bully

Och jag fortsätter att sväva som om jag aldrig gjort något annat.
Jag kantas av det svarta och det vita men allt det extrema tilltalar mig på ett sätt jag fortfarande förundras över.
Jag är stark eller svag, jag är kall eller varm. Jag är allt eller inget.
Mellanting har aldrig varit något för mig.
Jag är motpolerna och det definerar mig i form av att jag antingen flyger eller faller.
Men jag är ingen sjukdom. Som min psykologilärare på universitetet förut kallade mig:
I'm the chewy fudge in the middle.
Jag är det ärliga skrattet och den trasiga gråten.
Jag är fyrverkerierna och det svarta, bottenlösa hålet.
Gärna samtidigt.

Jag växer och fortsätter att växa och slutar jag inte snart lämnar mina fötter marken och jag lyfter armarna mot himlen och skrattar högt för världen behöver flera leenden.
Världen behöver toner av glädje i en tid av misär.
Jorden lider och hjärtan krossar och själar sargas sönder av för många tänkande timmar och för lite empati.
Jag vet att du behöver tid.
Jag vet att du behöver tid att läka, såsom jag behövt tid att läka.
Men trots att tiden är svår så är den din vän.
Den läker inga jävla sår, men den är kraftfull och tröstande.
Vi är alltid någons barn och ibland behöver vi bli vaggade i trygghet, även om den är falsk.

Vi brister för sällan ut i spontan dans.
Jag fyller mitt vardagsrum av påhittade steg och jag förlorar mig i dansen och njuter av att befinna mig i nu och inte då. Jag har påverkat mig själv bortom vad jag trodde var möjligt och även om jag ibland tappar mig själv så hittar jag alltid tillbaka till vägen.
Ge.aldrig.upp.

Idag svävar jag.
Imorgon kanske jag faller,
men det är bara idag som är viktig.


Och jag fäller ut armarna i en spontan dans, som om jag aldrig gjort något annat.