bully

Jag är en bruten människa idag.
För er som varit engagerade vet att frihetsfartyget Ship to Gaza har blivit attackerade av israelisk militär.
Frihetsaktivisterna ombord är frihetsberövade och hittills är dödssiffran uppe i mellan 10-20 personer och många är skadade. Ship to Gaza är en aktion från hela europa som tröttnat på blockaden av Gaza och tortyren av människorna där. Människorna är ockuperade och får inte tillgång till varken mat, rent vatten eller medicinsk hjälp.
Ett stort antal frihetsaktivister i europa har laddat ett antal skepp med förnödenheter såsom mat, vatten, byggmaterial & mediciner. Även läkare finns ombord på skeppen.
Det var 8 skepp från början men två av skeppen var tvungna att stanna på grund av problem med motorerna.
Tidigt imorse attackerades de sex resterande skeppen av israelisk militär som öppnade eld mot de obeväpnade skeppen. De som inte dödats eller skadats svårt sitter nu i ett fängelse i Beer Sheba. Kontakten med skeppen bröts vid femtiden imorse då israelisk militär bordade skeppen. Detta var en fredlig aktion och aktivisterna ombord på skeppen har inte varit beväpnade och de har inte heller haft beväpnat skydd med sig.

Attacken skedde på internationelt vatten och strider därigenom mot internationell lagstiftning.
Det är oklart hur många som omkommit i denna tragiska händelse men dödssiffran befaras att stiga eftersom att många är skadade av olika grad.

Ship to Gazas skepp Sofia är det enda skeppet som inte övertagits av militären.
Det är den enda båten som hålls kvar och är omringad och israeliska örlogsbåtar.
Jag tänker på människorna som skadats och dödats i kampen om friheten och alla mina tankar går ut till de som dött och deras familjer, de som är skadade och de som sitter i fängelse på grund av hatet mot solidaritet och medmänsklighet.

Jag försöker att hålla tillbaka tårarna så gott jag kan, men då och då struntar jag i att försöka att hålla barriären uppe och jag öppnar dammarna och gråter hejdlöst för alla modiga människor som offrat sina liv och sin frihet för andra människor. Idag bär jag min palestinasjal. Brukar inte använda den längre, men idag tänker jag bära den. Bära den för mina fallna kamrater, för människorna i Gaza och för hoppet som isaelisk militär aldrig någonsin kan släcka.

Runtom i landet är det manifestationer. I Örebro är det manifestation 19:30 på Våghustorget.
Kom dit och visa respekt får våra modiga kamrater och medmänniskor, för hoppet och för att visa att vi aldrig tänker låta denna attack gå förbi obemärkt.

All min kärlek till er!

Jag vågade mig till Köping idag. Kanske mest för att min mamma fyller år imorgon och för att det är mors dag.
Hade helt glömt bort köpingsyran och insåg inte förrän på fredagen att det var den årliga dekandenshelgen i köping. Inte mycket att göra. Gjorde ett aktivt val och bestämde mig för att uppmärksamma massa posiiva saker istället för att låta mig slås ner av all negativitet som spirar i staden. Allt detta hat mot mig som människor verkar att livnära sig på. Möttes hemma av mamma som till och med sa att min nya frippa var fin och min favoritbonusbror som nyligen flyttat hit. Efter en god måltid begav sig Palle och jag till en fest med enbart snälla och härliga människor innan vi begav oss till öltältet. Tidigare under kvällen berättade jag historier om hur man brukade planka in i öltältet när man inte hade åldern inne och jag och P valde att satsa den mer ekonomiska vägen även denna gång och det gick vägen! Stolta och starka gick vi för att beställa öl där vi mötte en trevlig man som fann mig "asskön" och som längtade efter att få träffa mig igen. Han, utan att ragga på mig, sa att jag var höjdpunkten under hela öltälts-vistelsen och gjorde mig lite mallig och glad. Men sen insåg vi snart att öltältet suger och att det inte fanns så mycket mer att göra än att dricka öl och att hälsa på människor man brukade känna. Mötte däremot en kär vän precis innan vi begav oss hem och trots att mötet blev kort så uppskattade jag det mycket. Träffade även på en gammal pojkvän till mig som jag håller mycket av och även fast även det mötet blev kort så gjorde det mig glad.

Vi insåg snabbt att öltältet inte var något för någon av oss så vi bestämde oss (efter att ha tappert försökt i nära 2h) att bege oss hem. Vi skiljdes åt och nu sitter jag här och väntar på att mina meds ska börja verka så att jag ska få någon slags sömn. Imorgon kommer mormor hit för att fira mamma och mors dag. Hon är ju någons mamma hon också.

Har haft en trevlig kväll överlag och jag är glad att jag vågade mig hit trots demoner i huvudet och påtaglig oro och nervositet. Har träffat härliga människor och inte ett enda blast from the past. Mötte upp en gammal vän vid forum och vi satt en stund och pratade såsom vi alltid brukade att prata. Jag bjöd hem henne till mig i Örebro och hon svarade glatt att hon gärna kommer. Det är en vän jag tänker hålla hårt i. Jag förlorade henne en gång - jag tänker inte förlora henne igen. Lyckligtvis verkar hon gå i samma tankar. Hon är min fina vän och en kopp thé kommer alltid att stå redo med hennes namn på.

Det rev ganska mycket i bröstet på mig när jag satt på tåget hit. Nu är jag glad att jag inte lyssnade på mina demoner och istället utmanade min oro för det gav mig så mycket mer.
Jag är glad att jag har så fina vänner i den här staden och jag är glad att jag fått kontakt med vänner jag tappat.
Jag har i hemlighet saknat och längtat efter henne (hon vid forum) under ganska lång tid.
Nu ska jag bara se till att överleva de resterande dygnen.

Så länge jag bibehåller tron på mig själv kommer det att gå som en dans.
Demoner kommer alltid att finnas i stadens alla hörn, men jag är fan starkare än dem.

Fuck yeah! Lyckad dag, som väntat.
Hängde i skolan och fick diplom och grejer sen kom Amanda över en sväng innan jag drog från stan till en annan kompis. Har varit soligt och fint tills precis när man skulle hem då det började regna, men det gjorde ju ingenting.
Bilen dog "bara" 4 ggr på vägen dit. Inte kul.
Har mått bra idag och träffat söta och underbara människor och finns det verkligen någonting bättre än kärlek och vänner? Älsklingsjohan har gått och lagt sig och jag ska joina honom snart. Ska krypa ner under täcket och bara krama raringen.

Verkar dessvärre inte bli någon demo imorgon. Är egentligen tänkt att jag ska till skyberga imorgon men eftersom att biljäveln dör hela tiden så är det rätt ovärt att chansa. Rätt som det är så startar den väl inte.
Vågar inte ta chansen. Behöver ta mig till köping sen för mamma fyller år.
Hon ville dessutom fira att jag är klar uska nu också.
Hoppas att hon vill ge något bidrag för att jag varit så duktig eftersom att csn varit allt annat än gererösa och FK bara drygar sig så i nuläget har vi -48:- sådär halvroligt när hyran och alla räkningar snart ska vara betalda.
Alltid är det något. Ah, well. Jag kan bry mig om det imorgon. Inte idag.
Idag ska vara en enbart bra dag fyllt med massa positivism.
Man behöver ha sånna dagar också.

Behöver äta lite nu. Sen sömn. Jag är helt slut.

Ska till skolan för att fira mitt stipendium.
Finaste Simone ska också med för hon fick också ett!
Jag försöker att hålla ihop och jag liksom bara går runt i huvudet och upprepar "det blir en bra dag" som ett mantra.
Jag behöver en bättre dag idag. Tror att det kommer att bli en bra dag. Ska till skolan nu, jag träffa en vän sen och jag kommer att få dricka dr. pepper. Det verkar som om att det kommer att bli en fin dag.
Det blir det nästan alltid när jag vägrar låta dagen dra ner mig. Solen skiner, jag ska på kärlekskalas och jag har världens bästa pojkvän. Bättre än så blir det inte.

Håller på och virkar mina dreads. Det gör fruktansvärt ont men behöver verkligen göras.
Har inte gjort någonting på snart 2 veckor och det syns. Behöver styra upp dem så att de blir fina.
Struntar tydligen i träningen ikväll. Orkar inte. Sitter hemma och känner mig tjock istället.
Ska fortsätta att virka nu.
Tidsfördriv.

Mår inge vidare idag. Vet inte varför. Det varvas av och till och jag skiftar mellan att vara glad och få små ångestattacker på grund av stress, oro & skittöntiga människor.
Ska inte gå in på detaljer. Känner mest - WTF - grow up!
Har köpt virknålar idag och dessutom hämtat ut min medicin och väl på apoteket fick jag reda på att min andra medicin inte ens har kommit dit, trots att jag bad om det för flera veckor sen.
Det var när min ordinarie läkare hade semester så mitt ärende hamnade väl hos någon praktikant som glömde bort att skicka ut något recept till apoteket.
Fick trampa iväg på cykeln till min läkare och jag haffade henne i korridoren och jag tog några sekunder för mig själv, andades ut och in och försökte att fokusera på mina andetag och inte på hur lite jag vill fråga henne om medicin. Tycker att det är jättejobbigt att be om saker, och just medicin är ett väldigt känsligt ämne för mig.
Inte för att det skulle vara någon slags beroendemedicin, men jag tycker inte om när jag är "gapig & girig". Det är i och för sig enbart min upplevelse och jag tror egentligen inte att varken min läkare eller någon annan ser mig på det sättet. Hon är ju till för att kunna ge mig medicin och sånt. Jag tog sats och frågade om jag kunde få ett nytt recept eftersom att de slarvat bort mitt förra. Hon skrattade åt mig när jag sa vilken medicin jag tog och vilken styrka och hon sa att det inte var någt problem. Äter ingen beroendemedicin och det var dessutom lägsta möjliga dosen så oddsen att jag skulle sälja detta neuroleptikum vidare är mycket dåliga.

Har varit och handlat. Inte kul. Vi har verkligen inga pengar alls. Jojjo har 1, 50:- på kontot och jag kommer inte att kunna betala varken hyra eller räkningar den här månaden. Känns kul, verkligen.
Gjorde ett tappert försök till att laga mat men Jojjo fick ta över eftersom att jag hela tiden småäter och jag kan inte sluta. Tycker dessutom att det är väldigt jobbigt att laga mat i ett stökigt kök.

Vet inte om jag ska träna ikväll eller inte. Känns mer som om att jag borde träna snarare än att jag vill.
Helst av allt vill jag bara ta hand om mig själv men jag är osäker på om det är det jag gör när jag går till träningen, eller om jag låter bli. Huvudet är tokfyllt med tankar och jag vill bara ligga under min filt i soffan med katterna nära, äta glass och titta på serier. Snart är terminen slut. Jag borde verkligen träna. Har dessutom gradering men jag har ingen lust att göra den, så jag låter antagligen bli.
Det är körigt i huvudet och när små irriterande ångestattacker kommer titt som tätt så blir jag skitlack.
Nu vill jag bara lägga i handbromsen och samtidigt trycka ner både kopplingen och bromspedalen.
Det går för fort och karusellen slutar inte att snurra.
Klart att det går över men just nu är det inge vidare.

Jag vet inte vad jag ska göra för att ta hand om mig själv.
Vill sluta må dåligt och börja må bra.
Lite som "When I get sad, I stop being sad and be awesome instead. True story."
Nu är det rödljus i alla fall. Maten är klar.
Potatisgratäng med svamp och sojjaköttbiffar.
Alltid något.

First of all måste jag säga att jag har värdens bästa läkare!
Insåg med endast tre dagar kvar på min medicin att jag inte bett om ny och det brukar ta mellan 1-2 veckor att få nytt recept, men nu idag damp det ner ett recept - och jag har fortfarande en dag kvar!
Hon är snabb hon! Jag har nog inte haft en läkare tidigare som jag respekterar på samma sätt som jag respekterar henne. Hon är hård på många sätt men jag kan tycka att det är ganska skönt. Att veta att inga spel fungerar så det är ingen idé att ens försöka. Första gången jag träffade henne sa jag som det var till henne och efter det har vi haft en väldigt bra relation, byggd på ärlighet. Hon har puschat för att min senaste utredning skulle gå snabbare och det är tack vare henne den "bara" tog 1½ år och inte 3, som tänkt.

Behöver sticka till stan och köpa medicin och en ny virknål. Har tappat bort min.
Mår riktigt dåligt på grund av det där virkandet. Är så himla dålig på det och jag har inte vaxat mitt hår en enda gång sen jag skaffade mina dreads. Det är mycket pillande som gör mig stressad. Jag älskar min frippa och det är den bästa frisyren jag haft på många år men det är ett helvete att underhålla.
Allt detta prat om virkning och vaxning har gjort mig ett stressmonster. Ska köpa en virknål nu och öva och öva och öva och sen kommer det antagligen inte vara lika svårt. Får väl svälja min stolthet och be älsk att fixa de söta små dreadsen i nacken.

Det är en fin dag. Dags att kryssa för ytterligare någonting positivt på min lista.
Kan behövas. Är alldeles uppe i varv på grund av håret och jag behöver varva ner.
Kanske köpa ett akvarium eller läsa en erotisk novell? :)
(Vi fick en lista på DBT:n över positiva saker vi kan göra och dessa två stod som exempel bland annat)

Dricka thé ska jag i alla fall göra.

Kvällen var, som väntat, helt magisk.
Såg ett helt okej skaband innan kaptenen äntrade scenen.
Var något band därimellan men då var jag så ivrig att jag inte hörde någonting alls, förutom en mening som gick något i stil med "jag bor numera i västerås men jag talar fortfarande teckenspråk".
För er alla som inte förstår så är Örebro lite utav ett dövmekka eftersom att vi är en av få städer som har dövskolor.
Det fullkomligt vimlar av döva här i stan, och det gjorde att meningen var lite kul.

Sen kom kaptenen. Oh captain my captain!
Lika karismatisk och flexandes som alltid.
Rev av låt efter låt och jag fullkomligt gungade höfterna ur led tills hans toner.
Sjöng falskt så högt jag bara kunde och satte upp händerna i luften när "elden" gick av.
Han spelade några nya låtar och jag är ännu ivrigare än tidigare att få ha skivan i min hand (för det är en skiva jag tänker köpa. Är ett stort fan av Gillis och stöttar gärna hans skivbolag.)
Kaptenen kan fortfarande och det var riktigt, riktigt bra.
Jag trodde att jag skulle gilla "trasig" mest eftersom att det är den låten som spelats mest hos mig,
gärna på repeat i flera dagar utan stopp.
Den har gått om och om igen i min ipod och i det lilla rum jag befann mig i när jag bodde i kollektivet.
Det var den första låt som bara tog sig igenom mitt hårda skal och kom att betyda så innerligt mycket för mig.
Men det var märkligt nog inte den bästa låten som spelades ikväll. Den var helt awesome, men inte bäst.
Det som fick mina ögon att tåras och mina öron att smälta samman var en ny låt som dedikerades åt vänner som inte längre finns bland oss. Han dedikerade den låten till Jr Eric som tragiskt nog dog förra året och jag skrek och klappade händerna när han frågade om någon kände till hans vän. Låten gick rakt in i hjärtat på mig och jag tappade alla mina ord och jag bara fann mig själv gunga stillsamt fram och tillbaka i takt till musiken och lyssna på de vackra orden han sjöng. Jag tänkte mycket på min granne och jag fick kämpa tillbaka tårarna när jag tänker på allt jävla hemskt som pågår.

Jag böt några ord med kaptenen innan jag begav mig hem. Berättade för honom att jag jagat honom i flera år och att jag är så glad att jag äntligen sett honom! Jag hoppas att vi ses flera gånger och om jag lyckas så ska jag ta mig till uppsala och åter gunga i takt till hans melodier.
Han är en sån där viktig artist som varit med länge nu och som jag ännu inte tröttnat på.
Lika viktiga texter som vår käre reindfelt kanske borde lyssna på någon gång ibland och alla svältande, ärrade unga människor som blir lurade att vara någonting de inte är - en skyltdocka eller varför inte ett reklamuppslag?
Han är en klok man och jag litar på att han för skutan i hamn.

Har haft en bra dag och trots att tjockisångesten legat tät över mig så har majoriteten positiva erfarenheter ökat och tagit övertaget. Som en trevlig eftermiddagsgrupp där skratt efter skratt avlöst varandra och en lika trevlig färd hemåt. Jag är inte rädd för att lära känna nya människor och fördjupa mig i de vännerna jag har. Inte när de vet mina rädslor och mina hinder. Jag söp glatt i mig vart ord han sa och inte för att vara den nyfikna och enbart egocentriska tjej jag hört att jag är, utan för ett genuint intresse och för att jag bryr mig. Historien bakom ger mig ökad förståelse och jag känner mig snäppet närmre mina vänner för varje ord som förtäljs.
Var noga med att uppmärksamma alla vackra saker i min omgivning på vägen hem och aldrig har väl gräset luktat så gott? Till och med min pollentäta och snuviga näsa luktade ivrigt på blommorna och jag kände på det nyklippta gräset och lät de falla mellan mina fingrar medan jag betraktade sommaren och våren som äntligen kom.

Hemma möts jag av mina älskade djur och sambo berättade att katitzie suttit snällt vid dörren och väntat på mig.
Satin jamar tills jag lyfter upp henne och klappar henne över ryggen och ingen av dem verkar nöja sig förrän de båda fått sin beskärda del av min uppmärksamhet.

Ikväll ska jag, sambo och svärmor gå på Kapten röd.
Han har varit med mig länge och jag längtar som ett litet barn vid jul.
Det har dessutom utlovats vegan cupcakes och trots min tjockisångest så tänker jag bestrida den och smaka min absolut första cupcake och jag tänker inte låta ångesten vinna och istället kan jag glatt kryssa för någonting positivt jag gjort och uppmärksammat.
Det kommer att bli en helt fantastisk kväll.
Jag har längtat så länge på kaptenen och nu är han här!

Det kan inte bli annat än magiskt.

Jag är så glad! Glad och chockad.
Gick till skolan för att ha betygsamtal i socialpsykiatri och socialt behandlingsarbete.
Var hyffsat övertygad om att jag hade fått mvg i socialpsykiatri men eftersom att jag varit skoltrött, deprimerad och allmänt oengagerad i socialt behandlingsarbete så vore jag glad om jag fick ett vg (jag skrev trots allt ett skitbra arbete). Som väntat fick jag MVG i socialprykiatri och jag blev riktigt glad. Sen hade vi en avslutande lektion i socialt behandlingsarbete och sen hade vi betygsamtal. Jag satte mig ner med min lärare som tittade på mig allvarligt och sa jaha, så sitter vi här. Hon plockade fram mitt prov som jag skrev och jag skämdes. Men hon bad mig höja huvudet för det var ett bra arbete och om jag bara tror på mig själv så kommer jag att inse min kapacitet och den är grymt stor. Jag kan så mycket mer än vad jag visar och jag kommer, om jag vill, bli någonting stort.
Om jag tillåter mig själv att bli någonting stort.
Inlämningsarbetet var ingenting att prata om sa hon. Det var så tydligt att jag visste vad jag sysslade med och hon hade inte räknat med att lära sig så mycket saker själv.
Hon gav mig MVG och jag blev jätteglad.
Jag sa att det var oväntat och att jag blev jätteglad. Hon fortsatte: och jag ska göra det lite värre..
"Varje år delas det ut stipendier till elever här. Det det delas ut av olika anledningar. Man kan vara en bra elev, en bra kompis osv, och jag och Sten-ove (andra läraren) har anmält dig".
Jag började toktjuta.

De sa att de var tagna av min envishet och mina erfarenheter och allt jag kan.
Hur jag lyckas kämpa på så bra som jag gör och samtidigt ha världens bagage med mig.
Jag blev så glad. Jag hade ingen aning om att man kunde få stipendium och jag hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att jag av alla skulle få dem. Jag brukar vara glad om jag lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan och nu får jag beröm för att jag lyckats.

Ringde mamma. Ögonen tårades på nytt.
Det handlar inte för en sekund om pengar för min del,
utan om gesten de för med sig. Jag är så glad att de valde mig av alla.
Så otroligt glad. Jag hade aldrig någonsin kunnat vänta mig det här.

Så jag gick alltså en utbildning och fick VG som lägsta betyg.
Med mig har jag majoriteten MVG och dessutom en anmälan om stipendie.
Jag skolkade nästan hela trean på gymnasiet. Hade flest G och ett antal IG också.
Det känns stort att ha vänt och kommit tillbaka och gjort så bra ifrån mig. Riktigt stort.
Att ha gått i flera år i skolan och kämpat och samtidigt tampats med mina diagnoser, depression och helveten.
Att ha slagits med demoner och vunnit kampen.

Jag har vunnit.

JAAARÅÅÅÅÅÅ!!

Min lärares kommentar till mitt arbete:

Du har ett stort och varm hjärta, Linn! Jag blir alldeles tagen av din berättelse!
Jag har inte mycket att tillägga till din berättelse. Du kan det här. Du känner väl till alla insatser och behandlingsmetoder. Det var intressant att läsa din beskrivning av DBT, för det kan jag inte så mycket om. Det är något som vi alla skulle behöva ibland. Tlllvaron är inte alltid en dans på rosor, det är bara att bita ihop och stå ut.
Du är otroligt duktig på att uttrycka dig skriftligt, ta vara på det!
Ett mycket bra arbete!
Var rädd om dig!

Känner för att gömma mig.
Blunda och ha en fin söndag tillsammans med min man.
Titta lite på weeds och somna i hans famn.
Glömma alla kilon och allt arbete jag har framför mig.
Bara gulla med mina [våra] katter och fokusera på allt det vackra i mitt liv.
Mina underbara vänner, kaptenen som kommer på onsdag och jobbet jag har i sommar.
Inte låta allt överskuggas av allt jobbigt.
Det kommer att ta enormt mycket kraft att försöka att tänka bort allt det onda och fokusera på allt positivt.
Det är inte omöjligt, men nära inpå.
Det är inte lika lätt att distrahera mig som för ett par år sen.
När det gick att tala mig både till och från ångest.
Det är både bra och dåligt att inte vara där längre.
Nu hänger allt på mig och jag har kontroll över mig själv och mina handlingar,
såsom mina känslor och tankar.
Samtidigt känner jag mig fast ofta och det är svårare att komma från en jobbig känsla än tidigare.
Förut räckte det med att Jojjo började att prata om någonting fint och bra för att jag skulle börja skratta.
Nu räcker inte de finaste orden i världen.
Känslan försvinner när den är klar med mig.
När jag är klar med den. Men jag har en plan för morgondagen och ett löfte till mig själv.
Det är en bit på vägen och förhoppningsvis släpper spändheten och den där kratern av samlade tankar som inte leder någonvart. I don't need you.
Jag vill ha en tyst, lugn och stillsam söndag.
Imorgon börjar allting igen.
Men ikväll söker jag ro.

Tjockisångesten kom och slog mig som en stor fet järnklubba.
Hur kan jag ha varit så dum som varit tillfreds med min kropp i ett par veckor?
I samma sekund som jag börjar att bli nöjd med mig själv så blir jag oförsiktig.
Jag äter bullar hela tiden. Verkligen hela tiden. Och inte i normal mängd som normala människor gör.
Jag äter en bullängd åt gången. En bullkrans till lunch tillsammans med en liter cola.
Sen när dricker jag läsk??!! Jag dricker max 3 liter per år och nu hinkar jag i mig läsk som om det vore kranvatten.
Jag har intalat mig själv att mina kilon bara är muskler men jag vet att det bara är naivt.
Jag äter mer än Jojjo till maten och bullängderna, läsken och allt småätande hjälper inte direkt.
Fan, lagom till sommaren inser jag att jag är stor som en flodhäst. Och det vore väl okej om de här kilona hade satt sig lite mer utspritt för då hade de kanske inte märkts lika mycket, men i det här fallet verkar de ha fokuserat på min mage. Min gravidmage. Det är inte kul. Direkt tänker jag att jag måste sluta att äta, för det är sånt jag gör [sånt jag gjorde] men jag fungerar inte så längre. Jag kan inte sluta att äta och svälta mig varje gång jag tycker att jag är tjock. Jag ska orka träna och jag vill se bra ut, inte mager. Det är inget likamedtecken därimellan vet ni.
Men det är inte heller kul att ha en liten kula på magen heller. Jag vill bara trivas.
Jag är vegan och behöver få i mig alla viktiga näringsämnen och det får man inte i sig av luft, även om många verkar ha den uppfattningen. Men trots att jag är vegan så verkar det vara en omöjlighet att leva nyttigt rakt igenom, och jag är inte helt säker på att det är vad jag vill heller. Jag brukar vara väldigt hängiven mina dieter och vanligtvis så har jag grym karaktär gällande att hålla mig till nyttig kost, men trots hur jävla awesome jag än är ibland så har jag fortfarande ätstörningar i botten och jag har svårt att äta lagom.
Det är mitt största problem. Det är inget fel med att unna sig saker då och då. Jag tror att man kan gå ner i vikt med nyttig mat och motion och samtidigt kunna äta lite gott då och då. Men mitt problem är att det inte blir då och då. Det är en nervös och impulsstyrd handling och en bullkrans är ingen bulle och att äta en varje dag är inte att äta då och då! Jag är medveten om allt det här men samtidigt kan jag inte hedja det heller.
Jag behöver sluta med mina bakverk. Tyvärr har vi hela frysen full och då är det svårt att sluta.
Typ som att sluta röka när man fortfarande har cigaretter hemma.

Jag blir illamående av att tänka på hur stor jag är.
Jag blir förbannad på mig själv som låtit mig tortera min kropp såhär.
På något sätt ska jag ta mig tillbaka, bli helt zen och normalviktig igen.
Äta mera sallad och grovt bröd.
Slopa bakverken och kanske skära ner till bara fem sockerbitar i théet och träna de delar som fallit samman.

Det blir inga fler måltider idag, bara ett evetuellt kvällsthé men imorgon börjar det.
Imorgon ska jag börja att ta hand om mig själv. Äta bättre - må bättre.
Det här kan inte fortgå.
Det tillåter jag inte.

Känner mig nästan lite taskig men jag och jojjo åkte till katthemmet för att hämta mer ppiller åt satin och som sig bör så gosade vi lite med några av de 30 katter som var där, och efter att ha varit där så tycker jag att mina katter är ännu mer fantastiska än vad de var innan. Katterna på katthemmet var överviktiga, skygga och sura katter. Det var endast ett fåtal som hade lust att bli klappade. Jag njuter av att ha Satin i knät och Katitzie buffandes i ansiktet.
Jag tycker att jag har de bästa katterna i hela världen.
Tycker fortfarande att det är jobbigt att Sizzla inte är här. Hon och Katitzie verkligen älskade varandra och Katitzie liksom adopterade henne. Hon hade en perfekta teckningen och var så söt och underbar som en katt kan vara.
Jag kommer nog att sakna henne och ångra mig tills jag dör..

Men nu har jag Satin den lilla fisen i knät och hon bara älskar att gosa. Hon och Katitzie är inte lika tighta som sizzla och katitzie, men de har det fortfarande väldigt bra tillsammans. De leker, sover och busar tillsammans.
De är en egen lite flock de två. Som systrar.
Jag är så glad att katitzie har hittat en kompis som hon trivs med, för det gör hon verkligen.
Jojjo säger att de enda gångerna hon jamar numera är när jag inte är hemma.
Då brukar hon sitta vid dörren och jama och är hon inte vid dörren så springer hon dit så fort hon hör hissen.
Jag har en trogen liten vän!
Satin är så liten och lekfull. Katitzie behöver henne och de leker så bra.

Jag tycker att jag har världens finaste katter.
Katterna på katthemmet är också jättebra men det är just det här med att höra mina katter spinna,
och mina katter busa. Min första egna katt. Jag hade en liten sköldpaddsfärgad (favoriten) katt när jag var liten men den sprang bort. Jag kan än idag minnas hur jag grät inne på dagis och att jag målade en teckning på hur hon såg ut. Hon var som sagt en sköldpadda och jag skulle rita hennes räder och trots att hon bara hade vita, beiga/bruna och svarta ränder så hade bilden, röda, gröna och blå. Jag saknar henne fortfarande.
Tussie, hette hon. Supersnäll.
Det är något specielt med att ha en egen katt. Mitt ex hade katter och visst var det även mina katter när vi var tillsammans men sen när det sprack så var det åter hans katter, som sig bör.  Det här är mina katter och ingen kan ta dem ifrån mig. Katter som vet att jag är deras ägare och som ger så mycket kärlek och får så mycket kärlek tillbaka. Så obeskrivligt glad för dessa små tassar.


Katthemmet behöver hjälp, speciellt under sommaren så om du som läser har möjlighet så ställ upp som jourhem. Det är en gåva att ha så fina djur hemma och en generös handling kan rädda livet på många.

Jag har det så oförskämt bra med fina, underbara och alldeles fantastiska vänner.
Dagen började med en långpromenad med älsk, stin och sensei längs naturenshus och rynningeviken.
Efter det avnjöts världens godaste pizza och sen ner till stadsparken där mina gamla roomies och ett par till hängde.
Vi drog en pipa eller två, sjöng och emil spelade gitarr och vi hade det bara väldigt bra.
Sen åkte jag, jojjo och eric till världens bästa krull & kimm på kalas. Kimm fyllde nämnligen 20 år i torsdags!
Jag hade en supertrevlig kväll med unerbara vänner, becks och discodans. Jag känner verkligen att jag räknas och jag har alltid superkul med dem. Supersöta pete, stocke och bästa paret k&k. Jag är så tacksam över att få vara en del i deras liv och jag mår alltid så bra med dem. Jag blev så varm av krulls ord där han sa att han önskar att vi sågs mer i veckan för att vi är så bra, och jag bara ruffsade om hans lockiga hår och sa detsamma.
De är så fina och genomsnälla människor och jag är så glad över att slumpen och tillfällen har lett oss samman.
Alltid kul. Alltid flexandes. Nu har jag träffat min familj både på dagen och på kvällen.
Det känns på något sätt som att ladda batterierna.
Jag blir fylld av energi och välmående och ingenting värmer så väl som en vänlig kram eller ett ärligt skratt.
Det kanske är lite corny men jag känner hur min laddningsmätare går från noll till hundra när jag ser att mina vänner har det bra, när de ler eller när dem skrattar.

Imorgon om vädret tillåter så blir det oset runt med erichjärtat.
Det tror jag kommer att bli alleles super!

Dagen började lite segt. Gick upp för att inse att min förmiddagshumor aka sjunde himlen slutat att gå.
Inväntade Johan för att märka att han skulle ut och leka med sin bil när han kom hem från sin praktik.
Funderade på att gå på stan men fann att det var trevligare att ligga i soffan. Blev rastlös efter en kort stund och städade lägenheten.

Sen började saker att röra på sig. Framåt kvällen åkte jag, jojjo, per och micke till stadsparken och avnjöt sommarens första parkhäng och en vattenpipa till det. Det var kyligt väder men vi kämpade på i 1½ h innan vi begav oss hem. Väl hemma kom amanda över och sen gick vi tillsammans till reine där vi spelade spel.

På vägen hem spred sig lyckan i mitt bröst, för det var varmt med bara en tröja och en tunn jacka.
Det känns som att det vore igår då det låg ett tjockt snötäcke över staden och minst 5 tröjor var ett krav om man skulle gå ut. Jojjo och jag gick hand i hand hem [såsom vi alltid gör] och pratade om livet och hur det ter sig ibland.
Vi var så trasiga när vi möttes. Den ena i värre skick än den andre. Jag minns tillbaka hur fet min dosett var och hur trasiga armarna var. Jojjo minns de hetsiga rösterna han hade i huvudet med den arga kvinnan som aldrig fick ett namn. Om man tänker tillbaka, så är mitt liv så lugnt och stillsamt numera.
Jag hann aldrig ikapp mina impulser tidigare vilket gjorde att jag hamnade i jävliga situationer jag inte kunde ta mig ur. Idag kan jag få samma impuls men hinna höra tanken och hindra mig innan det är försent.
Jag var inte kapabel till det tidigare. Då hände allting omgående och jag hann aldrig förstå vad det var som hände.

Jag är glad över att vara vid liv. Jag är glad över att få uppleva allt jag fått uppleva de här tre åren.
Kärlek - mina tre år tillsammans med Jojjo och vår lägenhet vi fyller med tvåsamhet. Min första och riktiga katt som älskar mig över allt annat och som jag ger samma gränslösa kärlek tillbaka.
Jag är så tacksam för demonstrationer, fågelkvitter, grönt gräs, sommardofter och vaniljthé.
Många gånger önskar jag mig bort. Många gånger vill jag sluta att existera,
men förut så var det mer ett löfte än en tanke och trots att jag vissa dagar inte orkar så gläds jag åt de dagar då jag faktiskt klarar av saker. Då jag fixar att leva och ha det bra. Det tog lång tid, men till slut så vann den ljusa sidan. Det har varit en plågsam färd men äntligen så väger det goda mer än det onda.
Det har varit jobbigt och det är fortfarande jobbigt men jag ser nyanser och det är en härlig känsla av bubblande nervositet eller stolthet över ett bra arbete. Eller varma ord från en vän eller en kyss från min man.
Det gör att jag lever. Det gör att jag är vid liv.
Säga vad man vill - men jag är en jävel på att överleva.

Jag är tacksam för nyanser.
Jag är så glad att jag inte strök med i min kamp av att hitta mening.
Hitta någonting mer eller kicken jag aldrig tyckes nöja mig med utan min ständiga jakt efter ett syfte.
Det är meningen att jag ska överleva.
Och jag har aldrig varit så glad över min envishet.

Jag är klar!
På en rätt hyffsad tid till och med.
Skrev fem sidor under dagen och då har jag ändå ägnat MYCKET tid åt att bara larva mig, lalla runt på facebook och rökt vattenpipa.
Jag är däremot väldigt osäker på om arbetet är något att ha.
Det kan vara helt awesome samtidigt som det kan vara totalt värdelöst.
Jag har verkligen ingen aning om hur hon kommer att tolka mitt arbete.
Allt hon vill ha med i arbetet finns ju där, men i luddiga meningar och man måste nog veta vad man letar efter för att hitta det. Hoppas att hon tycker att det är helt fantastic och att jag är bäst i världen på att skriva arbeten.
Jag skulle bli jätteledsen om hon tyckte att det var crap. Eller, jag vet att hon inte kommer att tycka illa om det. Det är en schysst berättelse som är jävligt bra skriven och allt sånt. Frågan är bara om det duger som skolmaterial?
Den kom i övrigt att bli en fiktiv berättelse. Jag skrev en halv sida om min granne sen kom jag på att det var världens hål i min berättelse som jag fyllde med massa fiktiva händelser.

Nu vill jag bara skicka in arbetet och aldrig tänka på det igen.
Men jag har inget stavningsprogram och jag vet att jag är helkass på att stava när jag skriver fort så jag är i stort behov av någon med stavningsprogram som kan hjälpa mig att stavningskolla skiten så att jag kan skicka in det.
Jag får söka på fejjan imorgon. Nu är det dags att sova. Väntar bara på att sömnmedicinen ska börja verka.
Det tar oftast upåt 1-2 timmar för att jag ska bli trött. Det är från början ett SSRI-preparat men jaga använder det som sömnmedicin istället. Jag varken får eller vill äta insomningstabletter längre. Det är supertrevligt så länge det varar men att sluta med det sen är inte alls lika kul. Sen tycker jag att det skulle vara lite väl jobbigt att jobba på BCV och samtidigt äta beroendemedicin. Jag skulle känna mig som en hycklare på något sätt.
Jag är glad att det tillhör det förflutna, även fast jag tycker att det är trevligt att kunna sova på natten.
Jag har genomlidigt så många sömnlösa nätter och man blir fan galen av det.
En i min klass sa att det var jättebra att jag åt medicin för man blir tokig av att inte kunna sova.
Ja, som om att jag inte vet det..

Men hursomhelst. Klapp på axeln och det där gjorde jag bra.
Nu ska jag bara invänta sömnen och sen vakna till en ny dag där jag inte behöver sitta fastkedjad vid datorn.
Jag längtar.

Har precis påbörjat mitt inlämningsarbete. Har skrivit ett par rader nu och det här kommer antingen bli världens bästa avslut på min skolgång eller så blir det världens faliure. Jag är väldigt osäker på åt vilket håll det lutar.
Det kan gå åt vilket håll som helst. Eftersom att jag ligger under denna tidspress och har svårt att komma igång med arbeten har jag valt att göra det enkelt för mig. Jag skriver ingen tråkigt arbete med fakta och reflektioner.
Jag skriver en novell. Jag berättar historien om min granne (dock gravt ändrad) och hur vi träffades.
Antingen kommer min lärare att bli helt till sig av att slippa läsa ännu ett arbete där det bara står tråkig fakta,
eller så tycker hon att jag missuppafttat arbetet och ger mig ett kasst betyg. Som sagt - it could go either way..

Hoppas, hoppas, hoppas att hon tycker om det.
Annars är det här verkligen en nitlott.
Något som vore jävligt bra vore om jag kunde få tag på min granne och fråga honom saker som jag kan skriva om,
men hans telefon är avstängd. Givetvis tror jag att han är död, men jag försöker att tänka bort de tankarna och fokusera på mitt skolarbete.

Jag får be några av mina kristna vänner att be en bön att min lärare är på rätt humör när hon läser mitt arbete sen.

Okej. Kan jag släppa det här nu?
Jag har en snäll lärare som bryr sig.
Nu har jag bara inlämningsarbetet kvar.
Jag behöver verkligen börja.

---

Hej Linn!
Jag har redan läst ditt prov. Jag kan bara säga att många skulle vara jätteglada om dom hade gjort ett så bra prov som du!!!!! Du har lyckats bra. Rätt på alla frågor - bra fakta - du visar verkligen att du förstår det du skriver. Reflektionerna kommer in helt naturligt.
Tro på dig själv, Linn! Du duger och du är JÄTTEDUKTIG! Nu kan du koppla av!
Kram

Har mått illa hela dagen. Var på väg att kräkas under provet och det har varit totalt kaos i magen.
Storstorm och jag har inte haft några idéer på vad jag ska göra åt det.
Rapar upp magsyra och har haft svår magkatarr större delen av dagen.
Jag kröp iväg till träningen (jag mår skit - men jag är envis) och väl där så blev det lite bättre.
Men sen tappade jag all min iq och satte mig och började att köra mage.
Riktigt smart när det är krig i magen. Efter det har jag inte kunnat stå eller gå.
Jag fick sitta i duschen och sen snabbt lägga mig i soffan i fosterställning och tänka på något annat.
Jag räknar med att mitt illamående, magkaoset och magkatarren enbart är ångestbaserad,
vilket ytterligare gör mig irriterad. Jag har verkligen inte tid för att ha ångest,
men den har legat tät över mig hela dagen. Jag är stolt över mig själv att jag inte kastade in handduken under provet när jag kände hur panikångesten steg i kroppen och hur ångesten fullkomligt rev och slet i mig,
men nu får det vara nog. Jag orkar inte ha ångest längre. Den beror ju på provet och på den minimala tid jag har att bli klar med mitt inlämnngsarbete. Stressen har hakat sig fast i mig och leder till obeskrivlig ångest och jag kan inte göra mycket annat än att försöka att varva ner och återkomma imorgon.
Men det här är svårt. Jag mår dåligt och kan inte varva ner. Jävla ångest att riva och existera.
Den hjälper mig inte. Jag behöver ingen knuff i rätt riktning. Jag behöver bara tid att göra det jag behöver göra och det jävligt snabbt. Ångest får mig att känna mig liten.
I övrigt har jag varit på rätt bra humör, även fast jag har varit hyffsat självkritisk hela dagen och bara dömt och fördömt mig varenda vaken timma (vilket är många nu) och haft ångest som brusat större än alla andra toner så har jag ändå varit okej. Men jag blundar och önskar mig bort från den här ångesten.
Den här ekande, sargande ångesten.

Jag ska försöka att sova i natt och inte drömma om hemska ex och imorgon måste jag påbörja mitt arbete.
Ticktackticktack. Demonerna skriker. Jag känner mig helt värdelös.
Imorgon är en ny dag. Jag tycker om imorgon. Det kan inte bli värre än idag.
Skyller mig själv men mjölken smakar ändå surt och hur mycket mitt eget fel det ändå må vara så är det fortfarande ingen behaglig känsla.

fuckfuckfuckfuckfuckfuckfuck
stupid stupid stupid girl.
Jag gick til skolan och gjorde det där förbannade provet.
Vid första anblicken så såg det ut som ett relativt lätt prov och jag kunde de flesta frågorna,
men fem minuter in på provet hade jag gett upp. Jag kan inte hålla fokus tillräckligt länge och jag fixade inte att sitta ner och skriva. Jag skrev högst tre meningar per fråga och sen orkade jag inte mer.
Jag är alldeles för rastlös och jag är så jävla dum som inte bad om att få göra provet muntligt eller som minst få göra det i ett enskilt rum. Frågorna kunde jag ju. Problemet låg ju i att få ner dem på papper.

Ångesten har skrikit och rivit i mig och paniken har stormat i bröstet under hela provtiden.
Ett tag var jag redo att lämna in mitt halvskrivna arbete bara så att jag kunde fly hem.
Adrenalinet pumpade och jag kände hur paniken rusade upp och ner som en jävla hiss igenom kroppen.
Jag fick kväljningar och jag trodde att jag skulle räva över hela golvet men tack och lov så gjorde jag inte det.
Jag skyndade snabbt hem. Vill inte visa mig. Vill inte tänka på hur dåligt jag gjorde ifrån mig.

Ångesten har fortfrande inte lagt sig, nästan 2h efter provet. Det stormar fortfarande rätt rejält och jag bara hoppas att det ska ha lugnat ner sig till jag ska iväg på DBT:n.
Nu blev det med ens jävligt stort det här inlämningsarbetet som jag ännu inte påbörjat.
Hur fan ska jag kunna skriva ett kick ass arbete på bara 1½ dag?
Stupid stupid stupid.

Det känns som att jag har en kniv vid min strupe.
En stor, vass kniv som ligger och trycker mot halsen och jag vågar knappt röra mig.
Jag har suttit idag och försökt att få någon övergripande koll på vad jag har till provet imorgon,
men jag snurrar in på villovägar och jag hittar ingen röd tråd hur mycket jag än letar.
Hittade nu, 22:23, en karta som visar hur det går till inom kriminalvården. Fet chans att jag kommer att komma ihåg det till imorgon, tillsammans med allt annat jag ska kunna. Av alla miljontals lagar jag förväntas kunna så har jag endast googlat på en, och den stod på sån obegriplig svenska att jag bara kände mig dum.
Det borde finnas lagar for dummies eller något åt det hållet. Att läsa lagar såsom de är skrivna är rena självmordsuppdraget.

Har fått en gnolande huvudvärk. Jag försöker att tänka bort den vilket är ungefär det enda medel jag har att tillgå men det går inte alls. Stressen över morgondagen är för stor och jag är nära på att bara ge upp allting nu, gå och lägga mig och skriva ett sketet prov imorgon. Men det var som jag sa till min terapeut idag. Skulle jag få ett G i den här kursen så känns det som att ramla på mållinjen. Allt slit jag gjort under två års tid och sen nu, sista kursen riskerar jag att få ett G när jag som minst har fått VG hela linjen igenom. Det skulle kännas förjävligt.
Och jag vet. Jag borde plugga istället för att sitta här men behöver skingra tankarna lite.
Skulle jag ha förmågan att bryta ihop hade jag gjort det för längesen, men det enda som kommer ur mig är suckar. Djupa suckar och fallande energi. Jag vill inte ge upp nu. Inte nu när jag kommit såhär långt!
Jag har kämpat som ett djur i TVÅ ÅR! Det känns så överjävligt att batteriet tagit slut sista veckan i skolan.
Så jävla typiskt.

Jag har definitivt ingen ork att sitta uppe hela natten och plugga, för att sedan gå upp halv sju och göra provet halv nio. Nej tack. Jag har dessutom DBT halv två och det är sådär halvpopulärt att sitta och sova där.
Får jag ett G i den här kursen kommer jag att älta det i all evighet. Jag riktigt känner att det här är en sån sak som jag inte kommer att kunna släppa.

I längden spelar det här betyget ingen roll för jag har ett jobb och jag kommer in på universitetet men det är just det där att jag inte vill se det där ensamma och ekande G:et i mitt betygsdokument.
Det kommer att stå där och håna mig. Som om att allt jag kämpat för raserats. Mina demoner kommer att skratta och jag kommer att ge dem rätt. Jag har varit dum och naiv som trott att jag skulle kunna fixa skolan med galans.
Jag har varit dum som trott att jag kan fixa skolan lika bra som alla andra. Det där stora, tomma G:et kommer att skrika att jag är dålig och i längden mindre värd kunskap än andra. Bokstaven kommer att väga tungt och den kommer att tynga ner mig och kanske till och med få mig att tro att jag inte är en bra undersköterska/skötare som inte ens lyckas få bra betyg.

Det går så fort när alla tankar drar iväg.
Jag behöver sätta mig ner med lagarna igen.

Sitter i skolan. Tog fel på schemat så jag börjar inte förrän kvart i tolv.
Klockan är nu kvart i nio. Hallelujah..
Mötte två av mina klasskamrater som berättade att vi har stort prov imorgon i socialt behandlingsarbete,
och på fredag ska inlämningsarbetet vara inne. Jag har varken börjat plugga till provet eller påbörjat inlämningsarbetet. Jag trodde att jag hade till nästa vecka på mig. Så var det alltså inte.
Fan, jag skulle ha gått in på fronter lite oftare så att jag haft någon slags övergripande koll.
Nu fick jag en chock istället. Loggade panikartat in på fronter nu för att se vad provet ska innehålla och det var den luddigaste beskrivningen jag varit med om. Vi ska kunna lagar men inte paragrafer. Vilka lagar?!
Så nu får jag helt enkelt sitta och läsa in varenda liten lag inom socialtjänsten.
I beskrivningen så står det att vi ska kunna kriminalvård/verksamhet/organisation. Det står vidare "vi har inte gått igenom det så det kommer nu." Okej. På vilket sätt ska jag kunna detta om vi inte gått igenom skiten?
Jag behöver föreläsningar och handledningar för att begripa vad jag håller på med.
Nu är allting bara snurrigt och så stort. Hur ska jag hinna plugga till provet?
Hur ska jag hinna med ett inlämninsarbete till på fredag? Jag vet ju inte ens vad jag ska skriva om..
Jag var helt inne med att jag antagligen ligger efter i planeringen. Men jag hade ingen aning om att det var såhär illa. Bra att jag gick upp 3 h för tidigt idag.
Hinner jag läsa igenom alla lagar och de tusen andra saker vi ska kunna.
Något som är säkert är att min lärare går igång på lagar i alla fall. Det är lagar precis överallt.
Jag vill bara åka hem och lägga mig. Nu blev det lite väl stort för mig.
Förstår inte hur jag ska hinna och orka det här på bara ett par dagar.

Känner hur paniken sprider sig i bröstet. Hur den slingrar sig upp och sätter stryptag för min strupe.
Jag kan inte andas. Jag får ingen luft och det är som om att jag känner hur hjärnan får för lite syre.
Huvudet gör med ens väldigt ont. Den är en malande känsla i bröstet och den sticker till och punkterar alla försök till förbättning. Jag försöker att andas kontrollerat men det är svårt. Allting är så överväldigande och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här jävla sitsen jag försatt mig i. En sak i taget. Ett steg i taget.
Jag kan alla tricks men paniken vägrar att släppa taget om mig. Den ligger som tjock tjära över mig och förlamar mig. Jag kan inte röra mig. Kan inte förmå mig till att börja gå igenom alla saker jag behöver kunna.
Great, ännu ett undvikande. Som om att jag behöver fler.

fcuk. jag har gjort bort mig.

Hemkommen från träningen. Det känns helt fantastiskt. Skulle kunna ägna flera timmar åt att bara lyfta vikter.
Med ens förstå jag min ensamhet och varför jag gjort det val jag ändå gjort. Jag väljer att träna för det får mig att må bra. Nu måste jag bara hitta ett sätt att kunna träna OCH träffa vänner. Jag vill inte att det ena måste utesluta det andra. Min ledsamhet krympte när jag kom till regementet och där var sensei, frö, älsk och hannes. Det känns ändå bra att ha människor omkring sig. Det är alltid kul att vara ett gäng och träna, även fast jag verkligen älskar att träna själv med sensei. Jag har väl lite mycket daddy-issues antar jag :P
Nej, men det bir mycket tightare stämning och han får mig att puscha mig själv mycket längre än vad jag tror är möjligt. Jag blir lite mer seriös när det bara är han och jag. Annars larvar jag mig mest. Men ibland måste man göra det också.

Försöker att dra ihop mina nära och kära till ett grillparty i helgen. Hoppas att det blir fint väder och hoppas att jag inte fastnar med mitt skolarbete. Jag behöver få träffa mina vänner nu. Jag är rädd att de ska glömma bort mig annars. Jag hatar att känna mig bortglömd och ensam. Hah, lite borderlinevarning på det där..

Jag mår bra. Men jag känner mig ensam. Jag umgås nästan aldrig med människor.
Det är nästan bara min fina vän amanda som jag träffar. Det är värt rätt mycket och det är skönt att bara kunna slappa och snacka lite skit och kolla på någon film. Jag hoppas att vi alla kan ses snart, som på valborg.
Då mådde jag så bra och var extremt lycklig av att alla mina vänner var på samma plats.
Jag ska fanimej lyckas igen!

Ibland är allting svårt. Jag försöker att tackla det och släppa tankarna som kommer.
Men ibland är det helt enkelt svårt.

Känner mig ensam idag. Helt utan ett socialt nätverk och ingenting att fylla dagarna med.
Även fast min logiska sida vet att det inte stämmer så känns det ändå som att jag blir kvävd av ensamheten.
Sista dagarna i skolan. Jag behöver verkligen börja med mina arbeten, men jag har ingen energi kvar.
Den är helt slut och jag går på tomgång. Det är helt obegripligt hur jag ska orka med det som är kvar.
Jag kan inte börja skita i allting nu. Jag har kommit så långt. Men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.
Jag vill räknas. Jag vill ha vänner som ringer om de ska grilla, eller om det bara handlar om en filmkväll eller parkhäng. Jag ska inte överdriva, för det är flera som hör av sig, men jag känner ändå inte att jag är given vid vissa tillställniningar. Jag önskar att jag räknades, men samtidigt har jag inte varit så bra själv på att höra av mig.
Det har varit mycket med skola och träning och det bara fortsätter. Känns inte som att det finns något slut på det.
Jag vill bara sova, länge. Inte gå i skolan och träna. Jag vill umgås med mina vänner och återskapa kontakten med dem jag tappat. Jag har prioriterat bort stora delar av min fritid och det har även gjort att min telefon numera är väldigt tyst, och det är jobbigt. Men det har inte funnits någon tid. Jättekul för andra som lyckas gå i skolan eller jobba 100%, träna på kvällarna och ändå hinner träffa vänner och sova så mycket som man behöver. Det fixar inte jag. Jag är helt slut om dagarna och då träffar jag aldrig vänner. Det suger.
Så idag känner jag mig extra ensam. Ingen som hör av sig eller har tid att umgås och att gå på stan ensam idag kändes lite som att äta mat ensam i skolan. Inte kul någonstans.
Jag åkte snabbt hem. Vill inte visa mig för allmänheten. Vill bara gömma mig innanför mina trygga väggar.

Vill inte träna ikväll men jag behöver komma bort och träffa lite folk. Mitt favoritfrö och bästa sensei ska med.
Har jag tur så följer även Jojjo med. Då blir vi en liten samling människor i alla fall.
Jag hoppas att det blir grillning till helgen om vädret vill. Jag behöver få komma ut och träffa mina vänner.
Det känns som att det var evigheter sen. Men om det vill sig illa så kommer jag att vara fast med ett skolarbete eftersom att jag bara skjutit allting framför mig. Bristen på energi fortsätter..
Jag vill inte försumma mina vänner. Jag vill att min telefon ska ringa och jag vill visa mina vänner hur mycket jag tycker om dem. Jag vill inte alltid vara för trött för att umgås.

Den är dagen är helkass. Känner mig ensam, ledsen och utanför. Allting känns jobbigt.
Jag undviker skolan och jag har tappat jättemycket kondition sen jag började att fokusera på vikter än löpning.
Fuck. Hur fan hinner alla människor med allting?

Min nya frisyr!

Hemma från Sthlm.
Har haft ett par supermysiga dagar tillsammans med min familj och jag hann även träffa Jinx en sväng.
Jag känner att jag bor i fel stad, men samtidigt är jag fortfarande helt förälskad i Örebro så det kanske tar en stund innan jag lämnar staden. Först ska jag bli klar i DBT:n och se till att få jobba lite mer så att mina chanser att få ett jobb i Sthlm ökar. Jag är en jävligt bra skötare, men vad spelar det för roll när man knappt har någon erfarenhet?
Möjligheterna i Sthlm är oändliga och jag känner att jag behöver växa och utvecklas. Det kommer väl med tiden.

Även fast jag har haft ett par fantastiska dagar i Sthlm med mina systrar och Albert & Kia så är det skönt att vara hemma igen. There´s no place like home. Hem till våra katter, vår soffa och vår inredning.
Mina ljus, min hello kitty badrumsmatta och mina stora thékoppar. Det är skönt att komma hem.
Där faller lugnet på plats och jag slutar att spänna mig så mycket. Inte för att jag inte tycker om att hälsa på hos andra men det är något specielt  med att vara hemma. Att få sova i sin egen säng.

Så. Nu har jag dreads. Jag MMS:ade över en bild till mamma och jag fick ett sms tillbaka där hon sa att det såg fint ut. Jag är helt övertygad om att hon ljög för mig. Det finns inte en chans att hon skulle tycka om det här.
Hon älskade mitt långa hår. Men samtidigt så lär varken hon eller pappa vara förvånade.
Jag är endå den i familjen som ställt till med mest dramatik av alla.

Vill snart tillbaka till Stockholm och hälsa på mina vänner där.
Skaka höfterna med min kära vän Jinx och ligga i parken och dricka öl och lyssna på musik.
Jag är redo att börja leva och ha det bra igen.
Det känns som att mitt liv stått på stand-by så länge.
Jag har haft ett par bra veckor och det känns verkligen som att saker börjar att röra på sig.
Lite som min paprikaplanta (den är helt magisk).
Den stod ute i kylan tills jag hittade den under snötäcket och sen när den kom in i värmen så började den att återhämta sig, och nu när vi kom hem från Sthlm så såg vi att en paprikaplanta kommit!
Saker lever. Jag vill inte vara sämre.

Nu åker jag till Sthlm och hälsar på mina systrar.
Vi är inte sådär överdrivet gamla på den här bilden.
Jag tror att jag är 15 eller så.

Träningen var helt awesome och jag var helt slut när jag kom hem.
Ställde mig och gjorde bananpannkakor till mig och Jojjo. Det är bland det godaste jag vet, men jag är helt värdelös på att vända på pannkakorna. Det resulterade i smet på mina kläder, johans kläder, på spisen, på vattenkokaren, på väggen - tillbaka ner i bunken. Jag gick säkert miste om en hel pannkaka så mycket smet som jag kletar överallt.
Ah, well. Gott var det i alla fall. Känns egentligen lite dumt att äta något så onyttigt som amerikanska pannkakor efter att ha tränat, men jag har nyligen kommit fram till att den diet som fungerat bäst på mig är när jag äter bullar, kakor, bröd och har 2-3 matskedar socker i mitt thé.
Det är en diet jag är mycket nöjd över. Nästa år ska jag söka in till Biggest loser..

Imorgon åker jag till Stockholm. Ska hälsa på mina älskade systrar och sötaste Alva.
Jag saknar min 08-Jinx så jag hoppas att vi ses nu när jag kommer att vara i krokarna.
Sen ska nog jag och Jojjo hälsa på Jojjos bror och flickvän. De snällaste människorna i hela världen.
Jag ser jättemycket fram emot det här. På lördag har vi lovat svärmor en fika. Det blir mycket familj i helgen.
Men det är på tiden också.

Någonting hände. Jag har ingen aning om vad.
Plötsligt sitter jag med min cykelnyckel i handen (?), och med min mobiltelefon i den andra.
Ska jag ringa och säga förlåt? Förlåt för vad? Jag hann aldrig ikapp konversationen innan dörren smällde igen,
sekunder efter att jag själv stigit in i lägenheten. Jag minns fragment, som "kan du inte diska själv" & "du får fan inte vara hemma längre." Jag hann aldrig förstå vad det handade om. Eftersom att vi lider av exakt samma problematik är jag osäker på om [vad det nu än var] gick snett för att bilen fuckar upp sig konstant och det i sig får honom att bli stressad och må dåligt, eller för att jag möttes av nyheten att jag inte alls ska träna idag för att jag måste ägna mig åt en av världens tråkigaste sysslor - tvätt.
Hursomhelst så sitter jag här. Själv. Jag behöver åka till träningen om en halvtimme
[eftersom att jag blev tillsagd att åka dit så att jag kanske blir snällare. Som med pepparkakor, fast med hantlar.]
Jag som tänkt att vi kunde äta tillsammans och tillsammans åka till träningen och kanske fånga upp lite tid att umgås på. Vi går bara om varandra. Båda två tränar så mycket vi kan, tyvärr nästan aldrig samma tid, och när jag är hemma så är han på jobbet, och när han är hemma så är jag på DBT, i skolan eller på någon annan viktig aktivitet.
Jag hoppas att vi kan få lite tid tillsammans snart, för uppenbarligen så behöver vi det.
Tid för bara oss två att umgås på och ha det så bra som bara vi kan ha det.
Två galningar i en.

Det är ingenting otalt mellan oss och vi sa ingenting elakt till varandra.
Jag antar att det bara gick lite för fort. Jag ringde nyss och frågade vad som hände och varken han eller jag kunde svara. Det är lite intressant det där ibland när båda personer går i hundra blås och tillsammans blir det dubbelt så mycket och då har man ingen chans att hänga med. Men jag kan tycka att det ibland är lite spännande också.
Eftersom att jag var sån duktig housewife för ett tag sen och skurade golven och hade mig så lovade han att fixa tvätten så att jag kan få träna. Jag lovade att jag skulle göra något tråkigt för hans skull nästa gång.
Puss, puss - jag älskar dig. *klick*


Livet är bra märkligt ibland.
Vi är bra märkliga ibland.
Men vår kärlek är magisk.
Fortfarande.

Dagens uppföljning gick över förväntan. Jag var inte alls förberedd och jag skämdes när det var min tur att berätta om NA-mötet (anonyma narkomaner) jag var på. Jag såg skamset på mina tre klasskamraters anteckningar och på min fjuttiga sida där de tolv stegen stod. Det var allt jag hade. Men jag började prata och jag kände att det gick bra att prata fritt och de andra lyssnade på vad jag sa. Det kändes överlag jättebra. Blir kanske inget MVG, men jag har inte den målsättningen på kursen heller. VG blir det som minst, utab tvekan, men om jag ska vara ärlig så är jag glad om jag bara tar mig igenom kursen. Det finns inte en gnutta energi kvar i mig och jag är så trött på skolan och kurserna. Eller kanske snarare kursen socialt behandlingsarbete. Inte för att det är ointressant på något sätt utan för att jag inte orkar engagera och utmana mig själv längre. Jag är så trött. Men jag tycker väldigt mycket om att vara i skolan, lyssna och lära mig saker - det är när jag måste komma ihåg sakerna som det blir jobbigt.

Jag möter fortfarande fina vänner i mina klasskamrater och något så enkelt som en gemensam cykelfärd hem får mig att må väldigt bra i mig själv. Den lilla pratstund jag får tillsammans med en klasskamrat ger mig en känsla av välbefinnande och jag är glad att dela erfarenheter och minnen tillsammans med någon jag inte känner.

Det som hände i övrigt när jag kom hem från skolan var detta:

- Hisscentralen.
- Hej, jag har tappat min nyckel ner i hiss-schaktet och jag behöver att någon kommer och hämtar den åt mig.
- Okej. Det ska vi ordna. Det kan komma någon i september.
- ... eh? September?
- Eller du kanske behöver nyckeln nu?
- Ja, det är liksom en nyckel. Jag kommer ingenstans utan den och jag har ingen reservnyckel.
- Hm. Ja. Nycklar är inte prioriterade hos oss men jag ska se vad vi kan göra.
- Jag.. jag väntar här.
*klick*

Hon bekymrade sig aldrig för att fråga vad för nyckel det var så jag berättade aldrig att det var min cykelnyckel och inte min hemyckel. Då hade jag antagligen fått vänta till september.
Hoppas att de ringer mig snart. Jag är helt handikappad utan min cykelnyckel.
Jag cyklar ju överallt. Bussarna är helt tokiga sen de bytte nummer och tider och jag ser inte fram emot att behöva lita på dem igen.

Freitag, freitag. Jag är lite nervös.

Jag pratade med min granne idag. Jag passade på att berätta att jag tycker om honom och att jag saknar honom. Jag ber honom alltid att vara försiktig med sig själv och att ta hand om sig. Han skrattar alltid åt min oro och lugnar mig med sin trygga röst. Ibland ringer jag honom bara för att försäkra mig att han fortfarande lever.
Det skulle kännas märkligt att ge honom långa kramar så jag hoppas ständigt att kramen han fick inte var den sista.
Jag vet att jag överreagerar och att jag är överbeskyddande men det är som om att all min oro har riktat in sig på honom trots att jag vet att han lever ett förhållandevis lugnt liv till skillnad från innan.
Det var en människa som bara kom in i mitt liv och jag vill gärna ha kvar honom där.
Ibland får jag för mig att någonting hemskt har hänt och svarar han inte så blir jag förtvivlad, trots att jag vet att jag inte kan förändra någonting. Jag har varit såhär så länge jag kan minnas. Att jag har stött på människor jag ansett varit i behov av mitt skydd och min oro och jag har alltid hållit av dessa människor och brytt mig mer än vad andra skulle gjort. Han är en vuxen man och han är kapabel till att ta hand om sig själv, men min oro blir så rotlös om jag inte får oroa mig för honom.
Vi ses inte så ofta, och vi är inte heller goda vänner, men han är en kär vän och jag bryr mig så mycket.
Jojjo säger att jag bryr mig för mycket ibland, för han kommer alltid att göra sina val trots att jag oroar mig,
men jag är bara rädd att han ska försvinna och att jag inget skulle få veta.
Jag känner ju ingen i hans omgivning. Jag antar att dödsfallet med min granne som bodde länst ner har skakat om mig lite. Jag hade ingen aning. Jag kände ju ingen omkring och jag fick ingenting veta och jag läser inte heller tidningen. Livet blev med ens så påtagligt skört.

Jag berättade för min granne att jag fått sommarvik på BCV. Han blev glad och gratulerade mig. Sen skämtade han lite om hur livet ter sig ibland.
Jag jobbar på bcv, han är ökänd och ingen hade nog räknat med att vi skulle vara vänner.
Han vet att jag bryr mig. Jag försöker att hålla mig tillbaka för jag vill inte verka tjatig men jag vet ingen som utmanar livet på samma sätt som min granne.

Men han är en fin kille. Bakom allting så är han så fin och genomsnäll.
Men fan. Han gör mig gråhårig ibland.

Jag vet inte. Min läkare frågade idag hur jag mådde. Jag svarade att allt var bra - för allt är ju bra,
men jag har fortfarande inte kommit över att jag landat på nytt. Och jag ställer mig själv ständigt frågan: vad var det som var för några veckor sen? Är det ett sjukdomstecken eller ett friskhetstecken? Är min intensiva lycka ett symptom på mani och måste behandlas, eller kan det vara så att lyckan bara är lycka - ett sällsynt fenomen som bara drabbar en ibland? Oavsett så är jag så tacksam, men samtidigt så hade jag funnit min plats och min roll i att må som jag mår och nu när jag känt på hur det är att må så otroligt mycket bättre så känns mitt vanliga mående med ens ganska fattigt. Missförstå mig inte. Mitt liv ser jättebra ut. Jag har underbara vänner, en fantastisk pojkvän, ett jobb jag fullkomligt älskar och skolan går jättebra. Jag mår bra. Inte dåligt och ångest är något jag återigen bara känner till vid dess namn och inte vid dess tjära i bröstet. Klart att orosmoln fortfarande drabbar mig, men jag har det överlag bra. Jag har det faktiskt väldigt bra. Så varför klaga? Är jag gapig om jag vill ha mer?
Är jag girig som törstar efter lyckan som snuddade mina läppar och borde jag nöja mig med att ha det bra trots att jag vet hur det är att ha det bättre?

Min läkare skrev "bipolär?" på ett papper och ringade in orden. Jag svarade att jag inte vill ha fler diagnoser och att jag valt att kalla "min maniska period" för ärlig och mänsklig lycka. Jag tycker inte att man måste leta fel och svar bara för att en person avviker från det normla. Jag har helt enkelt haft det väldigt bra och jag har orkat tagit tag i saker. Jag har fungerat bättre än vad jag normalt gör. Jag vill inte höra något så befängt som att jag måste vara sjuk för att jag varit glad.

Imorgon ska jag på grupp DBT. Jag har varit duktig och gjort min hemläxa.
Tycker att det är lite synd att jag missade individualterapin i måndags men, ja, ni vet ju att det var annat i vägen.
Jag blickar framåt och jag vägrar att se mig själv som enbart en borderlinetjej + [x], men ibland känner jag mig fängslad och min vilja av att vara så mycket mer snarare fäller mig än för mig framåt.
Jag ÄR mer. Jag är inte mina diagnoser, har aldrig varit. Men de är en del av mig.
De är en del av mitt handikapp som gör att jag tänker, känner och resonerar på ett visst sätt.
Min önskan att aldrig behöva vara så extrem i mina sätt för mig bara djupare ner i kvicksanden.
Ju mer ja kämpar och tycker att det borde vara på ett annat sätt snarare än att acceptera verkligheten som den är för mig djupare och djupare ner i det hål jag började i.

Jag är en grubblare. Jag analyserar saker i småbitar och jag kastar tankar fram och tillbaka tills det bara är trasor kvar. Det finns inte en tanke jag inte tänkt två hundra gånger.
Kanske är det inte bara jag. Kanske grubblar "diagnoslösa" lika mycket som jag?
Jag tror att det är ett mänskligt drag snarare än någonting sjukt.
Jag är en människa. Jag tänker, känner, lever & lär.
Det kommer jag att göra livet ut.
Och vet ni. Jag är helt okej med det.

Jag har lilla sjöjungfrun hemma.
Det är ju ett måste!

Jag har sån förbannad mensvärk idag. Känns som att jag ska gå under. Kroppen skälvar och spänns så mycket att jag på fullaste allvar tror att jag ska dö. Det finns ingenting jag inte prövat.
- Vetekudde, generell värme, träning (men jag kan knappt stå upp), akupunktur, tense, massage, vila, receptfria tabletter - allt du kan tänka dig. Ingenting fungerar.
Sökte för min smärta för tre år sen men blev bara illa behandlad.

Jag missar min DBT idag. Kan inte röra mig. Kan inte stå upp och jag kan definitivt inte cykla till traumaenheten.
Min psykolog kommer att bli besviken men vad kan jag göra? Det bästa för mig är att idag bara ta det lugnt och försöka att hålla mig så stilla som möjligt. Jag lugnar mig med att det kommer att vara mycket bättre imorgon.

Jag har i alla fall ett jättebibliotek med filmer att se på. Det är tröstande i alla fall.
Vet inte om det är stötande att skriva om mensvärk, men hey - jag är kvinna och kvinnor har mens.
Det är så verkligheten ser ut. Vissa har ont, andra inte.

Ah, well. Nu måste jag lägga mig ner.

Jag drömde en fruktansvärd dröm i natt. Jag drömde att mamma ringde mig och berättade att hon var döende.
Hon hade ett par år kvar att leva men det var inte mer än tre. Jag bröt ihop och hela min värld raserades.
Hon är ju min mamma och jag vill inte ha någon annan. Det var fruktansvärt.
Det har nog aldrig varit så skönt av att vakna för att mensvärken slår till.
Jag måste ringa mamma idag och säga att jag älskar henne.

Blev inringd till jobbet idag. Första dagen som timvikarie.
Det har varit makalöst roligt. Jag önskar att alla jobbdagar kunde vara såhär.
Det har varit liv och rörelse och jag har älskat varenda minut. Eller, kanske inte varenda minut men något sånär.
Har underbara arbetskamrater och det var härligt att träffa dem igen. Jag ser jättemycket fram emot att jobba där i sommar. Jag känner att jag gör nytta och att jag behövs. Visst, jag lär mig nya saker hela tiden men det känns så bra i mig när jag springer omkring i korridorerna och pratar med patienter.

Det har varit en väldigt bra söndag.
Lite lustigt på vägen hem då jag fick låna Izzas överfallsalarm och det gick av hela tiden.
Som tur var var det ingen som hörde men det hade varit så pinsamt om massa människor sprungit till min räddning när fanskapet gått av. Ah, well. Lite humor i vardagen.

Nu ska jag lägga mig och pussa på mina katter och skjuta lite ibuprofen.

Avnjuter en kopp thé och mitt hembakta bröd och tittar på animal planet. Igår ägnade jag två timmar åt att titta på Escape to chimp eden, ett riktigt bra program om schimpanser. När jag tittar på program som handlar om djur som behandlas så illa av människor så blir jag så glad av att vara vegan. Jag mådde dåligt väldigt länge över hur ila djur behandlas men jag visste inte vad jag kunde göra. Jag är ju bara en person mot hela världen. På den tiden blev jag överväldigad över hur världen är och jag hade ännu inte tagit beslutet att bli vegetarian. Idag är jag vegan. Jag har inte ångrat det för en sekund. Även om jag ibland saknar ost så väger det aldrig upp för hur bra jag mår av att vara vegan. Jag känner att jag gör så mycket för djuren genom min kost och jag kan vara helt upprymd flera dagar i sträck av att veta att jag gör så mycket jag orkar för djurens skull. Jag äter inte djur och jag har inte heller på mig djur, varken som kläder eller smink. Det.. det känns jättebra.
Jag skulle någon gång vilja jobba som människorna i escape to chimp eden gör. Rädda apor som haft fruktansvärda liv och jobba för att kunna ta tillbaka dem till friheten igen. Jag hoppas att jag någon gång gör det.

Jag kan fortfarande bli överväldigad över hur världen ser ut men jag vet numera att jag gör någonting,
och vet ni - många bäckar små fungerar.
Det går inte att göra allt, men om alla gör lite så kommer det att växa sig större.
Jag är glad nästan varje dag över mitt val.
Bara det är ett skäl till att fortsätta.
Även om man kanske inte vill bli vegan så finns det fortfarande massor av saker man kan göra.
Som att alltid köpa kravmärkt, ekologisk och rättvisemärkt mat (dock har det sistnämnda kanske mer med människor att göra).
Vill man gå ett steg längre kan man alltid bli vegetarian (men kom ihåg - fisk är ingen grönsak!).
Det finns alltid någonting man kan göra.
Det lilla man gör kan rädda ett liv, eller förbättra livet för hundra.
Som minst kanske man kan skänka en hundralapp i månaden till WWF eller någon annan djurorganisatrion.
Det viktiga är inte på vilket sätt man agerar, utan att man agerar.

Ta hand om er, och ta hand om varandra.
http://www.wwf.se/

Övar på att vara själv. Älskar det och hatar det på samma gång. Det jobbigaste är att jag inte vill äta själv så det brukar resultera i att jag bara äter mackor eller kakor. Jag övar och jag lagar mat. Jag lagar någonting jag har svårt för - grytor. Ibland blir det jättegoda, ibland blir de smaklösa och blaskiga. Jag övar på att laga mat själv för även om jag är en bra kock så är jag en osäker kock och jag tycker inte om att laga mat själv. Blir osäker på ordningen jag stoppar ner saker och hur länge det ska stå osv. Jag brukar alltid rådfråga Jojjo när det handlar om grytor men jag vill förbättra mitt självförtroende och då lämpar det sig att göra just grytor när man är själv. Lite utmaning.

Vet inte vad jag ska göra ikväll. Måste nog ta vara på den här tiden när jag är ensam, båda för passiv vila och för att jag behöver stå ut med att vara själv. Ibland kan jag älska att vara själv men som nu när jag är rastlös så behöver man nästan binda fast mig för att jag inte ska ut och träffa människor. Men jag behöver nog lite egen tid också så det här är bra. Utmaning och samtidigt nyttigt. Jag kan ägna uppmärksamhet åt mina två vackra katter som älskar att ha matte för sig själv och titta på någon film som jag men inte Jojjo vill se.

Har dessutom tagit upp en bullpåse och jag funderar på att ladda pipan efter maten.
Det kommer nog att bli en riktigt bra kväll.

OCH! På torsdag ska jag träffa min älskade syster som jag inte träffat på tusen år!
Jag ska vara på extend på fredag men jag åker till sthlm redan på torsdag för lite syskonmys.
Jag längtar!


---

Grytan blev jättegod. Lite klent saltad men i övrigt blev den helt aweosme.
YAAY!

Fick precis tillbaka mitt senaste arbete i socialpsykiatri med kommentarer.
Min lärare verkar nöjd och det känns jättebra. Lustigt att han valde ut den flummigaste delen i mitt arbete som den bästa. Han är bra, min lärare. :)
Arbetet handlade om en socialpsykiatrisk verksamhet och jag skrev om Fontänhuset och min vän som går där.
Plus ett par sidor reflektioner. Min lärare är ett stort fan av analyser och reflektioner så det var bara att ösa på med tankar. Jag tycker jättemycket om att skriva arbeten. Det är verkligen en av mina få starka sidor i skolan eftersom att jag så sällan lyckas hålla fokus hela lektionen igenom. Det är bara när det ska diskuteras som jag kan hålla mig kvar i klassrummet mentalt och deltaga. Känns lite märkligt att prata om starka sidor hos en själv men någon gång ska man väl göra det också.
---

Linn!

Ja, vad ska man säga? Du gör det om och om igen!
Vad jag menar?
Jo givetvis ett nytt helt nytt enastående studiearbete med mycket baskunskap, förtroende och förtrolighetskunskap.
Du skriver, berättar, analyserar och refekterar väldigt, väldigt fint.

Du skrver:

"Det finns en gemenskap där och det är en mötesplats där man kan träffa vänner och ett socialt liv är väldigt viktigt. Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. Ensam är inte stark. Inte i längden. Även om man inte är där och jobbar varje dag så kan man vara där och bara umgås. En så enkel sak som att inte behöva äta själv tycker jag låter som någonting jättefint. (...) Bara tänk dig tillbaka när man var tvungen att äta själv i skolan. Det var fruktansvärt! Tänk då att det finns människor som återupplever det varje dag när de måste äta mat själva. Det kan låta som en enkel sak att göra men det är inte så enkelt för alla.
Att kunna ha en plats att gå till och äta mat låter så lugnande. ”Hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam”

Bara så enkel grej som detta med mat och sammanhangets betydelse för en människa. Jag måste få vara någon, någonstans och där bli bekträftad, eller hur.

Du är en väldigt klok ung kvinna Linn!

Bra jobbat!

Jag har haft en jättebra dag med mina vänner och min kärlek. Jag och Jojjo gick på stan en sväng. Han skulle köpa skor och jag skulle köpa skosnören. Inne på Stadium så letade jag på en ung kille som gick in på lagret och hämtade skosnören åt mig. Jag fick dem i handen och jag såg frågande på honom. Jag funderade över hur jag ska kunna betala för dem när ingen streckkod finns. Allt som fanns var ju snörena. Han log och sa att jag fick dem. "äh, det är ju fredag." Jag blev så glad att jag gav honom en kram.

Väl hemma kom mina favoritflickor Amanda och Stina hem till mig. Vi tjattrade, åt pizza och tittade på film.
Riktigt mysigt. Tycker om när jag har människor jag tycker om omkring mig. Då fylls hela jag av välmående.
Sista personen ut genom dörren var Amanda och då var klockan halv tre. Det tog lite extra tid för jag ville att hon skulle ha mitt överfallslarm på sig hem men det var borta så hon fick en visselpipa istället. Något måste man ju ha.. För er som inte är uppdaterade så är det en våldtäktsvåg i Örebro. 12 våldtäkter sen aug eller så.

Jag känner mig så zen. Så i balans med mig själv. Mår jättebra och har mått bra hela dagen, är superkär i min man och snart ska jag krypa ner i sängen där han ligger och sover. Imorgon så funderar jag på att glida runt i sovkläder hela dagen. Jag hade ett par jättefina mjukisbyxor som jag fick av söta svärmor men de försvann i en flytt. De, en långärmad hellokitty t-shirt och min favoritkeps. Så jävla surt.
Jag har i alla fall mina härliga aladinmjukisar som jag fick av världens bästa Alexandra.
Tyvärr är dem lite stora i midjan men de är helt fantastiska i övrigt.
Jag funderar på att se bohemversionen av Avatar aka Pocahontas.

Imorgon ska jag tänka på min modiga vän Simone som håller föredrag.
Jag har redan laddat med massa positiva vibbar som jag ska skicka till henne.
Det kommer att gå skitbra, det är jag helt säker på.

03:26
Vad gör jag uppe?
I'm off to bed.

Har ringt både extend och amadeus nu. Extend för att försäkra mig om att håfärlängningen kommer att vara i rätt färg och amadeus för att tacka min snälla frisör mikaela som gjorde ett riktigt bra jobb med mitt hår.
Det var inget lätt jobb vill jag lova. Allt det knallröda låg under det bruna och mitt hår var riktigt chockrosa ett tag.
Jag tycker att det är riktigt bra att hon kunde få mitt hår att se så naturligt blondt ut. Jag menar. Chockrosa. Verkligen.
Är supertaggad på vad som kommer att hända och den 14:e har jag tid på extend.
Hoppas att jag passar i frisyren. Annars. Annars får jag vänta länge på att ha såhär långt hår igen.

Ikväll kommer Amanda hit. Vi ska ha myskväll hon och jag. Kanske åker vattenpipan fram också.
Är lite osäker på vad jag ska göra idag bara. Jag har ingen direkt lust att gå ut idag men nu har jag fan jobbat på mitt smink i nära 20 min och jag mår så bra idag och känner mig stark och livfull så då lämpar det sig väl att vara ute lite. Jag ska be älsklingen när han kommer hem från jobbet att han följer med mig på stan.

Det är en bra dag. Jag ska försöka att hålla fast i den känslan, men ni vet. Ibland är det svårt när någonting negativt anfaller en och så spelar det ingen roll vad man gör för man kan ändå inte släppa känslan, tanken eller impulsen eller vad det nu än är. Men fan.  Jag har ändå blivit bra på att överleva svårhanterliga känslor och tankar. De finns omkring mig, men de äter inte upp mig lägre. Men jag menar - vad kan man annars förvänta sig av 2 år i den högspecialiserade vården? Jag har haft tid att läka och reflektera. Fokusera och resonera. Inte nödvändigtvis hindra jobbiga tankar & känslor utan snarare stå ut med dem. Jag har DBT-enheten att tacka för mycket.

Det är inte läge att bli djup och sentimental nu. Jag ska ut på stan!
Kram allihoppa.

---

fan, jag måste städa först. ah, well. det gör ingenting.

---

Okej. Nu har jag dammsugit och skurat alla golv, och gjort rent handfatet och toaletten. Skura och svabba.
Jag är världens bästa hemmafru!

Lite smålila i topparna men överlag blev det mycket ljusare än vad jag väntat mig,
och det är ju bra.

Mina kära klasskamrater har sagt att jag är superfin i håret och att jag passar som blondin.
Det var väldigt värmande att höra. Jag har en vecka på mig att smälta att min hårfärg ser ut som den gör sen blir det ett nytt besök hos frisörn. Nu är jag galet taggad!

Såg en hemsk film idag på socialpsykiatrin. Utan människovärde hette den. Den handlar om instutioner på ön Leros i Grekland där människor behandlas som kreatur. Det är fysiskt sjuka, mentalt handikappade och psykiskt sjuka.
På ett av blocken hade de inte ens kläder. Det var hemskt att se. Hur man kan behandla människor så.
Många skulle klara sig bra ute i verkligheten men de sitter fast där, troligen på livsstid, om inte en släkting skriver under en lapp där denne tar på sig ansvaret för den sjuka. Många är så hospitaliserade att det inte går att slussa ut dem i samhället igen, och Grekland har mer eller mindre ingen rehabilitering eller någon som helst psykiatrisk vård.
På ön Leros fanns inga läkare. Inte heller sjuksköterskor, undersköterskor, terapeuter. På 1100 människor finns 2 psykiatriker. En för män och en för kvinnor. Det är allt.
När man tänker efter och jämför så har vi det ganska bra i Sverige i alla fall.
Klart att den har sina brister och jag har alltid varit sån som fallit mellan stolarna men nu får jag ju den vård jag behöver och jag är en välmående och fungerande person idag. Jag har två galet söta katter och det finaste mannen i hela världen.

Mådde dåligt av filmen och nu så sitter jag och tänker på alla människor vars liv består av att bli behandlade som kreatur. Jag har svårt att skaka av mig ledsamheten som bor i mig. Jag kan tycka att ledsamhet och uppgivenhet är bra ibland för annars kanske man inte skulle bry sig om saker och om man inte bryr sig så kan man inte ändra på det man tycker är fel, men det är fortfarande jobbigt att sitta här med all den ledsamheten och inte kunna göra så mycket åt saken - åt situationen.

Jag ska handla mat. Det brukar jag bli piggare av. Älskling ska bara komma ut ur duschen först.
Men sen blir det nog bara att slötitta på tv tills det är dags för träning.

Försöker att vänja mig vid min nya hårfärg. Försöker att slå bort tankarna av att jag inte passar som ljushårig.
Men jag sätter all min tilltro till att det blir bra sen när allting är klart.
Ringde frisören och bokade tid och den 14:e blir det av. Har velat det här så länge nu så jag ser fram emot att se hur det blir!

Det har blivit en debatt ang hundslyna och jag för min del kan inte förstå hur men kan stödja sån skit.
Fast jag har ännu svårare att förstå hur man kan tycka att det är fel och samtidigt säga att man inte vill ha en lagändring. Jag tänker hela tiden på mina egna djur och jag vill ju skydda dem från allt ont. Jag har svårt att se hur man kan vilja utsätta sitt djur för ett sånt övergrepp. Jag har sagt mina åsikter och jag finner debatter väldigt tröttsamt så jag ska dra mig ur den snart. Min tanke har varit att sprida information och få människor att skriva på namninsamlingen. Men jag finner det onödigt för min egen del att behöva försvara mina åsikter. Nu har jag låtit alla parter ventilera flera gånger om och vill någon fortsätta att ventilera så får de vända sig till någon annan. Jag blir bara irriterad.

Har skola snart. Det känns rätt bra. Jag tycker om att gå i skolan. Har fina klasskamrater och sen gillar jag att lära mig. Blir färdigutbildad uska i maj och till hösten ska jag läsa matte b så att jag kan komma in på universitetet.
Vet inte än vad jag vill läsa bara. Något med psykiatrin. Det visar sig.

Jag är fortfarande engagerad i det där jävla hundslynan. Gruppen jag gått med i visade sig vara ett billigt PR-trick.
Nu kommer alla ut ur mörkret och är "haha vi älskar att knulla hundar!" Tji fick vi.
Men oavsett så har jag och flera sett till att över 1000 nya namnunderskrifter har kommit på som ska lämnas över till vår jordbruksminister så att det kan bli en lagändring någon gång. Det är helt absurt att det är lagligt.
Det sista jag gjorde innan jag gick ur (truth is - jag blev bannad) var att "kommentera" varenda liten sak som skrivits genom att skriva in länken till namninsamlingen. Vi behöver fler namn. Det här kan inte fortsätta.
Man behöver inte vara vegan, höger eller vänster för att kunna samlas och tillsammans kunna påverka.
Skit i hudfärg eller politisk åsikter. Det är våra djur vi pratar om! Ni skulle väl inte vilja att någon satte kuken i era katter eller hundar? Eller tvärtom - att någon suger av er hund och lurar dem till "parning"?
Det är dags att agera.
Jag vet att så många sitter och är förbannade för att detta pågår - helt lagligt, men som ändå inte gör någonting.
Jag vill att ni ska förstå att vi har lata politiker som inte kommer att göra något på egen vilja.
VI måste TILLSAMMANS påverka.
Och vi kan påverka genom något så enkelt som att skriva vårat namn.
Enklare än så blir det inte.
Det skulle kunna vara din hund.

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1256

Jag önskar mig tillbaka till mitt röda hår. Fast det går inte.
Det skulle gå av om jag försökte. Men jag kände mig så hemma i det.
Det är en viktig känsla. Känslan av att tillhöra sig själv och trivas med sig själv, precis som man är.
På något sätt så kändes det som att jag tacklade saker på ett annat sätt.
Jag kände mig färgsprakande och uppfylld av känslor, minnen och upptåg.
Det kändes som att jag äntligen hittat hem.
Jag hoppas att nästa haircut blir lika perfekt.

Har haft en till synes ganska bra dag. Men jag vaknade sent och blev lite besviken på mig själv för att jag inte förmår mig själv att gå upp tidigare, men jag vet samtidigt att det till viss del beror på medicinen jag äter till kvällen som gör mig helt däckad på morgonen.
Cyklade iväg till dbt:n och kom precis i tid. Där var allt som vanligt. Jag pratade mycket och den här gången så skämdes jag till och med lite för att jag inte ger de andra chansen att prata. Försökte att vara tyst men när jag är på bra humör och kan andas så är det som att jag vill prata igen alla gånger jag är tyst. Åkte iväg och fixade håret. Jag ÄLSKAR mitt hår och min hårfärg men jag behöver komma tillbaka till min vanliga hårfärg så jag gav folket på Amadeus i uppgift att försöka att få till det. Problemet i det hela är att under mitt mörka hår har jag knallrött hår och det är inte enket att få bort. Kort sagt. Jag blev knallrosa i håret.
Efter 2½h kunde de inte göra mer för mig men de hade ändå lyckats bra. Dock ör stora delar av håret lila vilket kanske inte är så fint. Men jag ska smälta hur mitt hår ser ut sen kommer jag säkert att acceptera det. Det är ju långt och fint i alla fall.

Blev arg på Johan och har svårt att landa och komma över den här tröskeln av känslopåslag jag har.
Jag vet att det enbart har med mina grusade förväntningar och sårbarhetsfaktorer att göra:
Vi skulle till parken men när jag ringde så var han för trött och hungrig, och jag reagerade väldigt starkt på det på grund av att jag själv inte hade ätit på hela dagen och för att mitt hår precis blivit klart.

Jag har ätit lite nu och jag har lugnat ner mig lite också. Johan ställde sig och gjorde en jordgubbspaj åt mig för att trösta mig. Det hjälpte lite att äta smet. Han är fin och snäll mot mig och det är skönt att ha lugnat ner sig. Han hade sina egna sårbarhetsfaktorer att jobba med så han håller nog med mig att det är skönt att landa.

Är lite dämpad för att dagen inte varit lika magisk som dagarna innan varit, för jag har liksom vant mig vid att må bra. Men jag vet själv att saker alltig går upp och ner och även om jag inte mått sådär klockrent idag så vet jag numera att det går att må bra. Inte bara överleva må bra, utan verkligen MÅ BRA! Men det har inte varit några större fel på den här dagen. Mina två minuter av irritation har lagt sig och och jag försöker att fokusera på pajen och på allting bra jag har omkring mig. Jag vet inte. Som sagt. Det har inte varit några större fel på den här dagen men det har liksom varit sån intensiv lycka nu och det känns tråkigt att jag inte upplevt det idag.
Men jag vet att det kommer att komma tillbaka. Lycka existerar!

Älskar mitt ronja rövardotter hår som aldrig har sett en kam någonsin.
Älskar hur saker är ur fokus för själv har jag full kontroll.
Dansar disco i vardagsrummet och det sägs att jag lyser.
Det är som att jag tankar mig själv full med ny energi och livskraft.
Jag har varit tom på ork så länge. Varje dag fylls jag på nytt och hur trippat det än låter så kan jag känna hur det gamla rensas ut mot den nya kraft och energi jag får av att vara vid liv.
Nu ska jag laga mat åt mig och min älskling. Jag är så kär!

Ännu ett ÅH! Min kära klasskamrat berättade nyss för mig att kapten röd (min husgud) kommer till Örebro!
Första officiella spelningen på ÖVER 1 ÅR! GALET! Jag är så lycklig! kapten röd har följt med länge nu och jag har inte tröttnat på honom. Fan vad jag längtar. Jag ska samla alla mina små reggaebarn och se honom med mig!

Jag känner lyckan sippra mellan mina fingrar (DBT-ordspråk) och jag lapar glatt i mig var droppe.
Jag trodde att lyckan skulle avta men den bara fortsätter!

Ikväll ska jag träna och till och med det känns bra. På onsdag, om jag orkar, blir det parkhäng.
Det sa min vän facebook till mig.
Hah det börjar kännas lite smådrygt att alltid vara såhär glad.
Men det struntar jag i! Jag älskar känslan av välmående och jag tycker fanimej att jag är värd den!

Nu kör vi!

Åh! Belle & Sebastian kommer till Popaganda! Jag såg dem litegrann när jag var i NY 2006.
Det fina med NY var att de delade ut gratisbiljetter och sen spelade dem i en park. Nu fick jag inte tag på någon biljett så jag och Ässet stod utanför tillsammans med ett gäng andra människor och lyssnade.
Det allra bästa med popaganda är att det 1) är billigt, 2) jag jobbar inte då!

Jag ska jaga någon som vill följa med mig för jag antar att Jojjo inte är så pepp på det.
Fan, life is good!

Någonting som jag stör mig på och som jag kan få riktigt psykbryt på är en stökig lägenhet.
Min stökiga lägenhet. Jag önskar att jag bara hade kraft att ta tag i allting men den infinner sig så sällan.
Jag plockade ordning på bordet i vardagsrummet, men sen när jag såg mig omkring så var det oreda preis överallt.
Smutsig tvätt på golvet för att vi inte plockat ur den rena ur tvättkorgen, hörlurar, spelkonsoller och annat trams på fotpallen, saker som ska ner i källaren och slängas i hallen, kattsand i badrummet, en ofantlig mängd disk i köket tillsammans med väldigt mycket papper på köksbordet. Jag tycker att vi ska ta bort köksbordet för då skulle vi inte kunna lägga så mycket skräp där. Då kanske vi skulle slänga saker istället.
Jag vet att det kanske vore ett smartare drag av mig om jag istället för att sitta här kanske började att dammsuga, plocka i ordning tvätten eller skölja av disken. Men det händer inte så mycket. Jag har riktigt svårt för det här med att städa. Jag är superglad att Jojjo är på sin praktik och trivs, men ur ett egoistisk synsätt så var lägenheten bra mycket finare när han var hemma och städade. Nu orkar ingen av oss ta tag i det här så vi båda vantrivs i våran annars så söta lilla lägenhet. Tyvärr så sticker jag på dbt i samma veva som han kommer hem från praktiken, annars hade vi kunnat städa tillsammans, och när jag kommer hem från dbtn så är det bara att äta och sen iväg och träna. Jag ska göra mitt yttersta för att i alla fall dammsuga badrummet. Delmål är bra mål.

Jag önskar att jag inte hade svårt att städa och göra andra tråkiga saker, men om jag övar och gör det ofta så kanske det inte är lika svårt efter ett tag. Sen måste jag bli bättre på att småplocka lite hela tiden så att det inte blir så katastrofalt stort.

Mår i övrigt bra och även fast det är molnligt så är det ändå en fin dag att vakna upp till.
Drömde konstigt men nu är jag vaken och för en timme framöver ska jag fokusera på att få lite mera ordning på lägenheten.

---

Okej. Nu har jag i alla fall dammsugit. Efter Sjunde himlen blir det att ta tag i disken.

Gick nyss med i en grupp på facebook som heter "stoppa hundslyna.blogspot.com"
Det är en brud som har en blogg där hon gladerligen berättar om hur hon har sex med hundar och hur de kommer i henne. Det finns även mängder med bilder som bevis. Hon berättar också att suga hundkuk är som att slicka på en apelsin. (Och nu vill jag aldrig någonsin igen äta apelsin thank you very much)
Jag tycker att hon är en mycket, mycket sjuk människa som utnyttjar djur, och som dessutom på fullaste allvar tror att hundarna tycker om det. Det är något riktigt fel på den människan. Hundar drivs av instinkter och har inte sex för att det är skönt eller kul. Vi, tillsammans med delfinerna och aporna är ensamma om att ha sex endast för nöjes skull.
Tyvärr är tidelag (biblisk term sodomi) inte olagligt i Sverige. Man kan tycka att något så sjukt borde vara olagligt men det är det inte. Varför? När homosexualitet 1944 blev lagligt blev samtidigt tidelag lagligt då de stod under samma paragraf. Tidelag är bara straffbart om man märkbart kan se eller bevisa att djuret lidit. Man kan tycka att det bara är för regeringen att göra tidelag olagligt, men dessvärre har våra fyrfotade vänner väldigt låg prioritet och de kommer att få lida väldigt länge för regeringen kommer inte få tummen ur röven på länge. Därför måste vi som djurvänner, medmänniskor - earthlings, att sätta ner foten.
Visa att vi inte tänker tåla att de vi älskar bli sexuellt utnyttjade av sjuka människor.
Skriv på namninsamlingen idag!!

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1256

Ditt namn kan göra skillnad!
Sprid budskapet vidare!

Det känns som att jag har hittat ro och kommit i balans med mig själv.
Alla dagar då jag strider mot bättre vetande har lagt sig som en hinna över mig.
Jag ser färger nu. Allting går inte längre i svart/vitt. Jag kan skymta lite gråzoner mitt i min svartvita värld jag så länge befunnit mig i. Jag är inte naiv, jag vet att det kommer att ändra sig. Jag vet att jag kanske inte varje dag vaknar och känner tacksamhet istället för ångest över att ha fått vakna till en ny dag.
Men jag tänker inte föra protokoll över vilken sida som vinner - vilken känsla jag har flest dagar om året.
Jag har accepterat att mitt liv ser ut som det gör och det är kanske därför jag inte går ut i kamp vid varje negativ känsla som infinner sig. Jag tror på mig själv och jag tror på min egen kraft att förändra mitt liv och mitt mående.
Jag tror att jag kan påverka mina känslor så pass mycket att de ger mig en känsla av balans.
Eller så är det bara nu jag är så zen, på grund av min plötsliga själsliga ro.
Det gick över en natt och jag är fortfarande kvar på toppen.

Jag hann klart med arbetet i tid och det blev inlämnat igår. Fick dock höra att min lärare inte var så petig med datumet och allt han begärde var mer eller mindre att det skulle vara inlämnat under veckan.
Jag är nöjd med mitt arbete och jag är av den fulla övertygelsen att min lärare kommer att bli lika nöjd.
Vet inte varför - jag brukar vara galet orolig för att inte räcka till och lämna över ett dåligt arbete, men den här gången har jag lagt större vikt på att själv bli nöjd snarare än att få min lärare nöjd. Om dessa två kunde kombineras så vore det självklart det bästa.

Ska klappa mina katter och pussa på min man nu.

Precis när jag hade gått och lagt mig kom alla tankar. Det snurrade till rejält i huvudet ett tag tills sömnen infann sig.
Jag började att fundera på mitt kommande sommarjobb på BCV (Beroendecentrumvårdavdelning).
Tänk om jag inte räcker till? Tänk om varken patienter eller personal vill prata med mig? Tänk om jag aldrig lär mig deras datasystem, eller hur man tar ett venprov? Många tankar rasslade i huvudet och jag kunde inte skaka av mig den plötsligt påtagliga nervositeten som kommit. Jag vill bara vara bra och duglig. Det gick ju bra när jag hade min praktik där och det är väl på grund av min praktik som jag fått ett sommarvik där. Men jag var fasligt blyg under praktiken och när jag väl sa någonting så sa jag någonting dumt. Med patienterna var jag aldrig orolig, men med personalen var det som att jag käkat superlim till frukost. Jag kunde inte öppna munnen. Det stod helt still i huvudet när jag försökte att komma på någonting att säga. Jag försöker att intala mig att blygheten som fanns var på grund av att jag visste att jag skulle bli bedömd och få betyg på mitt arbete där. Jag hoppas att det var därför, för nu i sommar är jag min egen domare.

Jag är inte orolig för min nervositet. Den kommer att avta med tiden och jag är rätt säker på att det kommer att gå bra, att jag kommer att våga prata med personalen och att jag kommer att göra ett bra jobb.
Men det känns lite som första dagen i skolan. Lite småpirrigt. Men jag kommer att jobba med helt awesome arbetskamrater och jag ska visa dem att jag är bra mycket tuffare och tåligare än vad dem tror.
Jag behöver ibland stöttning när jag blir osäker, men jag känner mig (trots nervositeten) självsäker.
Jag tror att det kommer att gå bra, att osäkerheten kommer att tyna bort allteftersom och att jag kommer att bli en helt fantastisk uska. Jag vill inte bli sedd som skör. Jag är redo att börja ta för mig i livet.
Klart att det kommer att bli jobbigt ibland med långa pass och jag som sover så dåligt. Men jag är ändå taggad inför jobbet och jag ser väldigt mycket fram emot det. Det kanske inte är kul hela tiden, det är jag beredd på, men att få jobba med någonting man bryr sig om ser jag som någonting väldigt positivt.

Det kommer att gå bra. Mitt nya mantra!

Ny blogg och det känns som om att det var dags för en nystart.
Blev så deppad av allt det gamla som stod och jag vill skilja på personen jag var då och personen jag är nu.
Det är klart att jag fortfarande har mina dagar av tvivel och osäkerhet men jag är inte på samma ställe längre.
Jag vill inte bli förknippad med piller och hopplöshet. Mitt liv är allt annat än hopplöst!
Jag har en bit kvar innan jag kan säga att jag klarade att ta mig hela vägen fram - men jag strävar fortfarande efter ett liv värt att leva och en dag kommer jag att vara där.

Jag ser mig om i min lägenhet. Jag tittar på ett foto på mig och min karl och jag känner sån lycka.
Jag har varit kär i honom i över 3 år nu. Jag blickar ner mot golvet där mina två katter springer omkring och busar och hela jag fylls av kärlek. Kärlek till mina tussar och en känsla av välbehag. Jag har kommit långt.
Förut kunde jag inte lägga märke till alla småsakerna som gör en glad. Förut kunde jag inte titta på ett foto och känna lycka. Men jag uppmärksammar positiva erfarenheter nästan dagligen numera och det är värt rätt mycket.

Jag kommer alltid att kriga mot mina diagnoser och jag vet med mig att mina dagar kommer att vara kaosartade då och då och jag vet att jag inte alltid kommer att låta såhär positiv jämt. Men jag vill ändå dra en gräns för vad som var och vad som är nu. Jag lämnar det gamla bakom mig. Men jag tillåter mig själv samtidigt att vara mänsklig och ha båda bra och dåliga dagar.

Jag tänker fortsätta att använda min blogg som en dagbok. Det kommer att vara dagar då jag dansar på moln, och dagar då jag kämpar mer än vanligt mot mina demoner. Det är så mitt liv är.
Mitt liv är en enda berg och dahl-bana av känslor. Obegripliga ibland. Svårhanterliga ibland.
Varför? Jag har emotionell instabil personlighetsstörning, eller borderline som det i folkmun kallas.
Jag har även precis fått en till diagnos efter en utredning som pågått i nära 1½ år.
När jag blivit modigare berättar jag mer om det.

Jag drar ett sträck över det gamla.
Det är nu lvet börjar.