioner mat har gjort att jag ser ut såhär.
De har gjort att jag inte är nöjd med mig själv och att jag bryter ihop när jag ska sätta på mig kläder på morgonen eller sminka mig. Inte okej. Men jag har slutat med läsken, och chipsen i viss mån.
Jag försöker att äta mindre men det är svårt tycker jag.
Jag äter inte onyttigt när det gäller mat, men allt i kombination med varandra och bristen av motion har gjort att jag ser ut som ett fläskberg. En vit flodhäst.

Men det ska bli ändring på det. Jag ska gå ner i vikt.
Jag har lyckats tusen gånger förut och jag ska lyckas igen.
Mitt största problem är bara att jag inte riktigt vet hur man går ner i vikt utan att sluta äta.
Klurigt, det där.
Ah, well. Det ska gå bra. Det måste gå bra för jag har tröttnat på det här nu.

Har jobbat sista arbetspasset nu.
När jag kom till jobbet så tyckte jag att det skulle bli skönt att sluta,
men när jag gick därifrån kändes det mest.. tomt.

Har haft THE greatest dag in the world.
Började genom att sova mig genom mer eller mindre halva dagen och sen när Jojjo kom hem från jobbet tog vi vagnen till Arboga till papi på grillväll. Alla barnen var samlade plus respektive och det var så GALET roligt att jag trodde att mitt hjärta bokstavligen skulle sprängas av all lycka som infann sig.
Jag vet inte om vi varit tillsammans allihoppa någonsin, för oftast fattas det någon, men nu var vi verkligen alla barn + kärlek i samma hus samtidigt. Det var så mäktigt och så härligt på samma gång.
Jag har nog inte varit så lycklig i år som jag varit ikväll.
Jag har, utan tvekan, de bästa syskonen i hela världen.
Det finns ingenting jag inte skulle kunna göra för dem och jag skulle kunna gå i graven för dem vilken dag som helst.
Bror, som jag inte träffat på evigheter, och min älskade systrar.
Lite klyschigt, but so be it: I'm the luckiest guy on the lower east side.
Jag älskar mina syskon så otroligt mycket, och jag har världens bästa pappa.
Det är ingen direkt statshemlighet att vi har haft det jävligt kämpigt med varandra men det har bara blivit bättre och bättre med åren och nu är han samma idol för mig som han var när jag var liten.
Det finns ingenting han inte kan och för mig är han det bästa på hela jordklotet.
Jag känner mig som den lyckligaste flickan i världen.
Klart att orostankarna kommer direkt: Nu när jag mår så bra - hur stor kommer smällen att bli efter? För helt ärligt, hur sällan kommer lycka utan att olyckan kommer tätt därefter?
Jag pratade med älsk om det i bilen på vägen hem och han sa åt mig att olyckor kommer alltid att komma, varesig vi vill det eller inte. Försök att hålla fast vid den här känslan och njut av den istället för att oroa dig vad som kommer sen. Och det tänker jag att göra.

Jag har världens bästa familj.
Det blev en hel del öl och vin (och jäger) så jag kommer antagligen att må därefter imorgon,
men jag hoppas att skadan inte är så stor som jag befarar eftersom att jag ska jobba imorgon igen.
Men det är bara två dagar kvar nu.
Hoppas att de går fort. Jag har fullt upp med att boka upp sthlmsbesök med familj och vänner
och annat kul. Nu vill jag inte tänka mer på jobb.
Men seriöst. För ikväll - kan det möjligtvis finnas någon lyckligare tjej på jordklotet än jag?
Det kändes som att jag kommit i närkontakt med solen när pappa tog mig åt sidan och sa: Jag tycker om Johan så jävla mycket. Jag kan inte tänka mig en bättre kille, eller någon du skulle passa bättre med.
Värmen spred sig i mitt bröst och jag kommer att leva länge enbart på den kommentaren.

Vi tog dessutom nya syskonfoton.
Det finns alltså INGET kort över huvud taget på alla syskon tillsammans, utan det enda som finns är ett kort på mig, jessica och emelie som togs innan deras spanienresa, och då var väl jag kring 14.
Det var på tiden att det kom några nya. Hurvida seriösa det blev återstår att se.
Vi är inte direkt kända för att vara seriösa någon av oss.
Jag håller dem så varmt om hjärtat att det ibland gör fysiskt ont i mig.
Det gäller även deras kärlekar; johan och alexandra.
Bättre människor får man fan leta efter.
Lite drunken förklarade jag länge för bror hur glad jag är att han och alexandra fann varandra.
De kompletterar varandra på sånt vackert sätt och jag är så glad att jag får ta del av allt det vackra.
Känns som att allt är vacker ikväll.
Nu behöver jag sova.
Jobb imorgon..

Har haft en bra dag på jobbet och en ännu trevligare kväll.
Först kom svärmor över en sväng på eftermiddagen och sen svirade jag om och mötte upp girlsen på Strömpis där Fashion pack uppträdde. Det är alltså dragshow av bästa kvalité. Det var längsen jag skrattade så mycket och ärligt.
Vi käkade och drak ett par öl och hade det allmänt mysigt. Känns så himla kul att umgås med mina fina och alldeles underbara kollegor även utanför jobbet. Det är ett riktigt härligt gäng och jag är så obeskrivligt glad över att ha träffat dem. Hoppas att många är kvar i höst sen när våa vik är slut. Nu var det även ett par ordinarie med på kalaset och dem lär jag ju träffa igen. Känner mig helt upprymd för jag är så tacksam över de fina vänner jag skaffat under sommaren. Jag har knappt varit ute i sommarvädret en gång i sommar eftersom att jag jobbat som en tok hela sommaren, men med ett gäng som dessa så är det hela på något sätt värt det.

Imorgon är jag ledig. Lovade älsk att diska och städa innan vi beger oss till Arboha där papi och alla mina älskade syskon + kärlek kommer. Fick reda på att det var gathering hos pappa för ett par dagar sen och sen dess har jag längtat efter familjen och jag har peppat på eftersom att vi typ aldrig ses allihoppa numera eftersom att vi bor så utspiritt. Det kommer verkligen att bli trevligt. Jojjo ska också följa med.
Han har inte direkt träffat min familj på den sidan så mycket, trots att vi varit tillsammans i snart 3½ år.
Så jag hoppas att det här kanske för alla närmre varandra lite. Vet att pappa längtar efter att ta en whiskey eller en kall med Jojjo, men nu blir det ju lite knas eftersom att Johan inte dricker, men jag hoppas att det kommer att gå bra ändå. Älskar dem alla nå så ofantligt mycket och jag vill att alla ska komma bra överens.
Det är inte direkt första gången de två träffar varandra, men det är nog första gången alla barn + kärlek är på samma plats samtidigt.

Ska ta och krypa ner i sängen nu. Klockan är inte mer än halv ett och jag ska inte jobba imorgon,
men har man varit igång sen halv sex så är man lite trött.
Det kommer att bli en bra morgondag. Det har sannerligen varit en bra dag idag.

Åh vad jag tycker om dig!

Det här var en bra dag.
Var efter att jag handlat massa saker till lägenheten,
tagit EN öl på krogen och pratat länge med min karl om kärlek och vänskap.
Jag har det rätt bra nu.

Så har ännu en dag på jobbet gått. Den har varit relativt smärtfri och imorgon jobbar jag dag sen är jag ledig fredag.
Känns skönt att börja kunna se ljuset i tunneln så att säga.
Klart att jag kommer att sakna stället massor, men det ska samtidigt bli skönt att vara ledig en vecka innan det är dags att börja skolan igen.

Jag har svårt att inte vara vass och provokativ numera.
Känns som att jag har hållt igen så mycket av mig själv - mina värderingar och åsikter, för att passa in i en mall som andra finner tillfredsställande.
Nu börjar masken att vittra och jag får kämpa med att inte ramla in i en diskussion som skulle kunna påverka en eventuell anställning. Jag tycker om mitt jobb och vill gärna ha kvar det, dock som timanställd.
Men jag får anstränga mig hårt för att inte släppa blicken från målet och istället köra på att inte trampa på min självrespekt för mycket. Det är en svår balansgång, men det har ändå gått relativt bra.
Det har dykt upp så otroligt många tillfällen då jag skulle kunna outa mig själv som radikalvänster, en dubbeldiagnosare och en sympatisör till DBF. Det har varit svårt och det har varit mycket.
Det har tärt på mig till och från men om jag ska ha en chans att få fortsätta behöver jag bibehålla min fokus på mitt mål. Sen kan jag på min fritid tycka att människor med andra åsikter än mina är si och så,
men på jobbet vill jag vara duktig och inte låta mig påverkas av andra människor och deras värderingar.

Jag har gjort mitt bästa i alla fall. Sen kanske jag inte kan bli helt normal och neutral i mina åsikter och folk tycker säkert att jag fortfarande är väldigt radikal i mina värderingar trots att jag försöker att tona ner dem, men so be it. Det finns en gräns för hur mycket jag vill bita mig i tungan och le.
Ibland har jag fällt en kommentar som gensvar, ofta väldigt reflekterande och beskrivande,
men för att inte trassla in mig allt för mycket i något jag inte kan ta mig ur så har jag istället valt att gå därifrån.
Jag tycker om att diskutera, men jag gör det gärna på min fritid och inte på mitt jobb då jag ska vara awesome superhjältelinn, oavsett om det handlar om en diskussion med patienter, personal eller besökare.

Nu ska jag titta på lyxfällan, och sen sooova.

Ångest. Vill inte jobba. Känner på mig att denna vecka kommer att bli jobbigare än alla andra veckor tillsammans.
Man är så väl medveten om att det bara är en vecka kvar tills jag är klar. Börjar att längta så att det riktigt river i mig. Det kommer nog att bli svårt att jobba den här veckan och inte falla ihop eftersom att det är så vanligt att man faller på mållinjen, men jag ska försöka att hålla mig ovanför vattenytan och gör det här till en bra och minnesvärd vecka. Får verkligen ta en dag i taget. Intalar mig att det mer eller mindre är torsdag och då har jag bara helgen kvar sen. Jobbigt när det slår en att det är tisdag idag. Men jag måste verkligen hålla mig skärpt den här veckan.
Jag har hållt mig ovanför vattenytan så länge nu så det vore onekligen dumt om jag drunkade nu.
Ska försöka att hålla ihop. En vecka kvar. En ynka vecka kvar.
Jo, men det är ju i princip torsdag idag, right?

Lyckades till slut hitta bilder och lägga den otäcka känslan och ångesten bakom mig,
men den liksom påminde sig då och då under natten och morgonen som varit.
Eller ja, morgon och morgon. Klockan är strax 12 och jag gick upp för en timme sen.
Ska jobba ikväll, känner inte för det, men sånt får man ju inte välja och jag behöver verkligen pengarna.
Bara en vecka kvar nu. En vecka kvar och sen är jag klar.
Till en början kändes det vemodigt men nu längtar jag bara efter att få sluta.
Har underbara arbetskamrater och härliga patienter, men det börjar att kännas nu hur mycket jag lagt ner min själv i det här arbetet och hela min sommar har försvunnit förbi utan att jag varit utomhus en enda dag.
Jag behöver en vecka för mig själv innan skolan börjar sen igen.
Behöver vila och ta igen mig, men framför allt umgås med mina vänner och min familj.
Äh. Jag ska ta mig igenom den här veckan och sen bara fokusera på att ha det bra.
Jag har fixat ett jobb i 7 veckor nu.
Inte sen jag var 18 år har jag haft ett 100% jobb och jobbat en tid. Senast jobbade jag från juni-dec.
Det är det längsta jag någonsin orkat. Men jag känner mig själv bättre än på den tiden nu.
Hanterar saker på ett annat sätt. Det har fungerat bra att jobba 100% den här sommaren och egentligen skulle jag kunna fortsätta, men jag vill som sagt ha lite fritid också eftersom att jag typ aldrig varit ledig under sommaren.

Ska fortsätta min brunch och fortsätta att prata med Conner (planerar in en USA resa "snart". han har lovat att ta med mig på en roadtrip genom usa. vi får se när jag har så mycket pengar att jag kan åka dit), ta en ig, borsta tänderna och sen åka till jobbet. Hoppas att det blir en fin dag.

Jag behöver ta en paus från den enorma ångestklumpen som ligger över bröstet.
Känner mig naiv, men det är väl lätt med facit i hand, men när jag satte igång med denna enorma trigger så väntade jag mig inte detta. Jag verkar ha förträngt mycket under lång tid och nu börjar det att knaka till inom mig av obehag.
Resan som jag påbörjat var inte ett trivsamt minne. Det var som att få en käftsmäll från blast from the past, och jag begriper inte hur jag kunnat missa det tidigare.
Satte mig för att kolla igenom alla bilder på min bilddagbok.
Tänkte spara några och göra ett album på facebook med glada minnen och härliga människor.
Istället sitter jag här och försöker att andas lugnt och jag känner mig förbannat dum.
Dum som gett mig in i det här från början eftersom att jag nu inte kan sluta,
och dum som inte kunnat förutse den här reaktionen.
Hade glömt alla svåra tider. Den enorma kampen jag en gång kämpat och hur oerhört öppen jag var med mitt mående. Jag hade glömt att det fanns bilder på tårar, rakblad och piller.
Det är en tid jag helst av allt vill glömma men nu lyser minnena jävligt klara innanför min näthinna.
Vill samtidigt inte ta bort bilderna för det skulle kännas som att jag försöker att radera en period i mitt liv, och det vill jag inte heller. Jag vill aldrig någonsin tillbaka, men jag vill inte heller ta bort alla smutsiga delarna som ändå gjort mig till den jag är idag. Skulle jag ta bort bilder nu så skulle det säkert framstå som att jag skäms över vad som hänt, och det gör jag inte. Det enda jag kan känna ett sting av skam i är min öppenhet om hur sjuk jag var,
men jag hoppas att den öppenheten har "räddat" någon från att göra jävligt dumma saker själv eller har uppmanat andra att söka hjälp. Jag vet inte vad jag vill och känner egentligen.
Nu känns allt bara så obeskrivligt svårt.
Kunde inte spara massa bilder till det nya albumet, för jag har få bilder på glada människor och härliga stunder.
Jag har kämpat mig igenom TVÅ ÅR av mer eller mindre enbart ångest. Det tar på  krafterna ska ni veta.
Ångrar det nu att jag gått igenom skiten, och jag vill inte heller bli sedd som den uppmärkssökande emoungen jag var, men jag kommer åter till dilemmat att jag inte vill radera delar av mitt liv bara för att jag inte gillar dem.

Jag håller tillbaka gråten.
Har inte tid att gråta nu.
Har ingen lust att gråta nu. Egentligen är jag inte sugen på det heller,
men hjärnan letar frenetiskt efter sätt att lätta på ångesten.
Men inga tårar kommer.
Ingenting kommer.
Jag suckar och fortsätter att plöja igenom bilderna, månad efter månad och som sen bildar ett år.
Det var en kvällssyssla jag såg fram emot innan jag skulle lägga mig,
men den blev allt annat än trevlig.
Jag hade glömt hur allt var.
Jag glömde bort hur jag mådde och hur min blogg och min bilddagbok såg ut därefter.
Allt det trasiga kommer fram. Alla ord och all smärta som låg bakom.
Försöker att lugna ner mig och säga att jag har det bra nu.
Jag fick till slut ett värdigt liv och jag tog mig ut från det enormt destruktiva liv jag hade.
Jag har det bra nu. Det har jag.
Men bilderna är kvar och hetsar fram minnen jag lagt åt sidan,
för det är sånt jag gör. Jag glömmer hur det brukar vara när jag inte är i närheten av det längre.
Men nu är det klart för mig.
Men oavsett om jag får leta mig medvetslös efter glada bilder att lägga upp på fejjan så ska jag fanimej lyckas.
I annat fall får jag börja ha med mig kameran när jag går ut och träffar mina hutlöst underbara vänner och mår bra. När jag går ut och lever mitt värdiga liv.
När jag vinkar till livet och det är inte längre en fönsterruta i mellan.
Vi håller varandra i hand och det smeker min kind.
Som jag väntat på att livet ska ta fart.
Nu är jag mitt uppe i det.
DET ska jag aldrig någonsin glömma.

Vilken kanondag!
Sov ut imorse och vi beslöt oss för att fånga dagen tidigt och bege oss ut på stan.
Johan x 2 och jag tog bilen ner för att småhandla saker till lägenheten och vi kom hem med ett helt lass med saker.
Jag har snålat så länge och nu när jag fått lön känner jag att jag äntligen kan unna mig saker och jag har så länge velat fixa till våran lilla kaoslya så nu höll jag inte igen när jag såg något jag ville ha.
Det blev en tripp till marieberg också där jag köpte kuddar till soffan (som var typ finast i världen) och vi har ÄNTLIGEN köpt en matta till vardagsrummet. Vi hade en skitful förut men vi insåg att så länge vi hade den mattan skulle vi aldrig köpa en ny så vi gjorde oss av med den och... vi köpte aldrig någon ny matta.
Men nu hittade vi en trasmatta som passade perfekt till vårat krypin.
Så nöjd med den här dagen. Älskar att umgås med älsk och med fina vänner så den här dagen var värd rätt mycket.
Har haft det småkämpigt på jobbet ett par dagar nu så det kändes bra att bara gå ut och ha kul och MÅ BRA!

Får se vad som händer ikväll, om vi beger oss till björnstugan där Emil spelar ikväll.
Just nu ska jag bara äta snickerskakor och gotta mig i tanken på att lägenheten artar sig och att jag har världens finaste kuddar! Köpte dessutom 2 par jeans för 29:- styck. Det var ett helt okej pris tyckte jag.

Slutade tidigt på jobbet idag och hade planer på att sticka ut på stan men väl hemma tog trötteten mig och jag har sovit i ett par timmar. Kändes behövligt.
Stan får vänta till imorgon istället. Blir eventuellt marieberg/ikea också, vi får se i vilket skick jag vaknar i imorgon.
Ska se en film ikväll som finns i bokform som jag läste när jag var liten.
Har i övrigt kommit halvvägs i bok nr 2 i Sagan om isfolket.
Jag slukar dem, de är så jävla bra!

Mår lite sådär idag.
Det har varit en jobbig dag på jobbet, men definitivt inte bara för mig.
Ibland blir någonting så stort att det sårar de flesta inblandade, och de som inte blir ledsna och sårade står kvar, arga och frustrerande. Ingen är vinnare i det här.
Det blev tokigt bara.
Hoppas bara att samtliga inblandade kan lägga dagens händelser bakom sig och gå vidare.
Det är nog ingen som vill vara kvar i den här dagen.

Ska se på film nu.
Läsa lite. Lägga mig i tid och försöka att komma upp i tid imorgon.
Får se hur det går.

Gnällinlägg. Ni får ta det.

Jag har kommit till följande dilemma.
Efter att jag slutat träna har jag gått upp sjukt mycket i vikt, något som jag mår mycket dåligt över.
Jag försöker att äta nyttigt men det har blivit lite si och så med det sen jag började att jobba.
Senaste 2 veckorna på jobbet har jag bara haft matlåda med mig 2-3 ggr. Annars har jag ätit rostmackor med marmelad. Nyttigt.. not..
Jag vill inte vara med på kort, visa mig i tighta kläder eller ens ha linnen på mig eftersom att jag skäms så mycket över hur min mage ser ut.
Mina nyckelben har sjunkit in och det känns fruktansvärt.
Jag älskar nyckelben och jag tycker själv att mina är fina när de är tydliga, och jag älskar att mitt ansikte är smalt och magen platt. Så har det inte varit på ett tag nu och jag mår rent ut sagt skit av det.
Inte för att jag strävar efter att vara en mager vegan, men jag vill inte se halvgravid ut hela tiden.
Jag vill tillbaka till min normala vikt men i nuläget ligger jag 6-7 kg över den.
Detta har hänt på 2-3 månader. Inte kul alls. Hatar att duscha för jag hatar att se mig själv.
Hatar att klä av mig på natten för jag vill inte se min tjocka mage.
När jag ser mig själv i spegeln så kan jag tycka att jag ser söt ut, men sen om jag skulle vara med på kort så tycker jag att jag ser enorm ut. Mina armar ser tjocka och bullriga ut. Mina kinder är inte längde avsmalnande utan jag se mig själv som ett blekt äpple. Ett bekt, tjockt äpple.
Jag står inte ut. Försöker att äta nyttigt då och då men jag vill inte vara ett hälsofreak som aldrig unnar sig godis.
Varför kan jag inte både få äta kakan och ha den? Kom igen - jag älskar ju kakor!

Men.
Nog för att min mage är enorm och jag ser pluffsig ut i ansiktet - men mina bröst är supersnygga!
Jag insåg det häromdagen då jag stod i spegeln och plågade mig själv genom att fästa blicken på min putande mage. Då är frågan. Vad är det jag strävar efter?
Att vara liten och smal med små bröst, eller lite smupluffsig med helt outstanding tuttar?
Det där med att vara tjock har alltid varit en svag punkt för mig.
Jag har inte längre ett mål av att vara så liten att jag nästan försvinner,
men jag vill gäna trivas med mig själv. Och det gör jag inte nu.
Jag trivs inte alls och jag orkar inte hålla in magen hela tiden.
Besvikelsen blir för stor när jag sedan släpper ut magen och den väller över byxorna.
Får knappt på mig jeans längre.
Nu finns det ju leggings och hippebyxor vilket är i princip det enda jag använder
men det är inte kul att knappt få på sig jeans längre.
Visst, jag kan köpa en större storlek, men då skulle det bli alldeles för uppenbart och jag skulle inte kunna hantera den ångesten som skulle komma.
Jävla skit. Varför kan jag inte vara smal med brösten jag har nu?
Det hade varit helt fantastic.

Till nästa termin ska jag börja träna igen.
Jag längtar. Det var alldeles för längsen nu.
Det har varit svårt att gå från att träna 4 ggr/vecka till 0 ggr/vecka.
Hoppas att jag kan få tillbaka konditionen också.
Först måste jag nog sluta med mina förbannade cigaretter.
Men jag gillar inte giftet jag drar i mig egentligen.
Det har bara blivit en grej nu när jag jobbat.
Jag behöver sluta. Om jag lyckas så har jag i alla fall lärt mig en mycket värdefull läxa.
Jag kan inte ta en cigg någonsin igen, oavsett hur längesen det var sen jag rökte senast.
En cigg och jag är fast. Det fick jag lära mig i mars i år.
Om jag klarar av att sluta så är jag (förhoppningsvis) klokare.
Det vore dumt att göra om samma misstag två gånger, även fast det inte låter helt olikt mig.

På något sätt så känns det redan som att jag är ledig, trots att jag ska jobba imorgon.
Är inte van att komma hem från jobbet i tid så att sitta här framför datorn, 40 min efter att ha slutat känns helt magiskt. Normalt sett brukar det ta bra mycket längre tid.
Dagen har gått fort och jag har varit på strålande humör.
Det har svängt lite då och då men överlag har det varit kul att jobba idag och jag har haft roligt på jobbet.
Men dagen började inte bra. Kom hem vid 22:30 igår och la mig vid 23 eftersom att jag började 07 idag.
Jag tog min kvällsmedicin som alltid och inväntade sömnen.. som aldrig kom..
När klockan var efter två tröttnade jag och satte igång och läste bok nr 2 om Sagan om isfolket.
Med lite hjälp kunde jag sen somna.. för att sen vakna vid 05 med världens magvärk och illamående.
Jag låg kvar en stund men sen fick jag springa på toa vilket inte gav någonting men jag var rädd att kräkas och ville helst inte spy ner sängen. 05:20 staplade jag tillbaka till sängen, för att sedan väckas av klockan 05:45.
Övervägde att sjukanmäla mig men det skulle kosta mig mycket pengar så jag tog på mig min superhjältedräkt och åkt till jobbet. Där har dagen flytit på bra och jag fick äntligen chans att baka kakor som JAG kan äta.
Har varit omringad av kakor sen jag började mitt vik som jag inte kan äta så med två veckor kvar så bakade jag en snickerskaka som blev helt gudomlig. Känner mig supernöjd. Det verkade mina kollegor också vara.
Jag var noga med att den skulle vara glutenfri eftersom att både vissa patienter och personal är glutenallergiker och jag tyckte att jag läste på bra och hade bra koll på vad som fick vad i och inte.

Jag åkte hem, nöjd och glad med dagen för att några minuter senare inse att jag glömt att titta på chokladkakan om den innehöll vetemjöl. Fick panik och trampade på hem för att dubbelkolla eftersom att vi har en likadan chokladkaka hemma. Den innehöll inget vete, däremot stod det "kan innehålla spår av gluten".
Aoootchh. Slängde mig på telefonen och ringde jobbet för att berätta nyheten och de lovade att berätta för glutenpatienten hur läget var. Det hade inte varit kul om personen dött på grund av min obetänksamhet..

Imorgon slutar jag 12:30. Det känns helt magiskt.

Jag hade planer på att inte ha andra kläder annat än mjukisbyxor och sov t-shirt idag.
Men jag ville se glad och pigg ut inför min Amanda så nu sitter jag i en superskön klänning och leggings (må de aldrig bli omoderna). Håret är uppsatt i en knut på huvudet och jag liknar lilla my lite, fast med dreads.
Har återupplivat en gammal rouge jag hade på den gamla goda tiden och det känns kul med lite omväxling.
Jag har sovit ut ordentligt idag och jag ser fram emot att träffa Amanda.
Kom inte långt i boken när jag skulle mig för att läsa igår.
Ett par sidor sen insåg jag att jag läste samma mening om och om igen.
Jag gav upp och det tog inte lång tid innan jag somnade.

Dagen verkar lovande.
Ska försöka att inte göra för mycket så att jag inte är trött till imorgon då jag ska jobba igen,
men idag känner jag mig pigg och är på bra humör.
Jag har skakat av mig gårdagen men minns alla varma kommentarer jag fick.

Dagen vore kanon om jag inte hade galen mensvärk.
Det tar bort lite utav det sköna med ledighet.
Men men. Man kan ju inte få allt.
Är mest glad att jag har kommit ur min nedstämdhet.
Klart att den fångar mig då och då men den paralyserar mig inte på samma sätt som för några dagar sen.
Då jag fick anstränga mig hårt för att le och det kändes som att alla kunde se hur fake det var och oron i mitt skratt. Hur det klingar falskt och att alla skulle se att jag bara var på låtsats.
Att min gladhet egentligen bara var en enorm mask som när som helst skulle brista.
Jag är glad att ha fått en paus ifrån det.
Även om pausen bara är tillfällig.
Den kommer och går som den vill, nedstämdheten.
Jag gör vad jag kan för att hålla mig ovanför vattenytan.
Ibland funkar det bra, ibland funkar det inte alls.
Jag vill inte tänka på det idag.

Dagen har varit bättre än gårdagen, även fast dagen ha varit krävande på olika plan.
Det har varit väldigt mycket att göra, märkliga situationer och jag har fått öva mycket på mina färdigheter.
Men trots den hektiska dagen har den varit helt okej, och den slutade bra.
Jag har fått kramar av patienter som jag håller kär och jag har skrattat med mina arbetskamrater.

Hemma väntade älskling på mig och vi bakade chokladrutor.
En av mina favoritkakor men jag har ändå inte ätit dem på säkert 3-4 år.
Fick galna cravings och nu när jag tryckt i mig 1/3 av alla kakor så kom mensvärken.
Det är alltid samma mönster. Aldrig särskilt svårt att räkna ut.
Får alltid sjuka chokladcavings och jag har snaskat kakor på jobbet nästan hela dagen (men det förtjänar jag. Jag har slitit som ett jävla djur idag.).

Vi åt någon slags gulaschvariant och nu har vi tittat på tråktv och tittat på massa hundvalpar på blocket.
Inte för att vi planerar att skaffa en hund den närmsta tiden men det är kul att titta på.
Vi har pratat hundminnen och pratat såsom vi alltid pratar med varandra.
Har lagt till en tjej på fejjan som jag träffade på ett skogsparty och hon må ha några av de finaste hundarna i världen. Det resulterade i att vi tittat på siberian husky i nästan 1h.
Men vilken ras det blir för oss när vi väl bestämmer oss för att bli med hund är ännu oklart.
Känns inte som att det är någon brådska heller. Vi tänker inte direkt skaffa en hund imorgon.
Livet behöver bli lite mer stabilt först, med jobb/skola/fritid mm.
I nuläget skulle det aldrig att fungera.

Klockan är strax 23. Ska lägga mig i sängen och fortsätta att läsa lite.
Börjar att komma in i boken nu och den är precis så bra som jag minns den.
Lovely! Imorgon ska jag sova ut sen ska jag träffa min kära vän Amanda.
Har saknat min chocolatefriend! I'm vanillabear!

Behöver lägga mig och sova i en 12-13h känns det som.
Tänker inte ställa klockan imorgon.
Det är ett som är säkert.

Värsta kvällen på jobbet någonsin.
Känner mig helt.. jag vet inte.
Vill aldrig mera gå tillbaka.
Men likt förbannat ska jag vara där 07:00 imorgon igen.
Hoppas att allt det hemska från ikväll har runnit av mig då.
Ska försöka att göra lite kakor på jobbet imorgon om det finns tid.
Lite socker kanske gör en gladare eller något.
Ska lägga mig i sängen och läsa lite och försöka att varva ner.
Har stressrökt cigg nu när jag kom hem utan resultat.
Det blev för mycket ikväll.
Får ge mig en klapp på axeln för att jag inte gav upp och åkte hem.
Imorgon är det 2 veckor kvar.
Ska försöka att göra det till två bra veckor.
Det måste bli två bra veckor annars kommer jag aldrig att fixa det.
Nu måste jag vila.
Vila ifrån den här dagen som började så bra och slutade i misär.

Gick upp för en knapp halvtimme sen.
Ska jobba om 1½h. Hade planer på att gå upp tidigt och liksom få en känsla av ledighet innan jobbet,
men jag var helt enkelt för trött. Mår mäkligt idag igen.
En extremt stark känsla av att inte vilja vara kvar. Inte sådär dramatiskt att jag inte vill vara kvar på jorden,
jag vill inte vara kvar i Sverige. Sverige är regigt, blött och kallt och kan inte ge mig det jag behöver.
Jag kommer att gå under snart om jag inte får lite ledighet.
Jag längtar till nästa vecka. Jag behöver nästa vecka.
Men snart är det bara 2 veckor kvar. Tiden har gått fort.
Jättefort. För fort. Men lite ledighet skulle inte vara fel.
Jag har dessutom vänner som behöver mig.

Var hemma hos min fina vän Johan igår och såg på film och snackade skit.
Har bestämt mig för att börja ta med johan x 2 när jag ska handla inredningsgrejer till lägenheten sen.
Johanvännen har ett makalöst öga för det där, estet som han är.

Nu behöver jag fokusera på att inte tappa bort mig själv i dagen
och att ta hand om mig själv på bästa sätt jag kan.
Själva jobbdagen kommer att gå bra, men jag är trött nu.
Så trött.

Jag kanske behöver tid till att drömma om ett liv annat än svensson i sverige.
Det går inte att förklara.
Känner mig rastlös bara. Rastlös i kroppen och vill inte vara kvar.