bully

Jag känner mig lycklig, samtidigt som jag plågas av min rastlöshet.
Dagarna går långsamt framåt, på samma sätt som jag inte hinner med i dess tempo.
Halva veckan har redan gått och det känns som att jag sovit bort tiden.
Som om jag inte varit medvetet närvarande i mitt eget liv utan det bara passerar utan att jag får en chans att bli delaktig i det.

Jag vankar oroligt fram och tillbaka i lägenheten och försöker att hitta ro och slappna av.
Men jag trivs inte i hemmet och jag är i för dåligt skick för att klara av att göra något åt det.
Helgen var minnesvärd, men jag fick en brakförkylning på köpet.
Jag har inte haft orken att fixa och dona i hemmet, och jag vantrivs att vara tvingad till vila när det ser ut som det gör här hemma. Att småplocka fungerar bra, men när det är såhär..
Det blir helt enkelt för mycket för mig.

Jag klamrar mig krampaktigt fast i saker som får mig att känna mig levande.
En promenad har aldrig betytt så mycket för mig som den gör nu.
En kram och jag blir odödlig.
Ett leende och jag behöver aldrig mera sova.

Jag är kluven. Livet har nått sin maximala topp för hur bra jag kan må utan att det blir destruktivt  och hypomaniskt. Förkylningen drar ner mig lite, men att se hur allting bara faller på plats utan att jag faller själv är en magisk känsla. Jag tror att det snart är dags för mig att be min terapeut om att börja gallra mellan våra samtal. Jag har inte längre något behov av ett samtal varje vecka.
Jag fungerar bra, och även när jag inte gör det så fungerar jag ändå.
Livet har tagit en märklig vändning, och jag trivs.

Det blir att använda mig av alla mina häxknep för att må bättre rent fysiskt,
så att jag kan komma tillbaka till mitt vanliga liv med träning, kärlek och vänner.
Men just idag har det varit rätt okej att vara sjuk.
Jag har laddat ner första säsongen av Dawson's creek,
och det var längsen jag var så nostalgisk.

Nu - ingefära.