.



Dagen blev bättre men det har varit svårt att ta sig igenom dagens nederlag.
Som för att göra saken värre åt jag en pizza till middag och det måste vara ett av de mest hjärndöda besluten jag tagit på länge. När jag redan mår dåligt över att jag inte tränat så känns det inte sådär jättebright att trycka i sig en pizza full med fett och kalorier. Tjockisångesten blev ett faktum.
Det tog lång tid att komma över mitt snedsteg, men som tur var fick jag annat att tänka på.
Gick över till min kompanjon Johan och fick några timmar frist från ångesten och det var skönt att kunna le och skratta ärligt, om så i alla fall för en stund.
Han är min mvp (= mycket viktig person).

Begreppet "mvp" kom upp när jag gick på högstadiet i en landsomfattande undersökning som hette "10 till 18" (tror jag). Det var en otrolig mängd frågor som skulle besvaras och den där undersökningen följde med ända till jag fyllde 18 år. De kartlade vilka människor som hade störst påverkan på oss, om vi tog droger, hur vi i allmänhet mådde och andra psykologiskt viktiga saker. Där kom ordet "mvg" upp gång på gång.
Jag minns vilka mina mycket viktiga personer var då.
De är fortfarande viktiga för mig, trots att vi idag inte har någon kontakt.
När jag för sista gången svarade på de olika frågorna fick jag bara namnge en person,
och denne fick inte vara pojk/flickvän.
Jag gav det några minuters betänketid och sedan skrev jag ner Ranvis namn på pappret.
Idag har jag många nya mvp's, och trots att Ranvi fortfarande tillhör den skara människor så har den expanderat under åren och för det är jag evigt tacksam. Jag tror inte att jag hade kunnat ta mig ur den onda spiral jag befunnit mig i om jag inte hade haft det skyddsnätet jag haft.

Ibland glömmer jag bort hur otroligt vackra vänner jag har.
Hur högt jag värderar dem och hur starka våra band är.
Jag känner mig så ofta ensam och får för mig att jag står helt utan vänner,
men det räcker med att jag snabbt ser mig omkring för att inse att det inte stämmer.
Blomman står i vardagsrummet och skapar glädje och trygghet.
Mobilen piper av omsorg.
Vägen hem från J blev kortare för samtalen avlöser varandra.

Jag är tacksam för det jag har och får uppleva.
Trots missöden så är jag tacksam för idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0