bully

Det är en fin dag.
Solen lyser och det är inte så farligt kallt ute och jag behöver inte strida mot ensamheten längre.
Trots ännu en svår natt fylld av tunga mardrömmar så är jag full av energi idag.
Idag är en sån dag då striden gör sig påmind, fast på ett positivt sätt.
Jag minns hur jag, för många år sen, i min tidigare blogg skrev:
"Livet och jag hälsar inte ens på varandra längre.
Det händer utanför mitt fönster och jag ligger kvar i soffan medan det flyger förbi mig".

Det är verkligen inte så längre. Livet och jag hittade tillbaka och nu går vi hand i hand.
Som ni vet är alla dagar inte ljusa och bra. Bara för några dagar sen hade jag en svacka jag hade extremt svårt att ta mig ur, men det gick och nu är jag på fötter igen och redo att ta igen den tid jag förlorade i ändlösa ångesttimmar och kramp av saker jag varken förstår eller kan sätta ord på.
Mitt liv blev värt att leva, till slut.
Det blev fyllt av det där ljuset och värmen som jag bara tidigare kunde drömma om.
Då på den tiden jag fördömde lyckliga och välmående människor för att de levde sina liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna göra. Det var för mycket kamp i mitt liv för att kunna njuta av det.
Med lite hjälp och en sjukt stor insats från mig själv har jag tagit mig dit jag vill vara.
Jag är den som det var tänkt från början att jag skulle vara - den jag kunde vara.

Idag är en dag då jag är tacksam för mycket.
Jag är så tacksam för min utveckling som har förbättrat mitt liv på så otroligt många plan.
Jag har en sund relation som varat i snart 4 år och vi har tillsammans växt på ett sätt som är nyttigt och fyllt av förståelse och kärlek. Vi har båda kämpat på olika håll. Vi var så trasiga när vi möttes.
Idag är den värsta striden vunnen och varje dag är inte längre en kamp på ett minfält.
Idag är idag och det enda jag vet är att jag behöver göra det som fungerar för mig själv.
Det alla andra gör för att fungera är oviktigt.
Jag är inte alla andra.
Idag är en fin dag och jag kommer att fungera.