bully

Jag behöver en ny bloggadress.
Den nya bloggens försvinnande förbryllar mig ännu,
och jag har inte, trots massivt sökningsarbete, återfunnit platsen.
Idétorka på ny blogg dock.
Det är väldigt störande, för jag vill komma igång nu.
Låta all djävulskap rinna av mig.
Finna ro. Plantera hat och frustration.
Gråta ut mina rädslor och förlorade drömmar.
Jag behöver en plats, för alla mina mellanting.
För alla skiftningar som jag inte orkar bära med mig i min vardag, där i verkligheten.
Alla mina versioner som jag inte har någon lust med att visa.
Ingen del speglar enskilt mig själv och mitt liv.
Jag är inte uteslutande modig eller rädd.
Jag är varken helhjärtat stark eller svag.
Människor är snabba med att döma.
En dålig dag skulle lätt förvandlas till min skörhet och min dåliga psykiska hälsa,
när den dagen knappast skulle kunna sammanfatta mig och min person.
Manier är inte heller något som enbart är äkta.
Stress eller ångest är ingenting som definierar mig.
Inte heller mina perioder av vemod, tvivel eller sökande.
Och knappast - knappast mina dagar av ledsamhet.

Jag är inte en av alla dessa delar.
Jag är dem alla, men hur framför man dessa utan att graderas och bedömnas utifrån dem?
Därför förblir jag en del. En person.
Och de andra förtvinar inombords.
Jag vill få ha möjlighet att vara alla dessa varianter av en person.
Jag vill få kunna ha alla dessa dagar och stunder där olika versioner av mig får mer eller mindre utrymme,
men jag önskar inte att bli dömd för dessa.
Är jag ledsen, är inte hela min person ledsen.
Vissa dagar brinner jag starkt för något och tänder till lätt i ilska,
medan jag andra dagar knappt rycker på axlarna.
Vissa dagar känner jag mig liten,
andra dagar räcker inte jordens yta till för mig.

Men endast i en perfekt värld får vi vara alla våra jag,
utan att bli dömda för endast en del som får stå för hela beskrivningen av oss.
Endast i en sagovärld får vi utrymme att ha både bra & svåra dagar.
Endast i böcker har vi tillåtelse att erkänna oss tillfälligt svaga och modfällda.
Endast i drömmar är det okej att vara allt mellan himmel & hav,
utan att bli definierade av molnen/delarna omkring.
Endast i sagor ses helheten.

Och därför väljer jag vem jag är yttre.
Medan de andra versionerna förtvinar inombords.


Kort sagt:
Jag behöver en ny adress.

Jag kommer nog aldrig göra något av alla mina drömmar och planer.
De kommer nog bara falla i glömska, eller bli något jag ångrar i min bitterhet.

Synd, såhär i förväg.

Now I Know We Said Things, Did Things, That We Didn’t Mean
And We Fall Back Into The Same Patterns, Same Routine
But Your Temper’s Just As Bad As Mine Is, You’re The Same As Me
When It Comes To Love You’re Just As Blinded

Baby Please Come Back, It Wasn’t You, Baby It Was Me
Maybe Our Relationship Isn’t As Crazy As It Seems
Maybe That’s What Happens When A Tornado Meets A Volcano
All I Know Is I Love You Too Much To Walk Away Though

Come Inside, Pick Up The Bags Off The Sidewalk
Don’t You Hear Sincerity In My Voice When I Talk?
Told You This Is My Fault, Look Me In The Eyeball
Next Time I’m Pissed Ill Aim My Fist At The Drywall

Next Time There Won’t Be No Next Time
I Apologize Even Though I Know Its Lies
I’m Tired Of The Games I Just Want Her Back

I Know I’m A Liar If She Ever Tries To Fuckin’ Leave Again
I’ma Tie Her To The Bed And Set This House On Fire

Okej.
Anledningen till att jag inte styrt den nya bloggen ännu är för att jag har glömt vilken adress den ligger på..
Jag hittar den inte. Det är lättare att hitta Waldo än bloggen, vars namn jag inte minns, eller på vilken plattform den ligger. A job well done.

När man har bölat så många timmar
känns evigheten som en fristad

och lugnet
är endast ett minne

Jag behövde i övrigt aldrig lämna någon komplettering på mitt arbete som jag skrev under natten, dagen innan inlämning, trots att jag glömt en fråga. Fick mitt G i alla fall (man kan bara få G eller U).

Har i övrigt fått G på samtliga seminarium hittils, trots min kassa framförhållning.
Nu är klockan strax halv tolv på natten och klockan ringer om 7h.
Jag har precis tagit mig igenom förorden till den 150 sidor långa forskning jag ska ha läst och bearbetat lite snabbt till imorgon bitti. Det är lustigt hur man tror att man ska ha lärt sig av gamla misstag, men sedan bara fortsätter man att upprepa dem gång på gång igen. Lite som förra helgen, då jag för andra gången i år fick för mig att tequila var en bra idé. Det är aldrig någonsin en bra idé, och när man tycker det så ska man helt enkelt inte ha mer att dricka. Jag undrar när man ska börja att tänka efter innan man sätter sig i skiten, oavsett om det handlar om karatefylla, att stanna uppe en hel natt för att sammanställa ett seminarium eller att läsa en jävla 150 sidor lång forskning jag för tillfället inte är intresserad av. Jag är ledsen. Den är säkert jättespännande, men jag orkar inte engagera mig i den nu. Not ever, känns det som just nu.

derp.

Okej. Grejen är denna;
Jag kommer att avsluta denna blogg till förmån för en ny.
Känner att jag censurerar mig själv för mycket här vilket i förlängningen gör att jag inte längre har någonting att säga. De läsare jag känner till kommer att få den nya adressen, antingen via fb eller via deras blogg.
Glömmer jag så hör ni av er så får ni adressen.
De jag inte känner får höra av sig till mig - via mail, fb, mobil, brevduva, blogg eller på något annat plan så att jag kan ge er adressen. Jag kommer inte att skriva ut adressen här då jag känner att paranoian enbart skulle förfölja mig till nästa hamn. Jag har fått nog av ormar i gräset, gamar och bödlar.

Däremot behöver jag fan hjälp med att styra upp bloggen.
Denna blogg ser minst sagt trist ut och jag har ingen aning om hur man dekorerar en blogg.
Så mina vänner/främlingar/haters - hjälp en syster med utseendet.

En dag kommer jag bryta tystnaden.

Jag blev i övrigt klar med min uppgift (förra inlägget) 05:30 på måndagmorgonen.
När klockan hade passerat 06:00 la jag mig i sängen för att sova i två timmar innan klockan ringde.
Somnade dock aldrig. Pulsen var för hög och jag var uppe i varv. Inte en minut fick sömnen mig i sitt schakt.
Det var en trött Larsdotter som äntrade skolan. Kändes som att jag upplevde allting under vatten.
Synen var gravt påverkad, likaså hörseln och känseln. Gick omkring i en dimma och var nöjd med tillvaron.
Blev godkänd, men får lämna kompletteringar då jag i min trötthet på morgonen hade missat att svara på en fråga (honest mistake. Det var till och med den enklaste frågan).

Note to self;
Det är inte att rekommendera att börja med en viktig uppgift kvällen innan inlämning,
oavsett hur awesome jag är på att stressplugga.
Det är vettigare att börja i tid.




Fasteeeh..

Det är samma visa den här helgen,
fast i aningen mindre utsträckning.




Undrar när man lär sig att starta i tid och skapa balans..

Såatte.. här sitter jag en söndagskväll, klockan är strax 23:00, och jag har kommit hiskligt långt på mitt arbete.
Med "hiskligt långt", så menar jag att jag har två frågor klara och sju kvar.
För 10 minuter sedan började jag att läsa en av de två böcker jag har kvar.
Inlämning: måndagen den 30/1, kl 10:15.
Jag älskar mig själv.

Men en person som jag för tillfället älskar mer är Greta Marie Skau, författaren till boken "Mellan makt och hjälp".
Skulle lätt kunna tänka mig att läsa den här boken även om den inte ingick i kurslitteraturen.
Välskrivet och träffsäkert, med en större mängd ödmjukhet och tolerans än jag hittils sett i tidigare litteratur.
Hon är fan en hjälte. Kanske ändrar mig sen. Har bara kommit ½ kapitel haha.
MEN! Jag kan det där med att stressplugga.

All tidig ångest och panik är borta.
Jag är lugn som en filbunke.
Det här kommer att gå bra.
Jag har fokus för att läsa, pauser för att jag vill och inte för att jag är stressad,
och jag hittar alla ord som jag under helgen kämpat med att hitta.
Har drabbats av akut afasi, fast i fingrarna.
Har inte kommit någon vart alls.
Men nu har det ett bra flyt och det känns fint.

Det kommer att vara en trött student imorgon dock.
Ah, well. Det gör ingenting.
Äntligen har lugnet och tilliten infunnit sig.
Tack.

Nu ska jag läsa med om klienter och patienter.

Jag vet inte vad jag håller på med.
Allting jag skriver låter skit.
Jag begriper inte ens hälften av det jag skriver,
och jag förstår verkligen inte min reflekterande tanke jag försöker att promota i uppgiften.

Jag brukar gilla barn och rättigheter.
Det är ett viktigt ämne som ständigt behöver uppdateras och ha i beaktning.
Jag gillar att kämpa för barn och för att se till att deras behov blir tillgodosedda.

Men just ikväll..

JAG VILL INTE ATT BARN SKA HA NÅGRA RÄTTIGHETER ALLS FÖR DET ÄR SÅ JÄVLA SVÅRT ATT SKRIVA OM!
SKICKA NER KIDSEN I EN BRUNN OCH LÄGG LOCKET PÅ FÖR JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT SKRIVA ANALYTISKT OM DE OLIKA PRINCIPERNA I KONVENTIONEN OM BARNETS RÄTTIGHETER!

Eller, jag hade varit trött på att skriva om de olika principerna, om jag faktiskt hade skrivit om de olika principerna..
Istället citerar jag hela boken och har skrivit typ en mening själv.
Borde egentligen bara lämna fram boken och be läraren läsa den, eftersom att jag inte kommer någonvart på egen maskin.

Jag hade varit mer peppad om jag inte varit bittersjuk.
Det är svårt att hålla motivationen uppe när man slåss mot tröttheten febern gett mig.
Det kan omöjligt få plats något annat än snor i mitt huvud nu.
Min hjärna har dragit till Ibiza och hjälper inte till alls med arbetet.

i'm on my own.
rättelse - jag är den enda tvåbenta som finns till mitt förfogande.
katterna har varit väldigt hjälpsamma i omgångar.
de har bland annat hjälp till att ge sin högst personliga åsikt kring mitt arbete - deras gemensamma åsikt verkar vara att jag inte bör jobba med det eftersom de kroniskt lägger sig på mitt arbete, och jamar i kör när jag läser och vill ha tyst omkring mig.

fan. nu bloggar jag igen.
jag älskar deadline.
det går så bra att fokusera då.

Konsten att låtsas fungerar alldeles utmärkt.
Tills man inte kan fejka längre och måste utmana verkligheten med jobbiga insikter och påbörja någon form av problemlösning. Det är inte hållbart att skjuta allting framför en, eller att undvika det som tynger en genom att äta sockerkakssmet eller sitta apatiskt i soffan och se tiden försvinna bort.
Kvällar då självföraktet tar ledningen och springer i mål långt före mig känns som en större förlust än vad det kanske är. Jag hittar inte balansen. Jag hittar inte motiveringen och stressen gör att fokuseringen landar på helt fel saker - när den väl är närvarande.

Jag blir panikslagen.
Och paniken rusar iväg och kvar sitter jag med min apati och min bristande handlingskraft.
Om jag bara kunde känna något annat ände lågmälda känslor, så inbillar jag mig att saker vore lättare.
Att ilskan skulle bli en avsats att starta från, eller bara en gnista som får mig iväg.
Istället blir jag besviken på mig själv, och ledsen över besvikelsen.
Besvikelse är ingen bra kant att starta från.
Det känns som att jag redan bestämt mig för att misslyckas och ge upp.
Lämna bordet och elda upp mina saker och alla mina förhoppningar jag hann bygga upp.

Låta misären och självhatet krypa lite närmre inpå mig, för att sedan fylla mig helt.
Dagar då jag inte minns vad jag fyllt dem med - annat än att jag minns vad jag inte fyllt dem med.
Jag som arbetat mig från måsten & borden behöver akut införliva dem i mitt liv igen.


Inga trick i världen kan rädda mig från skiten jag försatt mig i.
Den vetskapen bränner rätt bra.

Medan staden omkring mig vaknade till liv
samlade jag intryck och fångade upp lugnet på busshållplatsen där jag stod.
Mörkret som låg som en tjock hinna över vägarna och atmosfären dånade av tidig morgon och om löftet
att allting får en ny chans att börja om varje gång vi tar oss någonstans - även om vår destination alltid är densamma. Trots att klockan bara var strax över sju på morgonen och jag står trött och väntar på 1:an mot Lundby så var luften ändå behaglig. Den var inte stickigt kall som vinterluft annars kan vara,
men inte heller kvav eller varm. Ett mellanting när det är som bäst.
Där jag stod, utan vantar och mössa kände jag mig så skyddad.
Så lugn och opåverkbar.
Som om att allt negativt bara rinner av mig,
och jag står fortfarande kvar och ler för mig själv.

Jag satte in lurarna i öronen och första låten som gick ppå heter Ge & Få.
Det tycker jag är ett fint uttryck.
"Det handlar inte om att ge & ta. Det handlar om att ge & få".
Vackra ting fastnar. Det negativa blåser bort i vinden.

Hemma välkomnas jag av glädje och saknad,
och det var skönt att kunna dra ner på tempot och ha mina vanliga nattrutiner - fast på morgonen istället.
Rutiner som innebär att jag låter kroppen känna av att det nalkas sömn och får slappna av utan tidspress för att sedan vänja sig vid tanken på stresslöshet och spända muskler.
Jag varvar ner i egen takt och det är något visst med att se en morgon gry när man är utan stress.
Då är den så vacker och livfull.
Dofterna är starka, och ljuset låter sig väckas långsamt och det är fint med alla färger och toner just den tiden på dygnet. Det är fint med variationen jag ser.
Hur mörkret motas bort av ljuset och alla ljud och dofter vaknar och sprider sig genom staden och väcker alla levande varelser - och lovar att dagen är ny och den är full av möjligheter.
Varje gryning har med sig ett löfte.

Jag lägger aldrig märke till det annars,
men när alla trötta individer tar sig till sina jobb är jag på väg hem från mitt
- och tröttheten slår mig inte förrän jag är hemma.
Jag hade aldrig lagt märke till allt det fina och okomplicerade i en gryningstimme
om jag själv vaknade till den.

Så medan staden vaknar till liv,
tassar jag omkring i lägenheten och släcker lampor,
och låter sedan hud möta lakan.
Trivsel.



----

Det är lättare att fungera när man tar en sak i taget,
och ger det tid däremellan.

Oron lägger sig. Stressen minskar och sömnen får tillbaka sin rytm,
även om det sistnämnda knappast rusar till förbättring.

Jag blir inte rastlös på samma sätt.
Målen blir tydligare och jag är något stadigare gällande balansen.
Sen kraschar jag när jag inser att jag behöver multitaska mer än vad jag klarar av,
och jag får börja om från början med acceptansen.
Det är svårt att utöva acceptans när allt i kroppen spänner sig i motstånd.
När jag befinner mig i både känslan & förnuftet - utan att för den delen landa i vissheten.
Jag är kluven itu.
Men jag tar mig åtminstone framåt, och det är det enda viktiga.
Att jag ser resultat, både fysiskt & psykiskt och känner hur dessa två jobbar samman i symbios.

Så jag saktar ner tempot.
Små steg åt gången.
En sak i taget.
Det fungerar.


Jag känner mig lugnare idag.
Saker har fått ta sin tid.
Intalar mig att jag inte har bråttom.
Skyndar inte.
Lurar således stressen och slappnar sedan av.

Imorgon lär jag börja om med acceptansen.
Den är aldrig evig.
Det är svårare än vad det låter att kunna acceptera att verkligheten ser ut som den gör.
Det är svårt för mig att acceptera att jag är kass på multitasking och att saker tar längre tid än väntat och rycker i mitt tålamod. Men jag behöver acceptera att det är sådan jag är - och får anpassa mig därefter.
I min (fd) svartvita värld har det aldrig funnits något mellanting,
och även om jag inte befinner mig i ytterligheterna längre så är det svårt att lägga sig på mittlinjen och fortsätta att göra sitt bästa därifrån. Acceptera att motpoler är bad news för mig.
Det är ett helvete med acceptans.