bully

Dagen har varit vänlig mot mig.
Jag gav mig själv sovmorgon och har gjort vettiga saker under dagen.
Klädbytardagen var riktigt trevlig och jag fick med mig hem ett par tröjor, ett linne och den absolut tightaste klänning jag någonsin haft på mig. Jag hade ingen aning om att jag var så kurvig, eh.
Men jag ser det som en vinst eftersom att jag ändå inte ville ha kvar mina egna saker.
Funderar på att styra upp klädbytardagar själv. Det är väldigt vettigt.
Ska nog styra upp ett mindre först som uppvärmning, och sen styra upp ett enormt.
Det vore nice.

Under kvällen blev det lite mah jong spelande med Emil & Sophia.
Som vanligt tog jag ledningen direkt, och som vanligt så togs ledningen ifrån mig snabbt.
Från ledning till näst sist.

Jag vet inte.
Det tunga känns inte så förfärligt tungt,
och dagarna fylls med intetsägande "idag har jag gjort".
Är det såhär det är att fungera och vara normal?
Skriver normala aldrig om intressanta saker?
Behöver jag sakna dekadensen för att den på sitt svedvridna sätt ändå gav mitt liv karaktär?

Helgen försvinner för fort.
Jag hinner inte med i stegen och jag våndas inför den nya veckan.
Att fylla dagarna med [ingenting] tid är värre än att gå upp tidigt på morgonen och utföra någonting som faktiskt betyder någonting.
Samtidigt skrämmer tanken på sysselsättning mig från vettet.
Jag är utan makt och har ingen rätt att bestämma hur mitt liv ska se ut.
Att ständigt behöva tillförlita sig på andra kan vara ganska tärande.