bully

Söndagen har varit mig vänlig och jag har lett ärligt och skrattat tryggt med mina vänner och min kärlek.
Det jag funderade på när jag satt där i soffan och åt plommon med vaniljsås gjord på vanilj och kokosmjölk var hur lite de vet om mig. Hur lite dessa vänliga par ögon känner till om personen som äter deras mat och är i deras hem.
Inte för att jag på något sätt vill något illa eller på något sätt skulle utgöra en fara varken för mig själv eller för dem
- men det är intressant hur tiden får oss att gräva i garderoben och plocka ut lik efter lik allt eftersom tryggheten har lagt sig som en varm kudde över bröstet och vaggat in en i tron på att det är säkert här.
Jag kan berätta om mina spöken, för dessa par ögon vill mig bara väl.
De kommer inte att döma mig. De kommer inte att skratta åt mig eller nedvärdera mig.
De kommer att acceptera mig som jag är, tillsammans med alla mina lik och spöken.
Men det tar tid och tillit är ingenting man bara får och ingenting som delas ut gratis.
Det är något man behöver förtjäna och jag vet inte varför jag envisas med att vara så hemlig.
Varje människa med adressen hit får ta del av mycket, men människorna i verkligheten vet så lite om mig.
Den ständigt glada människan som skrattar trots öppna sår och saltsmak i munnen.

Jag skäms inte för min resa, och jag skäms inte för den jag är, eller hur jag tagit mig hit.
Trots att min väg varit svår och inte alltid solklar har jag ändå stått rakryggad trots mina missöden och misstag i livet. Jag är den jag är, för att jag har fuckat upp så mycket och levt så intensivt.
Jag skrattar och gråter ärligt, och jag älskar innerligt den personen jag blivit.
Personen som äntligen har kommit fram och som vågar ta plats och vara den jag är.
Jag trivs med mig själv. Med mina upp och med mina nedgångar.

Men den sida som verklighetens människor aldrig når är den sida jag ständigt gömmer utan att aldrig riktigt förstå varför. Det innersta av mig är så litet och jag antar att jag fortfarande skräms lite av tanken på att ta av mig min rustning och stå naken inför alla människor som lika gärna kan vara potentiella jägare.
Skörheten gör mig osäker och konspiratorisk.
De vänligaste av de vänligaste själar svärtas ner av mina oroliga tankar och jag kommer inte över allt det osäkra i mig som manipulerar verkligheten till än annan än vad den är.
Tänk om de inte kan hantera mig och min historia?
Tänk om mitt liv inte fungerar med deras?
Tänk om..

Tänk om de siktar och skjuter ner mig och jag faller blodig mot marken?
Det finns en hemlig sida hos mig.
Jag är den glada tjejen ingen någonsin kommer nära.
Men jag lever och lär,
och en dag ska jag låta solen stråla och städa ur min garderob på baksidan av min gård.

Tänk om de uppskattar mig och min resa och vår relation växer och blir någonting stort?
Det är en chans jag inte kan gå miste om.
Jag öppnar mig sakterligen och ingen tung rustning finns till mitt försvar.
Jag behöver inget skyddsnät.

Jag kan ju flyga.